torsdag 16 juli 2015

Om att lyssna på Dustin Hoffman



 Jag vill börja med en trippel spoiler alert. Har du någon eller alla tre upplevelserna av böckerna Igelkottens Elegans av Muriel Barbery, 1Q84 av Haruki Murakami samt Hollywoodfilmen Stranger than Fiction framför dig och inte vill få kännedom om vitala detaljer får strunta i att läsa detta inlägg.

Jag kan i så fall lyckönska dig, då du kommer få fantastiska stunder vid skärmen, läsplattan eller med boken i hand när du avnjuter dessa unika alster. Men som sagt, sluta läs! Annars får du skylla dig själv om min text förstör för dig ;)

Igelkottens Elegans är en hjärtvärmande berättelse om ett flervåningshus av det mer galanta slaget i en stad i Frankrike och dess innevånare. Berättelsen har två perspektiv, den ena vi får följa är en medelålders kvinna som arbetar som portvakt i huset och bor på bottenvåningen.

Kvinnan, som heter Renee Michelle och är änka sedan 15 år, tillhör den enklare samhällsklassen men har på egen hand under årens lopp bildat sig genom att läsa det mesta biblioteken har att erbjuda av skönlitteratur, fack-, och konstböcker.

Vi får också följa husets händelser genom en otroligt lillgammal 12årig flickas ögon, nämligen den yngre dottern i en av de familjer som bor i huset. Hon deklarerar i det första kapitlet att hon ämnar ta sitt liv och sätta eld på familjens lägenhet den 16 juni.

Portvaktstanten och den lilla flickan lär känna varandra och dessutom en ny hyresgäst, Kakuro Ozu, som blir bekant med båda på varsitt håll. Trots skillnaden i samhällsklass utvecklar Kakuro och Renee en vänskapsrelation som sakta utvecklas…

I 1Q84 får vi följa två ensamma själar, Aomame och Tengo, som under ett par terminer under tredje och fjärde årskursen går i samma klass. Flickans föräldrar är medlemmar i en religiös sekt, och hon är bl a uppfostrad att be en bön innan hon äter med hög röst. Annars är hon mycket tystlåten och ensam.

Detta bidrar till att hon blir utsatt i skolan och Tengo försvarar henne vid några tillfällen. En enda gång går hon fram till honom i klassrummet efter skoldagens slut och håller honom hårt i handen och tittar honom djupt i ögonen en lång stund utan att säga något.

Efter denna händelse har de inte mer kontakt och när nästa läsår börjar har Aomame flyttat. De skiljs åt och vi får följa dem tjugo år senare när de båda lever ensamma och lever helt olika liv, Tengo är mattelärare och författare och Aomame är gyminstruktör och lönnmördare. Men den intensiva upplevelsen de delade lever kvar i deras sinnen och de längtar båda tillbaka till att få möta den andra igen.

I Stranger than Fiction får vi möta revisorn Harold Crick (Will Ferrell) som plötsligt hör en berättarröst som beskriver händelserna i sitt liv medan de händer. När rösten (som ingen annan hör, förstås) säger något i stil med ”Little did he know that every step led him nearer to his imminent death

Detta får honom såklart att undra hur nära denna nära förestående död låg och om han kunde göra något åt detta. Han hamnar till slut på litteraturprofessorn Jules Hilberts (Dustin Hoffman) soffa.

Efter diverse förvecklingar (Det innehåller såklart en kärlekshistoria mellan Will Ferrell och hans revisionsoffer, bagaren Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal)) kommer Dustin Hoffman fram till att Harold är med i en berättelse som håller på att skrivas av en författare (Emma Thompson) och hon har alltid ihjäl sina huvudpersoner i slutet.

Sedan inträffar det osannolika att författaren och huvudpersonen i hennes berättelse möts i ”verkligheten”. Författaren får dåndimpen och inser att hon mördat 13 personer (Om alla hennes andra romanfigurer funnits på riktigt). Emma Thompson skriver ändå klart romanen och Dustin Hoffman får läsa den innan den går i tryck och det är då han uttrycker det som inläggets rubrik antyder.

Harold Crick måste dö för att romanen är så fantastiskt bra och den skulle förlora i kvalité om hon inte löpte linan ut. Till slut läser även Harold utkastet och får reda på hur boken slutar och accepterar då sitt öde eftersom boken måste få fullbordas genom att huvudpersonen (han själv) möter döden.

Detta Dustin Hoffmans och Will Ferrells konstaterande har Muriel Barbery i Igelkottens Elegans och Haruki Murakami i 1Q84 tagit fasta på och Barbery mördar Renee i sista kapitlet just efter hennes och Kakuro Ozus första romantiska middag.

I Murakamis romantrilogi strävar Tengo och Aomame på i sina respektive liv, och är bara sekunder från att mötas, men missar varandra och omständigheter som är för invecklade för att gå in på övertygar Aomame att hon fullgjort sin uppgift i livet utan att få återse sin Tengo, och i andra bokens sista kapitel sätter hon en pistolmynning i munnen riktad snett uppåt och trycker av.

Nu finns det i och för sig en hel bok till, och Murakami lämnade Aomame med en mening liknande just den sista meningen jag avslutade förra stycket med, så man vet inte om självmordsförsöket lyckades, men det verkar rätt kört.

Varför måste den ena huvudpersonen dö, för? Himla onödigt! Alla böcker och filmer borde ha lyckliga slut. Men. Å andra sidan. Så är det ju inte i verkligheten.

Ps. Emma Thompson kan inte bringa sig till att ta livet av Will Ferrell och skriver om slutet så han överlever överkörningen av en lastbil, och han får Maggie Gyllenhaal till slut. Dustin Hoffman tycker romanen med det ändrade slutet bara är hyfsad istället för fantastisk, men annars är alla glada. Men det är ju en Hollywoodrulle, så vad trodde du? ;)

tisdag 30 juni 2015

Ökad gängbrottslighet lamslår Kumla.




Tidigt på måndagsmorgonen skulle undertecknad som vanligt bege sig till jobbet. Det stod klart så fort ytterdörren öppnades att ett brott hade begåtts, och det kan ingalunda vara tal om en ensam gärningsman. Så stor och välfylld tarm har ingen förbrytare av detta slag. Det var inget tvivel om att det måste varit ett stort gäng som gått ihop för att göra förödelsen så kraftig som möjligt.

Skadegörelsen var mycket omfattande, och eftersom det så gott som helt saknades dylika spår någon annanstans i närheten, vare sig på gatan bredvid eller på angränsande bilar måste det ses som ett hot. ”Ta ditt pick och pack och dra, annars kommer vi tillbaka, nyätna och bajsenödiga!!”

Undertecknad böjer sig dock inte för dylik utpressning utan ämnar köra fordonet genom närmsta biltvätt och i en ”act of defiance” ställa den på exakt samma parkeringsplats vid dagens slut. Återstår att se om det blir någon uppföljning av detta reportage…