Hjulbenta betraktelser

Om ett enklare liv

2012-01-12T15:25:00.003+01:00

Jag har haft ett facebook-konto i flera år och jag hade bestämt mig för att inte vara med i något sånt där -ville-spel. Och det har jag hållit tills nu. Kanske för att jag känner någonstans att jag har en benägenhet att fastna. Jag blev nämligen övertalad av min Far och Storebror att gå med i the Sims Social, främst i början för att hjälpa dem att bygga något ditt eller datt.

Men nu är jag fast. Det snurrar tankar om energi, ommöblering, skörd, toalettbesök och mycket annat. Livet är enklare i Sims-världen. Om du bara ser till att gå på muggen, tvätta händerna, stoppa något i magen, sova, leka och träffa kompisar då och då så blir du en lycklig Sims-människa. Tänk om det vore så enkelt...

Jag ska åtminstone försöka tillfredsställa alla dessa uppräknade områdena i kväll. Just nu ligger jag och vilar, snart ska jag gå upp, gå på muggen (med efterföljande handtvätt), äta middag för att därefter gå på bio. Med sällskap. Jag kommer eventuellt behålla inspirationen ända tills jag lägger mig ikväll. In sha'Allah.

Dagens bild är några dagar gammal. Enjoy!

Om nya perspektiv

2012-01-03T15:55:00.004+01:00

Jag lyssnade på P1 i morse och som gäst hade de ledaren för det norska socialdemokratiska partiets ungdomsförbund AUF, Eskil Pedersen som talade om att återerövra Utöya. Att den platsen inte för all framtid blir en Island of Death, utan återgår till att bli det centrum för ung, politisk fostran som den fram till den 22a juli.

Jag känner igen det där med att förändra inställningen till en plats. Min olycka skedde i Stryn i Norge och min första tid sjukhus bodde jag på Haukelands sykehus i Bergen. Särskilt mina föräldrar förknippade Bergen med mycket tunga känslor efter att de dagar de tillbringade där före och efter min operation. Skulle sonen gå igen, skulle han röra armarna, skulle han över huvud taget överleva?

Det var därför viktigt att de följde med när vi reste tillbaka till Norge 2005, och vi fick fylla platserna med nya, positiva känslor. Vi var först i Stryn och jag fick visa hur vackert vandrarhemmet låg där vi fyra grabbar bodde innan vi åkte upp för att åka skidor på glaciären. Så här ser det ut.

Sedan fortsatte vi till Bergen och fick träffa läkaren som opererade mig och en av sjuksköterskorna som tog hand om mig. Ett intressant och givande möte för både mig och dem som mest ser patienter i akutskedet och inte så ofta får veta hur rehabiliteringen går. Själv kände jag igen sjuksköterskan, rösten och ögonen som jag genast kopplade ihop med minnen av tryggt och gott omhändertagande.

Mamma och pappa fick också visa var de höll till när de inte var vid min sida, var de åt, sov och grät när de tog paus från att vaka. Och vi fick många fina minnen från ett sommarsoligt Bergen som är väldigt vackert, må jag säga!

Nytt perspektiv blir det också på dagens trädgårdsbild, ett lite mer närgånget. Är det vår den 3e januari? I Kumla verkar det så i alla fall.

Nytt år, nya idéer

2012-01-02T22:01:00.003+01:00

Jag har verkligen inte varit aktiv här på bloggen på sista tiden, men med ett nytt år kommer nya idéer. Jag vet inte så mycket vad blogginläggen kommer handla om men jag kommer dokumentera min trädgård i varje inlägg.

Skittråkigt att börja såhär i januari, det blir väl samma bild i tre månader, bara mer snö på en del. Men hade jag inte glömt mig redan första dagen hade jag fått en roligare start när snön vräkte ner och allt var sådär julkortsvackert som vi alla kommer ihåg från de två senaste årens vintrar. Det är fint att se på, men som rulledrulle måste jag säga att jag föredrar när det ser ut som nedan:
Jag har sedan sist lyckats lura chefen på SFI att jag ska få vara kvar på SFI i ytterligare år medan jag arbetar upp modet att åter sätta mig i skolbänken och skaffa mig den där pedagogiska utbildningen jag vill ha. Jag är nöjd i alla fall, och förhoppningsvis gör jag något rätt som inte får kicken.

See you around, people!

Om uomitu

2011-08-31T20:01:00.004+02:00

Det kom smygande som det alltid gör, ni har nog alla varit där. Du känner lite hutter i början. Lite kall och lite varm. Sen försämras din fysiska statusen hastigt, i mitt fall regregerar jag ungefär 25 år bakåt i tiden och blir mammig och gråtmild. Du ber till en högre makt att det ska sluta, trots att du längst inne vet att när det gått såhär långt så passar bara frasen The only way is up, baby som någon engelsktalande sjöng.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant, har man riktig otur kommer det ju på båda hållen. Och som ryggmärgskadad har man ju inte riktigt ordning och kontroll där nere. Så det är bara att ligga och låta det komma med regelbundna tvättningar av de besudlade delarna. Verkligen stärkade för självkänslan.

Det finns ju som bekant en hel del olika möjligheter till sjukdomsbild, och den självdiagnos jag satt på mig själv är den lindrigare, matförgiftning. Jag ligger nämligen för närvarande (efter ca fyra timmars helvete som bland annat innehöll spyende i keps mm) redan och sippar på en temugg och knaprar rån. Med smör och ost!

Tack Gud, eller Mahadsanid, Allah, (yxig direktöversättning :) som mina somaliska vänner på jobbet skulle sagt, det blev inte så illa som nedan!

Om sommaren som tog slut?

2011-08-22T16:47:00.002+02:00

Så, nu verkar sommaren vara slut. För somliga.

Här i Kumla droppar det oförtrutet ovanifrån nästan varenda dag och är sisådär 12 grader, även om det håller upp ibland. Är det höst då? Det kanske är bra för min högra axel som känts lite överansträngd att få åka bil till jobbet istället för att rulla. Jag kan liksom inte stänga av tävlingsmänniskan i mig som bara måste slå föregående dags rekord. 25:12 är den senaste tiden, men det ska nog gå att komma under 25, eller vad tror ni.

Nere i Nordafrika verkar en 40årig sommar vara slut. En 40årig sommar för en viss diktator, och nu börjar förhoppningsvis helt okronologoskt en arabisk vår för ett helt folk. Libyen är potentiellt ett mycket rikt land, säger Reinfeldt. Hoppas bara de som nu får makten kan dela med sig lite mer av den rikedomen än vad föregångaren gjort. Och att alla som under sex månader har lagt alla inbördes meningsskiljaktigheter åt sidan för att störta tyrannen nu inte splittras i nya fraktioner som vill roffa åt sig så mycket som möjligt, utan kan samarbeta för landets bästa.

I Spanien är det dock inte slut på sommarlovet. För fotbollsspelarna i alla fall. Min första tanke när jag hörde detta var att det var lite magstarkt av Messi och Ronaldo att sätta sig och sura för att de eventuellt inte fick de där sista miljonerna i månaden, men när experterna förklarat hur det stod till ändrade jag mig.

Det är kanske inte mer än rätt att en anställd ska ha rätt att få sin lön i brevlådan varje månad och ha rätten att bryta ett kontrakt och söka ett nytt arbete om han eller hon inte fått betalt på tre månader. Jag vet inte hur det ser ut för dig, men i min tillvaro skulle tre uteblivna månadslöner märkas mycket kraftfullt i min ekonomiska situation.

Så, för att summera:

Gaddafis sommar får mer än gärna ta slut.

Spanska fotbollsspelare bör få dräglig anställningstrygghet innan deras sommar är slut.

Min egen sommar får gärna pågå ett tag till även om jag går in på den fjärde arbetsveckan.

Eller nåt.

Om röda lappar

2011-07-04T22:17:00.003+02:00

Jag har varit på besök i Den Kungliga Hufvudstaden hos en tvåbarnsfamilj i Tumba. Som det kan bli när barnen är fyra och ett halvt samt ett år hade värden och värdinnan inte hunnit förbereda allt som de hade tänkt.

Det blev köpt thaimat, vilket var mycket gott, och rabarberpajen var minsann hemlagad och utsökt. Innan jag åkte därifrån gjorde jag ett mycket lyckat byte. Jag fick ett bord och fyra stolar till utomhusbruk, tre tavlor samt fyra dukar som ska spännas upp och göra till ytterligare tavlor.

Tavlorna är bilder tagna med kamera och upptryckt på kanvas eller hårt papper. De är uteslutande naturbilder, många från Norrland, där familjen tillbringar stora delar av sommaren. Mycket, mycket vackra är de.

Och vad begärde familjen i gengäld i vår byteshandel? Knappt ingenting faktiskt. Lite papper bara. Närmare bestämt 11 röda papperslappar med gubbar på. Erkänn att jag gjorde ett kap. Är du tveksam tycker jag att du ska komma hem till mig och titta på bilderna.

Om att flyga eller inte flyga

2011-06-30T17:41:00.003+02:00

Jag har inte flugit på tio år. Ganska exakt faktiskt, eftersom min senaste flygfärd var en avskyvärd resa i ett litet sketet plan från Bergen till Uppsala. Resan jag gjorde åtta dagar tidigare var lite mer James Bond, så att säga.

Den flygfärden startade med att jag hängde under en helikopter. Som jag minns det var det ungefär som 2:30 in i det här klippet (schyssta slowmotionbilder innan förresten), men det kan ju bero på att jag just brutit nacken och var ganska dimmig just då. Du får fråga någon av de tre som blev kvar på marken när jag flög bort om det verkligen var så actionfyllt om du inte tror på mig.

Anyhoo, idag satt mina två kollegor (båda 60+) och diskuterade sina män på kafferasten. Båda deras respektive har under ett långt arbetsliv skaffat sig en så unik yrkesskicklighet att de behövs på plats när de maskiner deras företag producerar ska sättas på plats. Denna unicitet gör att de måste flyga världen över, ibland med väldigt kort varsel.

Den ena kvinnan blev riktigt lack på Företaget när de ringde igår och frågade om hennes make kunde åka till Kina. I morgon. Nämnas bör att mannen skulle arbeta sin sista dag innan semestern just i morgon. För att blidka henne erbjöd Företaget att min arbetskamrat kunde få följa med. Det föll dem väl inte in att deras anställde med fru hade något planerat på de lediga veckorna. Hon sa "-Du åker bara inte! "

Men, mannen som nästan aldrig säger nej till Företaget flyger i morgon. Kvinnan krävde dock att få se de bokade biljetterna till återresan, då barn och barnbarn kommer nästa helg. Hon litade inte på att hennes man skulle kunna säga nej om de frågade om han kunde stanna längre på plats.

Den andra kvinnan är gräsänka hela året utom jul försvar och sommar, då hennes man med bas i Dubai reser världen över och säljer och gör reklam för någon annan slags maskiner.

I andra ändan av skalan, om det finns en sådan, finns min jämngamle far som för ett par år sedan, efter att ha kommit underfund med hur mycket avgaser ett flygplan släpper ut, har bestämt sig att aldrig mer flyga. Europaresan i våras blev Danmark - Tyskland - Holland - Belgien - Frankrike - Schweiz och så hem igen med husbil.

Var står då jag på denna skala? Ja, jag skulle kunna hävda att det är ett medvetet val att jag inte har flugit sedan jag hamnade i rullstol, men i ärlighetens namn har det nog mest bara inte blivit av. Chanserna har funnits, till exempel är min kör just nu i Kina på körresa. Inte för att jag kanske på min första flygresa borde välja att flyga halvvägs runt jorden, men jag borde väl ändå få tummen ur någon gång.

Eller så är det den undermedvetna miljöaktivisten som firar triumf varje år jag stannar på marken. Hur som helst blir det inte i sommar. Istället åker jag bil till Sölvesborg i mitten av juli. Det blir min semester. Som börjar efter jobbet i morgon.

Om Tidsplaner

2011-06-29T15:57:00.004+02:00

Jag kommer skriva om en förebråelse som en mig närstående person, jag nämner inga namn men vi var intimt sammankopplade i sisådär nio månader för dryga 30 år sedan, kom med för ett antal år sedan. Jag kom att tänka på den exakta ordalydelsen av hennes tillrättavisning idag när jag stressade hem från jobbet idag.

Jag jobbar på SFI som outbildad lärarassistent och har en anställning som sträcker sig till årets slut. På grund av osäkerheten vad gäller elevantal kunde den nuvarande rektorn inte garantera en fortsättning eftersom jag inte kan ta en utbildad lärares plats. Någon plan B finns inte just nu, och om jag står utan ett jobb i januari vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Något borde jag väl studera, men jag är fortfarande inte säker på vilket yrke jag skulle vilja och kunna klara av.

Men, på liten avskild plats på internet som heter Hattrick, där är det bättre ordning. Jag är klubbdirektör för det virtuella fotbollslaget Hansa Rostbröd och i den klubben är det ordning och reda, må ni tro! I klubbens kassa finns ungefär 100 miljoner och träningen sköts med precision av danske Marco Hoffman med tränarstab.

Träningsplaneringen är detaljerad och sträcker sig 12-13 säsonger framåt (det vill säga ungefär fyra IRL-år för oinvigda) och spelarna svarar exakt så mekaniskt på träningen som man kan förvänta sig av ett datorspel. Ger du en 24-åring sex träningar på försvar så höjer han sig ett steg.

Någonstans i detta mekaniska, enkla i spelidén ligger nog fascinationen. Så väsensskilt från det verkliga livet, ge vilken som helst människa en instruktion under en viss tid och vips förändras den precis som du tänkt dig då exakt den tid gått som du avsett. Skulle livet te sig sådant skulle världen bli en helt annan plats att leva på.

Det är lätt att fly in i en simplare värld som du själv kan styra över, må det vara Hattrick eller World of Warcraft eller något annat.

Och vad var det då för förebråelse hon kom med? Ni har säkert gissat det redan.

Jaså, treårs-plan? Har du det i verkliga livet också?

Om turkronor och kompisar

2011-06-28T22:04:00.002+02:00

Liket lever, tänker nog ni som vant er vid 20-25 blogginlägg i månaden. Så, vad handlar då detta första inlägg sedan 20e december? Jo, det ska handla om en turkrona och en trevlig resa i ett soligt men kallt Närke.

Jag är medlem i en kristen församling. En församling är ingalunda en introvert sekt, i alla fall inte den församling jag tillhör, Kumla Missionsförsamling. Tvärtom ger församlingen en unik chans att få mer eller mindre nära vänner i alla åldrar som inte är släktingar, vilket är väldigt ovanligt i dagens Sverige.

Dessutom har jag i församlingen 150 personer jag utan minsta tvekan skulle låna ut 1000 kr till. Hur många har du i din bekantskapskrets du känner att du kan göra detsamma med utan att vara orolig över om du ska få tillbaka dem?

Två av dessa människor tog jag med på en liten roadtrip i Kumla med omnejd häromdagen. Vi besökte Kumla sjöpark, in i silverbilen stuvades förutom min rullstol även en rollator och stavar som var de hjälpmedel mina vänner behöver för att ta sig fram säkert. Vi promenerade bland blommor och buskar och betraktade vattenspegeln och konstverken som kostat en förmögenhet, men som ändå är ganska ståtliga att se.

Det var skolavslutning i den lilla mini-amfiteatern som byggts upp på östra sidan, så det spreds sång, musik och barnskrik och skratt över vattnet. Men vi dröjde inte för det var för ett par veckor sedan, så det blåste lite kallt. Vi gav oss istället iväg till Vallersta till en gård där ett par från församlingen bor där en av tjejerna har placerat sin katt sedan hon själv måst flytta in till en lägenhet i stan.

Väl där fick vi goda smörgåsar och goda samtal om hur husets ägare byggt och bott i många tiotals år på just den gård vi satt vid och hur laga skifte för över 100 år sedan ändrat gårdarnas placering och böndernas ägor. Katten kom såklart och hälsade på matte en stund innan det bar iväg på ännu en musjakt i det höga gräset.

När vi kom tillbaka till Kumla och jag skulle släppa av tjejerna (båda väl över 70) Och vägrade annan betalning fick jag en turkrona som sedan dess ligger i framrutan på bilen, och nu har turen slagit in. Jag är billös denna vecka och är tvungen att rulla ungefär en halvtimme till och från jobbet varje dag och efter en försommar med ganska mycket skurar visar sig Närke från sin bästa sida just denna vecka och ger inte ifrån sig en enda droppe på hela veckan, vad det verkar.

Vad turkronan gjorde förra veckan när den flygande holländaren konstaterade att reparationen skulle gå på 7000 vet jag inte, men man får va glad för det lilla, och vi hann ju faktiskt både med ovannämnda roadtrip och en till, 22 mil t o r till Linköping innan den, två kilometer från hemmet började krånga.

Så den hade nog fingret med i spelet ändå, turkronan. Vi hade lika gärna kunnat bli stående mitt ute i skogen mellan Borensberg och Hjortkvarn. Tack, turkronan! Och tack Gun som gav mig den!

Om inspiration från Alice

2010-12-20T19:31:00.005+01:00

Jag började min julledighet (13 härliga dagar betald semester) med att titta på Alice i Underlandet. Jag hade höga förväntningar som alltid när jag bänkar mig för en cinematisk upplevelse med den gyllene triangeln Tim Burton/Johnny Depp/Helena Bonham Carter. Andra lyckade symbioser med dessa tre är Sleepy Hollow och The Corpse Bride.

Jag blev inte besviken men märkte att jag endast hade vaga minnen av handlingen. Blandningen mellan CGI och skådespelare och kulisser funkade och huvudrollsinnehaverskan Mia Wasikowska gjorde verkligen inte bort sig. Och var såklart precis sådär vacker som hon skulle.

En av både Alice och Alice fars repliker gav mig inspiration till ett av hösten och vinterns sällsynta blogginlägg. Nämligen "Sometimes I believe as many as six impossible things before breakfast". Detta är utgångspunkten för de här nedan uppräknade six things som vi i slutet av förra årtusendet såg som helt (eller ganska) impossible men som vi idag inte kan annat än acceptera som fakta.

1. En morgon i september 2001 väljer ett dussin män att genomföra sin plan att störta två flygplan rakt in i World Trade Center i New York. Följderna av detta dåd har, förutom de omedelbara dödsfallen på nästan 3000 människor, för alltid förändrat den värld vi lever i.

2. Sverige har, trots klimatforskarnas varningar om ökande medeltemperatur i världen, upplevt och upplever två decembermånader i rad där temperaturen i snart sagt hela Sverige aldrig överstigit noll grader, snötäcket ligger åtskilliga decimeter tjockt och tågen oftare står still än rör sig.

3. I en historisk valupptakt tävlar första gången både en kvinna och en afroamerikansk man om att bli demokraternas presidentkandidat i valet och den segrande Barack Obama vinner en klar seger i det efterföljande presidentvalet som för honom som förste afroamerikanske man till det Ovala Rummet i Vita Huset. Denne Obama tilldelas dessutom, trots att han för krig på två fronter, i Irak och Afghanistan, Nobels fredspris 2009.

4. Socialdemokraterna lider under sin första kvinnliga partiordförande ett andra svidande valnederlag och blir endast med 0,6 procentenheter Sveriges största parti med 30,7% före Moderaterna.

5. De 600 friskolor som drivs som aktiebolag går allt bättre med huvudaktören Academedia i spetsen som beräknas gå med förbluffande 1 miljard i vinst 2010 medan eleverna vittnar om usla kurser med undermålig undervisning och frånvarande lärare.

6. Magnus Hermansson ryktas bjuda in till en 30årskonsert där han som ensamt huvudnummer väntas framföra tiotalet sånger inför en månghövdd publik i mars 2011. Var där eller var rektangulär, som amerikanarna skulle sagt.

Så, det finns helt enkelt inget annat att göra än att...

Follow the white rabbit and slay the Jabberwocky!!

Om ett lärorikt dygn

2010-12-07T16:52:00.002+01:00

Undertecknad har fått många nya kunskaper en dag som idag, idag, idag, idag.

Till exempel har jag lärt mig att det råder en sned könsfördelning i den svenska bragdguldsutdelningen. Från 1925 när priset för första gången delades ut har sjuttiotre herrar fått priset, med endast sexton damer har fått den äran. Och då fick ändå Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson dela 1996. Och till på köpet har alla lag som fått pris varit herrlag.

Det tog trettiofem år innan Jane Cederquist som första kvinna prisades 1960. Hon blev Silver-Jane med hela svenska folket efter den olympiska silvermedaljen i Rom som sextonåring. Duktig flicka, hon växte upp och blev chef för Historiska Museet sedan.

Svenska Dagbladet har i och för sig bättrat sig betydligt på sistoney, under de senaste tjugo åren har elva pristagare varit tjejer. Bra där! I år fick dock stafettlaget från Vancouver-OS välförtjänt utnämningen. Roligare stafettävling har jag aldrig som svensk skådat, Petter fick på truten!

Jag har också lärt mig att sutta i södra Sverige betyder suga och inte, som åtminstone alla värmlänningar, närkingar och västmanlänningar vet, betyder kasta.

Resten av dagens kunskaper har smält bort här i värmefläktens dånande bris. Det var något mer, men det blir kanske grunden till ett till inlägg. En annan gång.

Om uteblivna inlägg

2010-11-16T15:44:00.004+01:00

Som ni märker är inläggsfrekvensen ganska låg just nu. Sammanträffande eller inte, men det sista inlägget skrevs den 31 oktober. På hela november har inte andan fallit på, som man säger. Och inte har det saknats ämnen. No Siree.

Jag har tänkt många gånger att det där är ett bra ämne till ett inlägg, men har det inte blivit mer. Det var inlägget om att svenskar som går i pension 2048 (när jag är 67) en vissa beräkningar får 48% av slutlönen i pension. Lägst i hela EU, tillsammans med typ Estland. Medan grekerna få mer än 100% med nuvarande system.

Och inlägget om samtalet mellan Kattis Ahlström och Tomas Sjödin som jag lyssnade till i förra veckan. Där jag för första och kanske enda gången fick höra ett solo på kazoo som inte blev parodi eller humor, bara passande och vackert. Det var i en låt av Joni Mitchell som Irma Schultz-Keller hade gjort en tolkning av med svensk text. Och kazoo.

Och Kattis som önskade sina barn ett allvar som inte är bråddjup, en stillhet att stanna upp i. Jag vet inte hur man lyckas balansera på gränsen mellan allvar och bråddjup. Jag ramlar allt som oftast ner i djupet. Och jag är snart trettio. Hur ska då barnen klara det?

Eller inlägget om de 6 000 000 folkräknarna som fram till 2012 har till uppdrag att redovisa hur många människor som lever och bor i Kina. Korrespondentskan rapporterade att denna gång även utländska medborgare som bor och jobbar i landet skulle räknas där de bor.

Tur att de slapp att likt Josef och Maria slänga upp tillhörigheterna på en åsna och knata de ca 700 milen till Vintrosa. Eller, kanske snarare borde destinationen bli Holland, om vi ska vara sådär patriarkala som man var för 2000 år sedan, när det begav sig. Det är ju därifrån korrespondentskans man härstammar.

Nu fick jag iallafall presentera dessa tankar, även om reflektionen och kåseriet kanske lyser med sin frånvaro. Men ni ska veta att jag inte gett upp. Jag hoppas jag kommer in i ett inläggs-flow igen. Snart.

Ps. Som för att accentuera problemet har knapparna för fet- och kursiv stil samt bifoga bild-knappen och de andra slutat synas. Jag får härigenom chansa när jag ska trycka på någon av dem. Men det funkar ändå. Hyfsat.

Om recept

2010-10-31T16:43:00.002+01:00

Till min egen stora förvåning blev den gångna helgen den bästa på mycket länge. Så sent som i fredags lunch hade jag inget planerat och således inga förväntningar på veckoändan. Det enda jag kände var ett styng av skuldkänsla eftersom jag valt bort två gig med kören trots att jag inte hade något egentligt skäl därtill.

Så, vad innehåller en helg som undertecknad finner så njutbar, undrar ni? Jo, här följer ett recept, men jag kan inte lova att det funkar lika bra för någon annan än mig. Ni har säkert andra ingredienser till er perfekta weekend, men detta är mina:

1 dl ungdomssamling
2 msk melodikryss
4 dl sällskapsspel
2 st middagar med trevligt sällskap
500 g Hattrick
1 msk möblering
2 tsk Radiosporten
1 dl Gospelkör

Hoppas ni också haft det finfint, nu ska jag avsluta helgreceptet genom att tillsätta den sistnämnda musikaliska ingrediensen. Ciao!

Om brytningar

2010-10-28T16:03:00.002+02:00

Många brytningar har man hört genom åren, på SFI har vi ju en salig blandning av nationaliteter som alla har små eller stora svårigheter med de 18 svenska vokalljuden, lång och kort vokal på aouå och eiyäö. Dessutom kan det vara problem att skilja på v - f och b - p.

Åt andra hållet har man ju hört Robert Prytz som efter att ha bott en kortare tid i Storbritannien lyckats skaffa sig en fantastisk engelsk brytning. Tyvärr hittade jag inget klipp på nätet som understöder detta, antingen har ni själva hört honom, eller så får ni ta mig på mitt ord.

Hur som helst tycker jag att man oftast ganska snabbt kan avgöra om en människa man talar med är född utomlands. Men när jag tittade på Sportnytt igår blev jag mäkta imponerad av den ryske bandyspelaren Misja Svesjnikov som verkligen talade så nära en inföding att det bara var namnet som röjde hans utländska ursprung. Det går alltså.

Nu framgår det ju inte om han har en svensk fru och på det sättet fått öva mycket, men de senaste åtta åren har han tillbringat i Ryssland, om jag har förstått det rätt. Kolla själva i klippet här, 7:00 och 9:30 minuter in i programmet.

Och om min kollega B har tolkat chefens brytning rätt så kommer jag att ha jobb även efter jul. Jag hoppas och tror att språkförbistringen bör vara minimal, då båda är från närkeslätten, men jag väntar med de officiella hurra-ropen till efter jobbmötet den tionde november. Men jag kan inte låta bli att glädjeskutta lite inuti. I smyg.

Om Buzzador. Och det andra.

2010-10-23T18:45:00.003+02:00

Så har jag startat min första kampanj för Buzzador! Jag ska få kolla på fyra filmer alldeles gratis via Lovefilm.se! Det kan man ju inte säga nej till, eller hur?

Sen är det bara att bestämma vilka som ska bjudas in till filmkväll, Buzzador tycker nämligen att jag inte bör vara ensam utan ha trevligt sällskap i TV-soffan. Det är ju angenäma problem, vi får se vilka som nappar.

Det är skönt att vara hemma igen efter en fredag-lördag med 2x25 mil i bil och en begravning mitt i mellan. Pga av dålig sömn senaste veckorna har jag varit något av en trafikfara, men glädjande nog kom vi hem helskinnade. Det blev en del bitande i kinden och tungan för att hålla koncentrationen uppe, men det gick. Tack vare Bror som pratade skit och levererade Mullsjö Hemkokta kolor vid passande tillfällen.

Ceremonin var ljus och fin, och gick i samma stämning som farmors bortgång, om man kan säga så. Hon var klar i huvudet, hade inte någon smärta och fick säga sitt farväl till sina tre barn dagen innan. Jag sjöng och far spelade gitarr, vilket var en bra uppdelning då jag av uppenbara skäl inte längre kan spela och han av naturliga skäl (gråtmild som man blir) eventuellt kunde missat en del text.

Nu blir det en soft söndag innan nästa vecka drar igång på måndag. Somaliskalektionerna går framåt, och det är väldigt roligt, ni borde testa själva!

Habeen wanaagsan! (God kväll!)

Om life

2010-10-15T17:07:00.002+02:00

Detta är namnet på BBC:s naturprogramserie som går på torsdagar i SVT1. Eller om man så vill på SVT Play. Jag valde det senare alternativet då starttiden igår var 22:50. Således fick jag idag på eftermiddagen njuta av ännu ett program i raden.

Detta det femte avsnittet handlar om fåglar och är mycket fascinerande om än brutalt, men sådan är naturen. Praktfregattfåglar som inte ids jaga egen mat utan anfaller Tropikfågeln som är på väg hem till fru och barn med klorna full av godsaker och tvingar dem att släppa sitt byte och de får vända tillbaka efter ny mat.

Och Pelikanerna som väntar tills Mamma och Pappa Kapsula samtidigt är ute och provianterar åt Unge Herr eller Fröken Kapsula och helt sonika nappar tag i ungen och sväljer den hel för att sedan vända hemåt och spy upp valda delar till sin egen unge att äta. Jag tror inte Macaulay Culkins filmer nått samma berömmelse om de slutat på detta sätt, eller?

På slutet visar de upp olika intrikata parningsritualer. Svandoppingarna dansar vackert i Oregons sjöar, där är det inget fel på romantiken trots att de håller ihop med samma partner hela livet. Men allvarligt talat, vem skulle som kvinna kunna motstå en rå fisk att svälja ner hel?

Dock vill jag nog ge den ena Bruna Lövsalsfågeln ett tips från coachen. Medan den ena hannen samlar blommor och svampar i sin hydda för att imponera på honan väljer den andra att samla vad då? Jo, bajs. Se, goddag då. Inte konstigt att honan går denna hydda förbi. Och så har han mage att skylla på svamparna som växt upp på bajset.

Sista anhalten påminner mig starkt om hur jag tillbringade mina söndagskvällar en gång i månaden på slutet av nittiotalet. Ni frikyrkomänniskor ifrån Örebrotrakten vet vad jag talar om...

Om Grafen

2010-10-05T14:49:00.004+02:00

Jag fortsätter rapporteringen om nobelpristagarna. Idag avslöjades pristagarna i fysik, Andre Geim och Konstantin Novoselov. Och vilken fantastisk upptäckt har de då gjort? Jo, om jag har förstått det rätt upptäckte de 2004 hönsnätet. Jag misstänker dock att hönsnät fanns långt innan det, jag tycker mig komma ihåg att jag tillverkat ett antal mer eller mindre graciösa konstverk av papier maché i låg- och mellanstadiet.

Men jag har nog fått allt om bakfoten, för sedan fick jag reda på att det här hönsnätet ska visst finnas inuti en blyertspenna. Och vara väldigt, väldigt platt och genomskinligt. Och då ser man ju inte var man ska kleta dit det tapetklisterinsmorda tidningspappret. Jag fattar ingenting, men grattis ändå.

Om nobelpriset

2010-10-04T16:42:00.003+02:00

Idag tillkännagavs det att forskaren bakom utvecklingen av sk provrörsbefruktning eller vitro-fertilisering, IVF, Robert Edwards, har tilldelats Nobelpriset i medicin. Metoden motarbetades till en början av religiösa ledare och etiker då behandlingen ansågs moraliskt tvivelaktig, men 1978 föddes det första barnet med provrörsbefruktning. Nu har ca 4 miljoner provrörsbarn fötts i världen.

Strax innan denna befruktning ägde rum föddes en liten flicka som knappt trettio år senare kom att bli en av mina medarbetare. Ytterligare ett par år senare drog denna flicka och hennes sambo nytta av Robert Edwards upptäckter och den 30:e augusti föddes en alldeles bedårande liten Tindra. Jag fick se underverket på hennes en-månads-dag i torsdags, och jag kan intyga att det inte var några fel på henne. Tvärtom.

Om val igen

2010-09-23T16:03:00.003+02:00

Jag och många med mig, tror jag, har väl ibland reflekterat över valsystemet i USA och tänkt att "Tur att vi inte har ett sådant orättvist system där inte den kandidat/parti som får flest röster vinner".

Jag måste nu omvärdera detta då jag nu i den uppkomna situationen genom P1:s radioprogram Valet med Nordegren fått reda på att Socialdemokraterna behöver 16270 röster för att få ett mandat i riksdagen, medan Kristdemokraterna behöver hela 17521.

Nu är det väl känt att jag inte direkt är någon högersympatisör, men i det här fallet är jag beredd att utbrista i någon passade variant av Voltaires kända fras Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem. Har man proportionella val ska de väl för hundan vara just proportionella, eller?

Och om så är fallet för 5,6%-partiet Kristdemokraterna borde väl samma sneda mandatfördelning gälla för det andra 5,6%-partiet på andra kanten, vilket jag röstade på. Annars är det ett väldigt rött regelverk. Men det gör sig förstås inte på löpen...

Om en utförd samhällsplikt

2010-09-19T15:14:00.002+02:00

Sådärja, nu var det gjort. Jag rullade iväg i solen till vallokalen som är min gamla låg- och mellanstadieskola. Väl där var det ingen tvekan om hur jag skulle rösta. Vilket block jag skulle välja har jag aldrig varit osäker på och de sista dagarna hade jag även beslutat mig för vilket parti jag skulle rösta på. Om man ska vara ordvitsigt torr (vilket jag ju är) kan man säga att jag röstade "internet". Klura på det, ni!

Om valet

2010-09-19T10:45:00.003+02:00

Idag gäller det, om Du är svensk medborgare, röstberättigad och inte tillhör de 2,2 miljoner svenskar som redan förtidsröstat (eller kommit på att du vill ändra dig) tycker jag du ska utföra Din medborgerliga plikt och göra Din röst hörd. Det ska i alla fall jag göra.

Om en fjättrad bloggare

2010-09-04T01:27:00.002+02:00

När jag var på en undersökning idag menade läkarna att jag kan ha drabbats av något som heter fjättrad ryggmärg. Låter inget vidare att behöva genomgå ett neurokirurgiskt ingrepp.

Annars tycker jag att fjättrad låter rätt tufft. Fjättrad. Typ som draken Kattla i Bröderna Lejonhjärta. Det passar rätt bra med drakreferenser just nu eftersom jag börjat läsa Eragon som handlar om en drake och dennes ryttare. Böckerna ska tydligen vara bättre än filmen, men så är det väl oftast.

Om dolda kvinnor

2010-08-20T22:45:00.002+02:00

Det är mycket snack nu om arabiska kvinnors klädsel. Vi får lära oss ord som Burka, Niqab och Hijab. I Frankrike är det numera enligt lag förbjudet att bära vissa sådana kläder på offentliga platser. Är det enbart en symbol för underkastelse och ojämlikhet?

I detta program får vi många olika synvinklar på denna komplexa fråga. Själv har jag knappt aldrig sett dessa plagg i verkligheten, i alla fall inte förrän i sommar. På Naturhistoriska Muséets parkering mötte jag en kvinna med niqab som var intresserad av min handikappanpassade bil, eftersom hon skulle utrusta sin egen bil, då hon hade en funktionsnedsatt son.

Och igår såg jag min första burka. Det var när jag deltog i Blodomloppet, en motionstävling där man kan springa eller gå och samtidigt göra reklam för möjligheten att ge blod. Men det räknas nog inte. Denna burka var nämligen formad som ett hjärta och var en del i jippot. Men den var försedd med ett nät som dolde ögonen, precis som afghanska burkor.

Undrar vad herr Sarkozy sagt om det?

Om besök

2010-08-14T13:14:00.002+02:00

Jag tror jag träffat världens goaste fyra-och-ett-halvt-åring.

Jag fick ett sms igår när jag var på jobbet. Det var korrespondentskan som skrev att hon befann sig i Kumla och undrade om jag hade möjlighet att träffa henne. Och det är klart jag hade. Så efter en sejour på skoaffären kom familjen, pappa Holländaren, mamma Korrespondentskan och tjejerna på 4,5 år och 11 månader. Och mormor.

Och det blir som vanligt, fast vi inte sett varandra på ett år (vid förra skoaffärsbesöket) känns allt självklart, gemytligt och trevligt. Vi fikar och pratar om det ena och det andra. Storasyster charmar mig lätt som en plätt och vi läser böcker, pusslar och åker rullstol. Jag önskar att dagen aldrig ska ta slut.

Var får man tag på en sån? Jag vill också ha...

Om sommaren

2010-08-09T17:57:00.006+02:00

Hon kommer och hon går, det går fort numera.
Guldglansen försvann idag.
Jag hinner inte riktigt med.
Men nu börjar det gå upp för mig.
Kvällarna blir mörkare.
Det är slut på det roliga.

Vemod.

Men det var fint.

Om ett avtjänat fängelsestraff

2010-07-31T19:07:00.002+02:00

Jag blev dömd till fängelse. Emot mitt nekande, vill jag framhålla. Efter en långdragen rättegång fastslogs det dock att strafftiden skulle begränsas till 4 dagar med generösa permissioner dessutom. Jag får tacka min advokat för denna milda dom.

Straffet skulle avtjänas på Långholmen, vilket i och för sig är långt från familjen, men jag var ändå nöjd med placeringen. Efter att under dessa dagar hunnit med att besöka Naturhistoriska Muséet och Herman´s vegetariska restaurang och även en tur till Waxholm muckade jag idag kl 10.00.

Likt Sickan hade jag en plan redo och denna bestod i att besöka Nationalmuseum och sedan bese de tusentals vackra människorna som tågade genom Stockholm i Pride Parad. Nu är jag hemkommen och trött, och får hoppas att inte denna fängelsevistelse inte ska utgöra någon större plump i mitt straffregister i framtiden.

Om ord att bära med sig

2010-07-27T22:31:00.006+02:00

Idag har jag hälsat på människor som inte har så mycket frihet. 12 timmar inlåst i ett litet rum, 12 timmar inlåst i ett något större utrymme. Dag efter dag efter dag. Med människor de inte valt att leva med. Från en av dem fick jag ett vist ord som jag kommer bära med mig i livet.

Om du inte har det du älskar
får du älska det du har.

De hade det trots allt bra på sin avdelning, och de uppskattade sällskapet under vårt besök i deras värld. Och jag kände att jag uppskattade deras. Jag måste ta mig tid att besöka männen bakom de låsta dörrarna oftare.

Om ljud

2010-07-19T19:59:00.004+02:00

Larmsignalen här på Rehabstationen har exakt samma ljud och frekvens som det lilla pip som döljer svordomar i amerikanska TV-program. Inte undra på att det rycker i undersköterskorna när Gordon Ramsey´s Kitchen Nightmares står på i allrummet.

Om Kuknästornet m.m

2010-07-12T20:47:00.002+02:00

Dagen idag har varit väldigt lärorik. Till exempel har jag erövrat kunskapen att Kaknästornet är 155 meter högt. Jag besökte denna vördnadsvärda byggnad i dag och blev nästan lite besviken att jag inte blev uppassad av Robert Gustafsson, som jag hade hoppats skulle glida in och med ett karakteristiskt "Hjärtligt ihjälkomna ska ni våras, puttuttis?" överlämna menyerna. Ungefär som här.

Nåväl, jag fick nöja mig med en pojkvasker som inte såg ut vara en dag över 16 år, och det bjöds inte Pittipannan med nibba till, utan det enda som fanns var svindyrt fikabröd och kaffe eller dricka. Pojkvaskern visste dock att berätta att Kaknästornet stod färdigt 1967, vilket är ännu en ny kunskap.

En annan sak jag lärt mig är att det inte är så himla svårt att sätta på sig en sandal eller två , vilket jag fram till denna dag trott varit näst intill en möjlighet, i alla fall för mig. Där ser man.

Ps. Det var ganska fin utsikt också, förresten, därpå 30:e våningen. Bilder kommer eventuellt senare.

Om Luther

2010-07-01T22:28:00.002+02:00

Alla ni som via titeln på inlägget trodde att det nu skulle komma något klokt och mustigt inlägg om antingen Medeltids-Martin med teserna eller den för tidigt avdagatagne Martin med det extra efternamnet King á la David blir nog lite besvikna nu, men det handlar om en ny engelsk TV-serie.

Jag hade bestämt mig att titta på serien av en av de konstigaste anledningarna man kan ha. Jag såg nämligen en reklam och till min outsägliga glädje spelades en av mina absoluta favoritlåtar i bakgrunden hela den minut klippet varade, nämligen Gun med Emiliana Torrini.

(Hade jag varit en inbiten bloggare hade jag kunnat och sedemera klistrat in en länk till hennes musik på spotify direkt, men ni får jobba lite själva. Om någon kan, kan ni väl beskriva i kommentarsfältet hur jag gör?)

Jag tänkte att har man vett att välja så bra musik till reklamen måste kunna välja lika bra människor till att skriva manus, skådespela och regissera, så det är nog en bra serie. Och så rätt jag hade. Luther var riktigt bra, en serie om en polis som jagare mördare, men har det knackigt privat.

Inget nytt under solen, tänker du, men jag tycker du ska ge den en chans, torsdagar mellan nio och tio. Och, som en liten teaser för mina manliga läsare, kan jag berätta att Luthers fru spelas av Hon, den snygga från Rome. Bara en sån sak. Och under eftertexten kom den igen. Gun. Det verkar vara en återkommande avslutningslåt. Me like.

Om stolar

2010-06-30T17:39:00.002+02:00

Man sitter på en stol, eller hur?
Men man sitter i en rullstol.
Varför är det så?

Fast vid närmare eftertanke sitter man också i både tandläkar- och frisörstolen. Och elektriska. Men bara en gång. Och om det nu väl gått så långt får man hoppas inte Percy Wetmore har ansvar för att blöta svampen. Då blir det jobbigt. Huvva.

Om Sommar

2010-06-26T22:35:00.002+02:00

Jag vet att det är några få själar som tålmodigt väntar på att det ska skrivas något klokt och småroligt här, men källan till orden verkar ha sinat. Detta blir inte så mycket ett blogginlägg utan mest en varning, bara så ni vet.

Jag hade med ganska höga förväntningar när årets Sommar i P1 inleddes idag klockan 13. Man vill ju tro att sommarvärdarna verkligen tänkt till och skapat (liksom ovan) något klokt och småroligt att säga när de får nästan en och en halv timme minus musik. Värd idag var Annika Sörenstam.

Om ni av någon anledning inte lyssnade kan jag trösta er med att ni verkligen inte missade någonting. Torrare upprabblande av golfmeriter får man leta efter. Dessutom använde hon ordvits-överlämningar á la nyhetsdeskerna i tv.

När hon talade om att ta chansen att sluta college och försöka kvala in på LPGA-touren spelade hon Take a chance on me med ABBA och när hon berättade om åren på Europatouren blev det Genom ett regnigt Europa med Tomas Ledin.

Hennes svenska var också överartikulerad med ord som mycket, lade, dem, de och det hela tiden. Som om hon läste från ett papper och inte hade bott i Sverige på 20 år. ;) Visst är 30-dagarsarkivet genialiskt, men dessa 90 minuter kunde de kasta direkt.

Och efter Edward Blom-incidenten skriver jag på förhand en ursäkt till Annika, om hon googlar sig själv och hittar hit. Förlåt, men jag tyckte faktiskt du var väldigt tråkig, och jag var inte ensam.

Om onödiga undersökningar

2010-06-09T22:13:00.003+02:00

Sommarlugnet börjar så smått infinna sig. Man får lite mer tid då de vanliga fritidsaktiviteterna tar sommaruppehåll. Så vad gör då ett Knytt som jag en kväll utan förpliktelser?

Jo, ikväll skolade jag in en ny medarbetare som ska börja arbeta till hösten, även om hon tjuvstartar redan nu i juni. Därför har vi pratat en del om vad jobbet innebär, och jag har inte varit ute och svirat. Därför har jag också hunnit med att göra en undersökning.

Jag såg nämligen i TV-tablån att 80-talsfilmen Strul visades. Jag tror inte att jag är ensam om att när den filmen nämns för mitt inre öga se Björn Skifs ropandes -Åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh!!! i stigande tonläge i någon actionfylld filmsekvens. Jag bestämde mig helt enkelt för att dokumentera hur många gånger han har denna replik.

Jag kom fram till att det var åtminstone 14 gånger. Det är lite fantasilöst, även om ungefär hälften av dem är i samband med cykelturen från Dr Brinkes sommarhus. Så nu vet ni det. Intresseklubben antecknar, eller hur!

Det var min onsdagskväll.

Om Bingu, Ban och Kofi

2010-05-29T22:41:00.005+02:00

Homosexualitet är ett ämne som stötts och blötts genom åren. Under årets kyrkokonferens med Missionskyrkan diskuterades huruvida våra pastorer ska viga homosexuella par. Med 383 röster mot 374 bestämde konferensen att det är upp till varje enskild församling och pastor att avgöra hur de vill göra, läs mer här.

Man kan tycka vad man vill om den saken, och i Sverige får man också det. Man får också vara homosexuell och leva ut det om man så önskar. På en annan kontinent i ett annat land där presidenten heter Bingu har ett homosexuellt par dömts till 14 års straffarbete för att de offentligt gift sig.

Nu har Bingu dock ändrat sig och benådat paret, tack vare FN:s generalsekreterare Ban som reste till huvudstaden och talade Bingu till rätta. Läs om turerna här, här, här och här. Bans företrädare heter förresten Kofi.

Roliga namn de har, makthavarna, och roligt att det slutade någorlunda lyckligt. Men sorgligt att det skulle behöva gå så långt.

Om Eden

2010-05-23T21:55:00.004+02:00

Vi rullade in på gräsplätten framför den röda sommarstugan med gröna knutar. När vi steg ur bilen möttes vi av skogsdoft, underbart fågelkvitter och M och P som vinkar åt oss.

- Välkomna till paradiset, säger M.

- Och då är det väl vi som är Adam och Eva, säger P och M skrattar till.

Vem är då jag? Just nu kan jag inte rollsätta mig som någon annan än Ormen.

Om reklammation

2010-05-21T21:57:00.004+02:00

Gott folk, jag har ett stort problem. Idag köpte jag en ny rakapparat, en Philishave HQ6990, eftersom min gamla blivit mer än lovligt slö och dålig. Den nya såg ut att möta alla mina behov och önskningar, så faktumet att om jag bröt förpackningen skulle jag inte kunna byta varan brydde jag mig föga om.

Jag laddade rakapparaten enligt instruktionen, och när den laddat klart var jag ivrig att testa den. Instruktionsmanualen blev liggande på bordet. Apparaten fungerade utmärkt, det var något helt annat än att raka sig med den gamla.

Men, när jag lusläste manualen fastnade jag för följande mening:

Apparaten är inte avsedd för användning av personer (inklusive barn) med olika funktionshinder.

Jag vill ju inte använda en produkt som inte är avsedd för mig, instruktionsmanualsförfattarna skriver väl inte sådana saker utan goda grunder. Hur ska jag nu göra?

;)

Om roligheter

2010-05-18T15:55:00.001+02:00

Oj, så roligt.
Huffington Post är nya favoriten, titta här eller här, bara!

Om blommor och blader

2010-05-17T22:15:00.004+02:00

Så är de äntligen här!

Veckorna då Sveriges natur visar sig från sin allra bästa sida. En hel, lång och kall vinter har växtligheten legat i dvala och liksom för att be ursäkt för sex månaders frånvaro bjuder den på ett överdåd av späd och skir grönska.

Min lilla trädgårdssnutt på framsidan går alldeles snart in i sin gula period. Eller, egentligen har den redan startat, eftersom mini-påskliljorna redan har slagit ut och nästan blommat över. Men de två huvudrollsinnehavarna, Caraganan och Azalean (på bilden ovan) kommer inom kort att stå i full blom.

Dessutom vankas det lite högre temperaturer vilket gör det behagligt att vara ute och beskåda prakten. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att bege mig ut i grannskapet och dofta på syrenerna som nog ändå är den personliga favoriten bland försommarens alla blommor.

Njut, gott folk!

Nytt inlägg. Till slut. Dystert blev det också.

2010-05-15T23:59:00.004+02:00

I detta nu slår klockan på datorn över från 23:59 till 0:00. En ny dag har just börjat. Det är den sextonde maj som nu efter sina födslovåndor ligger tryggt i moder 2010:s famn och just upplåtit sitt första skrik. Undrar vad denna söndag vecka 19 har i beredskap för dig och mig?

I Bangkok väntar för människor med röda skjortor ännu en dag innestängda på en liten, från sopsäckar allt mer illaluktande plats där de med risk att få sätta livet till för att de ogillar regeringen och vill ha ett nytt val fortsätter protestera.

I Sydafrika väntar för kvinnor som älskar andra kvinnor och klär sig på det sätt som kallas Butch ännu en dag med en överhängande rädsla för att bli utsatta för en sk. korrigerande våldtäkt, att män förgriper sig på dem för att återställa ordningen.

Och jag behöver tyvärr inte gå längre än till grannstaden Örebro för att hitta kvinnor som imorgon kommer oroa sig för att bli våldtagna likt det 30-tal kvinnor som blivit det under förra året och många också under 2010.

I Haiti vaknar invånarna i huvudstaden Port au Prince till ännu en dag i det kaos som tre minuter av jordbävning skapade den tolfte januari. Ett kaos som kommer ta år att bygga upp till en livskraftig, fungerande stad igen.

Inget av detta kommer jag ens vara i närheten av att behöva genomgå under de tjugotre timmar och tjugoåtta minuter som återstår av denna dag, och det är jag djupt tacksam för. Tvärtom har jag en dagordning med flera angenäma punkter på listan.

Nu ska jag efter att ha skänkt dessa ovanstående situationer och drabbade människor en tanke och bön sluta mina ögonlock och förhoppningsvis ägna resten av den första tredjedelen av detta dygn åt sömn.

God natt.

Om fina middagar

2010-04-28T17:30:00.002+02:00

I lördags var jag på middag med en massa fint folk. Eller, kanske så jättefint folk, börjar jag namedroppa blir ni kanske inte så särdeles imponerade, men på gästlistan fanns Sigvard Marjasin (Jag såg honom dock aldrig, men det är ju inte så konstigt ;), Sten Tolgfors, Marie-Louise Forsberg-Fransson, Staffan Werme och sist men inte minst Carl-Jan Granqvist.

Den sistnämnde ville städsla vår kör, vilket fröken Ordförande inte hade något emot, men det blev aningen pinsamt när Carl-Jan frågade efter vårt visitkort. Något sådant fanns nämligen inte, men hon skrev helt enkelt på baksidan av hans. Det återstår att se hur det blir med sjungandet.

Vi var nämligen med i egenskap av studentkör när Örebro Universitet firade att läkarutbildningen från och med 2011 kommer finnas här. Det var en trevlig kväll med god mat, tal och så några små musikaliska inpass av Örebro Studentsångare.

På fredag är det dags att dra på kostymen igen, den här gången är det middag på Örebro Slott. Och denna gång finns det möjlighet för allmänheten att höra vår sång. Vårsång. Ba-da-bom Psch. Vi kommer nämligen medverka tillsammans med andra körer vid valborgsmässofirandet i Örebro kl 21.00. Sköna Maj och Vintern rasat ut och allt. Hoppas bara det inte blir sådär jämrans kallt som det har en tendens att bli framåt kvällen i Sverige på våren. Kanske får det bli långkalsonger?

Vill ni höra Studentsångarna men inte frysa häcken av er rekommenderar jag att gå på vår konsert i Entréhuset på Örebro Universitet den 12:e maj klockan 19.30 istället. Det blir både varmare och dessutom bara Örebro Studentsångare. Eller varför inte båda?

Om namn

2010-04-21T18:23:00.002+02:00

Idag har jag haft lektion med Smilgropen, Ensam, Frukost, Fisken, Muhammeds första fru (som tydligen var en föregångare till dagens cougars, 15 år äldre än Profeten) och Guds slav. Va, är det verkligen ok att ge eleverna vilka smeknamn som helst, undrar ni. Men det är inte jag som gett dem dessa söta och konstiga tillmälen, nej det är faktiskt deras föräldrar.

Vi pratade nämligen om vad våra namn betyder. Det var på detta sätt jag (den Store) och min kollega B (Främlingen), fick reda på vilka som verkligen sitter i bänkarna. Det tog en stunds diskussion, mestadels på arabiska, innan vi kunde bena ut betydelsen av dem alla. Visst blev det en spännande sammansättning?

Dessutom snöade det idag. Varför?

Om spenderbyxorna

2010-04-17T14:26:00.002+02:00

Familjen, idag bestående av undertecknad, en mor och en far, har varit ute och handlat. Många pengar gjorde vi åt, man skulle kunna säga att vi tog på oss spenderbyxorna. Uttrycket Ta på spenderbyxorna får 6 620 träffar på sökmotorn alla använder.

Byxor var också något som inhandlades på vår Shopping Spree. Detta uttryck får hela 3 670 000 träffar, vilket jag kanske borde komma med någon skarpsinnig reflexion kring, men det enda jag kan komma på är att det engelska språket är mer spritt och talat än svenskan, därav den stora skillnaden i antal träffar.

Vidare inhandlades en skylt som hälsar gästerna som knackar på min ytterdörr Välkommen. Den ska så småningom spikas upp istället för den vinterkrans som på slutet börjat sloka ordentligt. Därutöver blev det lite smått och gott, och en fika på Sveas. Detta är ett nöje som ej ska underskattas.

Over and out.

Om att gråta

2010-04-11T22:32:00.004+02:00

Det är något jag alltid haft svårt för. Att gråta. Det är inget jag gör ofta, verkligen inte, även om jag ibland känner mig nedstämd. Ofta är det något synintryck som får mig att gå igång och jag måste erkänna att det är skönt efteråt. Och idag hände det.

Dagens gråtattack triggades av filmen "50 first dates", det har fått mig tjuta flera gånger innan. Troligen ligger det väl andra orsaker bakom detta okulära läckage, ett uppdämt behov, liksom.

Ett av mina värsta anfall var efter min starkaste filmupplevelse. Jag och mina kompisar skulle gå på bio. De hade siktat in sig på någon dussin-Rom-Kom, men jag hade hört att en film som hette American History X skulle vara bra. Jag kunde inte övertala någon av dem att gå, då den visades på den mindre biografen på andra sidan stan.

Vi bestämde att vi skulle mötas på Hamncafét (Örebros då enda kväll-natt-öppna kafé) efter filmerna var slut och jag cyklade dit alldeles själv. Det bar sig inte bättre än att jag bröt ihop i filmens slutscen och kunde inte sluta böla. Jag tyckte inte jag kunde visa mig i det storgråtande tillstånd jag var, utan jag fick cykla runt på stan en kvart och gråta ut först innan jag åkte tillbaka. Ändå blev de väldigt oroliga när de såg mig komma in, och förvånade när jag berättade att det var filmen som fått mig så gråtmild.

Men som sagt, det kan kännas skönt efteråt, så om ni har uppdämda gråtbehov kan jag rekommendera förstnämnda amerikanska happy-ending-rulle, eller rasism-filmen med Edwardarna Norton och Furlong.

Eller varför inte den japanska The Grave of the Fireflies eller Lars von Triers Dancer in the Dark, dessa två garanterar jag kommer väcka starka känslor.

Have a good cry :*)

Om mäktig musik. Igen.

2010-04-08T15:40:00.005+02:00

Jag har redan postat ett inlägg på detta tema, vilket kan läsa här, men om jag skulle skriva om listan skulle ett annat musikstycke komma först med hästlängder. Jag föreslår att ni klickar upp den här länken i ett annat fönster, trycker på play och klickar tillbaka hit och sjunger med för full hals i O Fortuna av Carl Orff. Ha gärna lite för hög volym. Det är verkligen mäktigt.
O Fortuna

O Fortuna, velut luna, statu variabilis,

Semper crescis, aut decrescis; vita detestabilis
Nunc obdurat, et tunc curat, ludo mentis aciem,
Egestatem, potestatem, dissolvit ut glaciem.
Sors immanis, et inanis, rota tu volubilis,
Status malus, vana salus, semper dissolubilis

Obumbrata, et velata, michi quoque niteris;
Nunc per ludum, dorsum nudum, fero tui sceleris.

Sors salutis, et virtutis, michi nunc contraria,
Est affectus, et defectus, semper in angaria.

Hac in hora, sine mora, corde pulsum tangite;
Quod per sortem, sternit fortem, mecum omnes plangite!

Om yrken

2010-04-05T17:30:00.002+02:00

Ett yrke är en sysselsättning eller specialisering som en person utbildar sig till eller går i lära. Så står det på wikipedia. Det slog mig precis nu att snart kommer den vanliga inledningen "När jag slog upp ordet ____ i ordlistan stod det..." när någon ska hålla tal bytas mot 2000-talets mer adekvata "När jag skrev in ordet ____ på wikipedia stod det...".

Det finns i vilket fall som helst många yrken därute att välja på, ska ni tro. Här är ett urval:

Lärare.

Informatör.

Diakon.

Socionom.

Detta om detta. Mer information kommer senare.

Om förväxlingar

2010-04-01T19:14:00.004+02:00

Edward Blom?

Gerard Boré?(16-17 minuter in i programmet)

Döm själva. Båda är underhållande!

Om Örebro Universitets rektor

2010-03-31T22:52:00.002+02:00

Örebro Universitets rektor heter Jens Schollin. Det tycks vara mycket av hans förtjänst att Örebro Universitet i dagarna fått klartecken att starta och driva läkarutbildning. Den officiella festmiddagen ska hållas den 24:e mars men många tårtor (hint, hint) har nog redan avnjutits för att fira detta.

Örebro Studentsångare, vilka jag tillhör, har tillfrågats att underhålla på festen eftersom vi blivit något av Jens favoriter. Det sägs att han sagt att "när vi har festen måste vi ha med studentsångarna", men jag vet inte hur hög sanningshalten i detta citat är. Faktum är i alla fall att vi ska medverka.

På grund av detta har jag tillsammans med kören vistats i Jens närhet ett flertal gånger under senare delen av 00-talet. Men detta är ingalunda mitt första möte med denne Universitetets hjälte.

Jens har nämligen inte alltid varit rektor, minsann. På den gamla goda tiden (läs åttiotalet) var han läkare och det är där jag först mötte honom. Tyvärr måste jag tillstå att mina egna minnen är ytterst suddiga och nedanstående berättelse är mer vad mina föräldrar i efterhand berättat än vad jag själv kan erinra mig. Alltnog.

Jag fyllde sju år i mars 1988 och hela familjen var på skidsemester i Fjätervålen. Föräldrarna hade missat grundläggande detaljer för undvikande av barnalstring, men förlustade sig ändå och framåt sommaren började detta synas på min ömma moder då temperaturen fordrade ett minimum av kläder.

Min första reaktion på nyheten som min mor avslöjade ska enligt legenden ha varit "Vet pappa om det?", men som tur är gjorde han det. Sommaren blev till höst och höst till adventstid, och ut kom så småningom en liten gosse med med kemisk lunginflammation pga av att han svalt bajs som simmat runt i vattnet därinne i magen. Konstigt att inte fler små barn råkar göra det, det verkar inte som det vore särskilt höga odds på att något sådant skulle kunna inträffa, menmen.

Läget var mycket kritiskt och lillebror M låg i kuvös och svävade mellan liv och död. Såklart ville familjen träffa sin sladdis, om inte annat så för att vi två storebröder skulle få något konkret att sörja, och inte bara en mage. Men när vi kom in till sjukhuset sa Stränge Överläkaren: Knyttet får ni minsann lämna utanför, en snorig pojk kan göra den lille mer sjuk. Och därmed basta. (Återigen kan sanningshalten i citatet ifrågasättas, men det lät snyggt, eller hur?).

Men vad händer? Enter underläkaren Jens som säger: Klart att du ska få träffa lillebror, ta det här munskyddet och hosta inte på honom så kommer allt gå bra. Så liten och späd och svag han var, och kroppen full av slangar så att man bara kunde vidröra ett område hud stort som en mindre kaffekopp ungefär. Men tack vare Jens fick jag se liten broder.

Nu gick ju allting bra sen, och han har växt upp till en hel karl (M då, Jens måste nog ha räknats som karl redan innan) men händelsen gjorde ett intryck på mina föräldrar och indirekt på mig. Tack Jens.

Upp som en sol och ner som en .... prinsesstårta?

2010-03-30T22:38:00.004+02:00

Som sagt skickade jag ett mejl till Lantz i P1 om korvkiosken i kinesiska Sigtuna. Såhär skrev jag:

Hej Annika.

Jag ville bara påpeka angående måndagens program att det visst finns en korvkiosk i Sigtuna i Kina, titta här bara!
http://www.flickr.com/photos/2_dogs/1807869906/in/pool-1042085@N25
I och för sig ser man inga ketchup- och senapsbehållare i fönstret, men ändå...
Tant Bruns konditori har jag dock inte funnit några bildbevis på.

Tack för ett roligt program!

Full av förväntan la jag mig till rätta för att lyssna på dagens program och bli omnämnd i nationell radio. Men vad händer? Jo, Tårta. Tårta händer. Ett helt program om tårta, men det är inte det värsta. Det värsta är den så kallade experten som medverkar.

I början (eller egentligen hela programmet igenom) kan jag inte ta killen på allvar. Han heter Edward Blom och han låter som en av Fredrik Lindströms mest socker-speedade Hassan-alias. Skulle Annika i nästa berätta att Fredrik som ett för tidigt första april-skämt gjort en Hassan i programmet och spelat mathistoriker skulle jag inte bli förvånad.

Jag tänker inte ens länka till programmet, ni som vill får leta själva, så besviken är jag på att inte ha blivit omnämnd i radio.

Om Kina, Sverige, korvkiosker, svininfluensa och Lantz. Eventuellt något ytterligare.

2010-03-29T16:26:00.003+02:00

Nu verkar det vara mer eller mindre klart, kinesiska Geely köper Volvo från Ford. Detta har toppat nyhetssändningarna de senaste dagarna. Detta får mig att tänka på alla andra heta ämne som bara smälter bort likt snön som nyss låg halvmeterdjup över nästan hela Sverige.

Saab-köpet, någon som kommer ihåg det? Nu vet jag knappt om det byggs bilar i Trollhättan eller inte, hur blev det, kom de igång igen? Och innan det tycker jag mig komma ihåg något som hette svininfluensan. Det var poppis att rapportera antalet insjuknade och vaccinerade, men sen tycker jag inte det blev något alls med det däringa stora, farliga. Men det var kanske just för att jag och många andra skaffade oss ett nålstick i armen i höstas.

På tal om Kina och Sverige så fick jag i Lantz i P1 veta att det finns ett Sigtuna i Shanghai. Visst låter det konstigt. Någon i det stora landet i öster hade fått för sig att de ville bygga upp kopior av utländska städer runt om i Kina. Någon förklarade detta med att den ressugne kinesen istället för att resa utomlands skulle ta en tripp dit och få sin törst på det okinesiska stillad. Och så skulle det väl locka svenska företag, eller något.

Jaja, döm själva här om ni tycker det ser svenskt ut. Arkitekten som hjälpt till att skapa detta New Sigtuna sa i intervjun att det inte fanns några korvkiosker där, men det tog inte många klick innan jag fann en bild på vad jag tycker ser ut som en sådan.

Jag mejlade fyndet till Annika, och måste således sitta klistrad vid radion för att höra om jag omnämns i programmet i morgon. Jag var inte så modig att jag nämnde bloggen i mejlet, det hade kanske genererat fler besökare än jag mäktar med att underhålla. Men då hade Buzzador kanske blivit glada... Well, Lantz i P1 sänds kl 15.00-15.45, missa inte det!

Balladen om Herr Magnus rullstolsÅkare och den blåögda Elin

2010-03-28T21:46:00.003+02:00

Laj-da-daj-da-daj uti den blekgråa vår…
daj-da-hmmm den dystra vägen hmm-daj-di-daj
Vad tror ni lilla Elin gör? På sin arme Magnus kör…
hmmm-na-naj sin älskare och bror (?!??!!)
Ta-daj backe upp och backe ner da-daj…

Diram-dajram-hmm-da-daj-di rulla hit och rulla dit…
Aj-da mitt i vägen tra-la-la, tyckte Elin att de skulle va…
rajda Magnus bönade och bad daj-daj-dam-daj…
tra-li-anten hålla åt kanten tra-la-la…

Hmmda-aj-da lastbil tjo-la-hopp kunde ej på farten sätta stopp
Över stol och kroppar da-daj-daj-hmmmm…
diram-daj den tunga daj-da bryter märg och ben…
och daj-da-daj där ligger paret tra-la-la…
Blodet aj åt alla håll, hmmmna hennes skjortelfåll…
hmm-da-daj att aldrig vakna mer.

Hmmda sakta natten faller tra-la-di-dej
Kalla på en ensam landsväg hmmm-da-dej…
krälande små maskar hoppsan-sa…
samlas till kalas hmmmtra-la-la...
Ingen visste daj-di var de var
Sörjande föräldrar lämnas kvar
Hmmtra-daj-di sen är sagan all.

Om Buzzador

2010-03-27T14:33:00.003+01:00

Jag har blivit medlem i något som heter Buzzador. Det är en sajt där man tydligen ska få prova olika nya produkter, typ tvål eller schampo, eller nya smaker på livsmedel. Om jag förstått saken rätt. Det är Skruttet som lurat in mig i detta. Ännu har jag inte fått några erbjudanden, men det kanske kommer.

Mycket ville de i alla fall veta för att jag skulle få vara med. Bland annat om jag var aktiv på Facebook, Twitter och blogg. Jag fick minsann trycka i Ja på alla tre. De ville också veta hur många vänner jag har på Facebook, mängden followers på Twitter och antalet besökare per dag på bloggen.

Kanske får man fler erbjudanden att testa produkter om man har ett stort nätverk av vänner som man kan göra reklam för grejerna inför. Det finns tydligen ett poängsystem också, men jag har inte riktigt fattat hur det hela fungerar. Men går ni in här och anmäler er och skriver in mig (användarnamnet är -mtfp-) som den som introducerade er till sajten så får jag säkert en massa poäng.

Annars är läget under kontroll, påsken är framstädad och jag är redo för stundande parmiddag. Det ska bli mycket trevligt, kan ni tro.

Om nyheter som minner om ett svunnet nittiotal

2010-03-23T15:54:00.002+01:00

Radion har skvalat mer eller mindre hela dagen idag. Mycket handlar om att Google har flyttat sin kinesiska sökmotor till Hong Kong. Den kinesiska regeringens brandvägg gör att inget egentligen förändrats, söker kinesen efter den tibetanska eller uiguriska motståndsrörelsens hemsidor eller sidor om den förbjudna andliga rörelsen Falun Gong blir skärmen fortfarande blank.

Men denna nyhet har medfört att min väninna från tonårstiden Hanna Sahlberg hörts mer än vanligt i etern. Hon hörs i och för sig nästan varje dag, men nu medverkade hon till och med live i P4 Extra och talade med Erik Blix. Hon verkade något nervös, men skötte sig på det hela bra.

Jag kan dock knappt aldrig när jag hör henne undvika att tänka på när jag, hon och en tredje vännina av någon outgrundlig anledning en tidig lördag eller söndag morgon för länge sedan skulle gå från Vintrosa till Latorp för att våldgästa Hannas intet ont anande klasskamrat. Pinsamt blev det i alla fall, men det får väl beskrivas ett av tonårens konstiga upptåg.

Du har kommit upp dig i världen, du Hanna. Hoppas du har det fint där borta i smoggen i Kinas huvudstad, och mannen och barnen också. Glöm oss inte här borta i Närke.

Om utsikter en vanlig sketen måndag eftermiddag

2010-03-22T16:35:00.003+01:00

Undrar vad den här kvällen har i sitt sköte?

Jag önskar att det kunde hända något oväntat och roligt, men med all sannolikhet kommer solen sakta gå ner bakom gråa moln och jag kommer försöka hitta på något för att tiden ska gå lite fortare. En repris av något halvdant tv-program, kanske, lite sportradio och stoppa något i magen då och då.

Usch, va tråkigt det låter. Men så är det ibland. Tråkigt. Nu är frågan om jag ska posta det här inlägget eller inte. Eller, ja, läser ni detta har jag redan bestämt mig att göra det. Nu börjar visst kvart i fem-ekot snart. Jag gissar att Obama fortfarande har fått igen sjukvårdsreformen. Och strejkhoten fortsätter.

I och för sig kommer Knyttemor, så det blir lite annat att tänka på. Jag får sikta på det. Well, nu får det vara bra. Bajbaj.

Om utropstecken

2010-03-17T23:04:00.002+01:00

Jag har hört det från och till i olika media att det pågår ett överanvändande av utropstecken och stora bokstäver i bloggar, mejl, och sms. Själv har jag väl inte tänkt så mycket på detta, men ett sms jag ikväll fick mig att fundera.

Jag googlade såklart och fick fram dels undersökningen ni kan se här, dels Khadidjas blogg som verkar mycket läsvärd, om än inte så inläggstät, kolla in den, vetja´. Intressant att 69% i undersökningen tycker man ska sätta ett utropstecken efter en mening när frågan som jag tolkar den handlar om en vilken-som-helst-mening, och att det alltså inte behöver vara någonting värt att ropa för i den.

Anyhoo, nu tillbaka det som startade alltihop, nämligen sms:et från Skruttet. Jag redovisar texten jag fick först och aktiviteten som genererade överanvändandet sedan.

Är det sant?! Bravo!!!!!!!!!!!!!!!

För er som inte orkar räkna, eller är gamla och ser dåligt kan jag berätta att efter bravo är det femton utropstecken. Femton! Så, vad har han då gjort, Knyttet? Han måste ju ha klättrat upp på toppen av Kvarntorphögen alldeles själv, minst för att förtjäna denna monstruösa mängd vertikala streck med prickar under.

Men sanningen är att det var något vardagligt och oansenligt, något ni alla beroende på vilken tid på dygnet ni läser detta har gjort eller innan dagen är slut kommer göra. Nämligen:

Pukor och trumpet!

Jag hade kissat!

Om Veckans Macka

2010-03-16T22:27:00.003+01:00

Patrik i Boston Tea Party gjorde ett roligt experiment igår. Titta på klippet i slutet av programmet här. Jag och Skruttet passar utomordentligt ihop för att testa detta, då hon gillar spinning och jag popcorn.

Nu orkar ett halvsjukt Knytt inte skriva mer, gonatt.

Om änglavakt

2010-03-15T22:08:00.003+01:00

Jag hade jobbat som vanligt och var på väg hem. Solen hade smält bort de tjocka issträngarna på gatan där inga högre hus skymt dagsmejan, men när jag åkte in i hyreshusets mörka skugga märkte jag plötsligt att jag inte längre hade kontroll över silverbilen. Både ratt och broms var för ögonblicket ur funktion.

Utan att kunna göra något såg jag som i slow motion hur jag kanade tvärs över gatan, över det motsatta körfältet och fick till slut stopp på bilen på andra sidans trottoar. Eftersom den mötande bilen hade uppförsbacke hann han stanna sin bil och på så vis undvek vi att frontalkrocka.

Hade jag tappat kontrollen några tiondelar senare eller om han kommit några tiondelar tidigare hade vi frontat. Tack Gud att du än en gång var med precis när det behövdes.

Det kommer kännas i magen när jag åker där nästa gång. Nu ikväll när jag åkte hem vågade jag inte ens, utan tog en annan väg. Och då hände ju inte ens något idag. Så mycket värre för familjen i Täby att passera den där järnvägsövergången.

Ungefär såhär såg det ut, även om jag är usel i Paint.

Vardag

2010-03-13T22:51:00.003+01:00

Vardag

Vaknar innan jag behöver
Gryning utanför neddragen persienn
Tänker på Dig

Nyckel i låset
Lättnad/besvikelse
Äntligen/redan?

Rutin efter rutin
Minut efter minut
Tiden försvinner bort
Vart?

Dåligt samvete för varje Borde
Blundar och vill inte se
Skyndar vidare

Lära, leda, lotsa
Människor i svenska språkets djungel
Var tog vägen vägen?
Vi är ute på en åker och åker

Olika livshistorier
Olika förutsättningar
Olika motivationsnivåer

Längtar emellanåt till säng och fläkt
Men så, kanske oväntat, glimmar det till
Ett ljus i ögonen
- Jag förstår nu!

Ännu en liten pusselbit
Som lagts i språkpusslet
Och jag hjälpte till
Kan du tänka dig?

Om kvinnornas stora dag

2010-03-08T21:17:00.003+01:00

Ni trodde jag hade gått i ide, kan jag tro. Men nejdå, nu är jag åter med buller och bång denna den internationella kvinnodagen. Och jag tänkte att inlägget skulle få handla om dem. Kvinnorna.

Vi talade om att det var kvinnornas dag på SFI på förmiddagen. När vi frågade hur denna dag firades i respektive hemländer fick vi skiftande svar. I Irak berättades det att det var "party, party". En kvinna från Turkiet sa att hon skulle slippa laga mat ikväll, familjen skulle gå ut och äta. Från Polen fick vi höra att männen köpte choklad och blommor till mödrar, fruar och döttrar. Som en extra Mors dag.

Min mentor och kollega B håller vid dessa uttalanden på att koka över och kan inte hålla tillbaka en utläggning om jämställdhet men hon presenterar ändå en behärskad beskrivning av att kvinnodagen i Sverige är mer "politisk" och har mindre Mors-dags-inslag. Om kvinnan "får ledigt" en av årets dagar är en klen tröst om hon måste göra allt kvinnogöra de 364 andra. I lärarrummet berättar B att hon skulle slå sin make på käften om han kom med blommor och choklad denna dag.

Det rapporteras dock på Aktuellt att 51% av kvinnorna kommer vara högre utbildade om jag-kommer-inte-ihåg-hur-många-år medan endast 36% av männen om trenden håller i sig. Och redan nu är kvinnorna i majoritet i till exempel åklagaryrket. Och en kvinnlig regissör vann för första gången en Oscar för bästa regi. Grattis Kathryn Bigelow!

Nu vill i och för sig Vänsterpartiet lagstadga om de lagliga rättigheterna för ett tredje kön. Och tänk om vi ska kvotera in dessa på var tredje stol här och där. Och vad skulle hända med varannan damernas? Blir det var tredje då?

Och medan jag skrivit detta blogginlägg har jag valt Filip och Fredrik i Boston Tea Party istället för Patricia Arquette i Medium för underhållningen min sista vakna timme. Åter valdes män före kvinnor. Så det kan bli.

Om VM

2010-03-02T16:10:00.003+01:00

Jag hörde idag på nyheterna att endast 2,1 miljoner biljetter hade sålts till fotbolls-VM i Sydafrika. Bara 2,1 miljoner biljetter. Det kändes spontant som väldigt många. Så började jag fundera på hur många matcher det är i ett VM och hur stora arenorna bör vara och kom fram till att det inte alls var orimligt mycket.

Det finns tydligen 2,9 miljoner biljetter att sälja, och på världsmästerskapens 63 matcher blir det ca 46 000 per match. Det låter plötsligt ganska lagom, särskilt som de sista matcherna troligtvis spelas på arenor med större publikkapacitet. Vad fel man kan ha.

Hoppas de får till det där nere, så det blir en fest för TV-tittare, publik och spelare. Även om Lagerbäck såg till att hålla Sverige därifrån. Själv åker han visst ändå, den spjuvern. Men tyvärr Lasse, jag tror inte det blir guld för Nigeria. Men lycka till önskar jag dig i alla fall.

Ja ä inte bitter.

Om kör och OS

2010-02-26T23:44:00.003+01:00

Det är plusgrader.

Trodde knappt den dagen skulle komma.

Och då börjar vi i kören min spela in en julskiva. Det känns fel på något sätt, men det är bara att bita ihop. Det ska faktiskt bli riktigt kul att förevigas på skiva. Undrar om jag eller någon annan kommer kunna urskilja min mörka stämma i mängden. Fast det vore i så fall inte något positivt då vi strävar mot att låta som en röst, och inte många spretiga stämmor.

Dessutom går klockan mot midnatt och curlingen börjar inom kort. Skönt med en sport där vi redan på förhand vet att Sverige tar medalj. Fler sådana, det borde införas en klausul i de olympiska reglerna som innebär att svenska fjärdeplatser automatiskt byts mot medaljer istället. Maria P-H fick ännu en fjärdeplats ikväll, vår sjätte detta OS tror jag. Bra kämpat, Maria, det är bara fyra år till nästa chans.

Lag Anette Norberg, here we go!

Om guld

2010-02-24T22:25:00.004+01:00

Så fina är de, de svenska pojkarna. Och Johan som fick gå när det snöade lovikavantar, som kommentatorerna sa, han hade verkligen värsta tänkbara otur vad gäller yttre förutsättningar, men lyckades ändå spräcka fältet trots att han agerade snöplog större delen av sträckan.

Jag blev lite rädd när tjecken fick dra och Northug kom närmare sekund för sekund, men så drog Marcus ifrån på sista varvet och allt blev bara så underbart.

Tack Daniel, Johan, Anders och Marcus!

Om sömn

2010-02-23T16:13:00.003+01:00

Jag hörde på P1 Morgon imorse att sömn är viktigt. För att verkligen ta till sig och lagra nyvunnen kunskap ska man tydligen ta en "nap". Och inte bara lägga sig och vila, eller ta en 20 (hmmm, talet tjugo ligger i gränslandet för när man skriver med bokstäver eller siffror, vilken myndighet mejlar man för att få klarhet och ett sådant spörsmål?) minuters "powernap", inte. Här gäller det att producera REM-sömn, och för detta krävs en timmes siesta.

Hur ska stressade studenter som Skruttet hinna med detta? Och för att göra saken än värre redovisar reportaget vidare rön som beskriver kaffet som ett bedrägligt medel att hålla sig vaken för nattliga tenta-tröskningar. Det dövar förvisso kroppens omedelbara krav på sömn men höjer ingalunda förmågan att ta in ny kunskap.

Kommer detta reportage på något sätt förändra studietekniken hos landets studenter? Förmodligen inte.
Kommer det förändra universitetens föreläsningsupplägg? Knappast.
Men nu vet ni i alla fall om det...

Om olika saker en lugn söndag

2010-02-21T15:27:00.003+01:00

Mycket vatten hade runnit under broarna sedan mitt senaste blogginlägg om det inte vore så att bäcken efter vår ovanligt bistra vinter vore bottenfrusten. Dock har det nu blivit dags för ett nytt. Så vad torde ett inlägg från en rullstolsburen Rostbroder handla om en solig söndag som denna?

Om OS vars ömsom vatten (fjärdeplatser, uråkningar och mentala kollapser) ömsom vin (Vad kan man säga, Charlotte, Björn, Anja, Anna, Marcus och Johan. Och Anders, aldrig har väl en tiondeplacerad svensk varesig jublat eller tackats mer efter ett avslutat OS-lopp?) gjort oss i TV-soffan både frustrerade och lycksaliga. And more is to come, right?

Eller om snöfärden till Linköping vars like vad gäller väglaget jag hoppas att aldrig få återuppleva. Busschaufförens gentila försläppande i vägkorset vid Sköllersta måste dock nämnas och sådant "kramas-i-trafiken-uppträdande" önskar jag att fler professionella chaufförer tog efter. Tack!

Eller ska jag dryfta Storebrors käppsättande i mina nyupptagna studiers hjul. Nej, det har Skruttet redan ojats sig nog över här, det får vara. Det gör ingen gladare.

Gladare verkar också Fasching vara trots sin tragiska belägenhet, jag tycker verkligen ni som inte läst hans blogg borde gå in här och läsa, fröjdas och gråta med honom, både inläggen före och efter den artonde januari är högst läsvärda.

Sedär, det blev visst ett inlägg av lagom längd, så nu drar jag ett streck här och hoppar upp och tillverkar dagens tredje och fjärde brödlimpa, hälsobröd med russin i. Jag har städat också, vuxenpoängen fullkomligt rasar in idag.

Kram på er!

Om besvikelse

2010-02-17T22:49:00.001+01:00

Anja?

Emil?

What?

Anna Olsson är kvar, måtte det bli en medalj.

edit: Nehe.

Om att köra fast

2010-02-15T16:01:00.003+01:00

Igår var Skruttet och jag ute på vacker vinterpromenad. Vi gick i strålande sol på en liten landsväg med snövallar vars södersida små smått utsattes för dagsmeja. Vi konstaterade att dagarna obevekligt blir ljusare och att dagar som denna bringar ett visst hopp om vår.

Jag färdades för dagen i den pansarvagn som kallas permobil, och som oftast bara står och tar upp plats i hallen men ibland extraknäcker som avlastningplats för jackor och annat. Jag ogillar den starkt men måste tillstå att den ibland har sina fördelar, som vid biobesök och när man önskar att ta sig från A till B något snabbare än med rullstol och av någon anledning inte tar bilen.

På grund av dessa snövallar kändes det som att bilarna passerade farligt nära oss. Jag drog mig omedvetet åt kanten och plötsligt märkte jag att underlaget var mer poröst på min vänstra sida. Trots att jag styrde åt höger kom jag mer och mer ut mot åkern och jag stannade för att inte göra saken än värre. Skruttet hade fått upp farten och hann tiotalet meter innan jag gjorde henne uppmärksam på min belägenhet.

Även med Skruttets hjälp kunde jag inte få permobilen på rätt spår och ju mer jag gasade grävde den två vänstra hjulen ner sig i snön, vilket medförde att hela ekipaget började luta oroväckande mycket mot snödrivan och diket som vi visuellt inte kunde urskilja på grund av den myckna snön, men med våra skarpa intellekt förutsåg att det ändå fanns.

Tanken på att hamna i den dryga metern snö med kroppen först och en 200 kg tung maskin som pressade på snett uppifrån var ingalunda angenäm, men jag kunde omöjligen hindra min hjärna från att föreställa mig dylika scenarion.

Turligt nog kom en kombi av okänt märke innehållande två barn i varsin barnstol och en man vars övervikt enligt min hastiga bedömning var betydande just körande förbi och Skruttet vinkade till honom att stanna. Med dennes samt en kvinnlig förbipasserande joggares (med en trolig matchvikt på ungefär hälften av den förre) hjälp kunde vi baxa fordonet tillbaka på asfalten ingen och ta oss vidare.

Man kan köra fast på många sätt här i livet och det kan kännas som att man trots vilja och avsikt är att styra åt motsatt håll ändå bara kommer närmare en kvävande snödriva. Då får man titta sig runt efter överviktiga kombi-chaufförer och slanka söndagsjoggare, för de finns om man vill.

Om att byta ämne

2010-02-09T22:55:00.005+01:00

Jag hade tänkt skriva ett nedslående inlägg utifrån radioprogrammet ni kan lyssna på här, men jag vill inte längre. Nedslående inlägg blir ingen glad av. Jag kan bara sammanfatta med att jag känner ett visst släktskap med honom, men vill inte bli som han.

"Varje dag förnedras jag, ifrån det jag slår upp mina ögon tills jag går och lägger mig så är det bara ren förnedring."

"Ju längre tiden går, desto sämre mår jag, jag vill inte vara med längre."

Gode Gud, gör mig till både utåt- och inåtakrobat. Amen.

Istället vill jag göra reklam för en film som jag åter kom att tänka på när jag läste Kaospatrullens profil. Hon hade Min vän Totoro som en av favoritfilmer. Det är en av de finaste japanska tecknade filmerna jag har sett. Den och Grave of the Fireflies, men nu hade jag ju bestämt att detta inte skulle bli något tragiskt inlägg.

Scenen som bilden är tagen från är helt underbar, flickan kikar upp på Totoro och stora droppar regn plaskar på paraplyerna. Jag skulle vilja ta med Skruttet på semester med kattbussen till något varmt land. Kanske Afrika. Somalia, jag kan ju nästan språket nu.

Kolla på Min vän Totoro, den är bra.

Om samordnande konjunktioner

2010-02-08T21:53:00.003+01:00

Dem kan ni väl, de samordnande konjunktionerna, eller?

För de få av er som glömt grammatiken från skoltiden kan jag berätta att de är och, men och för. Samordnande konjunktioner binder samman huvudsatser. Ett exempel:

Jag var på körhelg och Skruttet var med men hon borde ha stannat hemma för hon var sjuk.

Fast jag är glad ändå att hon var med och fick träffa mina vänner i kören, och tydligen tyckte hon vi lät ganska bra, periodvis iallafall. Det är kul att ha något nytt att sikta på, nu är det skivinspelning på gång. Jullåtar, vilket känns fel i februari, men det får gå.

Underordnade konjunktioner är ord som binder samman huvudsats och bisats. Det finns många sådana, men ett exempel är eftersom.

Jag missade Haiti-konserten eftersom jag var tvungen att åka hem och vila.

Man kan också lägga den underordnade konjunktionen och bisatsen först i meningen, men då måste man komma ihåg att ha omvänd ordföljd på huvudsatsen:

Eftersom jag var tvungen att åka hem och vila, missade jag Haiti-konserten.

Det ryckte i folkmusiktarmen när jag fick veta att idolen Ale Möller skulle vara med igår kväll, men det blev lugnare aktiviteter i Kumla istället. Bland annat ett besök i det nya föräldrahemmet, som var väldigt fint, må jag säga.

De ovannämnda reglerna var dagens uppgifter för eleverna på SFI att träna på. Tänk vad mycket vi infödda svenskar tar för givet när vi använder vårt språk. Det bara flödar ut, grammatiskt rätt och riktigt ur munnen på oss.

Hadda ayaa bilaabaya betyder "Nu börjar vi" på somaliska. Jag vill lära mig mer!

om när Skruttet hackar

2010-02-07T19:23:00.003+01:00

Hej, nu är det Skruttet som skriver.

Jag har just utagerat lite kreativa behov över Knyttets försvarslösa blogg. Allt det blå försvann och vips så blev allt lite mer svartvitt. Jag kan liksom inte hejda mig. Den som tycker att den förra versionen var bättre, kan ju klaga i kommentarsfältet nedan, kanske hörsammar Knyttet Din åsikt, kanske inte. Kanske gråter han redan över all den försvunna färgen, liksom han i hemlighet sörjer den blå favorittröjan som jag lade ner i en soppåse igår. Det var liksom inga sömmar kvar. Stackars Knyttet. Vem ska trösta honom nu?

För övrigt så har Knyttet just varit på körhelg. Han sjunger bas som en ung gud i en kör, å allrahelst så sjunger han Omagnummysterium. Det är mycket vackert vill jag lova.

När Knyttet fryser så håller han för öronen och rynkar på näsan. Det är mycket förtjusande.

Det var allt jag ville säga. Tack och hej.

// Skruttet

Om ett minne

2010-02-03T21:56:00.003+01:00

När jag gick i åttan var det nära att jag svimmade. Vi hade biologilektion och ämnet var blod. Vi bara pratade och tittade i biologiboken. Jag tror inte ens det var några speciellt otäcka bilder, det var inte i närheten av den här lektionen (ungefär tre minuter in i klippet). Det var ju inte heller Slem-Sven iförd råttsvansmössa som ledde lektionen utan Gunnar S iförd jeansskjorta och jeans uppdragna långt över naveln med hjälp av ett hårt åtdraget bälte.

Det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli ordentligt groggy där jag satt i bänken. När jag sedan skulle ställa mig upp för att gå ut började hela världen på allvar snurra till och jag sluddrade något om att jag inte mådde bra och stapplade ut i den mörkt rödkaklade korridoren.

Jag kom dock inte längre än till närmaste bänk där jag stöp ner och låg halvt medvetslös i en tidsrymd vars längd jag har svårt att redogöra för. Om skälet till denna erfarenhet verkligen var blodet i bok och diskussion eller om det istället var en följd av kombinationen dålig sömn/lågt matintag vet jag inte men minnet hänger i alla fall kvar.

Skruttet och jag som läser psykologi har fått anledning att dyka djupare i ämnet. Just detta minne torde vara ett så kallat deklarativt, eller explicit minne, ett minne av en specifik händelse. Sannolikt tillhör det undergruppen episodiska minnen, där man minns saker man själv varit med om.

Dialogen i Kenny Starfighter är något annat jag lagt på minnet men uppriktigt undrar om jag någonsin kommer att ha någon nytta av. Men, man ska ju fylla de tomma utrymmena under håret, ovan halsen och bakom ansiktet med något, så varför inte.

- Är det uppfattat?

- ... `Vsaru?

- ÄR DET UPPFATTAT?

- Jaja, visst. Det är ... inne nu.

Om att ha noll kulturkoll

2010-02-02T23:09:00.002+01:00

Jag läser Skallarnas Sammansvärjning ibland. En blogg i kulturströmmen, som det så fint heter längst upp. Där skriver bland andra Andreas Ekström.

Han är i och för sig kulturjournalist, men på denna lista av kulturpersoner med statlig inkomstgaranti kände han igen var tredje. Jag kan med säkerhet bara identifiera elva allt som allt. Av 156. Det är ganska så exakt var fjortonde. Men då finns det förstås så skilda kategorier som Clowner, Schackspelare (kultur?) och Dockmakare.

Jag kände dock att jag var kulturellt förtorkad. Dessutom hade jag tills helt nyligen en inställning på Facebook som inte var särskilt accepterad kulturellt i min närmaste krets, då den genererade denna Tweet:

Oh shit, jag är förlovad med en som har Da Vinci Koden & Änglar och Demoner som favoritböcker på Facebook!

Kan du förresten namnge någon Dockmakare (statlig inkomstgaranti eller inte) utan att tjuvkika på listan? Nej just det!

Om regelbrott

2010-02-02T22:48:00.003+01:00

Jag har fått tusen skäl till huvudvärk. Det är nämligen så många kronor som ska betalas i parkeringsböter. Jag parkerade på fel sida vägen för att jag skulle få ut min hiss och i förlängningen mig själv ur bilen. Men herr parkeringsvakten tyckte jag gjort fel, trots mitt
parkeringstillstånd för rörelsehindrade och en tappert resonerande medarbetare.

När jag kom hem tittade jag på Örebro Kommuns hemsida och fann dessa två somewhat kontradiktoriska bestämmelser, varav den senare tyvärr med säkerhet applies (tyckte inte google translate gav mig tillfredsställande svenska ord istället för de kursiva.).

- Parkering får ske under högst 3 timmar där parkering enligt en lokal trafikföreskrift är förbjuden eller tillåten under kortare tid än 3 timmar.

- All parkering skall i övrigt ske enligt reglerna i trafikförordningen och vägmärkesförordningen.

Jaja. Det finns ju värre saker. Haiti eller detta. Jag får väl låta bli att investera i den där mobilen jag tänkte köpa. Min gamla funkar ju faktiskt alldeles utmärkt. Nästan.

Om monopolkänslor

2010-02-01T18:15:00.004+01:00

Idag har jag varit på sjukhuset på besök. Lite som när man hamnar på fängelserutan på monopol, inte för att man tvingas dit av ett kort med texten Gå direkt i fängelse utan att passera Gå, utan när man bara råkat slå nio med tärningarna när man står på Västerlånggatan och man får ställa den trasiga skon, båten eller fingerborgen på kanten av rutan.

Jag drog mitt Gå direkt till Sjukhuset utan att passera Gå-kort ur Chans-högen i en skidbacke i Stryn för åtta och ett halvt år sedan. Åtskilliga veckor har jag sedan stått och stampat på Sjukhuset i väntan på att slå samma på tärningarna. Men nu var det alltså bara ett besök.

Det som slog mig var hur hemmastadd jag är i miljön. När jag fick anvisningar om vilket hus, våning, avdelning och rum min bekant för tillfället låg på slutade det med att jag informerade bekantingens fru om att det inte är så svårt att lista ut att avd 27 ligger på sjunde våningen, då det är just våningarna som avdelningsnumreringen bygger på.

När jag kommer in på avdelningen återanvänder känslan av att vara tillgodosedd och låst på samma gång. Man får (förhoppningsvis) den hjälp man behöver kroppsligt men stämningen är allt annat än frisk. Den jag hälsar på vittnar om samma sak, han ligger på en fyr-sal och tvingas anpassa sitt liv till det tre andra som bor på rummet, varav minst en inte är tillräknelig mentalt. Han tror sig vara på Finlandsbåten istället för på sjukhuset om och om igen, och man kan inte annat göra än att dra på munnen.

Jag kommer ihåg de långa, sega dagarna när jag inte hade något besök eller någon träning att se fram emot. Det var svårt att få tiden att gå med endast ett magert utbud på TV-kanals-fronten och ännu inget bloggläsar/skrivar-behov skapat som kunnat fördriva långa timmar. Om jag ens hade internet, jag minns inte.

Han kommer dock slå lika och slippa ut redan imorgon, min kortspels- och sportälskande vän, och jag tror att rehabiliteringen kommer gå lysande på hemmaplan. Nästa stora projekt för honom är att ställa om kroppen till Vancouver-tid, anledningen därtill kan ni säkert gissa. En flera månaders sjukskrivning kunde inte kommit lägligare.

Nu ska undertecknad göra något vettigt, jag ska bara komma på vad.

Eat my fuck, skulle Wayne ha sagt, men det vågar inte jag.

Om fredagsmys

2010-01-29T22:56:00.003+01:00

Vi gick på restaurang, Skruttet och jag. Det var som ganska ofta i Kumla trevliga män från mellanöstern som drev stället vi hade valt. Restaurangen har nyligen bytt namn och ägare så de åtnjuter ännu det som brukar kallas nyhetens behag, och det var ganska mycket folk i lokalen.

Vintern håller som sagt kvar sitt grepp och den gjorde sig påmind då folk kom och gick. Även fast vi inte satt närmast dörren drog det så kallt att Skruttet drog jackan om axlarna. På det hela taget var det ett lyckat restaurangbesök, maten var god och prisvärd, personalen var trevlig och stämningen var lugn och avslappnad. Men lite snåla var de i alla fall, musiken i lokalen var från spotify med reklam.

Jag fick också vara amerikanskt manlig och betala för oss båda, men egentligen kom pengarna från mormor i förlovningspresent. Tack mormor, fast du troligen inte läser det här. Keep on rocking ändå, snart 91 år. Du är en förebild för många.

Om vinter

2010-01-29T18:21:00.002+01:00

Vintern håller Sverige i ett envist grepp. Minusgraderna har hållit i sig sedan 17-18 december, enligt min kollega på SFI. Och inget takdropp i sikte, väderkanalen.se lovar här fortsatt kallväder i minst 10 dagar till.

Jag har sedan länge tröttnat på all snön. Visst kan det vara vackert att titta på, men som hjulbent blir allt så mycket krångligare. Jag har många gånger den senaste månaden önskat att jag kunnat trycka på en knapp och vips var jag hemma, varm, torr och nöjd. Det har tagit slut på plats att lägga all snö också. Snövallarna utanför huset har nog aldrig i min sjuåriga historia som radhusägare varit så här höga.

Ljuset är i alla fall på väg tillbaka, det märks tydligt för var dag som går. Det är redan nästan ljust när jag lämnar SFI klockan halv fem. Och nu börjar jag dessutom ett nytt schema med tre dagar då jag slutar klockan tre. Då finns det ju faktiskt ganska mycket dag kvar att ta vara på!

Och nu bär det av att hämta ett Skrutt på stationen. Livet är gott!

Ett halvdant inlägg

2010-01-25T22:31:00.003+01:00

Mycket är halvdant just nu. Jag har en bildörr som inte funkar som den ska, medarbetaren får knuffa på här och där. Laxen jag skulle laga till en läcker söndagmiddag blev just halvdan, inte mer. Mina knappar för höger och vänster musknapp blir mer och mer glappiga. Magen min gör lite som den vill, vilket innebär att jag måste åka runt eller ligga och oroa mig för om jag gjort på mig.

Det är lätt att falla in i negativa tankespiraler. Men det finns så mycket att vara tacksam för. Jag har nära och kära omkring mig, familj, vänner och såklart Skruttet även om hon just nu finns i Linköping. Alla är de hyfsat välbehållna.

Ett styng i magtrakten när tänker på det Fasching och hans familj går igenom. Jag önskar ingen en sådan erfarenhet, inte en min värsta fiende. Undrar förresten vem det är? Har jag någon nemesis? Kanske eventuellt Försäkringskassan, men Försäkringskassan har väl ingen familjemedlem som kan ryckas bort i förtid.

Eller är det just så det är nu, att fler och fler av de svagaste i Försäkringskassans familj lämnas skydds- och hjälplösa när livet är som svårast? Och snart är det min tur att synas i sömmarna och lysas upp i minsta skrymsle för att Myndigheten ska kunna spara bort assistanstimmar. Jag känner mig som en belastning istället för en tillgång.

Imorgon är en annan dag, sjöng Niklas Strömstedt. Sant, och jag ska göra något bra av den, hur gör du?

Om adjektiv

2010-01-22T17:34:00.003+01:00

Galet mycket besökare här på bloggen på sistone. Och jag som inte ens skriver. Jag har skrivit ett inlägg den här veckan, närmare bestämt i måndags, och ändå har jag denna vecka slagit veckorekordet och då är det ändå bara fredag. Tidig kväll dessutom.

Men det har väl med Fasching och Skruttet att göra. När besöken blir fler hos dem klickar säkert några in sig hos mig. Jag ligger ju till och med överst på Skruttets blogglista. Detta är ett faktum som borde förpliktiga. Att skriva lika klokt, kärnfullt eller bitskt som dem. Men denna vecka har det varit glest med idéerna.

Vi håller på med adjektivens komparation på SFI just nu. Det tycker eleverna är en djungel. Men det finns regler att luta sig mot.

Flerstaviga ord som slutar på -ad eller -isk kompareras inte utan man lägger till mer och mest framför komparativ och superlativ. Ett exempel:

Tragisk, mer tragisk, mest tragisk

Inom kort har två katastrofer inträffat. Dels den som hela världen följer på Haiti, men också den mindre kända i Täby. En 14-årig kille blev i måndags påkörd av ett tåg och omkom. Detta har fått mig att fundera på att en händelse har olika relevans för mig beroende på vilken geografisk plats den äger rum på. Och vilka som drabbas förstås. Skruttet filosoferar på samma tema här.

Om det inte vore för att denna pojke var Faschings son hade jag inte ens vetat att en pojke tragiskt omkommit. Nu tänker jag mer på den familjen än på människorna på Haiti. Den mänskliga och materiella förödelsen är förstås ofantligt stor där men det blir på något sätt anonymt för mig, medan jag läst Faschings funderingar om livet, jobbet och familjen under flera månader och det känns som jag känner honom. Han har ju till och med varit här även om det var på skoj. Min egen Knyttefar undrade faktiskt om han varit här på riktigt efter det blogginlägget. Tihi.

Fler adjektiv får ni inte, för tiden och inspirationen tryter. Kanske att jag återkommer med fler grammatiska regler och tillämpningar.

Om sorg

2010-01-18T21:39:00.002+01:00

Tankarna går till min blogg-frände Fasching med familj som drabbats av en av livets mest orättvisa tragedier. Kunde jag vrida tiden tillbaka skulle jag genast sätta igång. Men tyvärr saknar jag denna förmåga och kan bara fråga: Varför?

Om beslutet och konsekvenserna

2010-01-16T00:17:00.003+01:00

Den sextonde januari klockan nollnoll arton.

Femton dagar sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Medarbetarna intygar gång på gång att jag gör framsteg de inte kunnat tänka sig på så kort tid. Men, det är ett nytt, fräscht decennium och allt ligger i mina egna händer. Det känns lite bra varje gång jag lyckas också.

Men frågan är om jag är redo för vad självständigheten jag eventuellt uppnår kommer att medföra. På åtta och ett halvt år hinner man (jag) vänja sig vid tryggheten och bekvämligheten det innebär att ha en medarbetare vid sidan större delen av dagen.

Jag pratade som jag nämnde med Lastbilschaffisen och Sjukgymnasten häromdagen och vi kom att tala om att tänja på gränser. Att om man inte trillar ur rullstolen då och då har man inte gjort detta, sa de, och det har jag hört och tänkt förut. Jag försökte dra mig till minnes när jag sist gjorde det. Det var länge sedan.

Har jag försoffats och slutat utmana mig själv för att komma vidare? Ja, till viss del. Med dåligt självförtroende, pessimism och självömkan paralyseras man mycket mer än den fysiska skadan ger upphov till. Men nu ska av bryta den förlamningen och fokusera på möjligheterna. De är nämligen oändliga.

Medarbetarna kommer ju hur som helst i alla fall inte försvinna förrän jag är trygg och har hittat en väg att klara livet utan dem. Och Skruttet finns ju där med moral och ibland fysisk support. Det känns tryggt.

Gonatt.

Om en bok

2010-01-14T17:25:00.004+01:00

Jag har börjat läsa Roberto Savianos Kärleken är dödens motsats som jag fått till låns av en av tanterna i kyrkan. Jag skriver en utav tanterna därför att jag faktiskt är osäker på vems boken är. Den tillhör antingen E eller I, jag tycker mig minnas endera av dem sticka till mig boken och säga - Den här har jag lånat av __, den är jättebra. Läs den och lämna tillbaka den till henne sedan. Jag får helt enkelt fråga båda när jag lämnar tillbaka den.

Jag har inte kommit så långt, men den verkar lovande, redan har jag funnit två texter som jag bestämt mig för att spara. De är olika, den första är en människobeskrivning som jag gillar för att jag tycker den passar in på Skruttet:

Maria verkar ha skaffat sig en klokhet som inte stämmer överens med hennes ålder. Hon har snappat upp den någonstans i den kondens som bildats av tiden som flyter förbi, ständigt likadan, där minutrarna verkar löpa bortom hennes ålders tid och krocka med varandra, pressa samman hennes liv, som inte längre har det andrum det borde ha.

Den andra är någon slags determinism som kanske känns krass men som jag ändå tycker är vackert formulerad:

Allting händer därför att det måste hända. Man härdar ut och gör det bästa av situationen. Man gör vad man kan med det man får, men man kommer aldrig att kunna bestämma hur mycket olycka man kan få sig tilldelad, vad som tillkommer en och varför.

Ps. Kommer ni förresten ihåg på den gamla goda tiden då TV4 inte fick ha reklampaus i programmen och därför skapade fjantiga miniprogram som låg i mitten av de långa programmen? Hette inte ett sådant program som titeln på detta inlägg? Håhåjaja, det var tider, det.

Om Faschings grammofon

2010-01-13T01:42:00.003+01:00

Fasching och Frugan bor som alla vet i Kumla, närmare bestämt på Mossbanegatan. Det är också allmänt känt att de snart ska flytta till Faschings föräldrars gamla hus, som bara ligger ett par kvarter söderut på samma gata. Problemet är att huset har stått tomt en längre tid och behöver renoveras och Fasching har inte fått tummen ur och ringt hantverkare.

En dag läste jag på Faschings blogg att Frugan som ofta var lite sur på honom, denna gång för att det var oordning hos dem, mest retade hon sig på den där grammofonen och alla LP-skivorna med färgglada 70-talsomslag med en artist vars namn jag tyvärr glömt (Det grämer mig mycket, ska ni veta.) som låg i vägen jämt.

Jag, som också bor i Kumla tänkte då att jag kunde göra både Fasching och Frugan en tjänst genom att smyga in hos dem och ta med grammofonen och skivorna och ställa dem i huset de ska flytta till. Sagt och gjort, jag går dit, och får lätt som en plätt tag på spelare och skivor.

På vägen till Faschings föräldrahem råkar jag gå ungefär lika fort och åt samma håll som en liten flicka som tagen ur Astrid Lindgrens värld blå klänning och blå rosett i det linblonda håret. Hon är väl sådär en sju eller åtta år. Vi kommer att tala lite och då det är en ganska stor väg och trottoaren är smal trevar hon efter en stund efter min hand för att känna sig trygg där vi går.

Då kommer en äldre kvinna och börjar fråga ut mig och flickan om vilket förhållande vi har till varandra. När det framkommer att vi just träffats och att vi knappt vet varandras namn läser jag mellan raderna och ser i de anklagande ögonen att hon tror att jag på något sätt varit ute efter att utnyttja flickan på något sätt.

Alltnog, jag tar mig vidare och kommer fram till tomten där huset ligger. Det är verkligen nedgånget, det ser mer ut som ett gammalt torp som stått öde i decennier. Det är inget lås på dörren, så jag går in och ställer ner lådan med skivor och grammofon.

Sedan beger jag mig därifrån, men medan jag går börjar tankarna gnaga, tänk om någon stjäl alltihop, hur skulle det se ut? Jag vänder för att lämna tillbaka grejerna men när jag närmar mig huset är det väldigt trångt, det är en massa män i arbetskläder, målare tror jag. Målarfärgburkar har de i alla fall många.

Jag trotsar ändå trängseln och kommer fram och puh, grammofonen och skivorna är kvar. Just som jag vänder mig om ser jag en kvinna med långt, vågigt, utsläppt hår som jag instinktivt identifiera som Frugan.

- Har du skivorna? frågar hon glatt och jag kan inte annat göra än att nicka, förvånad över att hon kunnat lista ut att någon flyttat allt till svärföräldrarnas hus, och dessutom inte är arg över det inträffade.

- Först tackade jag gud för att han i sin allmakt låtit skiten bara försvinna, men sedan anade jag att det var något annat på gång, säger hon och banar sig utan vidare fraser iväg mellan målarna och jag försöker följa efter, för att få tillfälle att förklara mig. Men jag hinner inte med i trängseln.

Sedan vaknar jag.

Finns det några drömtydare därute som kan berätta vad denna dröm betyder? Den är i alla fall den mest detaljerade dröm jag haft på länge, därför bestämde jag mig för att skriva ner den. Och, cross my heart and hope to die (är det inte typ På hedersord på engelska?), jag har inte förändrat eller bättrat på innehållet i efterhand, allt detta drömde jag precis så som det är skrivet innan jag vaknade för en halvtimme sedan.

Månne är det Mirtazapinet som berättat denna fina lilla historia. Jag är glad att få uppleva och komma ihåg allt. Utom artistens namn. Retsamt.

Om träning

2010-01-12T15:15:00.002+01:00

Kommer jag att orka?

Jag träffade Lastbilschaffisen idag. Han skulle ge mig tips och råd hur jag ska bli mer självständig i vardagen. Och visst såg jag hur han gjorde, det såg så himla enkelt ut. Men hur i allsin dar ska JAG göra? Jag har inte hans rörlighet och styrka i överkropp och armar.

Och om jag så klarar två moment eller tre finns det ändå tretton till jag inte fixar. Eller trettio. Eller trehundra. Nej förresten, inte trehundra. Något har jag snappat upp på vägen. Men jag märker att det är lätt att jag tappar motivation och lust om jag tittar på helheten.

Bäst att se det lilla, en detalj i taget, och passa på att njuta när jag lägger moment efter moment under mig, och till sist kan jag göra det jag vill. För det är först och främst vilja man måste ha. Har jag den vilja som behövs för detta tids- och tålamodskrävande arbete?

Jag bodde på träningscentret ett år, säger Lastbilschaffisen.

Då gäller det att man är målmedveten och träningsvillig. Med det kanske finns andra vägar för mig. Men hur som helst måste tiden och arbetet läggas ner om jag vill komma någonstans. Och det vill jag.

Om en dag, som idag, som idag, som idag

2010-01-11T18:12:00.002+01:00

Återigen dryga 20 minusgrader på termometern. Katten är yvig och busig och tar allt jag och medarbetaren gör som ett initiativ till lek. Det märks att hon inte får utlopp för all spring i benen när hon knappt sticker nosen utanför dörren.

Hon pilar fram och tillbaka, upp i klädskåpet, upp i fönstret, ut i vardagsrummet och tillbaka igen. Sedan jag börjat stänga henne ute från sovrummet på natten söker hon min uppmärksamhet än mer på dagen, och det dåliga samvetet gnager, Jag borde ägna mer tid åt henne.

Förresten, skulle det inte bli mindre kallt nu, var det inte så meteorologerna sa härom dagen? Jaja, när man har ett jobb att sköta är det bara att klä sig varmt och ta sig iväg. Ett jobb. Det är kärvt i dagens Sverige, och som medlem i kategorierna ung och funktionshindrad är jag stolt och glad att jag har ett. Och till på köpet ett jobb som jag trivs med.

Det kände jag idag när eleverna återvände efter uppehållet över jul och nyår. Schemat har ändrats och jag möter andra elever nu än i höstas. Jag trodde det skulle bli svårt med många nya namn, men det gick som en dans.

Och det är roligt att se ögon och sinnen som skärps och anar samband och bygger vidare på det språk som är biljetten in i det svenska samhället. Och snart är det jag som sitter i skolbänken igen, och ska försöka suga åt mig av föreläsarens kunskaper. Det är onekligen länge sedan, men det ska bli roligt!

Om pass

2010-01-10T22:44:00.003+01:00

Jag hittade mitt pass i en låda när jag städade bort julen. Inte en gång har det varit aktuellt att använda, och 22 mars i år går det ut. Skruttets däremot håller på att falla sönder. Vi har levt olika liv.

...

Om barn

2010-01-07T22:20:00.001+01:00

Dagen går lite på tomgång. Halvdag på jobbet, eleverna kommer inte förrän på måndag. Hem till fläkt och ensamhet. När kroppen, då främst ansiktet, har vant sig vid en viss hög temperatur (ni vet hur det är, i en bastu eller framför en öppen eld utomhus) blir det svårt att slita sig.

Knyttefar anländer för att öva lite inför söndagens musikaliska insats. Alldeles solo, det är inte ofta. Knyttefar får nöja sig med att kompa gitarren. Funderingar på val av tonart för att rösten ska göra sig bäst, inte för grötigt på de djupa tonerna, och samtidigt inte för spänt på de höga tonerna. Vi hittar en gyllene medelväg.

Sen, plötsligt, dimper de ner. Tjugo minuter sent kommer Mammorna med barnen. Båda med stora, vackra magar som vittnar om att ankomsten av nummer tre i respektive familj inte är långt borta. De fyra barnen ska titta på film medan Blivande Barnmorskan, Hon som besegrade cancern, de två Mammorna och jag ska diskutera och besluta om kyrkans ungdomsarbete.

Vis av tidigare erfarenheter av dessa barn ställer jag mig tvekande till att de fyra ska kunna hålla sig lugna medan vi talar och tänker färdigt om nutid och framtid, men de förvånar mig. Hjälp att skala en clementin och ett par försiktiga viskningar; - Mamma, jag är törstig, är det enda vi märker, annars flyter de 90 minuter vi sitter helt utan vuxen inblandning.

Jag minns tillbaka till när jag jobbade som vikarie inom barnomsorgen, lycklig och säker på att jag funnit min plats, innan skidbacken och Förändringen. Allt var enkelt då, eller var det inte? Tiden kanske sockrar minnena och skjuter undan det som problematiserade livet då.

Nåväl, när barn i min närhet beter sig på detta välartade sätt saknar och längtar jag efter egna. Skruttets och Knyttets. Vad månde det bli när vi blandar våra egenskaper och fysiska anletsdrag.

En lugn, musikalisk och eftertänksam Mumrik?
En glad liten My som dansar, hojtar och säger vad hon tänker i varje stund?
En stor, mörk och tyst Mårra?

Men en sak i taget, vi får njuta av varandra i nuet tills vi blir tre, och kanske fyra. Blivande Barnmorskan tyckte jag skulle bli dagmamma. Varför inte?

Om ett sjukligt Knytts aktivitet (eller avsaknad därav)

2010-01-06T20:51:00.005+01:00

Fasching har inte varit här den här gången så det kan inte vara han som smittat mig, men ändå känns det som om en förkylning är på gång. Hängig, frusen och varm om vart annat. Fina, nya snabeldraken skulle tagits fram på kvällskvisten, men han fick stanna och bida sin tid i garderoben. Polly måste ju ha några dammråttor att leka med när hon inte vill vara ute.

Skälet till detta är att termometern har visat fler minusgrader än på många vintrar under flera veckor, och detta kanske också är den främsta anledningen till sjukdomskänslan. Och jag som ska jobba imorgon. Mer än vanligt. Det känns inte särskilt lockande just nu.

Well, well, det kunde varit värre. I Jose Saramagos roman Blindheten som jag nu läser är det inte förkylning som smittar utan just blindhet. Denna åkomma kombinerat med mitt rörelsehinder vore en väldigt tuff livslott. Då kunde man få gnälla lite.

Ikväll blev det istället för dammsugning till att inta en halv korv risgrynsgröt uppvärmd i en gryta, upplagd i en grön, djup tallrik och smaksatt med socker, kanel och mjölk vars Bäst-Före-datum gått ut. Detta faktum brukar jag strunta i om mina sinnen inte detekterar något fel på den aktuella produkten, men idag kände jag en tydlig förändring i smaken på mjölken, och jag bestämde mig för att göra mig av med resterande decilitrar.

Nu avslutar jag den här segdagen så en ny och bättre fortare kan ta vid. God natt.

Om Knyttets madeleinekaka

2010-01-05T16:21:00.002+01:00

Hos Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt är det en madeleinekaka som återkallar minnena från barndomen. Hos Knyttet är det en youtubeklipp. Tiderna förändras.

Här skulle det vara en youtube-länk, ni får titta hos Wayne, jag lyckades inte länka.

Jag var rädd för Ika. Tack Wayne att du påminde mig.

Om déjà vu

2010-01-04T21:29:00.004+01:00

Både matinéfilmen Måndag hela veckan och dagens avsnitt av Medium har detta tema. Déjà vu. Filmen gillar jag och har sett innan, men ändå väljer jag att titta igen. Och när Bill Murray till slut inser att han älskar Andie McDowell på riktigt och allt blir så där puttinuttigt bryts förtrollningen och det slutar bli det andra februari, Groundhog Day varje gång han vaknar.

Mellan Bill Murray och Patricia Arquette zappar jag över till slutet av Stjärnornas Krig IV, en av filmerna jag sett flest gånger. Och allt är som vanligt, R2D2 stoppar all garbage disposals on detentionlevel, Obi-Wan Kenobi stänger av the tractor beam och Luke träffar rätt och spränger the Death Star.

Dagens letargiska övningar får mig att grubbla över vad jag lägger min tid på. Å ena sidan känns det tryggt att se de skådespelare jag kommit att tycka mycket om säga replikerna jag kan nästan ordagrant, men när jag nu här på bloggen tagit beslut att förändra livet känns det som att jag borde ta vara på varje sekund.

Då vore det bra att fastna ett tag i den Bill-Murrayska dimensionen, för att dag efter dag gnugga in detaljerna som till slut ska leda till självständighet. För att inte tala om alla böcker jag skulle hinna läsa, all musik jag skulle hinna lyssna till, alla ställen jag skulle kunna besöka. För att komma ifatt.

Nu borde inlägget avslutas med Patricia Arquettes fina monolog som både inledde och avslutade avsnittet. Men undertecknad hann inte memorera den korrekt. Men här är den ungefär, översatt till svenska.

Tid är ovärderlig
Tid är gratis
Du kan spendera den,
Men inte behålla den
Och plötsligt är den bara borta.

Asch, det var mera, men som sagt, jag minns inte.

Om rekord i tiotalets början

2010-01-04T15:08:00.005+01:00

100101

Första binära sifferföljden i datumet sedan den elfte november 2000. Men snart är det visst dax igen, närmare bestämt på söndag.

100102

Rekordmånga unika besök på den här bloggen, 55 stycken. Det gamla låg på 50, och var tack vare Fasching. Det nya rekordet är åstadkommet av mig. Och Skruttet. Och två ringar.

100103

Första matchen för Hansa Rostbröd i division fyra. Men vinsten uteblev visst, kolla här bara. Well, well.

100104

Personligt rekord i förlovning. Fyra dagar. Men jag planerar att bygga på rekordet successivt resten av livet. Redan i morgon hoppas på att slå personbästa!

Ps. På tal om rekord såg jag två 100-åringar på TV i förmiddags. Båda såg mycket yngre ut. De pratade om ransoneringar under Världskriget. Första. Killen var färdig ingenjör 1934. Tanken svindlar.

Jag undrar om Mormor eller Farmor kommer komplettera ett sekel? Mormor i så fall, hon är piggast. Och är närmast. Bara ett decennium till. Och det går ju fort. Eller?

Ögonblicksbild

2010-01-03T12:50:00.004+01:00

Femton minuter till vi måste åka in för att träffa Skruttets familj innan hon tar bussen långt, långt bort igen. Hennes familj. Min blivande svärfamilj. Allt känns bara rätt, lätt och roligt.

Vad sysslar ett nyförlovat par med de sista ensamma minutrarna dagen efter ringbytet?

- Det här är lite som kirurgi. En blandning mellan sadism och precision.

Men vad gör hon, medicinstudenten, när hon uttalar ovanstående klockrena kommentar? Jo, hon plockar undertecknads ögonbryn. And she´s loving every minute of it. Nåja, vad står man inte ut med för sin själs älskade...

Om 184 dagar

2010-01-01T23:14:00.003+01:00

31+31+30+31+30+31=184

Så många dagar tog det innan Skruttet och jag bestämde oss för att vi vill försöka oss på konststycket att leva resten av dagarna tillsammans. Inte fysiskt tillsammans, jag misstänker att vi blir tvungna att spendera många dagar på varsitt håll här i världen (redan imorgon har jag en känsla av att hon överger mig för studier i norr, hrmpf), men i bemärkelsen att vara ett par.

Detta har vi traditionsenligt beseglat med en varsin ring, i vänaste guld, trots avskräckande tv-program på SVT. Vi borde kolla upp om Smycka i Kumla tillhör No Dirty Gold.

Min ring är så vacker, och jag vill visa upp den för hela världen. Sanningen att säga tog det mindre än 184 dagar, för bevisligen hade vi förberett det hela med gravering och allt. I jämställdhetens tecken var det något vi diskuterat och inget som helt och hållet låg på mig som man att ta tag i.

Så, sedan ca 15:30 idag, 10-01-01 är Skruttet och Knyttet förlovade.

Alla är mycket glada och har knorr på svansen. Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Om uppmuntrande ord

2009-12-30T22:02:00.003+01:00

Man är inte vad man gör, trots att man ibland får för sig detta. Skönt att det finns människor som hjälper en att komma ihåg igen. Nya pastorskan verkar vara en sådan person, det ska bli spännande när hon börjar jobba i församlingen på fredag. Såhär svarade en viktig människa i mitt liv när jag gnällde lite idag, gissa vem ;)

- Ibland känns det som jag bara kan göra 1% och andra får göra 99%.

- Så är det ju inte, men det skulle ändå vara bättre än att ha någon som kan göra 50% men som jag kan prata med om 1% av det jag tänker på.

Tack Skruttet. Du säger rätt saker ibland. Ganska ofta.

It´s a long way to go

2009-12-29T12:15:00.003+01:00

Under julhelgen har ett beslut mognat fram. Vad då för beslut, undrar ni? Att nu får jag banne mig se till att skapa en rejäl förändring i mitt liv. Så här i efterhand kan det tyckas att det beslutet borde fattats för länge sedan. Särskilt som jag gång på gång tänkt tillbaka på vad den medelålders mannen i rullstol som tränade på samma rehabcenter som jag sa för sisådär sex-sju år sedan:

Passa på och träna när du är ung, rätt vad det är sitter du där och tio år har gått och du undrar var tiden tog vägen.

Nu har åtta och ett halvt år gått och det finns mycket kvar att lära sig. Att uppgiften är svår och tidskrävande legitimerar inte att man bara kan skita i det, tvärtom. Om man bara orkar. Men, som Skruttet säger, tar man ett beslut i förhand har man något att hänga upp beslutsamheten på när det tar emot och man inte riktigt har lust.

Nu blir det till att upptäcka vilken follow through jag egentligen har. Jag får väl rapportera här på bloggen vartefter. Jag börjar i det lilla. Rätt vad det är har man nämligen kommit riktigt långt med många små steg.

Om inspiration

2009-12-27T16:52:00.002+01:00

Undrar när den kommer tillbaka?

Nu finns i alla fall föga.

Julen har avklarats. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Eller närmare bestämt så hade jag inte tänkt på hur den skulle bli. Nu är det en nyårshelg att klara av. Kanske njuta av att fira? Man kan ju hoppas, men det bygger på att man lägger manken till och inte ballar ur.

Medarbetaren och jag pratade om detta medan julpusslet började växa fram. Att inte banga. Eller hoppa av. Eller skita i. Eller lägga ner. Eller ge upp. Eller kasta in handduken. Många synonymer finns det. Och när varenda synonym är djupt rotad i själen är det svårt att förändra.

Men nu finns äntligen starka skäl att hänga i. Hålla fast. Kämpa på. Streta emot.

Se där. Ett inlägg blev det i alla fall. Inspirationen rann till ändå. Kanske var det Damien Jurados musik. Eller något annat. Och ikväll spelkväll. Najs.

Om På Spåret

2009-12-22T14:27:00.003+01:00

Jag var något i otakt i fredags kväll då jag tittade på föregående veckas avsnitt av På Spåret på SVT Play. Det berodde på att jag under den hektiska v.50 hade föga tid till tv-tittande, som jag berättat om tidigare.

Alltnog, detta gjorde att jag hade senaste upplagan kvar och jag beslöt att avnjuta detta idag. I kategorin stora skor att fylla för efterträdare kan man i sanning jämföra Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs skor med ett par av Ian Thorpes (För er utan idrottsintresse kan jag informera att Ian Thorpe är en framgångsrik australiensisk simmare med typ 54 i skostorlek). Svårare att efterträda har väl bara varit Arne Weise på julafton.

Herrarna Luuk och Lindström gör dock ett mycket bra jobb såhär långt, i alla fall enligt min uppfattning. Lagom göteborgs-småroligt och informativt och personkemin dem emellan är det inget fel på.

Detta tredje program var det Filip och Fredrik samt Göran och Vanna Rosenberg som tävlade. Och så Knyttet, förstås. Jag går inte hela vägen och skriver upp poäng på papper, men försöker ändå klura ut resmål och frågor innan de tävlande på TV.

Idag hade jag en sån där bra omgång, jag slog båda paret flera gånger, både på destinationerna Bordeaux och Trelleborg, och frågor om allt från Nya Zeelands rugbylandslag, surfing och fransk geografi var jag snäppet bättre än deltagarna. Det värmde i vinterkylan.

Nu lyssnar jag på Sufjan Stevens och börjar bli trött. Imorgon kommer Skruttet. Over and out.

Om julkänslor

2009-12-20T21:58:00.002+01:00

Nu är det fjärde advent. Den sista adventen, nu finns det inga adventar kvar innan självaste dopparedagen. Här hemma julpysslar vi. Det är Vi nu igen. Hon kom igår, Skruttet. Och allt blev annorlunda och förtrollande och nytt, som Tove Jansson skrev.

Kallt, så kallt har det varit att de -6 som var idag kändes nästan behagligt. Vi vandrade runt på köpcentret idag på eftermiddagen. Kände på julstämningen. Och såg en ung man med rolig frisyr. mycket vax, kort lugg klistrad över pannan medan håret på hjässan bildade en Peter Jidhe, eller tuppkam. Han bar kreationen med stolthet i alla fall.

Världen är så där vackert vit som man lärt sig att den inte är i december i Närke. Det hjälper till att framkalla julkänslan. Och det utlovas att vädret ska hålla i sig. Anders slaskade så julen ska braska. Vad nu braska betyder, men det har väl i alla fall med minusgrader att göra. Den som lever får se.

Om ett nyttigt men sorgligt perspektiv

2009-12-17T21:36:00.005+01:00

Idag är jag glad.

Glad att jag inte är född som kristen i Irak. Att inte ha tvingats fly för mitt liv från hus och hem, släktingar och vänner, för att komma hit till Sverige i hopp om att få leva i lugn och ro men istället för en fristad få ett avvisningsbeslut och en flygbiljett tillbaka till ett land där en etnisk rensning av mitt folk pågår.

Att jag inte fötts i Afrikas pärla, Uganda, som härjats av krig i årtionden. Namn som Idi Amin, Slaktaren från Uganda och Joseph Kony får det att isas i blodet när jag får reda på vad de utsatt civilbefolkningen för. Den senare är ledare för LRA, Lord´s Resistance Army, som i Guds namn beordrat och utfört ohyggliga grymheter, bland annat huggit öron och näsa av människor med bibliskt stöd från detta citat från Matteusevangeliet:

Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.

Jag är också glad att ha sluppit bo i Libanon på 80-talet likt min syrianske vän och fått se en ammande mamma som tittade fram i en dörröppning få en kula i pannan och tappa det skyddslösa spädbarnet till marken. -Det glömmer jag aldrig, säger han och jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas att bevittna något sådant.

Något liknande är Lucy från Uganda inne på i slutet på programmet Världens Konflikter när hon beskriver känslan hon har för sitt hemland som att hon har

Ett blödande hjärta, som blöder alltid, hur kan du förstå detta?

Jag är glad att jag inte kan.

Jag må från och till klaga på kyla, trötthet och krämpor, men idag är jag glad. Glad att jag lever i Sverige, att jag har människor omkring mig som älskar mig, att jag kan uttrycka mig åsikt utan att vara rädd, att jag har det varmt trots kylan utanför och ett överflöd av mat att äta.

Om typ ingenting

2009-12-16T17:46:00.003+01:00

Jag kunde lika gärna hållit fast vid min pessimism från gårdagen, denna dag har nämligen inte blivit något vidare den heller. Förhimla segt känns det. Allt. Jag borde gå upp ur sängen och städa, men det vete katten om om det blir något med det.

Jag har en benägenhet att gråta, fast jag inte är ledsen. Företrädelsevis när jag rör mig utomhus när det är kallt, men också ibland när jag gäspar. Och när jag ligger framför min goa värmefläkt. Just nu sysslar jag med båda de sistnämnda och tårarna rinner i en strid ström som stannar på kanten av tröjhuvan jag dagen till ära beklätt mig i.

Nu har jag dessutom slumrat en halvtimme som någons gamla farmor på sjukhemmet som man egentligen inte vill besöka. Min Farmor har just flyttat till sjukhemmet förresten, men henne vill jag gärna träffa. Det blir lite långt emellan gångerna, då hon bor så långt bort.

Hm. När man halvsover och halvdrömmer får man ihop de mest snillrika blogginlägg, men sedan är allt borta när man vaknar till och ska börja skriva ner det. Det var något om Mössens Julafton, men det var nog för att vi talade om denna fina julsång på jobbet, men undrar hur jag skulle få in den på ett relevant sätt i bloggen? Nåja, vad är en bal på slottet?

Det kan jag faktiskt svara på, då jag varit på en. Men det är en annan historia. Nu ska jag städa ändå, någon ordning får det vara. Och skulle jag äta, skulle jag helt klart välja Waynes Potatis- och Purjolöksoppa. Han skriver mycket underhållande. Kolla här.

Om en beige dag

2009-12-15T22:22:00.002+01:00

Igår hade jag en känsla att den här dagen skulle bli färgsprakande bra och givande. Det skapade vissa förväntningar hos mig själv.

Det började tyvärr som så ofta nuförtiden att jag vaknade utan att känna mig det minsta utvilad. Sen kom vad som så här i backspegeln blev dagens höjdpunkt, en och en halv timme med Kusinen och hennes 11 månader gamla son samt min ömma moder. Efter det har det bara varit beigt.

Well, well, rent statistisk bör det ju vara större chans att det blir bättre imorgon. Men allra bäst är nog att alltid utgå ifrån att morgondagen ska bli kass, för då kan man ju bara bli positivt överraskad. Fast det låter tråkigt.

Förresten fick jag en färgklick till när jag tittade på Kobra på SVT och det var ett reportage om teatergruppen Klungan. Vilka skägg, jag blev riktigt sugen att se föreställningen. 22 minuter in i programmet kommer reportaget om du klickar här.

Långsamhetens lov

2009-12-13T21:12:00.002+01:00

Inför skrivandet av dagens inlägg scrollade och klickade jag mig igenom bloggen för att se om jag skrivit något om snooker. Jag hade bestämt för mig detta, men fann inget. Det jag däremot fann var en himla massa ord. En del kloka, andra roliga, vissa tänkvärda och djuplodande. Och alla mina (utom vissa citat). Tänk vad hon satt igång, Skruttet mitt. Tack.

Dagens titel är Långsamhetens lov. Denna gång inriktar jag mig på långsamhet inom idrottens värld. Jag uppskattar idrotter som tar god tid på sig. På detta område är jag konservativ, jag vill t ex behålla tennisens femsetare och skidornas femmil med intervallstart.

Det är något visst med en orörlig TV-bild som visar ett vintrigt landskap med ett par skidspår och en tickade digital klocka i väntan på en skidlöpare som möjligtvis ska kunna ta ledningen vid 39,4 km-passeringen. Eventuellt har just detta med femmilen patriotiska orsaker då Anders Södergren (eller knappt någon annan heller) aldrig kommer slå Petter Northug i denna diciplin med gemensam start. Nåväl.

I tennisen kan en spelare vara så gott som uträknad vid setsiffrorna 1-6,2-6,1-4 men kan på grund av någon speciell bollduell, ett domslut för eller emot eller någon annan anledning hitta tillbaka till sitt spel och till slut gå segrande ur bataljen (eller bataljonen, hur var det ju Suz? ;) Sådant imponerar storligen på mig.

En av de mest brittiskt flegmatiska sporterna som finns är snooker, en sport som jag älskar. Mycket beror på den svenske kommentatorn Kim Hartman på Eurosport. Hans förmåga att kommentera alldeles lagom mycket, med en prefekt mix av humoristiska anekdoter, svar på sms och förklaringar av sportens regelmässigt och psykologiskt mångfacetterade uppbyggnad har gjort att han vunnit priset som svenska Eurosports bäste kommentator åtminstone en gång.

Bara det faktum att man har tepaus efter fyra frames (omgångar, typ) och en längre matrast efter åtta vittnar om sportens lugna temprament och tempo. På VM som spelas under arton dagar i april och maj varje år spelas vissa av matcherna, bland annat semifinaler och final till och med under två dagar.

Vissa matcher eller frames är lika lugna och händelselösa som den där soldränkta eftermiddagen i Byköping då poliskonstapel Antonsson satt och sov i sin stol med ett exemplar av Byköpingsposten över ansiktet medan Julius Mosca och Octupus Scott kom promenerande längs Storgatan. Eller var det deras dubbelgångare, han den däringa hönsuppfödaren och hans kompis?

Det var ett tag sedan jag lyssnade till Byköpings Gästabud av Nils-Olof Franzén, briljant inläst av Sven Lindberg. Agaton Sax klarar i alla fall biffen till slut och fångar in alla bovarna, från Helvassa Gullan till herr Gustavsson, den tvättäkta mexikanaren från Chihuahua som lärt sig en felfri svenska, naturligtvis med brottsliga avsikter. Alltnog, detta är nog ett så kallat sidospår. Men lyssna för all del på denna kassettbok, den lär finnas på närmsta välsorterade bibliotek.

Andra frames ser ut som detta då en spelare dansar kring bordet och i en rasande fart gör snookersportens svar på golfens hole-in-one, nämligen 147 poäng i en ingång, eller ett break.

De främsta snookerspelarnas skicklighet och iskyla är alla gånger beundransvärda och jag uppmanar härmed alla och en var att sätta sig in i och börja njuta av denna gentlemannasport. I skrivandets stund har Ding Jun Hui, jättepandan, för femte gången tagit ledningen över John Higgins, The Wizard of Wishaw, i finalen av UK Championship. Denna gång med 6-5. Finalen spelas i bäst av nitton frames (först till tio) och det är således mycket snooker kvar att njuta av.

Medan jag korrekturläst inlägget har Higgins hunnit göra 6-6 och den sista tepausen har inletts. Jag har insett att jag nog får kolla slutresultatet under morgondagen då ögonlocken börjar bli behagligt tunga. God natt!

Om Hennes Majestät (igen)

2009-12-11T23:26:00.005+01:00

Mitt allra första inlägg i den här bloggen skrev jag om Hennes Majestät, och i veckan har jag fått flera tecken på att det är dags att skriva ett till inlägg om Polly Polyp. Senast var det ett mycket läsvärt inlägg på Waynes blogg om katter. Även ett visst Skrutt går ju igång på en särskild sort av dem, kolla här eller här bara.

Jag börjar med att citera just Wayne:

”Det gnabbas en aning mellan katt- och hundägare om vilket djur som skulle vara bäst. Kattägare menar på att en katt är så härligt självständig. Men vill man ha någon som är lömsk och opålitlig och ränner ute hela nätterna och knullar hela grannskapet så kan man lika gärna skaffa sig en flickvän”

Jag vet inte riktigt om jag tycker att min katt är så vedervärdig som Wayne uttrycker i den sista meningen (bl a är hon steriliserad och utsöndrar nog inte de dofter som killkatterna går igång på), men jag blir från och till trött på henne. Hon har flera nätter varit helt i gasen på natten och klättrat omkring på datorbord och lekt med min högtalare och mina datorhjälpmedel.

Detta föranledde att hon fick åka på semester till min mor och far över natten mellan fredag och lördag. Och jag måste erkänna att det bara var skönt att vara utan henne. Är jag en hemsk kattägare nu? Nu återstår bara att se hur denna natt blir, för hon är tillbaka hemma och har redan ryckt ut USB-sladden så jag inte har något ljud.

Vissa säger kanske att jag måste ägna mer tid åt att stimulera henne på dagen så att hon är trött på natten. Jag får testa det i så fall, för sova måste jag göra ibland. Och jag ska försöka. Nu.