Ökad gängbrottslighet lamslår Kumla.

Tidigt på måndagsmorgonen skulle undertecknad som vanligt bege sig till jobbet. Det stod klart så fort ytterdörren öppnades att ett brott hade begåtts, och det kan ingalunda vara tal om en ensam gärningsman. Så stor och välfylld tarm har ingen förbrytare av detta slag. Det var inget tvivel om att det måste varit ett stort gäng som gått ihop för att göra förödelsen så kraftig som möjligt.

Skadegörelsen var mycket omfattande, och eftersom det så gott som helt saknades dylika spår någon annanstans i närheten, vare sig på gatan bredvid eller på angränsande bilar måste det ses som ett hot. ”Ta ditt pick och pack och dra, annars kommer vi tillbaka, nyätna och bajsenödiga!!”

Undertecknad böjer sig dock inte för dylik utpressning utan ämnar köra fordonet genom närmsta biltvätt och i en ”act of defiance” ställa den på exakt samma parkeringsplats vid dagens slut. Återstår att se om det blir någon uppföljning av detta reportage… 

 

Om ekonomin i (o)ordning?

Jag gillar sport, men inom fotbollen är det så mycket pengar att man lätt blir mörkrädd. Sheikher och oligarker pumpar in pengar som "dopar" klubbar som plötsligt skaffar startelvor med högsta spetskompetens och dessutom spelare på avbytarbänk som skulle  bli nyckelspelare i 90% av övriga lag i serien.

Men lika fort kan tydligen pengarna ta slut. Visst är det med skulder som en av de ovannämnda mångmiljardärerna köper en bil och två par skor för, men inte desto mindre står det idag klart att Tyresös damlag inte beviljas elitlicens. Det kan man läsa om här.

I ett tidigare skede var man på randen av konkurs, men räddades på ett mycket märkvärdigt sätt. Frågan var huruvida bolaget skulle beviljas rekonstruktion. Först vägrade Skatteverket, som är den största fordringsägaren, att bevilja detta. Det hade inneburit konkurs. Men myndigheten ändrade ståndpunkt sedan klubben presenterat planer på ett biståndsprojekt i Afrika som ska inbringa tolv miljoner kr på fyra år.

Ska afrikanerna bistå med pengar? Visst har de naturresurser, men ändå? Ordföranden i klubben var sedan mycket förtegen om detaljerna om detta innan allt var klart. Inte undra på, säger jag.

Nu har bolaget två veckor på sig att överklaga, men kvarstår beslutet om indragen elitlicens kan detta otroligt osannolika uppstå: Först kan Tyresö slå Wolfsburg och stå som segrare i Champions League.

I serien, där man inlett med två raka förluster kan man på grund av dålig stämning och spelarflykt hamna bland de lag som åker ur Allsvenskan. De ekonomiska reglerna säger då att om elitlicensen nekas kommer den sportsliga nedflyttningen kryddas på med en ytterligare flytt nedåt.

Regerande mästaren i Womens Champions League spelar då i höst i tredje divisionen. Något som aldrig tidigare hänt och troligtvis aldrig kommer hända. Men vad vet jag...

Samtidigt på Aktuellt debatterar en röd och en blå statsministerkandidat. Den blå anklagar ständigt den röda för att inte finansiera sina förslag. Kanske är det dags att läsa det finstilta innan man röstar som man gjort av gammal vana...

Om våren

Solens värme är  

startskottet för en ny vår

allting börjar om

En knopp på en gren

blomma eller vissna bort?

endast våren vet

Vårnatt, kall som is

men solens värme väcker

liv i sömnig jord

Liv vänder åter

ett skirt grönt blad på torr kvist

ger hopp om livet

Doft av nyklippt gräs

sol värmer asfalt och kind

sommar i april

Magnoliablom

vackrast i min vår-trädgård

snart är de borta...

Om svullnader och spin-offs

Ödem är inget vidare. Som rullstolsburen har undertecknad viss daglig erfarenhet av detta. Även om det är i förhållandevis begränsad omfattning så är fötterna alltid betydligt mer omfångsrika på kvällen vid läggdags än nästa morgon vid uppstigandet.

Eller ja, egentligen är väl mina i sammanhanget milda svullnader inte att räkna som regelrätt ödem, trycker man mig på fotleden blir inte avtrycket kvar som på bilden här. På den sidan definierar Wikipedia ödem på det här sättet:

Ödem är svullnad på grund av ansamling av vätska i vävnaderna. Ödem uppstår när det osmotiska trycket i kapillärerna understiger det hydrostatiska trycket i kapillärerna. Därmed finns det ett nettoflöde av vätska ut i vävnaden.

Inget roligt.

Roligt däremot kan det bli i TV-serier.  Så roligt att när serien slutar, eller ibland parallellt, startas nya serier där en av huvudkaraktärerna eller en något mer perifer figur får hela strålkastarljuset på sig. Det blir oftast svårt att följa upp den succé som moderserien rönt, och oftast blir spin-offserierna ganska bleka och kortlivade.

Ett exempel är Vännerkaraktären Joey som i serien med karaktärens namn som titel följde den naive och smått korkade skådespelaren i hans försök att slå i Hollywood. Jag följde serien, men det blev bara två säsonger innan serien las ner. Självklart blev det omöjligt att leva upp till förväntningarna, men serien hade ändå sina tokroliga glimtar.

Allra roligast är nog ändå när han för att äntligen få någon roll anmält sig som ersättare i tre olika pjäser och rollinnehavarna på två av dem blir sjuka samma kväll. En comboymusikal och en Shakespearepjäs med en svår, gammalbrittisk monolog i första akten.

Han bestämmer då att han borde hinna om han ilar mellan teatrarna. I sista scenen läser han, iförd full mundering med krona, kråsskjorta och svärd sin långa monolog prickfritt på en tom scen framför en neddragen ridå. Joey är mycket nöjd över att ha satt den kluriga monologen, men sekunden senare går ridån upp och cowbojsarna börjar dansa och sjunga. Fel teater :)

Men. Vissa spin-offs borde inte göras, det kan vi alla enas om. Jag såg den här dvd-filmen idag på ICA Maxi som de ville att man skulle punga ut 149 spänn för. Aldrig, tänkte jag... Döm själva:

Nu har jag varken sett filmen eller någon reklam för den men jag gissar att det är mycket lågt underhållsvärde att se en drake med en kropp liknande Bilden nedan. Skärpning, SF, ställ er inte bakom dylika fiaskon!

Om marginaler

En sådan här natt passar det att skriva om de berömda marginalerna. Det började med Sara Algotsson och sista hindret som inte ville ligga kvar i omhoppningen i fälttävlan, och under denna dag, kväll och natt har tre svenska OS-idrottare haft dem mot sig. Att ranka dem och försöka bedöma vilken som är bittrast är svårt, men jag har valt att ranka dem såhär:


3. Boxning: Antony Yigit, vilken kämpe! 
Förlust med 23-24 efter rondsiffrorna 6-6, 9-13, 8-5 med Anthonys siffror först. Förutom det jämna resultatet måste jag inflika en förklaring på hur poängsystemet i OS-boxningen fungerar: 
  Fem domare räknar rena träffar de bedömer att boxarna får in under de tre minuter varje rond pågår. Sedan jämförs de fem domarnas poäng och den genomsnittliga antalet träffar för de båda boxarna blir det officiella resultatet. I första ronden hade tre domare Anthony som vinnare, en hade oavgjort och en hade motståndaren som vinnare. Hade han fått en poäng till där hade det i alla fall varit lika i poäng. Vad som avgjort då vet jag i och för sig inte, men... Så nära var det att svensken hade gått till kvartsfinal.

2. Triathlon: Lisa Nordén, vilken kämpe! 
Lisas väg mot de olympiska spelen har kantats av skador, och ändå droppar konkurrenterna av , en efter en under löpningen, tills endast Nicola Spirig finns kvar, och hade loppet varit en meter längre hade hon troligen vunnit. Nio tusendelar skiljde till guldet. Men hon fick i alla fall ett välförtjänt silver!

1. Längdhopp: Michel Tornéus, vilken kämpe! 
Efter två hopp ligger han på tionde plats med 7,80 och utanför de åtta som får hoppa vidare. Ändå vänder han till 8,07 i tredje och efter 8,11 i fjärde ligger han en kort stund på silverplats. Men blir nedputtad till bronsplats, och sedan också en plats till. Ett tag är silver 8,13, brons 8,12 och Michel som sagt 8,11 (tror jag, jag hörde inte riktigt på radion hela tiden). Bronsmedaljören överträffar inte sitt resultat, men inte heller Michel orkar öka i de två sista hoppen. Tio millimeter från att bli inskriven i historieböckerna som förste svensk att bli medaljör i längdhopp sedan 1920 i Antwerpen. Detta är den värsta marginella missen enligt mig.

Men, åt andra hållet måste jag påpeka att Håkan Dahlby startade finalen som femma med en liten chans till brons om han gjorde en mycket, mycket bra serie samtidigt som flera andra behövde svikta. När samtliga andra skyttar sköt 45 träffar av 50 sköt iskalle Dahlby 49 och klättrade till silverplats! 


   Men hur kom han till final? Jo, när han skjutit klart sina sista två duvor av 75 i kvalet låg han sjua och utanför final såvida inte minst en av två skyttar som låg före honom missade minst en duva. Båda gjorde det och han tog sig till final. Marginaler!

Om inspiration

Det är lättare att blogga när man mår bra. Eller, förresten, det är lättare att få tummen ur och göra saker över huvud taget när man mår bra. Det är väl ett manodepressivt drag, men det struntar jag i och kommer försöka utnyttja det här maniska flowet jag är inne i.

Med det sagt vill jag inte påstå att jag mått skitdåligt sedan jag bloggade senast. Det har bara varit mycket med jobb och kvällsaktiviteter och jag har inte känt att jag haft något nytt, roligt eller intressant att berätta om. Senast jag drog igång bloggandet vid nyår hade jag svulstiga tankar om att blogga tre, fyra gånger i veckan, vilket jag nämnde för min samtalskontakt på habiliteringen. Han sa att jag inte skulle lägga för stora krav på mig själv, och det var som om han varit med om detta tusen gånger förut, för mycket riktigt kvävdes inspirationen av kravet jag ställt på mig själv, ojdå, det är torsdag och jag har inte bloggat en enda gång den här veckan osv.

Idag kom inspirationen dock tillbaka. Det började egentligen förra veckan när jag tillsammans med min familj hade en arbetsdag här hemma. Det är renande på något sätt att rensa ur, städa av och göra fint. Jag rider fortfarande på den vågen som startade då. Lådor har rensats ur och slängts, plats har frigjorts och på samma sätt har det dåliga samvetet för att rensningen inte gjorts tidigare slängts bort, och mental plats har frigjorts.

Nu, på den första semesterdagen sitter jag och och pusslar gamla pussel för att kontrollera om alla bitar finns eller om de ska kastas de också. Just nu ett 80-bitars med fragglarna. Och som soundtrack har jag The Meters, men pga mina högtalares placering och skivproducentens förkärlek för stereoeffekten är det nästan bara hammondorgel och bas som hörs i köket. En intressant musikalisk upplevelse.

Hade det varit trummor och orgel som varit lagda i höger högtalare hade det varit mycket likt Staffan och Anders Ljunggren och deras grymma tvåmannaband som heter just så, Trummor och Orgel. Och jag får se dem nästa fredag, den trettonde juli. Och samma kväll spelar Theresa Andersson på samma festival i i Nora. Be there or be square!

Jag lovar inte flera inlägg i veckan, men om andan faller på får ni kanske läsa om fler hjulbenta betraktelser här framöver. Tills dess säger jag så här: Klappa händerna och lev väl allihop!

Om att komma fram, Mot alla odds

Jag har en rullstol med en hjälpmotorer som förstärker mina tag när jag för den framåt med drivringarna. Men som med all elektronik kommer med tiden vissa problem. I detta fall innebär det att laddningen av batterierna funkar sådär vissa gånger.

Så även idag, när jag hade bestämt mig för att rulla de 1 800 meterna till mitt arbete. En ordentlig laddning ska räcka en hel dag, men redan efter lunch började det ena batteriet pipa fyra gånger, vilket ska indikera att det som mest endast är 10% kapacitet kvar i batteriet. Jag stängde av det då jag inte behövde det, men ibland behövdes elhjälpen för att ta mig över trösklar t ex. Med ett trött pip, pip, pip, pip i protest från batteriet.

Jag messade assistentskan som lovade ta med laddaren till jobbet för att ge batterierna tjugo minuters välbehövlig laddning innan hemfärden och indikatorn visade att båda var drygt halvfulla när vi gav oss av. Men, föga förvånande började det ena hjulet (samma, obviously) pipa i uppförsbacken efter järnvägstunneln.

Innan jag var uppe pep en lång, ihållande ton som är batteriets sätt att säga ungefär, Näe, grabbar, nu lägger jag ner! Men på något sätt kom vi upp, batteriet och jag. När vi fortsatte, ackompanjerade av omväxlande pip, pip, pip, pip och piiiiiip kunde jag inte låta bli att tänka på Dennis.

Dennis, den sköna killen i SVT:s serie Mot Alla Odds som kämpar järnet men inte riktigt orkar. Han faller ihop fyra, fem gånger under dagen och menar att orken är helt slut men med lite peppning kämpar han vidare och på slutet av dagen springer han sista biten till campen.

Så var det i vårt fall också, jag och batteriet tog oss hem, mot alla odds. Jag hoppas de goa gubbarna och gummorna i Mot alla odds tar sig fram till skelettkusten.

Dagens bild är den bästa hittills, men tyvärr lyckades jag och assistentskan inte få över den från mobil till dator. Jag uppdaterar detta inlägg så fort vi lyckas.

Om tillökning

Det är härligt med tillökning. En speciell sorts sådan har i veckan stått för mången rubrik i pressen, men jag ska börja med en annan tillökning. Vi har många splittrade familjer på SFI, mammor och pappor med barn eller makar i hemlandet och det är ofta omöjligt återförena dem.

Så mycket härligare då när en av ensamma mammorna får tillökning i sin lägenhet av sin dotter som har kommit hit. Det syns i ögonen på båda två att de tillsammans kommer må mycket bättre och ta till sig det svenska språket på ett bättre sätt genom att stötta och hjälpa varandra. Det är de så väl värda.

I veckan hörde jag Vetenskapsradion Historia som handlade om Tillökningsdagen. Vad är nu det, undrar ni. Jo, år 1700 skulle Sverige byta kalender från den bristfälliga julianska kalendern till den mer korrekta gregorianska genom en mjuk övergång. Den julianska låg nämligen 11 dagar efter den gregorianska, så genom att ta bort skottdagen elva gånger under 40 år skulle detta åtgärdas.

Detta gjordes samma år, men sedan kom ett krig i vägen och reformen glömdes bort. Karl den tolfte kom där han satt i Bender på att Sverige nu pga detta varken hade en korrekt juliansk eller gregoriansk kalender. För att komma på rätt köl bestämde sig protestanten Kalle dussin istället för att införa den gregorianska som Påven gillade återgå till den julianska.

Alltså blev det att stoppa in en extra skottdag. Tillökningsdagen. Flera par gifte sig i Sverige den 30/12 och kungen skrev flera brev från Bender som stämplades den dagen. Undrar om namnet skulle inspirera svenskarna att i sänghalmen ordna en en extra talrik generation som om sisådär två decennier kunde ingå i kungens armé. Trist att en knapp utanför Fredrikshald satte p för alla framtida planer.

Om den andra tillökningen kan jag bara gratulera familjen till lilla Estelle!


Och, hemmabilden, då. Jo, den är någon vecka gammal, våren har kommit sedan dess, men bildbevis på detta kommer i nästa inlägg.

Om kommuikation

I mitt jobb arbetar jag som jag nämnt tidigare med kommunikation, närmare bestämt att kommunicera det svenska språket. Det är kul att se polletter trilla ner och elever som knappt kunnat ljuda sitt namn plötsligt läser och förstår långa meningar.

Själv använder jag flera kommuikationshjälpmedel, främst när jag använder min dator. Jag har ett skärmtangentbord, ett program som öppnar en ruta som visar ett tangentbord med bokstäver och siffror som jag skriver ord och meningar med.

Dessutom har jag en huvudmus, en mottagare som läser av positionen på en reflex som jag har på en keps när jag är vid datorn. När jag rör huvudet åt höger flyttar sig muspekaren åt höger och på så sätt kan jag skriva med skärmtangentbordet som jag skrev först. Klickar vänster- och högerklick gör jag med två olikfärgade knappar.

Det är de kommuikationshjälpmedel jag använder mest, men i veckan fick jag testa på ett nytt sådant. Det var inte jag som behövde det, och efter det samtalet var jag glad att min funktionsnedsättning inte begränsar min syn och hörsel.

Jag hade nämligen ett telefonsamtal tillsammans med en tredje part eftersom min vän som ringde mig har både en syn- och hörselskada. Kompisen dikterade sin del av dialogen på datorn och avslutade med kom, varefter telefonisten läste upp det. Sedan blev det min tur att svara oralt och avsluta med kom. Telefonisten skrev sedan på sin dator vad jag sagt så att min vän kunde läsa hemma hos sig.

Samtalet blev något förvirrat och många gånger längre än annars men vi kom överens att träffas nästa dag. När jag kom in till mötet visade sig att hennes diktafon var trasig och vi var tvungna att kommunicera via två teckentolkar, en som läste av hennes tecken och talade till mig och en som tecknade det jag sa till henne.

Krångligt var det hela, men vi nådde ändå fram till varandra och det är ju faktiskt huvudsaken. Jag undrar vilket kommunikationshjälpmedel Socialdemokraterna behöver för att nå fram till svenska folket? Eller för den delen de malmöitiska gängen som inte når fram till sina meningsmotståndare med annat än kulor? Där är nog inte en teckentolk rätt svar, men vi måste hitta ett sätt för båda situationerna så det blir bättring snarast.

Här är dagens bild. Den är några veckor gammal, dagens Kumla är mer snö- och frostbitet, men detta kalla väder väntas fortsätta så jag hinner kanske blogga igen och ta en ny bild.

Om ett enklare liv

Jag har haft ett facebook-konto i flera år och jag hade bestämt mig för att inte vara med i något sånt där -ville-spel. Och det har jag hållit tills nu. Kanske för att jag känner någonstans att jag har en benägenhet att fastna. Jag blev nämligen övertalad av min Far och Storebror att gå med i the Sims Social, främst i början för att hjälpa dem att bygga något ditt eller datt.

Men nu är jag fast. Det snurrar tankar om energi, ommöblering, skörd, toalettbesök och mycket annat. Livet är enklare i Sims-världen. Om du bara ser till att gå på muggen, tvätta händerna, stoppa något i magen, sova, leka och träffa kompisar då och då så blir du en lycklig Sims-människa. Tänk om det vore så enkelt...

Jag ska åtminstone försöka tillfredsställa alla dessa uppräknade områdena i kväll. Just nu ligger jag och vilar, snart ska jag gå upp, gå på muggen (med efterföljande handtvätt), äta middag för att därefter gå på bio. Med sällskap. Jag kommer eventuellt behålla inspirationen ända tills jag lägger mig ikväll. In sha'Allah.

Dagens bild är några dagar gammal. Enjoy!

Om nya perspektiv

Jag lyssnade på P1 i morse och som gäst hade de ledaren för det norska socialdemokratiska partiets ungdomsförbund AUF, Eskil Pedersen som talade om att återerövra Utöya. Att den platsen inte för all framtid blir en Island of Death, utan återgår till att bli det centrum för ung, politisk fostran som den fram till den 22a juli.

Jag känner igen det där med att förändra inställningen till en plats. Min olycka skedde i Stryn i Norge och min första tid sjukhus bodde jag på Haukelands sykehus i Bergen. Särskilt mina föräldrar förknippade Bergen med mycket tunga känslor efter att de dagar de tillbringade där före och efter min operation. Skulle sonen gå igen, skulle han röra armarna, skulle han över huvud taget överleva?

Det var därför viktigt att de följde med när vi reste tillbaka till Norge 2005, och vi fick fylla platserna med nya, positiva känslor. Vi var först i Stryn och jag fick visa hur vackert vandrarhemmet låg där vi fyra grabbar bodde innan vi åkte upp för att åka skidor på glaciären. Så här ser det ut.



Sedan fortsatte vi till Bergen och fick träffa läkaren som opererade mig och en av sjuksköterskorna som tog hand om mig. Ett intressant och givande möte för både mig och dem som mest ser patienter i akutskedet och inte så ofta får veta hur rehabiliteringen går. Själv kände jag igen sjuksköterskan, rösten och ögonen som jag genast kopplade ihop med minnen av tryggt och gott omhändertagande.

Mamma och pappa fick också visa var de höll till när de inte var vid min sida, var de åt, sov och grät när de tog paus från att vaka. Och vi fick många fina minnen från ett sommarsoligt Bergen som är väldigt vackert, må jag säga!

Nytt perspektiv blir det också på dagens trädgårdsbild, ett lite mer närgånget. Är det vår den 3e januari? I Kumla verkar det så i alla fall.

Nytt år, nya idéer

Jag har verkligen inte varit aktiv här på bloggen på sista tiden, men med ett nytt år kommer nya idéer. Jag vet inte så mycket vad blogginläggen kommer handla om men jag kommer dokumentera min trädgård i varje inlägg.

Skittråkigt att börja såhär i januari, det blir väl samma bild i tre månader, bara mer snö på en del. Men hade jag inte glömt mig redan första dagen hade jag fått en roligare start när snön vräkte ner och allt var sådär julkortsvackert som vi alla kommer ihåg från de två senaste årens vintrar. Det är fint att se på, men som rulledrulle måste jag säga att jag föredrar när det ser ut som nedan:
Jag har sedan sist lyckats lura chefen på SFI att jag ska få vara kvar på SFI i ytterligare år medan jag arbetar upp modet att åter sätta mig i skolbänken och skaffa mig den där pedagogiska utbildningen jag vill ha. Jag är nöjd i alla fall, och förhoppningsvis gör jag något rätt som inte får kicken.

See you around, people!

Om uomitu

Det kom smygande som det alltid gör, ni har nog alla varit där. Du känner lite hutter i början. Lite kall och lite varm. Sen försämras din fysiska statusen hastigt, i mitt fall regregerar jag ungefär 25 år bakåt i tiden och blir mammig och gråtmild. Du ber till en högre makt att det ska sluta, trots att du längst inne vet att när det gått såhär långt så passar bara frasen The only way is up, baby som någon engelsktalande sjöng.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant, har man riktig otur kommer det ju på båda hållen. Och som ryggmärgskadad har man ju inte riktigt ordning och kontroll där nere. Så det är bara att ligga och låta det komma med regelbundna tvättningar av de besudlade delarna. Verkligen stärkade för självkänslan.

Det finns ju som bekant en hel del olika möjligheter till sjukdomsbild, och den självdiagnos jag satt på mig själv är den lindrigare, matförgiftning. Jag ligger nämligen för närvarande (efter ca fyra timmars helvete som bland annat innehöll spyende i keps mm) redan och sippar på en temugg och knaprar rån. Med smör och ost!

Tack Gud, eller Mahadsanid, Allah, (yxig direktöversättning :) som mina somaliska vänner på jobbet skulle sagt, det blev inte så illa som nedan!

Om sommaren som tog slut?

Så, nu verkar sommaren vara slut. För somliga.

Här i Kumla droppar det oförtrutet ovanifrån nästan varenda dag och är sisådär 12 grader, även om det håller upp ibland. Är det höst då? Det kanske är bra för min högra axel som känts lite överansträngd att få åka bil till jobbet istället för att rulla. Jag kan liksom inte stänga av tävlingsmänniskan i mig som bara måste slå föregående dags rekord. 25:12 är den senaste tiden, men det ska nog gå att komma under 25, eller vad tror ni.

Nere i Nordafrika verkar en 40årig sommar vara slut. En 40årig sommar för en viss diktator, och nu börjar förhoppningsvis helt okronologoskt en arabisk vår för ett helt folk. Libyen är potentiellt ett mycket rikt land, säger Reinfeldt. Hoppas bara de som nu får makten kan dela med sig lite mer av den rikedomen än vad föregångaren gjort. Och att alla som under sex månader har lagt alla inbördes meningsskiljaktigheter åt sidan för att störta tyrannen nu inte splittras i nya fraktioner som vill roffa åt sig så mycket som möjligt, utan kan samarbeta för landets bästa.

I Spanien är det dock inte slut på sommarlovet. För fotbollsspelarna i alla fall. Min första tanke när jag hörde detta var att det var lite magstarkt av Messi och Ronaldo att sätta sig och sura för att de eventuellt inte fick de där sista miljonerna i månaden, men när experterna förklarat hur det stod till ändrade jag mig.

Det är kanske inte mer än rätt att en anställd ska ha rätt att få sin lön i brevlådan varje månad och ha rätten att bryta ett kontrakt och söka ett nytt arbete om han eller hon inte fått betalt på tre månader. Jag vet inte hur det ser ut för dig, men i min tillvaro skulle tre uteblivna månadslöner märkas mycket kraftfullt i min ekonomiska situation.

Så, för att summera:

Gaddafis sommar får mer än gärna ta slut.

Spanska fotbollsspelare bör få dräglig anställningstrygghet innan deras sommar är slut.

Min egen sommar får gärna pågå ett tag till även om jag går in på den fjärde arbetsveckan.

Eller nåt.

Om röda lappar

Jag har varit på besök i Den Kungliga Hufvudstaden hos en tvåbarnsfamilj i Tumba. Som det kan bli när barnen är fyra och ett halvt samt ett år hade värden och värdinnan inte hunnit förbereda allt som de hade tänkt.

Det blev köpt thaimat, vilket var mycket gott, och rabarberpajen var minsann hemlagad och utsökt. Innan jag åkte därifrån gjorde jag ett mycket lyckat byte. Jag fick ett bord och fyra stolar till utomhusbruk, tre tavlor samt fyra dukar som ska spännas upp och göra till ytterligare tavlor.

Tavlorna är bilder tagna med kamera och upptryckt på kanvas eller hårt papper. De är uteslutande naturbilder, många från Norrland, där familjen tillbringar stora delar av sommaren. Mycket, mycket vackra är de.

Och vad begärde familjen i gengäld i vår byteshandel? Knappt ingenting faktiskt. Lite papper bara. Närmare bestämt 11 röda papperslappar med gubbar på. Erkänn att jag gjorde ett kap. Är du tveksam tycker jag att du ska komma hem till mig och titta på bilderna.

Om att flyga eller inte flyga

Jag har inte flugit på tio år. Ganska exakt faktiskt, eftersom min senaste flygfärd var en avskyvärd resa i ett litet sketet plan från Bergen till Uppsala. Resan jag gjorde åtta dagar tidigare var lite mer James Bond, så att säga.

Den flygfärden startade med att jag hängde under en helikopter. Som jag minns det var det ungefär som 2:30 in i det här klippet (schyssta slowmotionbilder innan förresten), men det kan ju bero på att jag just brutit nacken och var ganska dimmig just då. Du får fråga någon av de tre som blev kvar på marken när jag flög bort om det verkligen var så actionfyllt om du inte tror på mig.

Anyhoo, idag satt mina två kollegor (båda 60+) och diskuterade sina män på kafferasten. Båda deras respektive har under ett långt arbetsliv skaffat sig en så unik yrkesskicklighet att de behövs på plats när de maskiner deras företag producerar ska sättas på plats. Denna unicitet gör att de måste flyga världen över, ibland med väldigt kort varsel.

Den ena kvinnan blev riktigt lack på Företaget när de ringde igår och frågade om hennes make kunde åka till Kina. I morgon. Nämnas bör att mannen skulle arbeta sin sista dag innan semestern just i morgon. För att blidka henne erbjöd Företaget att min arbetskamrat kunde få följa med. Det föll dem väl inte in att deras anställde med fru hade något planerat på de lediga veckorna. Hon sa "-Du åker bara inte! "

Men, mannen som nästan aldrig säger nej till Företaget flyger i morgon. Kvinnan krävde dock att få se de bokade biljetterna till återresan, då barn och barnbarn kommer nästa helg. Hon litade inte på att hennes man skulle kunna säga nej om de frågade om han kunde stanna längre på plats.

Den andra kvinnan är gräsänka hela året utom jul försvar och sommar, då hennes man med bas i Dubai reser världen över och säljer och gör reklam för någon annan slags maskiner.

I andra ändan av skalan, om det finns en sådan, finns min jämngamle far som för ett par år sedan, efter att ha kommit underfund med hur mycket avgaser ett flygplan släpper ut, har bestämt sig att aldrig mer flyga. Europaresan i våras blev Danmark - Tyskland - Holland - Belgien - Frankrike - Schweiz och så hem igen med husbil.

Var står då jag på denna skala? Ja, jag skulle kunna hävda att det är ett medvetet val att jag inte har flugit sedan jag hamnade i rullstol, men i ärlighetens namn har det nog mest bara inte blivit av. Chanserna har funnits, till exempel är min kör just nu i Kina på körresa. Inte för att jag kanske på min första flygresa borde välja att flyga halvvägs runt jorden, men jag borde väl ändå få tummen ur någon gång.

Eller så är det den undermedvetna miljöaktivisten som firar triumf varje år jag stannar på marken. Hur som helst blir det inte i sommar. Istället åker jag bil till Sölvesborg i mitten av juli. Det blir min semester. Som börjar efter jobbet i morgon.

Om Tidsplaner

Jag kommer skriva om en förebråelse som en mig närstående person, jag nämner inga namn men vi var intimt sammankopplade i sisådär nio månader för dryga 30 år sedan, kom med för ett antal år sedan. Jag kom att tänka på den exakta ordalydelsen av hennes tillrättavisning idag när jag stressade hem från jobbet idag.

Jag jobbar på SFI som outbildad lärarassistent och har en anställning som sträcker sig till årets slut. På grund av osäkerheten vad gäller elevantal kunde den nuvarande rektorn inte garantera en fortsättning eftersom jag inte kan ta en utbildad lärares plats. Någon plan B finns inte just nu, och om jag står utan ett jobb i januari vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Något borde jag väl studera, men jag är fortfarande inte säker på vilket yrke jag skulle vilja och kunna klara av.

Men, på liten avskild plats på internet som heter Hattrick, där är det bättre ordning. Jag är klubbdirektör för det virtuella fotbollslaget Hansa Rostbröd och i den klubben är det ordning och reda, må ni tro! I klubbens kassa finns ungefär 100 miljoner och träningen sköts med precision av danske Marco Hoffman med tränarstab.

Träningsplaneringen är detaljerad och sträcker sig 12-13 säsonger framåt (det vill säga ungefär fyra IRL-år för oinvigda) och spelarna svarar exakt så mekaniskt på träningen som man kan förvänta sig av ett datorspel. Ger du en 24-åring sex träningar på försvar så höjer han sig ett steg.

Någonstans i detta mekaniska, enkla i spelidén ligger nog fascinationen. Så väsensskilt från det verkliga livet, ge vilken som helst människa en instruktion under en viss tid och vips förändras den precis som du tänkt dig då exakt den tid gått som du avsett. Skulle livet te sig sådant skulle världen bli en helt annan plats att leva på.

Det är lätt att fly in i en simplare värld som du själv kan styra över, må det vara Hattrick eller World of Warcraft eller något annat.

Och vad var det då för förebråelse hon kom med? Ni har säkert gissat det redan.

Jaså, treårs-plan? Har du det i verkliga livet också?

Om turkronor och kompisar

Liket lever, tänker nog ni som vant er vid 20-25 blogginlägg i månaden. Så, vad handlar då detta första inlägg sedan 20e december? Jo, det ska handla om en turkrona och en trevlig resa i ett soligt men kallt Närke.

Jag är medlem i en kristen församling. En församling är ingalunda en introvert sekt, i alla fall inte den församling jag tillhör, Kumla Missionsförsamling. Tvärtom ger församlingen en unik chans att få mer eller mindre nära vänner i alla åldrar som inte är släktingar, vilket är väldigt ovanligt i dagens Sverige.

Dessutom har jag i församlingen 150 personer jag utan minsta tvekan skulle låna ut 1000 kr till. Hur många har du i din bekantskapskrets du känner att du kan göra detsamma med utan att vara orolig över om du ska få tillbaka dem?

Två av dessa människor tog jag med på en liten roadtrip i Kumla med omnejd häromdagen. Vi besökte Kumla sjöpark, in i silverbilen stuvades förutom min rullstol även en rollator och stavar som var de hjälpmedel mina vänner behöver för att ta sig fram säkert. Vi promenerade bland blommor och buskar och betraktade vattenspegeln och konstverken som kostat en förmögenhet, men som ändå är ganska ståtliga att se.

Det var skolavslutning i den lilla mini-amfiteatern som byggts upp på östra sidan, så det spreds sång, musik och barnskrik och skratt över vattnet. Men vi dröjde inte för det var för ett par veckor sedan, så det blåste lite kallt. Vi gav oss istället iväg till Vallersta till en gård där ett par från församlingen bor där en av tjejerna har placerat sin katt sedan hon själv måst flytta in till en lägenhet i stan.

Väl där fick vi goda smörgåsar och goda samtal om hur husets ägare byggt och bott i många tiotals år på just den gård vi satt vid och hur laga skifte för över 100 år sedan ändrat gårdarnas placering och böndernas ägor. Katten kom såklart och hälsade på matte en stund innan det bar iväg på ännu en musjakt i det höga gräset.

När vi kom tillbaka till Kumla och jag skulle släppa av tjejerna (båda väl över 70) Och vägrade annan betalning fick jag en turkrona som sedan dess ligger i framrutan på bilen, och nu har turen slagit in. Jag är billös denna vecka och är tvungen att rulla ungefär en halvtimme till och från jobbet varje dag och efter en försommar med ganska mycket skurar visar sig Närke från sin bästa sida just denna vecka och ger inte ifrån sig en enda droppe på hela veckan, vad det verkar.

Vad turkronan gjorde förra veckan när den flygande holländaren konstaterade att reparationen skulle gå på 7000 vet jag inte, men man får va glad för det lilla, och vi hann ju faktiskt både med ovannämnda roadtrip och en till, 22 mil t o r till Linköping innan den, två kilometer från hemmet började krånga.

Så den hade nog fingret med i spelet ändå, turkronan. Vi hade lika gärna kunnat bli stående mitt ute i skogen mellan Borensberg och Hjortkvarn. Tack, turkronan! Och tack Gun som gav mig den!

Om inspiration från Alice

Jag började min julledighet (13 härliga dagar betald semester) med att titta på Alice i Underlandet. Jag hade höga förväntningar som alltid när jag bänkar mig för en cinematisk upplevelse med den gyllene triangeln Tim Burton/Johnny Depp/Helena Bonham Carter. Andra lyckade symbioser med dessa tre är Sleepy Hollow och The Corpse Bride.

Jag blev inte besviken men märkte att jag endast hade vaga minnen av handlingen. Blandningen mellan CGI och skådespelare och kulisser funkade och huvudrollsinnehaverskan Mia Wasikowska gjorde verkligen inte bort sig. Och var såklart precis sådär vacker som hon skulle.

En av både Alice och Alice fars repliker gav mig inspiration till ett av hösten och vinterns sällsynta blogginlägg. Nämligen "Sometimes I believe as many as six impossible things before breakfast". Detta är utgångspunkten för de här nedan uppräknade six things som vi i slutet av förra årtusendet såg som helt (eller ganska) impossible men som vi idag inte kan annat än acceptera som fakta.

1. En morgon i september 2001 väljer ett dussin män att genomföra sin plan att störta två flygplan rakt in i World Trade Center i New York. Följderna av detta dåd har, förutom de omedelbara dödsfallen på nästan 3000 människor, för alltid förändrat den värld vi lever i.

2. Sverige har, trots klimatforskarnas varningar om ökande medeltemperatur i världen, upplevt och upplever två decembermånader i rad där temperaturen i snart sagt hela Sverige aldrig överstigit noll grader, snötäcket ligger åtskilliga decimeter tjockt och tågen oftare står still än rör sig.

3. I en historisk valupptakt tävlar första gången både en kvinna och en afroamerikansk man om att bli demokraternas presidentkandidat i valet och den segrande Barack Obama vinner en klar seger i det efterföljande presidentvalet som för honom som förste afroamerikanske man till det Ovala Rummet i Vita Huset. Denne Obama tilldelas dessutom, trots att han för krig på två fronter, i Irak och Afghanistan, Nobels fredspris 2009.

4. Socialdemokraterna lider under sin första kvinnliga partiordförande ett andra svidande valnederlag och blir endast med 0,6 procentenheter Sveriges största parti med 30,7% före Moderaterna.

5. De 600 friskolor som drivs som aktiebolag går allt bättre med huvudaktören Academedia i spetsen som beräknas gå med förbluffande 1 miljard i vinst 2010 medan eleverna vittnar om usla kurser med undermålig undervisning och frånvarande lärare.

6. Magnus Hermansson ryktas bjuda in till en 30årskonsert där han som ensamt huvudnummer väntas framföra tiotalet sånger inför en månghövdd publik i mars 2011. Var där eller var rektangulär, som amerikanarna skulle sagt.

Så, det finns helt enkelt inget annat att göra än att...

Follow the white rabbit and slay the Jabberwocky!!

Om ett lärorikt dygn

Undertecknad har fått många nya kunskaper en dag som idag, idag, idag, idag.

Till exempel har jag lärt mig att det råder en sned könsfördelning i den svenska bragdguldsutdelningen. Från 1925 när priset för första gången delades ut har sjuttiotre herrar fått priset, med endast sexton damer har fått den äran. Och då fick ändå Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson dela 1996. Och till på köpet har alla lag som fått pris varit herrlag.

Det tog trettiofem år innan Jane Cederquist som första kvinna prisades 1960. Hon blev Silver-Jane med hela svenska folket efter den olympiska silvermedaljen i Rom som sextonåring. Duktig flicka, hon växte upp och blev chef för Historiska Museet sedan.

Svenska Dagbladet har i och för sig bättrat sig betydligt på sistoney, under de senaste tjugo åren har elva pristagare varit tjejer. Bra där! I år fick dock stafettlaget från Vancouver-OS välförtjänt utnämningen. Roligare stafettävling har jag aldrig som svensk skådat, Petter fick på truten!

Jag har också lärt mig att sutta i södra Sverige betyder suga och inte, som åtminstone alla värmlänningar, närkingar och västmanlänningar vet, betyder kasta.

Resten av dagens kunskaper har smält bort här i värmefläktens dånande bris. Det var något mer, men det blir kanske grunden till ett till inlägg. En annan gång.