Om att komma fram, Mot alla odds

Jag har en rullstol med en hjälpmotorer som förstärker mina tag när jag för den framåt med drivringarna. Men som med all elektronik kommer med tiden vissa problem. I detta fall innebär det att laddningen av batterierna funkar sådär vissa gånger.

Så även idag, när jag hade bestämt mig för att rulla de 1 800 meterna till mitt arbete. En ordentlig laddning ska räcka en hel dag, men redan efter lunch började det ena batteriet pipa fyra gånger, vilket ska indikera att det som mest endast är 10% kapacitet kvar i batteriet. Jag stängde av det då jag inte behövde det, men ibland behövdes elhjälpen för att ta mig över trösklar t ex. Med ett trött pip, pip, pip, pip i protest från batteriet.

Jag messade assistentskan som lovade ta med laddaren till jobbet för att ge batterierna tjugo minuters välbehövlig laddning innan hemfärden och indikatorn visade att båda var drygt halvfulla när vi gav oss av. Men, föga förvånande började det ena hjulet (samma, obviously) pipa i uppförsbacken efter järnvägstunneln.

Innan jag var uppe pep en lång, ihållande ton som är batteriets sätt att säga ungefär, Näe, grabbar, nu lägger jag ner! Men på något sätt kom vi upp, batteriet och jag. När vi fortsatte, ackompanjerade av omväxlande pip, pip, pip, pip och piiiiiip kunde jag inte låta bli att tänka på Dennis.

Dennis, den sköna killen i SVT:s serie Mot Alla Odds som kämpar järnet men inte riktigt orkar. Han faller ihop fyra, fem gånger under dagen och menar att orken är helt slut men med lite peppning kämpar han vidare och på slutet av dagen springer han sista biten till campen.

Så var det i vårt fall också, jag och batteriet tog oss hem, mot alla odds. Jag hoppas de goa gubbarna och gummorna i Mot alla odds tar sig fram till skelettkusten.

Dagens bild är den bästa hittills, men tyvärr lyckades jag och assistentskan inte få över den från mobil till dator. Jag uppdaterar detta inlägg så fort vi lyckas.

Om tillökning

Det är härligt med tillökning. En speciell sorts sådan har i veckan stått för mången rubrik i pressen, men jag ska börja med en annan tillökning. Vi har många splittrade familjer på SFI, mammor och pappor med barn eller makar i hemlandet och det är ofta omöjligt återförena dem.

Så mycket härligare då när en av ensamma mammorna får tillökning i sin lägenhet av sin dotter som har kommit hit. Det syns i ögonen på båda två att de tillsammans kommer må mycket bättre och ta till sig det svenska språket på ett bättre sätt genom att stötta och hjälpa varandra. Det är de så väl värda.

I veckan hörde jag Vetenskapsradion Historia som handlade om Tillökningsdagen. Vad är nu det, undrar ni. Jo, år 1700 skulle Sverige byta kalender från den bristfälliga julianska kalendern till den mer korrekta gregorianska genom en mjuk övergång. Den julianska låg nämligen 11 dagar efter den gregorianska, så genom att ta bort skottdagen elva gånger under 40 år skulle detta åtgärdas.

Detta gjordes samma år, men sedan kom ett krig i vägen och reformen glömdes bort. Karl den tolfte kom där han satt i Bender på att Sverige nu pga detta varken hade en korrekt juliansk eller gregoriansk kalender. För att komma på rätt köl bestämde sig protestanten Kalle dussin istället för att införa den gregorianska som Påven gillade återgå till den julianska.

Alltså blev det att stoppa in en extra skottdag. Tillökningsdagen. Flera par gifte sig i Sverige den 30/12 och kungen skrev flera brev från Bender som stämplades den dagen. Undrar om namnet skulle inspirera svenskarna att i sänghalmen ordna en en extra talrik generation som om sisådär två decennier kunde ingå i kungens armé. Trist att en knapp utanför Fredrikshald satte p för alla framtida planer.

Om den andra tillökningen kan jag bara gratulera familjen till lilla Estelle!


Och, hemmabilden, då. Jo, den är någon vecka gammal, våren har kommit sedan dess, men bildbevis på detta kommer i nästa inlägg.

Om kommuikation

I mitt jobb arbetar jag som jag nämnt tidigare med kommunikation, närmare bestämt att kommunicera det svenska språket. Det är kul att se polletter trilla ner och elever som knappt kunnat ljuda sitt namn plötsligt läser och förstår långa meningar.

Själv använder jag flera kommuikationshjälpmedel, främst när jag använder min dator. Jag har ett skärmtangentbord, ett program som öppnar en ruta som visar ett tangentbord med bokstäver och siffror som jag skriver ord och meningar med.

Dessutom har jag en huvudmus, en mottagare som läser av positionen på en reflex som jag har på en keps när jag är vid datorn. När jag rör huvudet åt höger flyttar sig muspekaren åt höger och på så sätt kan jag skriva med skärmtangentbordet som jag skrev först. Klickar vänster- och högerklick gör jag med två olikfärgade knappar.

Det är de kommuikationshjälpmedel jag använder mest, men i veckan fick jag testa på ett nytt sådant. Det var inte jag som behövde det, och efter det samtalet var jag glad att min funktionsnedsättning inte begränsar min syn och hörsel.

Jag hade nämligen ett telefonsamtal tillsammans med en tredje part eftersom min vän som ringde mig har både en syn- och hörselskada. Kompisen dikterade sin del av dialogen på datorn och avslutade med kom, varefter telefonisten läste upp det. Sedan blev det min tur att svara oralt och avsluta med kom. Telefonisten skrev sedan på sin dator vad jag sagt så att min vän kunde läsa hemma hos sig.

Samtalet blev något förvirrat och många gånger längre än annars men vi kom överens att träffas nästa dag. När jag kom in till mötet visade sig att hennes diktafon var trasig och vi var tvungna att kommunicera via två teckentolkar, en som läste av hennes tecken och talade till mig och en som tecknade det jag sa till henne.

Krångligt var det hela, men vi nådde ändå fram till varandra och det är ju faktiskt huvudsaken. Jag undrar vilket kommunikationshjälpmedel Socialdemokraterna behöver för att nå fram till svenska folket? Eller för den delen de malmöitiska gängen som inte når fram till sina meningsmotståndare med annat än kulor? Där är nog inte en teckentolk rätt svar, men vi måste hitta ett sätt för båda situationerna så det blir bättring snarast.

Här är dagens bild. Den är några veckor gammal, dagens Kumla är mer snö- och frostbitet, men detta kalla väder väntas fortsätta så jag hinner kanske blogga igen och ta en ny bild.

Om ett enklare liv

Jag har haft ett facebook-konto i flera år och jag hade bestämt mig för att inte vara med i något sånt där -ville-spel. Och det har jag hållit tills nu. Kanske för att jag känner någonstans att jag har en benägenhet att fastna. Jag blev nämligen övertalad av min Far och Storebror att gå med i the Sims Social, främst i början för att hjälpa dem att bygga något ditt eller datt.

Men nu är jag fast. Det snurrar tankar om energi, ommöblering, skörd, toalettbesök och mycket annat. Livet är enklare i Sims-världen. Om du bara ser till att gå på muggen, tvätta händerna, stoppa något i magen, sova, leka och träffa kompisar då och då så blir du en lycklig Sims-människa. Tänk om det vore så enkelt...

Jag ska åtminstone försöka tillfredsställa alla dessa uppräknade områdena i kväll. Just nu ligger jag och vilar, snart ska jag gå upp, gå på muggen (med efterföljande handtvätt), äta middag för att därefter gå på bio. Med sällskap. Jag kommer eventuellt behålla inspirationen ända tills jag lägger mig ikväll. In sha'Allah.

Dagens bild är några dagar gammal. Enjoy!

Om nya perspektiv

Jag lyssnade på P1 i morse och som gäst hade de ledaren för det norska socialdemokratiska partiets ungdomsförbund AUF, Eskil Pedersen som talade om att återerövra Utöya. Att den platsen inte för all framtid blir en Island of Death, utan återgår till att bli det centrum för ung, politisk fostran som den fram till den 22a juli.

Jag känner igen det där med att förändra inställningen till en plats. Min olycka skedde i Stryn i Norge och min första tid sjukhus bodde jag på Haukelands sykehus i Bergen. Särskilt mina föräldrar förknippade Bergen med mycket tunga känslor efter att de dagar de tillbringade där före och efter min operation. Skulle sonen gå igen, skulle han röra armarna, skulle han över huvud taget överleva?

Det var därför viktigt att de följde med när vi reste tillbaka till Norge 2005, och vi fick fylla platserna med nya, positiva känslor. Vi var först i Stryn och jag fick visa hur vackert vandrarhemmet låg där vi fyra grabbar bodde innan vi åkte upp för att åka skidor på glaciären. Så här ser det ut.



Sedan fortsatte vi till Bergen och fick träffa läkaren som opererade mig och en av sjuksköterskorna som tog hand om mig. Ett intressant och givande möte för både mig och dem som mest ser patienter i akutskedet och inte så ofta får veta hur rehabiliteringen går. Själv kände jag igen sjuksköterskan, rösten och ögonen som jag genast kopplade ihop med minnen av tryggt och gott omhändertagande.

Mamma och pappa fick också visa var de höll till när de inte var vid min sida, var de åt, sov och grät när de tog paus från att vaka. Och vi fick många fina minnen från ett sommarsoligt Bergen som är väldigt vackert, må jag säga!

Nytt perspektiv blir det också på dagens trädgårdsbild, ett lite mer närgånget. Är det vår den 3e januari? I Kumla verkar det så i alla fall.

Nytt år, nya idéer

Jag har verkligen inte varit aktiv här på bloggen på sista tiden, men med ett nytt år kommer nya idéer. Jag vet inte så mycket vad blogginläggen kommer handla om men jag kommer dokumentera min trädgård i varje inlägg.

Skittråkigt att börja såhär i januari, det blir väl samma bild i tre månader, bara mer snö på en del. Men hade jag inte glömt mig redan första dagen hade jag fått en roligare start när snön vräkte ner och allt var sådär julkortsvackert som vi alla kommer ihåg från de två senaste årens vintrar. Det är fint att se på, men som rulledrulle måste jag säga att jag föredrar när det ser ut som nedan:
Jag har sedan sist lyckats lura chefen på SFI att jag ska få vara kvar på SFI i ytterligare år medan jag arbetar upp modet att åter sätta mig i skolbänken och skaffa mig den där pedagogiska utbildningen jag vill ha. Jag är nöjd i alla fall, och förhoppningsvis gör jag något rätt som inte får kicken.

See you around, people!

Om uomitu

Det kom smygande som det alltid gör, ni har nog alla varit där. Du känner lite hutter i början. Lite kall och lite varm. Sen försämras din fysiska statusen hastigt, i mitt fall regregerar jag ungefär 25 år bakåt i tiden och blir mammig och gråtmild. Du ber till en högre makt att det ska sluta, trots att du längst inne vet att när det gått såhär långt så passar bara frasen The only way is up, baby som någon engelsktalande sjöng.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant, har man riktig otur kommer det ju på båda hållen. Och som ryggmärgskadad har man ju inte riktigt ordning och kontroll där nere. Så det är bara att ligga och låta det komma med regelbundna tvättningar av de besudlade delarna. Verkligen stärkade för självkänslan.

Det finns ju som bekant en hel del olika möjligheter till sjukdomsbild, och den självdiagnos jag satt på mig själv är den lindrigare, matförgiftning. Jag ligger nämligen för närvarande (efter ca fyra timmars helvete som bland annat innehöll spyende i keps mm) redan och sippar på en temugg och knaprar rån. Med smör och ost!

Tack Gud, eller Mahadsanid, Allah, (yxig direktöversättning :) som mina somaliska vänner på jobbet skulle sagt, det blev inte så illa som nedan!

Om sommaren som tog slut?

Så, nu verkar sommaren vara slut. För somliga.

Här i Kumla droppar det oförtrutet ovanifrån nästan varenda dag och är sisådär 12 grader, även om det håller upp ibland. Är det höst då? Det kanske är bra för min högra axel som känts lite överansträngd att få åka bil till jobbet istället för att rulla. Jag kan liksom inte stänga av tävlingsmänniskan i mig som bara måste slå föregående dags rekord. 25:12 är den senaste tiden, men det ska nog gå att komma under 25, eller vad tror ni.

Nere i Nordafrika verkar en 40årig sommar vara slut. En 40årig sommar för en viss diktator, och nu börjar förhoppningsvis helt okronologoskt en arabisk vår för ett helt folk. Libyen är potentiellt ett mycket rikt land, säger Reinfeldt. Hoppas bara de som nu får makten kan dela med sig lite mer av den rikedomen än vad föregångaren gjort. Och att alla som under sex månader har lagt alla inbördes meningsskiljaktigheter åt sidan för att störta tyrannen nu inte splittras i nya fraktioner som vill roffa åt sig så mycket som möjligt, utan kan samarbeta för landets bästa.

I Spanien är det dock inte slut på sommarlovet. För fotbollsspelarna i alla fall. Min första tanke när jag hörde detta var att det var lite magstarkt av Messi och Ronaldo att sätta sig och sura för att de eventuellt inte fick de där sista miljonerna i månaden, men när experterna förklarat hur det stod till ändrade jag mig.

Det är kanske inte mer än rätt att en anställd ska ha rätt att få sin lön i brevlådan varje månad och ha rätten att bryta ett kontrakt och söka ett nytt arbete om han eller hon inte fått betalt på tre månader. Jag vet inte hur det ser ut för dig, men i min tillvaro skulle tre uteblivna månadslöner märkas mycket kraftfullt i min ekonomiska situation.

Så, för att summera:

Gaddafis sommar får mer än gärna ta slut.

Spanska fotbollsspelare bör få dräglig anställningstrygghet innan deras sommar är slut.

Min egen sommar får gärna pågå ett tag till även om jag går in på den fjärde arbetsveckan.

Eller nåt.

Om röda lappar

Jag har varit på besök i Den Kungliga Hufvudstaden hos en tvåbarnsfamilj i Tumba. Som det kan bli när barnen är fyra och ett halvt samt ett år hade värden och värdinnan inte hunnit förbereda allt som de hade tänkt.

Det blev köpt thaimat, vilket var mycket gott, och rabarberpajen var minsann hemlagad och utsökt. Innan jag åkte därifrån gjorde jag ett mycket lyckat byte. Jag fick ett bord och fyra stolar till utomhusbruk, tre tavlor samt fyra dukar som ska spännas upp och göra till ytterligare tavlor.

Tavlorna är bilder tagna med kamera och upptryckt på kanvas eller hårt papper. De är uteslutande naturbilder, många från Norrland, där familjen tillbringar stora delar av sommaren. Mycket, mycket vackra är de.

Och vad begärde familjen i gengäld i vår byteshandel? Knappt ingenting faktiskt. Lite papper bara. Närmare bestämt 11 röda papperslappar med gubbar på. Erkänn att jag gjorde ett kap. Är du tveksam tycker jag att du ska komma hem till mig och titta på bilderna.

Om att flyga eller inte flyga

Jag har inte flugit på tio år. Ganska exakt faktiskt, eftersom min senaste flygfärd var en avskyvärd resa i ett litet sketet plan från Bergen till Uppsala. Resan jag gjorde åtta dagar tidigare var lite mer James Bond, så att säga.

Den flygfärden startade med att jag hängde under en helikopter. Som jag minns det var det ungefär som 2:30 in i det här klippet (schyssta slowmotionbilder innan förresten), men det kan ju bero på att jag just brutit nacken och var ganska dimmig just då. Du får fråga någon av de tre som blev kvar på marken när jag flög bort om det verkligen var så actionfyllt om du inte tror på mig.

Anyhoo, idag satt mina två kollegor (båda 60+) och diskuterade sina män på kafferasten. Båda deras respektive har under ett långt arbetsliv skaffat sig en så unik yrkesskicklighet att de behövs på plats när de maskiner deras företag producerar ska sättas på plats. Denna unicitet gör att de måste flyga världen över, ibland med väldigt kort varsel.

Den ena kvinnan blev riktigt lack på Företaget när de ringde igår och frågade om hennes make kunde åka till Kina. I morgon. Nämnas bör att mannen skulle arbeta sin sista dag innan semestern just i morgon. För att blidka henne erbjöd Företaget att min arbetskamrat kunde få följa med. Det föll dem väl inte in att deras anställde med fru hade något planerat på de lediga veckorna. Hon sa "-Du åker bara inte! "

Men, mannen som nästan aldrig säger nej till Företaget flyger i morgon. Kvinnan krävde dock att få se de bokade biljetterna till återresan, då barn och barnbarn kommer nästa helg. Hon litade inte på att hennes man skulle kunna säga nej om de frågade om han kunde stanna längre på plats.

Den andra kvinnan är gräsänka hela året utom jul försvar och sommar, då hennes man med bas i Dubai reser världen över och säljer och gör reklam för någon annan slags maskiner.

I andra ändan av skalan, om det finns en sådan, finns min jämngamle far som för ett par år sedan, efter att ha kommit underfund med hur mycket avgaser ett flygplan släpper ut, har bestämt sig att aldrig mer flyga. Europaresan i våras blev Danmark - Tyskland - Holland - Belgien - Frankrike - Schweiz och så hem igen med husbil.

Var står då jag på denna skala? Ja, jag skulle kunna hävda att det är ett medvetet val att jag inte har flugit sedan jag hamnade i rullstol, men i ärlighetens namn har det nog mest bara inte blivit av. Chanserna har funnits, till exempel är min kör just nu i Kina på körresa. Inte för att jag kanske på min första flygresa borde välja att flyga halvvägs runt jorden, men jag borde väl ändå få tummen ur någon gång.

Eller så är det den undermedvetna miljöaktivisten som firar triumf varje år jag stannar på marken. Hur som helst blir det inte i sommar. Istället åker jag bil till Sölvesborg i mitten av juli. Det blir min semester. Som börjar efter jobbet i morgon.

Om Tidsplaner

Jag kommer skriva om en förebråelse som en mig närstående person, jag nämner inga namn men vi var intimt sammankopplade i sisådär nio månader för dryga 30 år sedan, kom med för ett antal år sedan. Jag kom att tänka på den exakta ordalydelsen av hennes tillrättavisning idag när jag stressade hem från jobbet idag.

Jag jobbar på SFI som outbildad lärarassistent och har en anställning som sträcker sig till årets slut. På grund av osäkerheten vad gäller elevantal kunde den nuvarande rektorn inte garantera en fortsättning eftersom jag inte kan ta en utbildad lärares plats. Någon plan B finns inte just nu, och om jag står utan ett jobb i januari vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Något borde jag väl studera, men jag är fortfarande inte säker på vilket yrke jag skulle vilja och kunna klara av.

Men, på liten avskild plats på internet som heter Hattrick, där är det bättre ordning. Jag är klubbdirektör för det virtuella fotbollslaget Hansa Rostbröd och i den klubben är det ordning och reda, må ni tro! I klubbens kassa finns ungefär 100 miljoner och träningen sköts med precision av danske Marco Hoffman med tränarstab.

Träningsplaneringen är detaljerad och sträcker sig 12-13 säsonger framåt (det vill säga ungefär fyra IRL-år för oinvigda) och spelarna svarar exakt så mekaniskt på träningen som man kan förvänta sig av ett datorspel. Ger du en 24-åring sex träningar på försvar så höjer han sig ett steg.

Någonstans i detta mekaniska, enkla i spelidén ligger nog fascinationen. Så väsensskilt från det verkliga livet, ge vilken som helst människa en instruktion under en viss tid och vips förändras den precis som du tänkt dig då exakt den tid gått som du avsett. Skulle livet te sig sådant skulle världen bli en helt annan plats att leva på.

Det är lätt att fly in i en simplare värld som du själv kan styra över, må det vara Hattrick eller World of Warcraft eller något annat.

Och vad var det då för förebråelse hon kom med? Ni har säkert gissat det redan.

Jaså, treårs-plan? Har du det i verkliga livet också?

Om turkronor och kompisar

Liket lever, tänker nog ni som vant er vid 20-25 blogginlägg i månaden. Så, vad handlar då detta första inlägg sedan 20e december? Jo, det ska handla om en turkrona och en trevlig resa i ett soligt men kallt Närke.

Jag är medlem i en kristen församling. En församling är ingalunda en introvert sekt, i alla fall inte den församling jag tillhör, Kumla Missionsförsamling. Tvärtom ger församlingen en unik chans att få mer eller mindre nära vänner i alla åldrar som inte är släktingar, vilket är väldigt ovanligt i dagens Sverige.

Dessutom har jag i församlingen 150 personer jag utan minsta tvekan skulle låna ut 1000 kr till. Hur många har du i din bekantskapskrets du känner att du kan göra detsamma med utan att vara orolig över om du ska få tillbaka dem?

Två av dessa människor tog jag med på en liten roadtrip i Kumla med omnejd häromdagen. Vi besökte Kumla sjöpark, in i silverbilen stuvades förutom min rullstol även en rollator och stavar som var de hjälpmedel mina vänner behöver för att ta sig fram säkert. Vi promenerade bland blommor och buskar och betraktade vattenspegeln och konstverken som kostat en förmögenhet, men som ändå är ganska ståtliga att se.

Det var skolavslutning i den lilla mini-amfiteatern som byggts upp på östra sidan, så det spreds sång, musik och barnskrik och skratt över vattnet. Men vi dröjde inte för det var för ett par veckor sedan, så det blåste lite kallt. Vi gav oss istället iväg till Vallersta till en gård där ett par från församlingen bor där en av tjejerna har placerat sin katt sedan hon själv måst flytta in till en lägenhet i stan.

Väl där fick vi goda smörgåsar och goda samtal om hur husets ägare byggt och bott i många tiotals år på just den gård vi satt vid och hur laga skifte för över 100 år sedan ändrat gårdarnas placering och böndernas ägor. Katten kom såklart och hälsade på matte en stund innan det bar iväg på ännu en musjakt i det höga gräset.

När vi kom tillbaka till Kumla och jag skulle släppa av tjejerna (båda väl över 70) Och vägrade annan betalning fick jag en turkrona som sedan dess ligger i framrutan på bilen, och nu har turen slagit in. Jag är billös denna vecka och är tvungen att rulla ungefär en halvtimme till och från jobbet varje dag och efter en försommar med ganska mycket skurar visar sig Närke från sin bästa sida just denna vecka och ger inte ifrån sig en enda droppe på hela veckan, vad det verkar.

Vad turkronan gjorde förra veckan när den flygande holländaren konstaterade att reparationen skulle gå på 7000 vet jag inte, men man får va glad för det lilla, och vi hann ju faktiskt både med ovannämnda roadtrip och en till, 22 mil t o r till Linköping innan den, två kilometer från hemmet började krånga.

Så den hade nog fingret med i spelet ändå, turkronan. Vi hade lika gärna kunnat bli stående mitt ute i skogen mellan Borensberg och Hjortkvarn. Tack, turkronan! Och tack Gun som gav mig den!

Om inspiration från Alice

Jag började min julledighet (13 härliga dagar betald semester) med att titta på Alice i Underlandet. Jag hade höga förväntningar som alltid när jag bänkar mig för en cinematisk upplevelse med den gyllene triangeln Tim Burton/Johnny Depp/Helena Bonham Carter. Andra lyckade symbioser med dessa tre är Sleepy Hollow och The Corpse Bride.

Jag blev inte besviken men märkte att jag endast hade vaga minnen av handlingen. Blandningen mellan CGI och skådespelare och kulisser funkade och huvudrollsinnehaverskan Mia Wasikowska gjorde verkligen inte bort sig. Och var såklart precis sådär vacker som hon skulle.

En av både Alice och Alice fars repliker gav mig inspiration till ett av hösten och vinterns sällsynta blogginlägg. Nämligen "Sometimes I believe as many as six impossible things before breakfast". Detta är utgångspunkten för de här nedan uppräknade six things som vi i slutet av förra årtusendet såg som helt (eller ganska) impossible men som vi idag inte kan annat än acceptera som fakta.

1. En morgon i september 2001 väljer ett dussin män att genomföra sin plan att störta två flygplan rakt in i World Trade Center i New York. Följderna av detta dåd har, förutom de omedelbara dödsfallen på nästan 3000 människor, för alltid förändrat den värld vi lever i.

2. Sverige har, trots klimatforskarnas varningar om ökande medeltemperatur i världen, upplevt och upplever två decembermånader i rad där temperaturen i snart sagt hela Sverige aldrig överstigit noll grader, snötäcket ligger åtskilliga decimeter tjockt och tågen oftare står still än rör sig.

3. I en historisk valupptakt tävlar första gången både en kvinna och en afroamerikansk man om att bli demokraternas presidentkandidat i valet och den segrande Barack Obama vinner en klar seger i det efterföljande presidentvalet som för honom som förste afroamerikanske man till det Ovala Rummet i Vita Huset. Denne Obama tilldelas dessutom, trots att han för krig på två fronter, i Irak och Afghanistan, Nobels fredspris 2009.

4. Socialdemokraterna lider under sin första kvinnliga partiordförande ett andra svidande valnederlag och blir endast med 0,6 procentenheter Sveriges största parti med 30,7% före Moderaterna.

5. De 600 friskolor som drivs som aktiebolag går allt bättre med huvudaktören Academedia i spetsen som beräknas gå med förbluffande 1 miljard i vinst 2010 medan eleverna vittnar om usla kurser med undermålig undervisning och frånvarande lärare.

6. Magnus Hermansson ryktas bjuda in till en 30årskonsert där han som ensamt huvudnummer väntas framföra tiotalet sånger inför en månghövdd publik i mars 2011. Var där eller var rektangulär, som amerikanarna skulle sagt.

Så, det finns helt enkelt inget annat att göra än att...

Follow the white rabbit and slay the Jabberwocky!!

Om ett lärorikt dygn

Undertecknad har fått många nya kunskaper en dag som idag, idag, idag, idag.

Till exempel har jag lärt mig att det råder en sned könsfördelning i den svenska bragdguldsutdelningen. Från 1925 när priset för första gången delades ut har sjuttiotre herrar fått priset, med endast sexton damer har fått den äran. Och då fick ändå Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson dela 1996. Och till på köpet har alla lag som fått pris varit herrlag.

Det tog trettiofem år innan Jane Cederquist som första kvinna prisades 1960. Hon blev Silver-Jane med hela svenska folket efter den olympiska silvermedaljen i Rom som sextonåring. Duktig flicka, hon växte upp och blev chef för Historiska Museet sedan.

Svenska Dagbladet har i och för sig bättrat sig betydligt på sistoney, under de senaste tjugo åren har elva pristagare varit tjejer. Bra där! I år fick dock stafettlaget från Vancouver-OS välförtjänt utnämningen. Roligare stafettävling har jag aldrig som svensk skådat, Petter fick på truten!

Jag har också lärt mig att sutta i södra Sverige betyder suga och inte, som åtminstone alla värmlänningar, närkingar och västmanlänningar vet, betyder kasta.

Resten av dagens kunskaper har smält bort här i värmefläktens dånande bris. Det var något mer, men det blir kanske grunden till ett till inlägg. En annan gång.

Om uteblivna inlägg

Som ni märker är inläggsfrekvensen ganska låg just nu. Sammanträffande eller inte, men det sista inlägget skrevs den 31 oktober. På hela november har inte andan fallit på, som man säger. Och inte har det saknats ämnen. No Siree.

Jag har tänkt många gånger att det där är ett bra ämne till ett inlägg, men har det inte blivit mer. Det var inlägget om att svenskar som går i pension 2048 (när jag är 67) en vissa beräkningar får 48% av slutlönen i pension. Lägst i hela EU, tillsammans med typ Estland. Medan grekerna få mer än 100% med nuvarande system.

Och inlägget om samtalet mellan Kattis Ahlström och Tomas Sjödin som jag lyssnade till i förra veckan. Där jag för första och kanske enda gången fick höra ett solo på kazoo som inte blev parodi eller humor, bara passande och vackert. Det var i en låt av Joni Mitchell som Irma Schultz-Keller hade gjort en tolkning av med svensk text. Och kazoo.

Och Kattis som önskade sina barn ett allvar som inte är bråddjup, en stillhet att stanna upp i. Jag vet inte hur man lyckas balansera på gränsen mellan allvar och bråddjup. Jag ramlar allt som oftast ner i djupet. Och jag är snart trettio. Hur ska då barnen klara det?

Eller inlägget om de 6 000 000 folkräknarna som fram till 2012 har till uppdrag att redovisa hur många människor som lever och bor i Kina. Korrespondentskan rapporterade att denna gång även utländska medborgare som bor och jobbar i landet skulle räknas där de bor.

Tur att de slapp att likt Josef och Maria slänga upp tillhörigheterna på en åsna och knata de ca 700 milen till Vintrosa. Eller, kanske snarare borde destinationen bli Holland, om vi ska vara sådär patriarkala som man var för 2000 år sedan, när det begav sig. Det är ju därifrån korrespondentskans man härstammar.

Nu fick jag iallafall presentera dessa tankar, även om reflektionen och kåseriet kanske lyser med sin frånvaro. Men ni ska veta att jag inte gett upp. Jag hoppas jag kommer in i ett inläggs-flow igen. Snart.

Ps. Som för att accentuera problemet har knapparna för fet- och kursiv stil samt bifoga bild-knappen och de andra slutat synas. Jag får härigenom chansa när jag ska trycka på någon av dem. Men det funkar ändå. Hyfsat.

Om recept

Till min egen stora förvåning blev den gångna helgen den bästa på mycket länge. Så sent som i fredags lunch hade jag inget planerat och således inga förväntningar på veckoändan. Det enda jag kände var ett styng av skuldkänsla eftersom jag valt bort två gig med kören trots att jag inte hade något egentligt skäl därtill.

Så, vad innehåller en helg som undertecknad finner så njutbar, undrar ni? Jo, här följer ett recept, men jag kan inte lova att det funkar lika bra för någon annan än mig. Ni har säkert andra ingredienser till er perfekta weekend, men detta är mina:


1 dl ungdomssamling
2 msk melodikryss
4 dl sällskapsspel
2 st middagar med trevligt sällskap
500 g Hattrick
1 msk möblering
2 tsk Radiosporten
1 dl Gospelkör

Hoppas ni också haft det finfint, nu ska jag avsluta helgreceptet genom att tillsätta den sistnämnda musikaliska ingrediensen. Ciao!

Om brytningar

Många brytningar har man hört genom åren, på SFI har vi ju en salig blandning av nationaliteter som alla har små eller stora svårigheter med de 18 svenska vokalljuden, lång och kort vokal på aouå och eiyäö. Dessutom kan det vara problem att skilja på v - f och b - p.

Åt andra hållet har man ju hört Robert Prytz som efter att ha bott en kortare tid i Storbritannien lyckats skaffa sig en fantastisk engelsk brytning. Tyvärr hittade jag inget klipp på nätet som understöder detta, antingen har ni själva hört honom, eller så får ni ta mig på mitt ord.

Hur som helst tycker jag att man oftast ganska snabbt kan avgöra om en människa man talar med är född utomlands. Men när jag tittade på Sportnytt igår blev jag mäkta imponerad av den ryske bandyspelaren Misja Svesjnikov som verkligen talade så nära en inföding att det bara var namnet som röjde hans utländska ursprung. Det går alltså.

Nu framgår det ju inte om han har en svensk fru och på det sättet fått öva mycket, men de senaste åtta åren har han tillbringat i Ryssland, om jag har förstått det rätt. Kolla själva i klippet här, 7:00 och 9:30 minuter in i programmet.

Och om min kollega B har tolkat chefens brytning rätt så kommer jag att ha jobb även efter jul. Jag hoppas och tror att språkförbistringen bör vara minimal, då båda är från närkeslätten, men jag väntar med de officiella hurra-ropen till efter jobbmötet den tionde november. Men jag kan inte låta bli att glädjeskutta lite inuti. I smyg.

Om Buzzador. Och det andra.

Så har jag startat min första kampanj för Buzzador! Jag ska få kolla på fyra filmer alldeles gratis via Lovefilm.se! Det kan man ju inte säga nej till, eller hur?

Sen är det bara att bestämma vilka som ska bjudas in till filmkväll, Buzzador tycker nämligen att jag inte bör vara ensam utan ha trevligt sällskap i TV-soffan. Det är ju angenäma problem, vi får se vilka som nappar.

Det är skönt att vara hemma igen efter en fredag-lördag med 2x25 mil i bil och en begravning mitt i mellan. Pga av dålig sömn senaste veckorna har jag varit något av en trafikfara, men glädjande nog kom vi hem helskinnade. Det blev en del bitande i kinden och tungan för att hålla koncentrationen uppe, men det gick. Tack vare Bror som pratade skit och levererade Mullsjö Hemkokta kolor vid passande tillfällen.

Ceremonin var ljus och fin, och gick i samma stämning som farmors bortgång, om man kan säga så. Hon var klar i huvudet, hade inte någon smärta och fick säga sitt farväl till sina tre barn dagen innan. Jag sjöng och far spelade gitarr, vilket var en bra uppdelning då jag av uppenbara skäl inte längre kan spela och han av naturliga skäl (gråtmild som man blir) eventuellt kunde missat en del text.

Nu blir det en soft söndag innan nästa vecka drar igång på måndag. Somaliskalektionerna går framåt, och det är väldigt roligt, ni borde testa själva!

Habeen wanaagsan! (God kväll!)

Om life

Detta är namnet på BBC:s naturprogramserie som går på torsdagar i SVT1. Eller om man så vill på SVT Play. Jag valde det senare alternativet då starttiden igår var 22:50. Således fick jag idag på eftermiddagen njuta av ännu ett program i raden.

Detta det femte avsnittet handlar om fåglar och är mycket fascinerande om än brutalt, men sådan är naturen. Praktfregattfåglar som inte ids jaga egen mat utan anfaller Tropikfågeln som är på väg hem till fru och barn med klorna full av godsaker och tvingar dem att släppa sitt byte och de får vända tillbaka efter ny mat.

Och Pelikanerna som väntar tills Mamma och Pappa Kapsula samtidigt är ute och provianterar åt Unge Herr eller Fröken Kapsula och helt sonika nappar tag i ungen och sväljer den hel för att sedan vända hemåt och spy upp valda delar till sin egen unge att äta. Jag tror inte Macaulay Culkins filmer nått samma berömmelse om de slutat på detta sätt, eller?

På slutet visar de upp olika intrikata parningsritualer. Svandoppingarna dansar vackert i Oregons sjöar, där är det inget fel på romantiken trots att de håller ihop med samma partner hela livet. Men allvarligt talat, vem skulle som kvinna kunna motstå en rå fisk att svälja ner hel?

Dock vill jag nog ge den ena Bruna Lövsalsfågeln ett tips från coachen. Medan den ena hannen samlar blommor och svampar i sin hydda för att imponera på honan väljer den andra att samla vad då? Jo, bajs. Se, goddag då. Inte konstigt att honan går denna hydda förbi. Och så har han mage att skylla på svamparna som växt upp på bajset.

Sista anhalten påminner mig starkt om hur jag tillbringade mina söndagskvällar en gång i månaden på slutet av nittiotalet. Ni frikyrkomänniskor ifrån Örebrotrakten vet vad jag talar om...

Om Grafen

Jag fortsätter rapporteringen om nobelpristagarna. Idag avslöjades pristagarna i fysik, Andre Geim och Konstantin Novoselov. Och vilken fantastisk upptäckt har de då gjort? Jo, om jag har förstått det rätt upptäckte de 2004 hönsnätet. Jag misstänker dock att hönsnät fanns långt innan det, jag tycker mig komma ihåg att jag tillverkat ett antal mer eller mindre graciösa konstverk av papier maché i låg- och mellanstadiet.

Men jag har nog fått allt om bakfoten, för sedan fick jag reda på att det här hönsnätet ska visst finnas inuti en blyertspenna. Och vara väldigt, väldigt platt och genomskinligt. Och då ser man ju inte var man ska kleta dit det tapetklisterinsmorda tidningspappret. Jag fattar ingenting, men grattis ändå.