.jpg)
Som ni märker är inläggsfrekvensen ganska låg just nu. Sammanträffande eller inte, men det sista inlägget skrevs den 31 oktober. På hela november har inte andan fallit på, som man säger. Och inte har det saknats ämnen. No Siree.
Jag har tänkt många gånger att det där är ett bra ämne till ett inlägg, men har det inte blivit mer. Det var inlägget om att svenskar som går i pension 2048 (när jag är 67) en vissa beräkningar får 48% av slutlönen i pension. Lägst i hela EU, tillsammans med typ Estland. Medan grekerna få mer än 100% med nuvarande system.
Och inlägget om samtalet mellan Kattis Ahlström och Tomas Sjödin som jag lyssnade till i förra veckan. Där jag för första och kanske enda gången fick höra ett solo på kazoo som inte blev parodi eller humor, bara passande och vackert. Det var i en låt av Joni Mitchell som Irma Schultz-Keller hade gjort en tolkning av med svensk text. Och kazoo.
Och Kattis som önskade sina barn ett allvar som inte är bråddjup, en stillhet att stanna upp i. Jag vet inte hur man lyckas balansera på gränsen mellan allvar och bråddjup. Jag ramlar allt som oftast ner i djupet. Och jag är snart trettio. Hur ska då barnen klara det?
Eller inlägget om de 6 000 000 folkräknarna som fram till 2012 har till uppdrag att redovisa hur många människor som lever och bor i Kina. Korrespondentskan rapporterade att denna gång även utländska medborgare som bor och jobbar i landet skulle räknas där de bor.
Tur att de slapp att likt Josef och Maria slänga upp tillhörigheterna på en åsna och knata de ca 700 milen till Vintrosa. Eller, kanske snarare borde destinationen bli Holland, om vi ska vara sådär patriarkala som man var för 2000 år sedan, när det begav sig. Det är ju därifrån korrespondentskans man härstammar.
Nu fick jag iallafall presentera dessa tankar, även om reflektionen och kåseriet kanske lyser med sin frånvaro. Men ni ska veta att jag inte gett upp. Jag hoppas jag kommer in i ett inläggs-flow igen. Snart.
.jpg)