onsdag 21 juni 2017

Om dagars betydelse

21 juni kl 00.13 
Så var den över. Min Dagen D. Det finns olika dagar med olika innebörd för olika människor. Spanarna i P1 brukar ta upp några exempel varje vecka. Den gångna lördagen var det Naturismens dag som hyllar den gemensamma nakenheten.

I söndags var det också Pionens Dag (vilket osökt leder min tanke vidare till Triffidernas Dag, något helt annat, nämligen en underbart fjantig 60-talsskräckis efter en sci-fi-novell med en lika underbar tag line: BEWARE OF THE TRIFFIDS...they grow...know...walk... talk...stalk...and KILL!)

Hur som helst, dagen som just tagit slut kommer garanterat aldrig nämnas av Ingvar Storm eftersom den är högst personlig och inte lämpar sig för lätt underhållningsradio en fredag eftermiddag.

Det var nämligen den 20 juni för 16 år sedan som jag någon gång på eftermiddagen bestämde mig för att visa mig styv i korken inför mina tre kompisar och sätta den där framåtvolten i skidbacken i Stryn. Radiohead sjunger nu Breath, breath, keep breathing i mitt Spotify. Det var ungefär det enda jag kunde göra där jag låg i backen efteråt.

Livet såg så mycket annorlunda ut då. Innan. Inte ett orosmoln på himlen med en hel, härligt fullproppad sommar framför och sedan flytt hemifrån och studier på folkhögskola.

Men likt Sanna Kallur i OS 2008 föll jag redan på första hindret och gick miste om... Om. Ja, vad gick jag miste om? Vad hade livet blivit utan den där våldsamma felbedömningen av backe, fart och egen skicklighet?

Annorlunda? Absolut. Bättre? Förmodligen. Det många saker i det som idag blivit vardag som jag hade varit mycket tacksam för att slippa. Att räkna upp dem tjänar egentligen ingenting till.

Men allt landar ju ändå i om man låter den fysiska funktionsvariationen (blev det rätt nu? Det finns så många uttryck som inte längre är PK. Invalid, handikappad, rörelsehindrad, funktionsnedsatt, skröppel mm) invalidisera en psykiskt.

Och det är nog precis där jag befinner mig. Jag har tillåtit min fysiska belägenhet invalidisera mitt sinne. En deltagare i årets Biggest Loser uttryckte det ganska bra när han liknade livet som en arbetsdag på ett jobb man egentligen inte tycker om särskilt mycket. 

Så otroligt passande att låten som spelas i mitt Spotify är High and dry av Radiohead. Urban dictionary definierar High and dry såhär. Lämnad hjälplös utan det man behöver mest. Moraliskt stöd, sex eller toalettpapper. Hm. Någonstans där.

Alltså, ingen frikyrklig twist på slutet, tyvärr. Du som till äventyrs läst så här långt inser nu att det inte blir något annat än ömkligt gnäll. Thom Yorke fortsätter mitt i prick med låten Just
You do  it to yourself, you do, and that's why it really hurts. You do it to yourself, just you. You and no one else. 

Så sant, Thom. Jag gör det själv, och det är upp till mig själv att göra något åt saken. Kanske nummer ett att inte ligga uppe och skriva blogginlägg kl 02.00. Börja där, kanske. Herr Hermansson. Over and out.

onsdag 4 maj 2016

It's OK to be a ghost
It has it's pleasures
You're light
You float
You slip in and out unseen
There's no love to lose
Or burden to be
You have so little to hold you down
You are free
Some pearls are never found
They hide, under the sand on the ocean floor
No one knows that they're there
But the pearl knows
Maybe there was a time he wanted to be found
To be seen
And to be held
But now only hope hurts
I am my own secret, a secret kept by me

/Tyler from the TV-show Enlightened

torsdag 16 juli 2015

Om att lyssna på Dustin Hoffman



 Jag vill börja med en trippel spoiler alert. Har du någon eller alla tre upplevelserna av böckerna Igelkottens Elegans av Muriel Barbery, 1Q84 av Haruki Murakami samt Hollywoodfilmen Stranger than Fiction framför dig och inte vill få kännedom om vitala detaljer får strunta i att läsa detta inlägg.

Jag kan i så fall lyckönska dig, då du kommer få fantastiska stunder vid skärmen, läsplattan eller med boken i hand när du avnjuter dessa unika alster. Men som sagt, sluta läs! Annars får du skylla dig själv om min text förstör för dig ;)

Igelkottens Elegans är en hjärtvärmande berättelse om ett flervåningshus av det mer galanta slaget i en stad i Frankrike och dess innevånare. Berättelsen har två perspektiv, den ena vi får följa är en medelålders kvinna som arbetar som portvakt i huset och bor på bottenvåningen.

Kvinnan, som heter Renee Michelle och är änka sedan 15 år, tillhör den enklare samhällsklassen men har på egen hand under årens lopp bildat sig genom att läsa det mesta biblioteken har att erbjuda av skönlitteratur, fack-, och konstböcker.

Vi får också följa husets händelser genom en otroligt lillgammal 12årig flickas ögon, nämligen den yngre dottern i en av de familjer som bor i huset. Hon deklarerar i det första kapitlet att hon ämnar ta sitt liv och sätta eld på familjens lägenhet den 16 juni.

Portvaktstanten och den lilla flickan lär känna varandra och dessutom en ny hyresgäst, Kakuro Ozu, som blir bekant med båda på varsitt håll. Trots skillnaden i samhällsklass utvecklar Kakuro och Renee en vänskapsrelation som sakta utvecklas…

I 1Q84 får vi följa två ensamma själar, Aomame och Tengo, som under ett par terminer under tredje och fjärde årskursen går i samma klass. Flickans föräldrar är medlemmar i en religiös sekt, och hon är bl a uppfostrad att be en bön innan hon äter med hög röst. Annars är hon mycket tystlåten och ensam.

Detta bidrar till att hon blir utsatt i skolan och Tengo försvarar henne vid några tillfällen. En enda gång går hon fram till honom i klassrummet efter skoldagens slut och håller honom hårt i handen och tittar honom djupt i ögonen en lång stund utan att säga något.

Efter denna händelse har de inte mer kontakt och när nästa läsår börjar har Aomame flyttat. De skiljs åt och vi får följa dem tjugo år senare när de båda lever ensamma och lever helt olika liv, Tengo är mattelärare och författare och Aomame är gyminstruktör och lönnmördare. Men den intensiva upplevelsen de delade lever kvar i deras sinnen och de längtar båda tillbaka till att få möta den andra igen.

I Stranger than Fiction får vi möta revisorn Harold Crick (Will Ferrell) som plötsligt hör en berättarröst som beskriver händelserna i sitt liv medan de händer. När rösten (som ingen annan hör, förstås) säger något i stil med ”Little did he know that every step led him nearer to his imminent death

Detta får honom såklart att undra hur nära denna nära förestående död låg och om han kunde göra något åt detta. Han hamnar till slut på litteraturprofessorn Jules Hilberts (Dustin Hoffman) soffa.

Efter diverse förvecklingar (Det innehåller såklart en kärlekshistoria mellan Will Ferrell och hans revisionsoffer, bagaren Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal)) kommer Dustin Hoffman fram till att Harold är med i en berättelse som håller på att skrivas av en författare (Emma Thompson) och hon har alltid ihjäl sina huvudpersoner i slutet.

Sedan inträffar det osannolika att författaren och huvudpersonen i hennes berättelse möts i ”verkligheten”. Författaren får dåndimpen och inser att hon mördat 13 personer (Om alla hennes andra romanfigurer funnits på riktigt). Emma Thompson skriver ändå klart romanen och Dustin Hoffman får läsa den innan den går i tryck och det är då han uttrycker det som inläggets rubrik antyder.

Harold Crick måste dö för att romanen är så fantastiskt bra och den skulle förlora i kvalité om hon inte löpte linan ut. Till slut läser även Harold utkastet och får reda på hur boken slutar och accepterar då sitt öde eftersom boken måste få fullbordas genom att huvudpersonen (han själv) möter döden.

Detta Dustin Hoffmans och Will Ferrells konstaterande har Muriel Barbery i Igelkottens Elegans och Haruki Murakami i 1Q84 tagit fasta på och Barbery mördar Renee i sista kapitlet just efter hennes och Kakuro Ozus första romantiska middag.

I Murakamis romantrilogi strävar Tengo och Aomame på i sina respektive liv, och är bara sekunder från att mötas, men missar varandra och omständigheter som är för invecklade för att gå in på övertygar Aomame att hon fullgjort sin uppgift i livet utan att få återse sin Tengo, och i andra bokens sista kapitel sätter hon en pistolmynning i munnen riktad snett uppåt och trycker av.

Nu finns det i och för sig en hel bok till, och Murakami lämnade Aomame med en mening liknande just den sista meningen jag avslutade förra stycket med, så man vet inte om självmordsförsöket lyckades, men det verkar rätt kört.

Varför måste den ena huvudpersonen dö, för? Himla onödigt! Alla böcker och filmer borde ha lyckliga slut. Men. Å andra sidan. Så är det ju inte i verkligheten.

Ps. Emma Thompson kan inte bringa sig till att ta livet av Will Ferrell och skriver om slutet så han överlever överkörningen av en lastbil, och han får Maggie Gyllenhaal till slut. Dustin Hoffman tycker romanen med det ändrade slutet bara är hyfsad istället för fantastisk, men annars är alla glada. Men det är ju en Hollywoodrulle, så vad trodde du? ;)

tisdag 30 juni 2015

Ökad gängbrottslighet lamslår Kumla.




Tidigt på måndagsmorgonen skulle undertecknad som vanligt bege sig till jobbet. Det stod klart så fort ytterdörren öppnades att ett brott hade begåtts, och det kan ingalunda vara tal om en ensam gärningsman. Så stor och välfylld tarm har ingen förbrytare av detta slag. Det var inget tvivel om att det måste varit ett stort gäng som gått ihop för att göra förödelsen så kraftig som möjligt.

Skadegörelsen var mycket omfattande, och eftersom det så gott som helt saknades dylika spår någon annanstans i närheten, vare sig på gatan bredvid eller på angränsande bilar måste det ses som ett hot. ”Ta ditt pick och pack och dra, annars kommer vi tillbaka, nyätna och bajsenödiga!!”

Undertecknad böjer sig dock inte för dylik utpressning utan ämnar köra fordonet genom närmsta biltvätt och i en ”act of defiance” ställa den på exakt samma parkeringsplats vid dagens slut. Återstår att se om det blir någon uppföljning av detta reportage… 


 

måndag 28 april 2014

Om ekonomin i (o)ordning?




Jag gillar sport, men inom fotbollen är det så mycket pengar att man lätt blir mörkrädd. Sheikher och oligarker pumpar in pengar som "dopar" klubbar som plötsligt skaffar startelvor med högsta spetskompetens och dessutom spelare på avbytarbänk som skulle  bli nyckelspelare i 90% av övriga lag i serien.

Men lika fort kan tydligen pengarna ta slut. Visst är det med skulder som en av de ovannämnda mångmiljardärerna köper en bil och två par skor för, men inte desto mindre står det idag klart att Tyresös damlag inte beviljas elitlicens. Det kan man läsa om här.

I ett tidigare skede var man på randen av konkurs, men räddades på ett mycket märkvärdigt sätt. Frågan var huruvida bolaget skulle beviljas rekonstruktion. Först vägrade Skatteverket, som är den största fordringsägaren, att bevilja detta. Det hade inneburit konkurs. Men myndigheten ändrade ståndpunkt sedan klubben presenterat planer på ett biståndsprojekt i Afrika som ska inbringa tolv miljoner kr på fyra år.

Ska afrikanerna bistå med pengar? Visst har de naturresurser, men ändå? Ordföranden i klubben var sedan mycket förtegen om detaljerna om detta innan allt var klart. Inte undra på, säger jag.

Nu har bolaget två veckor på sig att överklaga, men kvarstår beslutet om indragen elitlicens kan detta otroligt osannolika uppstå: Först kan Tyresö slå Wolfsburg och stå som segrare i Champions League.

I serien, där man inlett med två raka förluster kan man på grund av dålig stämning och spelarflykt hamna bland de lag som åker ur Allsvenskan. De ekonomiska reglerna säger då att om elitlicensen nekas kommer den sportsliga nedflyttningen kryddas på med en ytterligare flytt nedåt.

Regerande mästaren i Womens Champions League spelar då i höst i tredje divisionen. Något som aldrig tidigare hänt och troligtvis aldrig kommer hända. Men vad vet jag...

Samtidigt på Aktuellt debatterar en röd och en blå statsministerkandidat. Den blå anklagar ständigt den röda för att inte finansiera sina förslag. Kanske är det dags att läsa det finstilta innan man röstar som man gjort av gammal vana...

fredag 25 april 2014

Om våren



Solens värme är  
startskottet för en ny vår
allting börjar om



En knopp på en gren
blomma eller vissna bort?
endast våren vet



Vårnatt, kall som is
men solens värme väcker
liv i sömnig jord


Liv vänder åter
ett skirt grönt blad på torr kvist
ger hopp om livet



Doft av nyklippt gräs
sol värmer asfalt och kind
sommar i april



Magnoliablom
vackrast i min vår-trädgård
snart är de borta...



onsdag 23 april 2014

Om svullnader och spin-offs

Ödem är inget vidare. Som rullstolsburen har undertecknad viss daglig erfarenhet av detta. Även om det är i förhållandevis begränsad omfattning så är fötterna alltid betydligt mer omfångsrika på kvällen vid läggdags än nästa morgon vid uppstigandet.

Eller ja, egentligen är väl mina i sammanhanget milda svullnader inte att räkna som regelrätt ödem, trycker man mig på fotleden blir inte avtrycket kvar som på bilden här. På den sidan definierar Wikipedia ödem på det här sättet:

Ödem är svullnad på grund av ansamling av vätska i vävnaderna. Ödem uppstår när det osmotiska trycket i kapillärerna understiger det hydrostatiska trycket i kapillärerna. Därmed finns det ett nettoflöde av vätska ut i vävnaden.

Inget roligt.

Roligt däremot kan det bli i TV-serier.  Så roligt att när serien slutar, eller ibland parallellt, startas nya serier där en av huvudkaraktärerna eller en något mer perifer figur får hela strålkastarljuset på sig. Det blir oftast svårt att följa upp den succé som moderserien rönt, och oftast blir spin-offserierna ganska bleka och kortlivade.

Ett exempel är Vännerkaraktären Joey som i serien med karaktärens namn som titel följde den naive och smått korkade skådespelaren i hans försök att slå i Hollywood. Jag följde serien, men det blev bara två säsonger innan serien las ner. Självklart blev det omöjligt att leva upp till förväntningarna, men serien hade ändå sina tokroliga glimtar.

Allra roligast är nog ändå när han för att äntligen få någon roll anmält sig som ersättare i tre olika pjäser och rollinnehavarna på två av dem blir sjuka samma kväll. En comboymusikal och en Shakespearepjäs med en svår, gammalbrittisk monolog i första akten.

Han bestämmer då att han borde hinna om han ilar mellan teatrarna. I sista scenen läser han, iförd full mundering med krona, kråsskjorta och svärd sin långa monolog prickfritt på en tom scen framför en neddragen ridå. Joey är mycket nöjd över att ha satt den kluriga monologen, men sekunden senare går ridån upp och cowbojsarna börjar dansa och sjunga. Fel teater :)

Men. Vissa spin-offs borde inte göras, det kan vi alla enas om. Jag såg den här dvd-filmen idag på ICA Maxi som de ville att man skulle punga ut 149 spänn för. Aldrig, tänkte jag... Döm själva:


Nu har jag varken sett filmen eller någon reklam för den men jag gissar att det är mycket lågt underhållsvärde att se en drake med en kropp liknande Bilden nedan. Skärpning, SF, ställ er inte bakom dylika fiaskon!


söndag 5 augusti 2012

Om marginaler

En sådan här natt passar det att skriva om de berömda marginalerna. Det började med Sara Algotsson och sista hindret som inte ville ligga kvar i omhoppningen i fälttävlan, och under denna dag, kväll och natt har tre svenska OS-idrottare haft dem mot sig. Att ranka dem och försöka bedöma vilken som är bittrast är svårt, men jag har valt att ranka dem såhär:


3. Boxning: Antony Yigit, vilken kämpe! 
Förlust med 23-24 efter rondsiffrorna 6-6, 9-13, 8-5 med Anthonys siffror först. Förutom det jämna resultatet måste jag inflika en förklaring på hur poängsystemet i OS-boxningen fungerar: 
  Fem domare räknar rena träffar de bedömer att boxarna får in under de tre minuter varje rond pågår. Sedan jämförs de fem domarnas poäng och den genomsnittliga antalet träffar för de båda boxarna blir det officiella resultatet. I första ronden hade tre domare Anthony som vinnare, en hade oavgjort och en hade motståndaren som vinnare. Hade han fått en poäng till där hade det i alla fall varit lika i poäng. Vad som avgjort då vet jag i och för sig inte, men... Så nära var det att svensken hade gått till kvartsfinal.

2. Triathlon: Lisa Nordén, vilken kämpe! 
Lisas väg mot de olympiska spelen har kantats av skador, och ändå droppar konkurrenterna av , en efter en under löpningen, tills endast Nicola Spirig finns kvar, och hade loppet varit en meter längre hade hon troligen vunnit. Nio tusendelar skiljde till guldet. Men hon fick i alla fall ett välförtjänt silver!

1. Längdhopp: Michel Tornéus, vilken kämpe! 
Efter två hopp ligger han på tionde plats med 7,80 och utanför de åtta som får hoppa vidare. Ändå vänder han till 8,07 i tredje och efter 8,11 i fjärde ligger han en kort stund på silverplats. Men blir nedputtad till bronsplats, och sedan också en plats till. Ett tag är silver 8,13, brons 8,12 och Michel som sagt 8,11 (tror jag, jag hörde inte riktigt på radion hela tiden). Bronsmedaljören överträffar inte sitt resultat, men inte heller Michel orkar öka i de två sista hoppen. Tio millimeter från att bli inskriven i historieböckerna som förste svensk att bli medaljör i längdhopp sedan 1920 i Antwerpen. Detta är den värsta marginella missen enligt mig.

Menåt andra hållet måste jag påpeka att Håkan Dahlby startade finalen som femma med en liten chans till brons om han gjorde en mycket, mycket bra serie samtidigt som flera andra behövde svikta. När samtliga andra skyttar sköt 45 träffar av 50 sköt iskalle Dahlby 49 och klättrade till silverplats! 


   Men hur kom han till final? Jo, när han skjutit klart sina sista två duvor av 75 i kvalet låg han sjua och utanför final såvida inte minst en av två skyttar som låg före honom missade minst en duva. Båda gjorde det och han tog sig till final. Marginaler!

måndag 2 juli 2012

Om inspiration

Det är lättare att blogga när man mår bra. Eller, förresten, det är lättare att få tummen ur och göra saker över huvud taget när man mår bra. Det är väl ett manodepressivt drag, men det struntar jag i och kommer försöka utnyttja det här maniska flowet jag är inne i.

Med det sagt vill jag inte påstå att jag mått skitdåligt sedan jag bloggade senast. Det har bara varit mycket med jobb och kvällsaktiviteter och jag har inte känt att jag haft något nytt, roligt eller intressant att berätta om. Senast jag drog igång bloggandet vid nyår hade jag svulstiga tankar om att blogga tre, fyra gånger i veckan, vilket jag nämnde för min samtalskontakt på habiliteringen. Han sa att jag inte skulle lägga för stora krav på mig själv, och det var som om han varit med om detta tusen gånger förut, för mycket riktigt kvävdes inspirationen av kravet jag ställt på mig själv, ojdå, det är torsdag och jag har inte bloggat en enda gång den här veckan osv.

Idag kom inspirationen dock tillbaka. Det började egentligen förra veckan när jag tillsammans med min familj hade en arbetsdag här hemma. Det är renande på något sätt att rensa ur, städa av och göra fint. Jag rider fortfarande på den vågen som startade då. Lådor har rensats ur och slängts, plats har frigjorts och på samma sätt har det dåliga samvetet för att rensningen inte gjorts tidigare slängts bort, och mental plats har frigjorts.

Nu, på den första semesterdagen sitter jag och och pusslar gamla pussel för att kontrollera om alla bitar finns eller om de ska kastas de också. Just nu ett 80-bitars med fragglarna. Och som soundtrack har jag The Meters, men pga mina högtalares placering och skivproducentens förkärlek för stereoeffekten är det nästan bara hammondorgel och bas som hörs i köket. En intressant musikalisk upplevelse.

Hade det varit trummor och orgel som varit lagda i höger högtalare hade det varit mycket likt Staffan och Anders Ljunggren och deras grymma tvåmannaband som heter just så, Trummor och Orgel. Och jag får se dem nästa fredag, den trettonde juli. Och samma kväll spelar Theresa Andersson på samma festival i i Nora. Be there or be square!

Jag lovar inte flera inlägg i veckan, men om andan faller på får ni kanske läsa om fler hjulbenta betraktelser här framöver. Tills dess säger jag så här: Klappa händerna och lev väl allihop!

onsdag 29 februari 2012

Om att komma fram, Mot alla odds

Jag har en rullstol med en hjälpmotorer som förstärker mina tag när jag för den framåt med drivringarna. Men som med all elektronik kommer med tiden vissa problem. I detta fall innebär det att laddningen av batterierna funkar sådär vissa gånger.

Så även idag, när jag hade bestämt mig för att rulla de 1 800 meterna till mitt arbete. En ordentlig laddning ska räcka en hel dag, men redan efter lunch började det ena batteriet pipa fyra gånger, vilket ska indikera att det som mest endast är 10% kapacitet kvar i batteriet. Jag stängde av det då jag inte behövde det, men ibland behövdes elhjälpen för att ta mig över trösklar t ex. Med ett trött pip, pip, pip, pip i protest från batteriet.

Jag messade assistentskan som lovade ta med laddaren till jobbet för att ge batterierna tjugo minuters välbehövlig laddning innan hemfärden och indikatorn visade att båda var drygt halvfulla när vi gav oss av. Men, föga förvånande började det ena hjulet (samma, obviously) pipa i uppförsbacken efter järnvägstunneln.

Innan jag var uppe pep en lång, ihållande ton som är batteriets sätt att säga ungefär, Näe, grabbar, nu lägger jag ner! Men på något sätt kom vi upp, batteriet och jag. När vi fortsatte, ackompanjerade av omväxlande pip, pip, pip, pip och piiiiiip kunde jag inte låta bli att tänka på Dennis.

Dennis, den sköna killen i SVT:s serie Mot Alla Odds som kämpar järnet men inte riktigt orkar. Han faller ihop fyra, fem gånger under dagen och menar att orken är helt slut men med lite peppning kämpar han vidare och på slutet av dagen springer han sista biten till campen.

Så var det i vårt fall också, jag och batteriet tog oss hem, mot alla odds. Jag hoppas de goa gubbarna och gummorna i Mot alla odds tar sig fram till skelettkusten.

Dagens bild är den bästa hittills, men tyvärr lyckades jag och assistentskan inte få över den från mobil till dator. Jag uppdaterar detta inlägg så fort vi lyckas.


söndag 26 februari 2012

Om tillökning

Det är härligt med tillökning. En speciell sorts sådan har i veckan stått för mången rubrik i pressen, men jag ska börja med en annan tillökning. Vi har många splittrade familjer på SFI, mammor och pappor med barn eller makar i hemlandet och det är ofta omöjligt återförena dem.

Så mycket härligare då när en av ensamma mammorna får tillökning i sin lägenhet av sin dotter som har kommit hit. Det syns i ögonen på båda två att de tillsammans kommer må mycket bättre och ta till sig det svenska språket på ett bättre sätt genom att stötta och hjälpa varandra. Det är de så väl värda.

I veckan hörde jag Vetenskapsradion Historia som handlade om Tillökningsdagen. Vad är nu det, undrar ni. Jo, år 1700 skulle Sverige byta kalender från den bristfälliga julianska kalendern till den mer korrekta gregorianska genom en mjuk övergång. Den julianska låg nämligen 11 dagar efter den gregorianska, så genom att ta bort skottdagen elva gånger under 40 år skulle detta åtgärdas.

Detta gjordes samma år, men sedan kom ett krig i vägen och reformen glömdes bort. Karl den tolfte kom där han satt i Bender på att Sverige nu pga detta varken hade en korrekt juliansk eller gregoriansk kalender. För att komma på rätt köl bestämde sig protestanten Kalle dussin istället för att införa den gregorianska som Påven gillade återgå till den julianska.

Alltså blev det att stoppa in en extra skottdag. Tillökningsdagen. Flera par gifte sig i Sverige den 30/12 och kungen skrev flera brev från Bender som stämplades den dagen. Undrar om namnet skulle inspirera svenskarna att i sänghalmen ordna en en extra talrik generation som om sisådär två decennier kunde ingå i kungens armé. Trist att en knapp utanför Fredrikshald satte p för alla framtida planer.

Om den andra tillökningen kan jag bara gratulera familjen till lilla Estelle!


Och, hemmabilden, då. Jo, den är någon vecka gammal, våren har kommit sedan dess, men bildbevis på detta kommer i nästa inlägg.

torsdag 2 februari 2012

Om kommuikation

I mitt jobb arbetar jag som jag nämnt tidigare med kommunikation, närmare bestämt att kommunicera det svenska språket. Det är kul att se polletter trilla ner och elever som knappt kunnat ljuda sitt namn plötsligt läser och förstår långa meningar.

Själv använder jag flera kommuikationshjälpmedel, främst när jag använder min dator. Jag har ett skärmtangentbord, ett program som öppnar en ruta som visar ett tangentbord med bokstäver och siffror som jag skriver ord och meningar med.

Dessutom har jag en huvudmus, en mottagare som läser av positionen på en reflex som jag har på en keps när jag är vid datorn. När jag rör huvudet åt höger flyttar sig muspekaren åt höger och på så sätt kan jag skriva med skärmtangentbordet som jag skrev först. Klickar vänster- och högerklick gör jag med två olikfärgade knappar.

Det är de kommuikationshjälpmedel jag använder mest, men i veckan fick jag testa på ett nytt sådant. Det var inte jag som behövde det, och efter det samtalet var jag glad att min funktionsnedsättning inte begränsar min syn och hörsel.

Jag hade nämligen ett telefonsamtal tillsammans med en tredje part eftersom min vän som ringde mig har både en syn- och hörselskada. Kompisen dikterade sin del av dialogen på datorn och avslutade med kom, varefter telefonisten läste upp det. Sedan blev det min tur att svara oralt och avsluta med kom. Telefonisten skrev sedan på sin dator vad jag sagt så att min vän kunde läsa hemma hos sig.

Samtalet blev något förvirrat och många gånger längre än annars men vi kom överens att träffas nästa dag. När jag kom in till mötet visade sig att hennes diktafon var trasig och vi var tvungna att kommunicera via två teckentolkar, en som läste av hennes tecken och talade till mig och en som tecknade det jag sa till henne.

Krångligt var det hela, men vi nådde ändå fram till varandra och det är ju faktiskt huvudsaken. Jag undrar vilket kommunikationshjälpmedel Socialdemokraterna behöver för att nå fram till svenska folket? Eller för den delen de malmöitiska gängen som inte når fram till sina meningsmotståndare med annat än kulor? Där är nog inte en teckentolk rätt svar, men vi måste hitta ett sätt för båda situationerna så det blir bättring snarast.

Här är dagens bild. Den är några veckor gammal, dagens Kumla är mer snö- och frostbitet, men detta kalla väder väntas fortsätta så jag hinner kanske blogga igen och ta en ny bild.