Om att komma fram, Mot alla odds

Jag har en rullstol med en hjälpmotorer som förstärker mina tag när jag för den framåt med drivringarna. Men som med all elektronik kommer med tiden vissa problem. I detta fall innebär det att laddningen av batterierna funkar sådär vissa gånger.

Så även idag, när jag hade bestämt mig för att rulla de 1 800 meterna till mitt arbete. En ordentlig laddning ska räcka en hel dag, men redan efter lunch började det ena batteriet pipa fyra gånger, vilket ska indikera att det som mest endast är 10% kapacitet kvar i batteriet. Jag stängde av det då jag inte behövde det, men ibland behövdes elhjälpen för att ta mig över trösklar t ex. Med ett trött pip, pip, pip, pip i protest från batteriet.

Jag messade assistentskan som lovade ta med laddaren till jobbet för att ge batterierna tjugo minuters välbehövlig laddning innan hemfärden och indikatorn visade att båda var drygt halvfulla när vi gav oss av. Men, föga förvånande började det ena hjulet (samma, obviously) pipa i uppförsbacken efter järnvägstunneln.

Innan jag var uppe pep en lång, ihållande ton som är batteriets sätt att säga ungefär, Näe, grabbar, nu lägger jag ner! Men på något sätt kom vi upp, batteriet och jag. När vi fortsatte, ackompanjerade av omväxlande pip, pip, pip, pip och piiiiiip kunde jag inte låta bli att tänka på Dennis.

Dennis, den sköna killen i SVT:s serie Mot Alla Odds som kämpar järnet men inte riktigt orkar. Han faller ihop fyra, fem gånger under dagen och menar att orken är helt slut men med lite peppning kämpar han vidare och på slutet av dagen springer han sista biten till campen.

Så var det i vårt fall också, jag och batteriet tog oss hem, mot alla odds. Jag hoppas de goa gubbarna och gummorna i Mot alla odds tar sig fram till skelettkusten.

Dagens bild är den bästa hittills, men tyvärr lyckades jag och assistentskan inte få över den från mobil till dator. Jag uppdaterar detta inlägg så fort vi lyckas.