Om bildbevis

Sovtabletten är svald och jag borde blunda, men jag är tvungen att visa hönorna som äter pumpa. Vilket jag också gjorde idag (igen), fast i soppform. Bara tre matlådor kvar i frysen nu. Börjar tröttna.

Om Arioso

Jag är egentligen ingen poesikille, men jag hörde Erik Lindegrens dikt Arioso på P1 när jag åkte bil idag, och tänkte att den här dikten måste jag komma ihåg. När jag så kom hem och googlade hittade jag den. Och var tror ni? Jo, såklart på Suziluz blogg. Jag lägger ändå upp den här också. Enjoy!

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat
någonstans inom oss är vi alltid här och nu
är vi alltid du intill förväxling och förblandning
är vi plötsligt undrans under och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.

Om middag

Min katt Polly äter smörgåsrån.

Assistentskans höns äter gammal pumpa.

Själv har jag inte ätit alls.

Eller, jo, Yoggi, fika, fika, te och macka.

Imorgon får det nog bli något rejälare.

Om livemusikens drottning

Tänk att Skruttet och jag satt fem meter från denna gudomliga varelse och fick en konsertupplevelse som det kommer bli svårt att överträffa i framtiden. U2 på Ullevi slog i alla fall inte Theresa. Fast minst hälften av magin utgjordes av det faktum att jag hade min själs älskade vid min sida.

Här får ni andra som inte var på Stockholms Jazzfestival i juli chansen att se vad jag menar:

Na Na Na
Birds Fly Away
Oh, Mary don´t you weep
Hi-Low
Find the cost of freedom

Det var länge sedan jag själv frossade i Theresa, det måste jag komma ihåg att göra oftare.

Om Eric Whitacres musik

Jag blev inspirerad av Fasching att skriva mer om körsång som är ett av mina största intressen. Det vackraste stycket jag har sjungit är detta, Lux Aurumque av Eric Whitacre. Jag sjöng det tillsammans med dryga 100 körsångare i S:t Nicolai Kyrka i Örebro för ett par år sedan. Jag fick gåshud då och får det litegrann bara jag hör de välkända tonerna.

Min kör konserterade häromsistens med två andra körer och då fick jag höra ett annat stycke av samma tonsättare. Han tillåter i båda styckena de breda, fylliga ackorden klinga ut och man hinner höra alla nyanser och färgningar. Musik at it´s finest. Det finns fler stycken på youtube, Sleep och A Boy and a Girl bland annat, det är bara att njuta.

Om saker som gör mig glad

Jag hörde den vackra sången Vincero på radion i bilen på vägen hem från jobbet. Jag vet inte vem som sjöng, men jag kom direkt att tänka på Paul Potts, den timide mobiltelefonförsäljaren som sjunger juryn av stolen i Britain´s Got Talent. Han vann ju hela tävlingen sedan. Jag blir alltid så glad när jag ser det klippet, och också detta klipp, med the runner up från den tävlingen samma år. Vilket underbart vibrato!

En annan sak som gör mig glad är när Skruttet berättar att hon har en bra dag. Det är verkligen rätt åt henne. Då blir livet lite lättare även för mig, fast 700 km skiljer oss åt.

En tredje sak som lyst upp höstmörkret är att Storchen helt out of the blue sms:ade och ville leka med mig. Det är kul när folk hör av sig och vill hänga. Det har blivit allt för lite av den varan på sistone. Men nuså!

Sist men inte minst blir jag glad när jag känner att jag behärskar ett musikstycke utantill. Stycket jag lagt till i min repertoar är basstämman på O, Magnum Mysterium med musik av Morten Lauridsen. Man kan njuta av musiken och lyssna på de andra stämmorna när man inte behöver ha ögonen på notbladet hela tiden. Och stycket är verkligen vackert, eller hur?

Om återuppståndelse (men till vad?)

Hjulbent har återuppstått. Idéerna är fortfarande inte många, eller goda, men på allmän begäran får jag väl försöka knåpa ihop något. Tyvärr kommer det nog bli ännu ett gnälligt inlägg. Jag bara varnar.

Denna vecka har varit ett stort mörker. Flera tappra försök att på ett psykiskt plan rycka upp mig har brutits ner efter en alldeles för kort tid då det fysiska på alla sätt bestämt sig för att jävlas med mig. Och dessutom har ju vädret slutligen slagit om till november-blåst-snö-blask.

På andra plan har det ju varit positiva tongångar, men det har inte lyckats slå igenom riktigt. Skruttet har till exempel skaffat ett eget territorium inom den gyllene triangeln, vilket kommer göra underverk för kvalitén på hennes studier. I alla fall är det ett eget bord att bre ut sig på utan att behöva plocka ihop efter någon timme som hon längtat efter under tiden hos Herr Katalan. Grattis, mitt älskade Skrutt!

Jag har också fått besked att jag hastigt och lustigt genom mitt livs första, hyfsat fasta arbete har fördubblat min egen inkomst. Visserligen under en begränsad tid, men ändå. Således får killarna och tjejerna på SFI stå ut med en rullstolsburen lärarassistent åtminstone 12 månader till. Grattis mig!

Ändå känns det bara som att jag vill ligga i min säng och inte göra ett jota. Samtidigt som jag vet att min värk inte blir bättre av det heller. Snart kommer Knyttpappan och jag ska ägna några timmar tillsammans, och jag slipper tycka synd om mig själv, utan kolla på film istället. Det kanske är bra.

Om paus

Hjulbent har gått i ide. Återkommer när det finns något klokt att säga. Det verkar inte bli på länge, att döma av huvuddelen av nedanstående inläggsproduktion. Bara trams alltihop.

Tack och hej.

Om makabra betalningsmedel

17:44

Den här veckan är det på SFI liksom på de flesta skolor höstlov. Någon sa att denna företeelse grundar sig på att barnen förr i tiden fick ledigt för att hjälpa till att plocka potatis, någon annan att det har med älgjakten att göra. Vad barn skulle ha för uppgift att fylla just i älgjakten har jag svårt att tänka mig. Ekvationen Fler barn i skolan = Färre potentiellt vådaskjutna barn i skogen tycker jag talar för att inte ha ledigt just då.

Hur det än är med den saken så är huvuddelen av SFI-eleverna i alla fall lediga från skolan. Detta gäller dock inte flyktingar, den grupp som kommit från krigshärjade områden för mindre än två år sedan. Den gruppen hade vi idag dagen handlade om kvitton, moms, jämförs- och kg-priser och pengar.

Vi delade ut låtsaspengar i olika valörer, både sedlar och mynt, från tusenkronorssedlar till femtioöringar. Vi pratade om vilka som var avbildade på sedlarna, och sedan fick de var och en räkna ut hur mycket pengar de var och en hade fått. Det var då en somalisk kvinna framkallade både förvirring och skratt när hon berättade:

Jag har sextioåtta kronor och femtio öron.

Om mäktig musik

Kl. alldeles för sent

Likt John Cusack och Jack Black i High Fidelity har jag listat fem låtar, men till skillnad från Rob och Barry skippar jag den inbördes ordningen. Här är Top Five, Powerful Songs:
_____________________________________________________

Fix You - Coldplay

När elgitarren kommer in, och sen trummorna, basen och pianot, är det bara för mycket. Jag får gåshud. Kan han något att göra med att jag sjungit den själv.

Glen Hansard/Markéta Irglová - Falling Slowly

Så skör men ändå så stark. Fantastisk stämsång.

With or Without You - U2

Omöjligt att lämna denna låt utanför en lista på mäktiga låtar. Och detta kände jag INNAN jag hörde den i Vänner, så det så! The Edge spelar gitarren så enkelt, så självklart, så vackert.

Say (All I Need) - OneRepublic

Mycket oväntat att jag fallit så pladask för den här låten, ungefär som det faktum att jag fortfarande gillar Beyoncés Halo, inte riktigt min cup of tea annars, men den har något som jag inte kan beskriva. Power liksom.

Over the Mountain - Loney, Dear

Orgel och falsett. Det blir inte mycket bättre.
_____________________________________________________

Vad är då gemensamt för dessa fem låtar, den röda tråden? Månne att alla är sjungna av män, och innehåller tonlägen som i det närmaste kräver att man sjunger falsett. Det tycker jag är riktigt najs, en kille som har koll på falsetten. Som Beck. Eller Emil Svanängen.

Vilka låtar har jag missat? Har ni någon bubblare? (Minns ni förresten Listan med Annika Jankell när det begav sig?) Fyll på i kommentarsfältet, så lovar jag (om dom finns på Spotify) lyssna och bedöma om de kvalar in.

Om den Flygande Holländaren

16:47

Idag är det åter sol från en blå himmel i Småstaden. Jag rullade hem efter att jag lämnat silverbilen hos den Flygande Holländaren. Han är verkligen en hedersknyffel, sin vana trogen blev det en billigare nota än vad vi avtalat innan. Det var inget jättebelopp denna gång men även ett par hundralappar kan man göra roligare saker för.

Efter hans första insats på min bil fick han både mig och Knyttmamman att tappa fattningen och sedan dess är han min mekaniker. Jag hade förhört mig hos den stora, elaka Märkesverkstaden om vad ett byte av en viss del skulle kosta. Jo, hej du. 13 200 skulle dom ha. När jag hörde detta tänkte jag stilla att jag måste höra mig för hos någon annan först. Någon hade sagt att en holländare hade en bra verkstad som tog emot silverbilar. Sagt och gjort.

Han lovade att kolla upp vad nämnda delar plus arbete skulle kosta, och återkomma. Någon dag senare ringde han och sa ungefär: - Jaa, du det blir ganska dyrt, det här. Jag beredde mig på allt från tolv till tjugotusen. - 7 400 blir det med arbetskostnad inräknad. Jag antog detta bud utan att blinka.

Men sedan när den stora dagen kom och Knyttmamman (med rejält om stålar på bankkortet) skulle hämta bilen blev det ännu en chock. - Du, jag fick bara betala 1 100, var det rätt? frågade hon när hon kom tillbaka. När jag ringde upp förklarade han att han kunnat laga befintlig del och inte behövt sätta in någon ny. Tack och bock! Från 13 200 till 1 100 kr.

Tack, tack, Automobilaffär Kooijman AB!

Ojdå, ett inlägg som skulle handla om förträffligt höstväder blev visst ett inlägg om en förträfflig bilmekaniker.

Jaja, löven var vackert gyllengula och röda som dom ska på hösten, men fåglarna kvittrade och solen lekte i min nacke och på min kind likt en spirande marsdag. Härligt var det i alla fall.

Om medicinering

I jakt på en god natts sömn och smärtlindring har jag plockat fram ännu en pillerburk som läkarna skrivit ut åt mig men som oanvänd legat och mognat i läkemedelsskåpen några månader. På klisterlappen står det Vid behov mot sömnbesvär, men det verkar vara en tablett mot det mesta, smärta, depression och (hör och häpna) vid sängvätning hos barn över 7 års ålder (endast kortare tid).

Jag blev dock lite fundersam när jag läste biverkningarna för barn:

... Studier av andra läkemedel mot depression har påvisat risk för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet hos patienter under 18 år. Denna risk kan också föreligga för xxx. Trots detta kan xxx skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt. ...

Jag anser inte att man tycka det är lämpligt att skriva ut en medicin om risk för biverkningar som självmordsförsök föreligger. Men jag är ju inte läkare heller.

Jag är ju ändå född på det tidiga 80-talet och har således lämnat tonåren bakom mig sedan länge. Jag går på läkarens inrådan och provar. Bröstförstoring hos män är dock en biverkning jag verkligen vill undvika. Eller ja, jag undviker förstås gärna alla biverkningar. Well, here we go!

Om orden

13.30

Jag funderar på Orden. Jag tycker ibland att Orden tar slut. Så känner jag ofta i olika sociala sammanhang, när man ska fika och prata om ingenting och vad som helst. Då finner jag mig själv sittande tyst som en mus och märker hur denna tystnad sprider sig runt bordet och vi sitter och petar på våra temuggar, ser funderande och frånvarande ut genom fönstret eller tittar längtande mot grannbordet där diskussionerna böljar eller man brister ut i höga skratt.

Hur gör man, är det en färdighet man kan träna upp eller har man den bara, den sociala kompetensen? Jag vill vara med, vill säga något klokt och välformulerat som triggar igång samtalet, eller lätta upp stämningen med någon rolig anekdot eller händelse från vardagslivet, men så där in the moment, IRL, står det still i huvudet. Jag känner mig tråkig.

Is there anybody out there som har några bra handfasta tips på hur jag bryter detta sociala funktionshinder så mina fikaraster och luncher tillsammans med mina kollegor och vänner blir lite trevligare?

Om veckans övningar

18:14

Dagens blogginlägg blir ett axplock från veckan som gått i ett Knytts liv. Händelser eller företeelser som undertecknad av olika anledningar finner viktiga och intressanta. Återstår bara att se om någon annan tycker detsamma.

Jag har börjat skriva i en T3:a, vilket är en blankett jag som timanställd i Kumla kommun måste fylla i och lämna in om jag ska få betalt för mitt jobb. T3:or är förvisso frekvent förekommande i mitt hushålle (Som Lotta på Bråkmakargatan sa) men den stora skillnaden är att det den här gången i kolumnen Arbetstagare står mitt namn. Det är dryga åtta år sedan jag senast lämnade in en sådan, så det är verkligen på tiden att jag bidrar lite ekonomiskt till samhället.

Jag har räknat ut att Rostbröderna kommer träna sina färdigheter på Försvar i runda slängar femton veckor till så runt sportlovet kommer fokus läggas på Speluppbyggnad. Efter ett antal säsonger med denna regim är det sedan Kortpassningsträning på agendan. Detta är säkerligen helt ointressant och obegripligt för alla utom de ca 915 000 som spelar internetfotbollmanagerspelet Hattrick, och dessutom är det ju på svenska, vilket begränsar antalet till ungefär 26 000. Och det är ju ändå ganska många.

Till sist måste jag erkänna att jag brutit ett löfte. Jag har på treveckorsbasis ett par gånger förnyat ett löfte om att inte använda min trimmer som jag gjort med jämna mellanrum under minst fem års tid. Billigare frisörsalong finns inte i världen, särskilt som jag fått det berättat för mig att en klippning nuförtiin kostar över 300kr.

Men, i veckan svek jag alltså löftet då jag tyckte håret var för långt och oregerligt och nu är det välansat och snyggt igen. Jag hoppas Skruttet, som jag avlagt löftet inför, kan förlåta detta ohyggliga tilltag; Olovlig trimmeranvändning på eget huvud.

Om olagliga rum

11:30

SVT Text rapporterar idag (jag provar att länka, även om nyheterna flyttar sig och är borta imorgon) om att det i Umeå hyrs ut många källarbostäder som ur brandskyddssynpunkt är farliga. En mening i artikeln jag inte kan låta bli att stanna till inför är följande:

Utrymmen som saknar fönster är oftast olagliga.

Jag undrar hur svenska staten ska kunna till rätta med detta brett utspridda problem. Walk-in-closets, matkällare, skyddsrum mm, alla dessa utrymmen måste försvinna, man kan ju inte som law abiding citizen ha olagliga utrymmen hemma. En särskild Utrymmes-rotel borde omedelbart inrättas i polismyndigheten.

Eller ska vi ha det så här? Jag bara frågar... ;)

Om planering

16.41

Jag vill börja med att varna alla eventuella läsare att detta är ett av inläggen där det kan tyckas att I´m sounding like a broken record. Men det är nog mitt sätt att bearbeta ämnet. Jag tvingar ingen att läsa.

Min vecka 43 är fullbokad. I alla fall i betydelsen jag lägger i ordet. Andra orkar mycket mer och de imponeras jag av, men jag tror att denna vecka kommer bli på gränsen för vad jag pallar med. Hoppas det inte kommer till att jag slänger Svensk Damtidning och spyr. Problemet är när det går ut över medarbetarna, och jag vet det ju så väl. Hurdan jag blir och beter mig under stress och tidspress. Jag gillar inte det Knyttet. Man kunde ju tycka att man borde lärt sig efter åtta år. Menmen, gamla hundar, osv.

Paradoxalt nog är det dessa veckor jag samtidigt strävar mot, det ska vara små anteckningar på varje dag i min VarDags Kalender för att jag ska vara riktigt nöjd. Helst flera. Det tar tid att ta till sig det Suziluz insåg för länge sedan. Och Pastorskan som verkar så lovande talade ju om samma sak för bara två dagar sedan. Det är bra att ha folk omkring sig som påminner.

Jaha, så var det dax igen. Up, up and away! Men nu har jag i alla fall gott om tid.

Om lisa för snurriga tankar

14:33

Jag är sjuk.
Jag har jobb.
Jag är trött.
Jag är lycklig.

Så skrev vänninan på sin blogg. Undrar hur jag ska uttrycka mitt Nu. Kanske ungefär såhär:

Jag är hyfsat frisk.
Jag har jobb.
Jag är trött.
Jag har ett Skrutt.
Jag borde vara lycklig.

Är jag inte lycklig? Jo, eller, eh, eller hmm. Tankarna snurrar i de bekanta banorna kring problem och tillkortakommanden. Kanske väntar lisa och uppmuntran under eftermiddagen.

Om besiktning och bissingar

17:22

Jag har varit till tandläkaren idag. Ja, du läste rätt, dom har tydligen öppet på lördagar, jag blev också förvånad. Det var något om att försöka minska köerna efter att en ombyggnation hade gjort att antalet undersökningsrum varit begränsat under en längre tid. Nu var det i alla fall nytt och fräscht.

Dock fanns inte adekvat utrustning för att placera mig på plats i tandläkarstolen. Jag fick istället sitta kvar i min stol medan den unga, kvittrande kvinnan rotade runt i munnen med spegel och den där vassa vad-den-nu-heter.

Det är visst 10C (Hur tusan får man till den däringa grader-ringen innan C-et?) skillnad mellan temperaturen i Kumla och Kopparberg. Och kommer det en halv meter snö i Kumla, kan man ge sig på att det kommit en meter i Kopparberg. Jag ställde mig tveksam till båda påståendena, särskilt om snön. Men, det blir svårt med vidare efterforskningar då det aldrig ligger 50 cm snö i Kumla. Jag argumenterade dock inte, utan gapade snällt och visade gaddar och tandkött.

Jag kände mig lite som min bil torde ha känt sig i förrgår (Silverbilen är av samma märke som den om vilken Orup sjungit: Det är en vän med träpanel och hjärta, så självklart har den känslor) när den var på besiktning.

Silverbilen fick två tvåor och beläggs med körförbud om dessa fel inte åtgärdas och visas upp hos bilbesiktningen (som med bara en liten felaktig tangenttryckning blir bilbeskitningen :) inom en månad. Kvittrande kvinnan gav mig bara en tvåa men något körförbud hörde jag som tur är ingenting om. Jag fick en återbesökstid i december och får helt enkelt hoppas att polisen inte stoppar mig och begär att få inspektera 46D (Jag tror detta var den korrekta benämningen på den ansatta bissingen)

Om regn, rusk och ruggighet

Jag pallar inte regnhösten. Sol-kallt-och-hög-klar-luft-hösten går alldeles utmärkt i jämförelse. Idag slog mig dessutom den nedslående tanken att det under sisådär tre månader kommer vara mörkt ute när jag kommer hem från jobbet.

Vad ska man ta sig till för att skaka av sig den ruggiga jag-vill-bara-ligga-i-sängen-känslan? Jag försökte genom att kolla på Business Time med Flight of the Conchords, men det får mig bara att vilja ligga kvar och kolla på mer.

Fläkten blåser värme i mitt ansikte och det är svårt, så svårt att stänga av den för att komma upp och igång igen. Det är en av anledningarna till att jag har problem att passa tider under vinterhalvåret. Just nu rinner tiden ut för mitt fredagsengagemang. Men, fläkt eller ej känns det egentligen inte så inspirerade att åka då det inte har dykt upp så många andra på fredagkvällarna hittills. Det är segt att sitta ensam. Men kanske tonight is the night, fullt hus och hallaballoo hela natten lång...

Och blir det inställt har jag hört att det vankas blåbärspaj hos Knitta och Knutte. Kanske jag skulle ta en sväng dit.

Om nationaliteter och taxiresor.

Jag har kommit på att jag är ganska internationell. En vanligt torsdag som den här har jag mött människor från Holland, Thailand, Polen, Kurdistan, Serbien, Somalia, Etiopien, Rumänien, Bosnien, Tyskland, Filippinerna, Irak och Afganistan. Och några från Sverige också. Hur många nationaliteter kommer du upp idag?

Ändå hann jag både träna och dessutom på hemvägen sitta och förbanna Transam som planerar färdtjänst och sjukresor i Örebro län under min sightseeing-tur genom södra Närke. En resa som i vanliga fall tar tolv minuter tog drygt fyrtio.

Pros: Jag fick se ett höststrålande Sannahed och Rala och passera ett farthinder á la Kjelle Bergqvist i Bästa Sommaren.
Con: Jag kom för sent till jobbet.

Hmmm, jag tror jag så här i retrospekt inte har så mycket att gnälla på, the Pros uppväger ju helt klart the Cons.

Om att mogna eller inte mogna

17:59

Jag har haft en tomatplanta i västerläge på altanen som växt sig klök och fin (som min småländska mamma och mormor säger, fast skriftspråket knappast gör diftongerna rättvisa) över sommaren. Lite väl stor har det visat sig, då all kraft gått åt till att producera blast. Tomaterna däremot har blivit små och gröna.

Jag bestämde mig dock att ta in det gäng tomatkart som hängde kvar efter första frostnatten för att se om de, som någon sagt mig kunde mogna i en skål i köket istället för att frysa bort. Ännu har endast tre blivit moget röda och de 20 andra ligger beige-gröna kvar i skålen och börjar mjukna på ett oroväckande sätt.
_________________________________________________

Mognat har däremot min packning från norrlandsresan gjort. Idag var den färdig att plockas upp ur väskan och stuvas in i skåp eller tvättkorg. Man måste akta sig så man inte stör den ensamboende 20-something-mannens rutiner i hemmet. Men snart misstänker jag att en 20-something-kvinna mer permanent kommer vända upp-och-ner på världsordningen här hemma. But I can´t wait!
_________________________________________________

Jag tror också att jag mognat nog att lyssna till slutet på Stäppvargen av Herman Hesse, briljant inläst av Erland Josephson. Som den uppmärksamme bloggläsaren erinrar sig började jag så tidigt som i somras på Skruttets inrådan läsa/lyssna till den. Jag undrar om Harry kommer mörda Hermine, om hon i själva verket är barndomskamraten Herman och om han finner föreställningen som endast är för förryckta?
_________________________________________________

Undertecknad har dock inte mognat vad gäller humorpreferenser, titta bara på den kilometerlånga kommentaren på Suziluz inlägg här.

Om en bra predikan

15:54

En bra predikan ska, har jag fått lära mig och erfarit, innehålla tre punkter. Under dagen har jag fastnat för tre saker som jag tänkte skriva om, på ämnena Språk, Odödlighet, och Språk (igen). Jag tänkte först skriva tre separata inlägg för att korta ner (och få upp statistiken på antal inlägg i oktober :), men det blev bara ett, håll till godo.
______________________________________________

Jag lyssnade på Yukiko Duke som pratade böcker på SVT imorse, och hon tipsade om den nyblivna Nobelpristagaren Herta Müllers bok Kungen bugar och dödar. Tysk-rumänska Müller beskriver i boken hur det känns att i vuxen ålder tvingas lära sig ett nytt språk (rumänska) och jag kunde inte låta bli att tänka på mina elever på SFI. Kanske skulle jag ta och läsa den någon gång snart.

Helt plötsligt måste man tillägna sig ett annat språk, och då känner man att man inte riktigt bottnar.
- Yukiko Duke om boken.

Modersmålet har man bara, nästan utan egen medverkan, det är en hemgift som uppstår obemärkt och det blir bedömt av ett senare och annorlunda, tillkommet språk.
- ur Kungen bugar och dödar

Gom heter på rumänska mun-himmel, visst är det poetiskt vackert?
______________________________________________

Michael Jackson har släppt en ny singel, This is it, en ganska slentriantråkig ballad av det sena Michael Jackson-snittet. Det var ingen revolutionerande musikupplevelse, men när jag hörde den kunde jag inte låta bli att tänka på samma sätt som när jag såg filmen The Dark Knight med Heath Ledger. Det är onekligen konstigt att se eller höra "något nytt" av en människa som är död.
______________________________________________

Afasi (eller kanske mer passande dysfasi) är att ha en större eller mindre störning av den språkliga funktionen som följd av en hjärnskada. Tänk att inte kunna klä sina tankar i ord. Jag hoppas inte ordbegåvningar som Skruttet och Suziluz drabbas av detta. Ingen annan heller förresten. En logoped (tror jag hon var) i Radio Örebros program uttryckte det så fint:

Människornas förhållande till språket är som fiskarnas förhållande till vatten.

Vi simmar fram med språket på alla sidor utan att tänka på det och det är först på "torra land" vi saknar det. Harpasione kan nog intyga.

Amen.
______________________________________________

Oj, det blev visst långt, och det tog en dryg timme att skriva ner med huvudmusen. Kanske skulle jag som sagt delat upp det. Jaja, ni kom ju iallafall ända hit, det var tappert kämpat, kära läsare.

Om min resa

I SFI:s läroböcker delar författaren ibland upp sammansatta ord för att det ska bli lättare för eleverna att förstå texten. Jag valde samma pedagogiska grepp för dagens blogginlägg. Detta är min helg i korta drag:

Res-feber:
Det kändes som att klockan aldrig ville bli 14:30 så jag fick åka.

Säng-trubbel:
På STFs vandrarhem i Sundsvall finns inga elektriska sängar. När man försöker ordna provisorisk höjning av huvudändan kan vad som helst hända.

Sol-resa:
Vi kunde inte fått vackrare resväder på uppvägen.

Professionalitets-fascination:
När Skruttet kom stormande med den vita rocken som ett segel efter sig kunde jag inte annat än förundras av hennes uppenbarelse, stegen var lika beslutsamma och målmedvetna som en färdig läkares. Synd bara att hon inte såg mig.

Göteborgs-toast:
Missa inte restaurang Göteborgs kycklingtoast nästa gång ni är hungriga i Umeå, bästa lunchen jag ätit, period.

Konst-film:
Inte heller det sjuttielfte gången jag såg Hero lämnade den mig oberörd. Har ni inte, så se den!

Gemenskaps-närhets-kärleks-lycka:
Att bara få titta in i sin älskade ögon (Åsså pussas lite, förstås) tills man är trött och somnar, vilken lycka!

Orm-vrå:
Holmsund Tropikhus, väl värt ett besök!

Gubb-kaffe:
Herr Katalan bjöd på uppvärmning efter ormtjusningen, alldeles lagom.

Dessert-buffé:
Att däremot kalla utbudet på efterrätter på eftermiddagens frossfest för lagom föll ingen in. Men trevligt och gott var det lika väl.

Lands-sorg:
Nja, det kanske är att ta i, men ingen Sydafrika-resa för Lasse iallafall.

Avskeds-stund:
.... Inte roligt.

Titt-kö:
Tänk att detta fenomen existerar, att det bildas bilkö i motsvarande fil på motorvägen för att folk saktar ner för att glo på en olycka.

Kyrk-soffa:
Ligga och vila på en soffa i Kanalkyrkan i Sandviken. Kanokul! 4 av 5 toasters.

Hem-komst:
Efter 630 minuter på väg var jag hemma igen.

Om radioskugga

Nu har det varit blogg-tyst några dagar, och kommer så vara ett tag igen eftersom jag far norrut och kommer ha annat att göra. Just nu visar höstsverige sin bästa sida, och verkar så göra större delen av helgen. Jag är riktigt peppad att åka på äventyr, första etappen är Kumla-Sundsvall under eftermiddagen och kvällen.

Undrar förresten om några bovar och banditer läser min blogg, då får de reda på att jag inte är hemma. Hmm, jag tar risken, det finns ju inte så mycket fint att sno här hemma, mitt mest värdefulla föremål, the object of my desire, är ju just det Skrutt jag ska besöka. Om någon snor henne, då blir jag argare än Orup blir vid en viss bilstöld. Söt kille i videon, förresten, om man får säga så som man...

Allt hänger ju ihop fantastiskt fint på den här bloggen, det är ju just med en Mercedes jag ska göra min road trip. Röd tråd kallas det visst. :)

Om beroende (återigen) och beslutsamhet

Hattrick is currently offline.

Och jag som trodde jag bara var lindrigt beroende. Undrar hur dom mår, den unge norrmannen Sverre Flö, den italienske måltjuven Mimmo Geraci, danske Marco Hoffman med det gyllene tillslaget och alla dom andra.

Jaja, kanske inte hela världen nu när jag har Spotify! Tack, puttirutti, när jag inte fick ändan ur vagnen och letade upp hemsidan där man kan få reklamversionen utan invite skickade du en till mig så jag kan lyssna på Glen Hansard, Melody Gardot och Ben Folds. And quite a few others, I might ad.

Imorgon blir det till att försöka förändra attityder igen, ett viktigt och roligt arbete. Bara man bestämmer sig blir det bra, sägs det. When your mind´s made up, sjunger Glen och Marketa. My mind´s made up att detta ska bli en fantastisk vecka!

Ps. Undrar om hattrick-bollen får in Spotify i lurarna?

Om himmelsbrand

18.18

Det brinner i himlen. Jag har aldrig sett en sådan himmel förut. Varma, röd-orange-gula färgtoner med små stänk av rosa. Min grå-blå silvergran som förgrund. Alla tankar stannar upp inför denna naturens konstverk.

Och så, på tre-fyra minuter är himmelsbranden bortblåst av en ivrig höstvind. Den gav mig ändå en uppmuntran inför kommande projekt. Bröd och småkakor, here we go!!

Om körhelg och höstgrubbel

17.08

Åter hemma efter en natt på bortaplan med mycket sång och tio krångliga trappassager. Gemenskapen är äkta och inbjudande, men jag känner mig ändå inte tillfreds. Många tankar har virvlat runt i mitt huvud och flyttat mitt fokus från noter och stämmor. Ensam i mängden, orolig, trött.

Stressar hem för att hinna med ett telefonsamtal jag både längtar och räds. Men trafikljusen strejkar i Storstaden och trafikanarki utbryter. Magen knyter sig hårdare. Landar för sent och blir ensam igen i mitt 105 cm breda fängelse. Här ligger jag och kommer ingenstans utan hjälp. Jag, smärtan och oron.

Ding Junhui missar ett maximum break i min TV, solen skiner höstvackert, fläkten blåser värme i mitt ansikte och Rostbröderna har spelat lika men det räcker liksom inte. Ska det vara såhär bara för att det blivit oktober?

Hösten är verkligen här och igår märkte jag att min motorvärmare är trasig. Och att det är glapp i CD/radion. Skruttbil. Och vi som ska färdas 750 km norrut nästa helg, Skruttbilen, bästa medarbetaren och jag. Men till vad? Till ett Skrutt i alla fall, och det är inte fy skam.

Om svaret jag aldrig vill höra

Ibland är det svårt med kärlek.

Han: - Jag älskar dig.
Hon: - Det kan inte jag hjälpa.

- ur Maken av Gun-Britt Sundström

Jag tror inte jag ska läsa boken. 10 år av slitningar innan relationen bryts. Eller ska jag det?

Om att återkomma

14:48

Idag var jag tillfälligt tillbaka på min gamla arbetsplats. Det kändes hemtamt att åter köra samma väg som man rattat fyra dagar i veckan under nästan ett helt läsår. Vissa saker hade dock ändrats, asfalten vid järnvägsöverfarten hade bättrats på så att min löjligt låga hastighet över spåren var helt onödig. Däremot var vägen uppgrävd på ett nytt ställe så att jag fick panikbromsa för att inte stötdämparna skulle gå åt. Det händer saker på tre månader.

Väl framme ställde jag bilen på min vanliga, improviserade parkeringsplats och rullade in genom entrén. Ojdå, plattorna hade visst lagts om så att rullstolar enklare kunde ta sig in. Fyra år för sent, skulle man kunna tycka. Men ändå bra.

Jobbet gick som det brukar, vi var väl varken bu eller bä, det kändes ganska beigt (bäscht? Det där med stavning...). Åhörarna verkade i allafall nöjda och det är ju trots allt viktigast. Om de går ut i världen med en något förändrad/förbättrad syn på människor med funktionsnedsättningar har vi ändå uppnått någonting.

Om ett överraskande ögonlock

Min kropp har ännu en gång överraskat mig med ett nytt, konstigt beteende. Denna gång är det inte som oftast den förlamade delen av kroppen som spelar mig spratt (eller spatt) utan mitt högra ögonlock. Det har ryckt i det från och till hela dagen. Mycket irriterande, och det slutar inte trots att jag gnuggar. Jag tycker inte jag varit överdrivet trött eller nervös heller, undrar vad det beror på?

Jag har inte varit i närheten av en spegel när det har hållit på, men jag föreställer mig att jag ser ut ungefär som Scrat från Ice Age just innan geisern får utbrott eller när det nu är hans ögonlock rycker.

Jag googlade efter just det Youtube-klippet med Scrat men hittade det inte, men väl detta.

I'll looked like this squirrel in Ice Age with his twitching eyes!

Jag är i alla fall inte ensam, även i Kuala Lumpur finns det ryckiga ögonlock.

Om lärdomar

Jag har lärt mig mycket senaste tiden. Det gäller bara att bevara kunskapen och använda den vid rätt tillfälle. Detta är några av de senaste dagarnas lärdomar:

* Farfar i plural heter farfäder. Jag tyckte det var för likt förfäder och var osäker innan jag frågade B som är svensklärare. Jag gillar i och för sig farfrar bättre, men nu vet jag i allafall.

* Ost ska vara rumstempererad för att smakerna ska framhävas bäst. B, en outtömlig källa till kunskap berättade att hon tar fram sin ost på kvällen före för att frukostmackan ska smaka riktigt gott.

* Min dammsugarmodell heter RC-300.

* Jag har också fått ett vackert visdomsord från Melody Gardot, en ung, amerikansk jazzsångerska. Ho var med i ett mycket bra avsnitt av Skavlan, titta på det! Hon fick frågan om vad som varit hennes viktigaste lärdom i livet och svarade:

The greatest joy that any of us will ever experience is from serving others, so when you serve others and then you serve yourself, your life in enriched.

Det kan jag skriva under på!

Om dammsugarpåsar

Detta med dammsugarpåsar. Jag hade inte riktigt greppat vilken djungel det är förrän idag. Härom veckan var jag och handlade och fick syn på ett paket som var billigt och hade en lovande slogan:

xxx Universal - Passar till dom flesta dammsugarna.

Min snabeldrake visade sig dock inte höra till dom flesta. Jaja, jag gav inte upp utan tittade noga på beteckningen på the damn sucker men hittade bara ett watt-antal, nämligen 1600. Jag åkte till Småstadens mittpunkt, ICA Maxi, och upptäckte med stigande fasa att det fanns en hel vägg, från golv till tak fullproppad med olika modeller och storlekar.

Bredvid hängde ett häfte som skulle underlätta sökandet. Dammsugarna var först uppdelade efter märke och sedan stod det för varje enskild modell vilken påse som skulle passa. Tyvärr fanns inte modellen w1600 under mitt märke, vilket jag i och för sig redan på förhand misstänkt. De andra hette typ RC-450 eller RR-800, watt-antalet är väl bara hur mycket dammsugaren suger. Och min suger fett. I ordets mest negativa bemärkelse.

Vi fanns dock ett paket som någon annan frustrerad dammsugarpås-kund slitit upp för att jämföra med. Sorten hette Y101 och enligt manualen passade den till flera maskiner av mitt fabrikat. Den såg ut som den som sitter i hemma. Typ.

En annan sak jag fick reda på när jag bläddrade i dammsugarpås-bibeln var att det inte fanns några Speedcleaners. Konstigt, de måste ha utgått ur sortimentet på senaste tiden, i Kenny Starfighter fanns dom ju i allafall, men det var ju förstås på 90-talet. Hade jag haft en sådan hade städningen blivit mycket roligare. Om sladden var tillräckligt lång skulle jag till och med kunnat utmana självaste Harry Potter om platsen som sökare i quidditch med den.

Men hur skulle jag lösa mitt dammsugarpås-problem? Enter Sebastian! En ur ICA Maxis hjälpsamma personal kom till min räddning och allt var frid och fröjd. Eller? Njae, inte riktigt, men det han kom fram till (genom google, visst är det underbart) var att den enda dammsugaren av mitt fabrikat som hette något med 1600 ville ha påsen Y50. Hans råd var dock att jag först skulle gå hem och vända och vrida på snabeldraken för att hitta en RC- eller RR-beteckning.

Jag träffade i allafall till slut en deal med Sebastian att jag kunde få ta med mig en av påsarna i den upprivna kartongen. Alltid något. Nu återstår att pröva 101:an här hemma, jag har inte vågat än. Hoppas, hoppas.

Efter all denna dammsugarpås-uppståndelse bestämde jag mig för att åka hem till Moderskapet och äta favoritmaten, fläsk, löksås och potatis. Mycket gott.

Imorgon ska jag baka matbröd och småkakor. Vilken hemmafruhelg, Anna Anka skulle blivit upprörd.

Ps. Jag googlade lite till nu och vips!

Daewoo RC-3006/B

Ögonblicksbilder från 2008 och 2009

Visst är det lätt att glömma vad man gjort när åren springer på, men inte trodde jag att det skulle gå så fort att förtränga dessa fem händelser.

Jag har visst varit VD för en smörgåsbarskedja som behandlat en av sina franchisetagare i Stockholm på ett otillbörligt sätt i juni förra året.

2008-06-02

... Sandys vd Magnus Hermansson slår ifrån sig anklagelser om bedrägligt beteende. ...

Mitt i denna turbulens hann jag ändå häva mig ner till västkusten och ställa mig på en fotbollsplan i Lysekil fem dagar senare, och skötte mig tydligen rätt bra:

2008-06-07

Lyse FF - Tanums IF 3-0 (1-0)

... Två andra lagdelar som också skötte sej utmärkt idag var forward duon Magnus Hermansson och Mirzad Neziraj som hela tiden oroade. ...

I november samma år hade jag skiftat spår och blivit en framgångsrik föreläsare. Undrar när och var jag skaffade mig den långa och gedigna säljarerfarenheten?

2008-11-10

Måndagen den 10 november kommer Magnus Hermansson hit och föreläser för våra samhällselever om personlig försäljning. Magnus är verksamhetschef på Technet Business School, där han utbildar säljare åt Koneokedjan. Han har en lång och gedigen erfarenhet som säljare och kommer att ge eleverna många bra tips på hur de lyckas med sin försäljning.

Att jag varit med i TV har jag verkligen inga minnen av, och än mindre av att jag därefter fått recensera golfbanor i en småländsk tidning. "Magen" förresten, vad kan jag ha gjort för få anta ett dylikt epitet?

2009-05-05

Magnus "Magen" Hermansson, känd från TV3:s "Ensam mamma söker", presenterar och recenserar golfbanor i VäxjöNytt.

I augusti var det visst sport igen, men denna gång var det innebandy som gällde, ända in i kaklet. Ja, jag säger då det.

2009-08-04

... Det går inte att ta miste på det faktum att Magnus Hermansson brinner för innebandyn. ...

Och så får jag reda på i mitt eget kommentarsfält att jag i dagarna är med i studenttidningens annons.

Och jag som tycker jag inte gör så mycket, tack Google för att du fräschar upp mitt minne!

Om dagen idag

Morgon igen. Några minuters snooze innan jag tar mig an ännu en dag.

Träning med tanterna. Kroppen signalerar svårtolkat missnöje.

Åter hemåt för kontroll av möjliga fysiska problem som kan orsaka ruggigheten.

Konstaterar via uteslutningsmetod. Trött på att behöva krångla.

Mot arbetet. Fortsatt seg i kropp och själ.

Kylig vind skapar böljor i det långa, ännu gröna gräset.

Jag tänker att - Sådär ser det nog ut i Rohan.

Dålig elevuppslutning. Ansvarig hemförlovar undertecknad, - Du ser trött ut, åk hem du.

Stannar till hos moderskapet.

Äpple på altanen. Nerikes Allehandas frågelek.

Solen smeker ansiktet. Enstaka moln som skyndar över himlen.

Det känns som mars eller tidig april.

Rull hemåt i hopp om att kroppen ska komma igång.

Hemsysslor som medarbetarna förbjudits att göra sköts av moderskapet.

Fint blir det både här och där.

Snart iväg att traggla körstämmor med basbröderna.

Kan bli trevligt, om bara tabletterna vill börja verka.

Om stämningshöjare

Jag ska inte ljuga. Dagen har inte varit särskilt bra, undertecknad har trots en del avbockade måsten under förmiddagen gått (njae iofs inte) runt med en melakolisk, självömkande känsla gnagande i magen. Tankarna har vandrat mellan nuvarande och framtida tillkortakommanden pga fysiska och psykiska hinder.

Inte ens tanken på den förestående cupmatchen i Hattrick förmådde pigga upp mig något vidare. Hattrick har annars länge varit en källa till mycket glädje och tidsspillan under de dryga sju år jag hållit på med spelet.

Internetfotbollmanagerspelet Hattrick firar i höst 10 år. Efter några år skapas det i ett spel av Hattricks storlek ofrånkomligt en rik flora av myter kring oklara regler etc. En myt som jag som ung Hattrickspelare under flera år tog som dagsens sanning var att det existerade något som kallades för clowner.

Clowner ansågs hjälpa till att hålla stämningen (se vidare förklaring på Hattricks regelsida, eller i en något förvirrad utläggning på Skruttets kommentarsfält) på en högre nivå. Jag köpte nöjd och glad en sådan clown för dyra pengar men åskilliga säsonger senare framkom det att detta med clowners nytta varit en helt grundlös myt.

Tji fick jag. Tack ändå, Merce Atares för många säsonger som verkningslös clown, du värmde iallafall mitt och alla dåvarande Rostbröders hjärta.

Min nyfunna stämningshöjare däremot är mycket potent och kommer inte läggas ut på transfern any time soon. Hon har tvärtom livstidskontrakt med klubbägaren. Ett telefonsamtal vände stämningen från dålig till fenomenal. Det ni, Hattricknördar, en sån skulle ni ha!

Om geocaching

Jag träffade kamrat M idag, trevligt som alltid. Vi lärde känna varandra någon gång på stenåldern, men har inte haft mycket kontakt alls under drygt 10 år. Nu har våra livsvägar åter flätats samman till (hoppas jag) bådas glädje.

Vi kom att tala om en av hennes passioner, nämligen Geocaching. Det fungerar som en 2000-talets skattjakt, det finns massor (jag menar massor) av gömställen runt i hela världen som man ska leta upp med hjälp av en portabel GPS. I Sverige finns det 17 000 registrerade gömställen, caches.

Ett gömställe har en behållare av varierande storlek och i den ska det finnas en loggbok eller gästbok där man kan skriva att man besökt platsen och några bytesprylar. Om du lägger något du har med dig i skattgömman får du nämligen också ta något därur.

Alla gömställen är registrerade med koordinater på hemsidan, så det är bara att knappa in i sin GPS och börja leta. Ibland finns det ledtrådar, typ Under en sten. Man kan också lägga upp ett nytt gömställe via hemsidan. I Småstaden finns det tydligen ungefär 30 gömställen redan och i Storstaden två mil bort finns det 200.

Geocaching startades år 2000 när USA tog bort störsignalerna från sina satelliter, vilket gjorde att gemene man kunde söka platser med bara någon meters felmarginal med sin GPS. Just nu finns lite drygt 900 000 registrerade skattjägare i världen.

Tänk, vad folk hittar på. Nästan lika nördigt som Hattrick.

Om att inte kunna spola (among other things)

22:36

Well, it´s official. Skruttet has left Närke.
Man kan inte säga annat än att det har varit time well spent. Värst vad mycket engelska det blir. But that´s how it goes. Jag ligger här, so blue and alone. Klickar fram Falling slowly från filmen Once som vi såg igår. Inget blir bättre, tvärtom. Minns en av dom sista meningsbytena:

- Till och med änglarna gråter.
- Ja, det verkar så.

Regnet fortsätter ösa ner nu efter en helg med väder som inte lämnat något övrigt att önska, sol från en blå himmel hela helgen. Minns ett japanskt citat ur en bok från ett hem som flyttat.

Varje möte är början till ett avsked.

Det låter lite sorgligt. Passar ikväll, detta möte blev avsked för fort. Smärta i kropp och själ. Sätter på låten för fjärde gången och sjunger med i texten.

Moods that take me and erase me
And I'm painted black

Vill spola tillbaka 3 701 minuter. Vill också spola längre, 4 336 273 minuter. Inte hoppa, i allafall inte framåtvolt.

Vill spola fram ca 26 820 minuter. Men det går inte. Nu är nu är nu.

Om nedräkning och svininfluensa

Om 870 minuter hoppar det av ett Skrutt på en av Järnvägsknutens många perronger. Lycka!

Nåde SJ, eller vilka det nu är som transporterar henne, om de låter henne komma så mycket som en minut senare, jag tror inte jag skulle stå ut. På perrongen står då en beredvillig Knyttmamma som lovat köra hem Skrutt och packning till Småstaden.

And now for something completely different. Är det Monty Python, tro? (googlar...) Yes, 1-0 till Knyttet i värdelöst vetande!

Jag var på födelsedagskalas igår och vi kom att tala om Trynet, Svinet eller H1N1, kär pandemi har många namn. En tanke slog mig då jag kombinerade gårdagkvällens diskussion med ett nyhetsinslag jag sett tidigare på dagen.

Problemet vi fann var att Sverige beställt vaccin för hela befolkningen, men att beräkningar visade att endast ca 70% verkligen skulle gå iväg och ta sprutan. Således har vi 2,5 miljoner sprutor vaccin som inte kommer användas.

Nyhetsinslaget handlade om att vissa länder i Europa inte hade råd att vaccinera hela befolkningen, och då kan man ju dra den kloka slutsatsen att om man kan lösa det logistiska problemet kan man hjälpa ett mindre bemedlat land som inte kommit igång med vaccineringen när den vaccnationsbenägna delen av Sveriges befolkning masat sig iväg till vårdcentralen. Bra idé?

Om 844 minuter hoppar det av ett Skrutt på en av Järnvägsknutens många perronger. Lycka!

Om mammas nya kille

11:22

Jag kan börja med att lugna eventuellt oroliga läsare, rubriken hänvisar inte till Knyttmammans förändrade relationsstatus. Hon är fortfarande efter sisådär 34 år lyckligt gift med Knyttpappan. Det handlar istället om P3:s så kallade humorprogram med detta namn.

Jag tränar alltsedan min skada i Landstingets lokaler av ohejdad vana, av ekonomiska skäl och mest kanske på grund av tillgänglighet och utbud av anpassade träningsredskap.

Nåväl, en negativ sak med detta är att P4 är förhärskande i högtalarna i träningslokalen. Det är svårt att pumpa ut det där sista när Bosse Jardler eller Arne Holmberg diskuterar heta ämnen som den nyligen införda åldersgränsen på Red Bull och Burn på Pressbyrån och Seven Eleven.

Men, nu till det verkliga Närke-gnället. Ungefär vid klockan 11:10 varje tisdag har det lokala programmet Boulevard lämnat plats på ett program som heter Mammas nya Kille. Detta är den värsta radiounderhållning jag hört någonsin, och jag förstår inte hur någon kan uppskatta programmet. Det går ut på att två män sitter och samtalar, en intervjuare och en gäst. Intervjuaren är the straght guy, medan gästerna har olika norrländska dialekter och mest bara sitter och svär. Totalt obegripligt. Är jag själv i lokalen stänger jag av skiten. Och detta har Sverige av idag med bred marginal utsett till P3:s bästa humorprogram någonsin.

Börjar jag bli gammal och oförstående inför det sena 00-talets nya humoristiska genier? Sorgligt.

Om gröna fingrar

Min älskade gula Azalea i juni

Jag blev som ofta just nu inspirerad av Suziluz blogg, denna gång till att skriva om gröna fingrar. Jag tycker nämligen att jag är utrustad med sådana. Det är inte bara så att det mesta överlever på fönsterbleck och i rabatter. Det prunkar till och med på sina håll.

Särskilt nöjd är jag över att ha fått agera blom-akutmottagning för en av A:s blommor. -Kan du inte se om du kan rädda den här? sa hon någon gång i vintras och överräckte en risig, brun-gul-grön, ormbunksliknande stackare. Jaha, tänkte jag, den är ju synbarligen ett lost case, men den får väl stå någon vecka i fönstret hemma innan jag kastar den.

Men väl hemma började det rycka i dom gröna fingrarna och växtsaxen åkte fram. Ordentligt ansad blev växten, som jag tyvärr saknar både namn och bild på (återkommer eventuellt med åtminstone det senare), och det visade sig att den inte såg så gul-brun-ledsen ut längre.

Efter bara några veckor med lagom mycket vatten och näring i mitt öster-fönster (köket) såg jag ett litet, ljusgrönt skott i en klyka på en av de kvarvarande, späda grenarna, och vips kom det flera, snart även ur jorden. Nu är den en av mina favoriter, grön och fin, och A försäkrar att jag får behålla den.

Jag tror vi alla behöver få lagom näring och värme i våra liv för att inte vissna bort, och ibland måste vi ansa bort överflödiga aktiviteter och beteenden för att nya, pigga och sunda skott ska kunna titta fram efter en tids vila.

Och så tillslut slut ett tips:

Ska du hem till en eventuell framtida svärmor för första gången kan det vara utmärkt att ta med en blomma du själv planterat och skött. Det genererar en del svärmorsdrömspoäng. Funkade i allafall bra för mig ;)

Om saker jag gillar

22:08


Jag tycker om att se tenniskonst

Jag tycker om när Rostbröderna vinner i internetfotbollmanagerspelet Hattrick.

Jag tycker om kloka och trevliga svärföräldrar. Och de vanliga, som också är ganska bra. Väldigt ganska bra.

Jag tycker om Faschings blogg, som bland annat hjälper mig lösa språkliga mysterier. Gjorde jag förresten rätt ovan, Fasching?

Jag tycker om Suziluz blogg, hon skriver så vackert och tänkvärt att man nästan blir avundsjuk, men jag är mycket glad att jag hittat henne.

Jag tycker om att vara puttinutt-romantisk, ett intresse jag de senaste 76 dagarna fått glädjen att utveckla och förfina.

Jag tycker om marknadsgodis, särskilt mintkyssar.

Jag tycker om vanliga kyssar också. Vilket för in mig på....

Jag tycker om Skruttet.

Jag tycker om Skruttet.

Jag tycker om Skruttet!

Om bekräftelse

16.35

Idag kl 10 var det showtime. Min stund i rampljuset. Eller ja, jag var ju inte direkt huvudattraktion, men mitt namn stod i allafall i programbladet och eventuellt även i annonsen i lokaltidningen (Jag har prioriterat bort lokaltidningen med tanke på åtgången på träd osv). Uppträdandet gick helt enligt planen och jag skymtade en tår eller två på vissa kinder, vilket jag tog som en bekräftelse på att jag gjort något bra.

Jag tror dom flesta människor till viss del lever för att få bekräftelse och uppskattning. Jag vet att jag gör det i allafall. Att människor tycker det jag gör är givande och värdefullt och uttrycker detta kan väl inte vara fel? Jag har nämligen läst Suziluz blogg och hon har skrivit om att hon har kämpat för att bli vuxen, och då haft hjälp av dessa ord:

För en människa som uppriktigt söker inåt, blir varje yttre bekräftelse ett misslyckande.

I sådant fall är jag inte vuxen, men så är jag ju bara 28 år också. Men jag tycker inte att jag håller på att köra in i väggen. Jag trivs tvärtom ganska bra med livet som det ser ut, utom vissa relations-geografiska problem. Mina låga dagar har jag ju såklart ibland, men i det stora hela är jag nöjd.

Men Suz är klok, jag får läsa om och begrunda, detta var bara den första reaktionen på hennes text. Kanske det sjunker in så småningom.

Om nya perspektiv

16:42

Jag lyckades på något sätt genom ett snabbkommando rotera min bildskärm 180 grader för ungefär en halvtimme sedan. Muspekaren gjorde uppror och rörde sig precis tvärtom mot hur jag försökte dra den. Aaahhh, virus? Har datorn fått svininfluensan?

Det blev mycket frustration och ett oroligt samtal till storebror M. Som vanligt visste han på råd, så nu kan jag lugna mina eventuella bloggläsare som råkar ut för samma problem: Klicka på den lilla skärmikonen längst ner till höger (I mitt fall blev det högst upp till vänster :), gå vidare in på Grafikalternativ, därefter Rotation och bocka tillslut i Normal istället för 180 grader, så ska ni se att allt blir bra igen. Man lär sig något nytt varje dag.

På tal om nya perspektiv, här är en journalist som vips blev världsberömd yoga-instruktör. Mycket rolig läsning. Läs förresten fler inlägg av Skallarnas sammansvärjning, det är väl värt.

Om vägarna

En massa tankar börjar virvla i mitt huvud, som alltid när jag läser Suziluz blogg. Läs, för Guds skull! Måste citera en bit här:

Vi kan tro så mycket om vägarna. Att de går åt håll vi förstår oss på. Att vi sett resan förut, och att det aldrig har funnits vilt på just den här sträckan, bara att gasa på. Eller för all del så kan vi köra i 30 kilometer i timmen på 110-väg, för säkerhets skull, för att aldrig riskera en tappad kontroll och heller aldrig riskera att få känna hastighetens glädje börja flyga i magen. Eller så kan vi köra vårdslöst, blundande. Men det är inte bara vi själva som styr. Det är aldrig det. För det finns andra på samma väg, det finns alltid andra.

Vägarna. Som om Suz tjuvlyssnat på mitt resonemang för sex, sju år sedan. Jag beskrev då min livssituation med precis denna metafor. Jag svischade fram på livets motorväg i alldeles för hög fart, och autopiloten var på. Jag visste ju redan hur livet skulle se ut, folkhögskola och där träffa min livspartner, jobba/resa något år, plugga i tre, jobba och under tiden skaffa ett par, tre knoddar.

Jag tyckte jag kände vägen väl. Så smällde det till, pang, och när jag så småningom åter blev herre över fordonet märkte jag att den forsatta resan inte kunde gå i samma tempo, de förändrade livsvillkoren krävde en nyorientering. Näsan ner i kartboken. Från den dagen har det blivit till att lämna motorvägen bakom mig och snarare söka dom slingriga småvägarna för att hitta fram. Visst saknar jag ibland motorvägens snabba, effektiva och raka transport, men på resan jag nu gör i lägre tempo hinner jag se så mycket mer av omgivningens platser och människor.

Men jag får inte glömma att testa att känna hastighetens glädje börja flyga i magen, som Suz skriver. Men det faktum att Skruttet brakat in i mitt liv ger mig mod att trycka på gaspedalen och utmana mig själv.

Om en ny elev

22:11

När man jobbar på SFI möter man människor från många olika länder men också med vitt skild ambitionsnivå. Jag mötte en ny elev idag som verkligen ville lära sig svenska. Han har varit i Sverige i tio dagar och vi kom att tala (på engelska) om varför han och hans familj kom som flyktingar till just Sverige.

"Sverige är ett så bra land, för kommer man hit får man möjlighet att lära sig språket, för att sedan kunna skaffa sig ett arbete eller läsa vidare, och man får pengar till mat och kläder under tiden."

Jag tror det är sunt att få en kulturell mångfald och vore alla lika motiverade som denne man vore det inte svårt med integrationen, men tyvärr fastnar många innan dom riktigt kommit in i samhället. Där har vi något att jobba med.

Hoppas bara inte att hans entusiasm kvävs när han inser att det nya språket har hela arton vokalljud (vissa språk har bara tre) och innehåller många ord med dubbla betydelser. Tre exempel: Resa och Åker. Båda är både verb OCH substantiv. Tår = substantiv i singular OCH plural.

Jaja, jag ska coacha honom genom djungeln så gott jag kan.

A day in the life

00:15

Förmiddagsfika. Doughnuts, kaffe och gott samtal. Förra medarbetaren har vandrat de 100 metrarna tvärs över gatan till radhuset. Den lilla är bedårande, fyra månader och flörtar redan som aldrig förr. Det blir drygt fadersarbete att hålla friarna stången om sisådär femton år.

Datasystemet på SFI utbytt. Medförande trötta, sorgsna blickar från elever som inte kan logga in, trots att dom följt instruktionerna till punkt och pricka. Var det värt det?
Asch, om någon vecka är det nog ordning på torpet. Korrigering, skofabriken.

Lite tveksam är jag över Sveriges insats mot Malta. Kan vi inte spela bättre har vi egentligen inget i Sydafrika att göra. Men, som någon sa, sex poäng på två matcher var ju vad vi skulle ha. Jaja.

Polly spydde på golvet nyss. Undrar vad hon ätit, när hon hulkade lät det som om det skulle varit en hel havsörn. Hoppas inte. I och för sig är det inte jag som måste plocka upp efter henne, men ändå.

Efter två gånger Seinfeld och en gång 2 1/2 Men ger jag mig för ikväll. Söderling börjar förlora mot Federer klockan 02.30. Orkar inte vara vaken.

Om autonom dysreflexi och -ness

Autonom dysreflexi är ingen lek, det har jag fått känna på under ett par dagar. För mig har det tagit sig uttryck i pangande huvudvärk och svettningar. Om det är samma typ av huvudvärk när man har migrän kan jag bara vara tacksam att jag inte lider av detta, för när mina anfall kommer vill jag bara blunda och försvinna ur mitt eget huvud. Jag kan inte heller hitta någon förklaring till varför det är på det här sättet just nu, bara hoppas att det ger sig.

I måndags kväll tittade jag på You, me and Dupree på TV. Jag gillar Owen Wilson (Shanghai Noon, The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited, A Life Aquatic m fl) och denna romantiska komedi var alldeles lagom som kvällsunderhållning. Wilsons karaktär Randolph Dupree predikar

-Let nothing rob you of your -ness. It´s your name with -ness attached to it.

Det är nog ganska klokt, att man i alla lägen ska försöka vara sig själv och tro på att man duger och kan klara det man påbörjat. Men det är inte alltid så enkelt. Lättare är det då att kliva av och låta någon annan ta ansvar (och cred) för att det ska fixa sig.

Jag är övertygad att jag kan komma långt om jag bara kan bibehålla min Knytt-ness, och mina närmaste är bra på att uppmuntra det.

Om ekonomi

18:00


Jag trodde pengarna skulle räcka till att stoppa undan lite när den 19:e åter infaller. Jag har efter sju år i eget radhus fortfarande mycket dålig koll på min ekonomi. Det blir lite hipp som happ, eller huller om buller, som Babyfarsan uttryckte sig om trafiken i Egypten. Lite väl många månader i rad har det behövts överföras pengar från Ifall om-kontot som krympt betydligt.
-Men det har ju varit Skrutt-sommar, försvarar jag mig inför mig själv och låter saken bero.

Men nu när det grå hösten nalkas har jag ändå haft en extra tanke att hålla i plånboken för att återföra åtminstone någon tusenlapp. Då dimper fordonsskatt-räkningen för fina, silvriga bilen ner. Jahapp. Men för att dryga ut räntan på slantarna något lägger jag internetbetalningen på sista inbetalningsdagen. Så jag kan i allafall tillfälligt lägga tillbaka några pesetas.

Fordonsskatt. Fordonskatt. Min bästa medarbetare är tillbaka efter helgen och associerar till Jim Carreys och Jeff Daniels fordonshund ovan. Hon är bra på att göra min dag ljusare. Men den lystes upp redan en timme tidigare av ett Skruttigt brev. Jag duger tydligen som jag är. Tur. Skulle blivit jobbigt att förställa sig ett helt liv. För ett helt liv lovar hon mig.

Om snabeldrakar med mera

Idag på förmiddagen var planen att besöka Mammons tempel för inköp av ett stycke dammsugare. Befintlig dammsugare är obefintlig, iallafall i Hattrick-benämningens betydelse. Skruttet har till och med bloggat om odjuret den elfte augusti. Jag kräver åtminstone en legendarisk eller gudabenådad snabeldrake, men priset måste ändå vara någolunda modest.

Nåväl, något fick mig på morgonkvisten att ändra planen och gå till det riktiga "templet" istället, och jag är nöjd med mitt val. Mammons tempel har ju i princip öppet 24-7 och om besöket blir uppskjutet ett par dagar spelar mindre roll då golven i radhuset efter gårdagens genomgång är rena och fina och håller sig åtminstone veckan ut.

Medelåldern var väl sisådär 63 år, och idag handlade det om Den barmhärtige Samariern. Orden från predikstolen om medmänsklighet och att ta sig tid för människor i sin omgivning passade bra in i hur mina egna tankar gått den senaste tiden. Allt hänger ihop.

Svärföräldrarslunch och sedan en och en halv timmes gospel väntar. Evangelium både morgon och kväll, kan man få för mycket Jesus? Jag får akta mig...

Ps. Jag har också fått två symmetriska finnar, en under varje mungipa. Trodde vid 28 års ålder att sånt skulle vara ett minne blott. Nåja, vad är en bal på slottet?

Om sportens toppar och dalar

23:15

Igår var det ner och ner, sedan var det paus. Sedan var det ännu mer ner. Tungt som bly för tjejerna som pratade om guld.

Idag var det 70 minuter upp, en kvart ner och tillslut upp, uppare, uppast!!! Tack Zlatan, nu återstår att se målet, då jag inte hade tillgång till TV vid 21:55. Sportspegeln lär veva bilderna imorgon.

Söderling har i skrivandets stund två set upp (6-2, 7-5) men nyss, efter egen matchboll ett set ner (6-7). Orkar nog inte vara vaken tills han spelat klart. Gäspar och blinkar redan.

Om ordning och reda

15:45

Lördagen har traditionsenligt inletts med att jag tillbringade en timme tillsammans med Anders Eldeman och hans musikaliska lek för hela familjen. Enligt min beräkning fick jag till det mesta. Lösningen skickade jag som vanligt in via datorn utan någon vidare förhoppning om vinst. Det är visst fler än jag som gör detsamma, så chansen att vinna en klocka eller ett musiklexikon är nog minimala.

Sedan har jag plockat och plockat bland högarna, det blev visst en del kvar sist. Nu är dock faktiskt högarna (för tillfället) borta och dessutom är det dammtorkat, dammsuget och torkat på golven i radhuset. Ujujuj, va duktig man kan vara. Dessutom slängde jag ihop en lagom utsökt köttfärsröra med svamp, lök och morötter. Massor av curry, salt och peppar tillsatte jag och som sagt, lagom blev det. Och tre matlådor.

Det känns som om det är ordning och reda i radhuset. Undrar hur länge det varar?

Måste bara säga att det just nu inte finns något bättre musikaliskt än Högsta taket, högsta våningen med Jonathan Johansson från skivan En hand i himlen. När gitarren kommer in en bit in i första versen är jag i himlen :)

Om livskraft

Jag och bästa medarbetaren planterade om blommor idag. Jag tänkte bidra med lite hemtrevnad i klassrummet på SFI. Det var aloe vera-plantor vi skulle sätta i små krukor. När vi lyfte fram en av krukorna märkte vi att ett skott hittat ut genom ett av hålen i botten på innerkrukan och strävat mot ljuset i mellanrummet mellan inner- och ytterkruka. Snacka om livskraft!

Detta fick mig att klura över mitt eget liv. Visst märker jag i vissa situationer att min planta växer rakt ner i mörkret på botten av krukan, men nog ska jag nog klara av att vända mig mot ljuset och kämpa mig upp, om min lilla aloe vera kan. Men man får kämpa för att det ska gå, det är trångt och tufft på vägen.

Jag tror att man väljer värld genom att själv vara den värld man vill ha, skriver Suziluz. Hon skriver också mycket annat klokt. Läs!

Ett roligare inlägg

Måste bara spinna vidare på mitt inlägg från igår. Eller rättare sagt låta Peter Griffin göra det.
Family guy rules!

Om att vara låg

23:20

Ännu en dag under genomsnittet (hmm, intressant att jag som praktikant på SFI tappat bort just detta ord och måste återfinna det genom att skriva in average på Lexin). Eller är det detta som är normalt? Hoppas inte.

Dagen har egentligen varit ganska bra, jag har avklarat några borden på förmiddagen, haft en helt ok dag på jobbet och kommit hem och softat och sedan tränat lite. Ändå sipprar det så här vid läggdags in en odefinierbar känsla som ligger och trycker någonstans i maggropen. Jag kan inte sätta ord på den mer än att jag känner mig låg. En känsla jag lärt mig att ogilla, men däremot inte riktigt lärt mig att hantera.

Är det för att det går mot höst och vinter och jag vet att jag har lättare att gräva ner mig i självömkan under den mörkare perioden? Möjligen.
Är det för att jag på sista tiden fått ett helt batteri nya saker att grubbla över? Eventuellt.
Är det för att jag vet att min Skrutt-tid de gånger vi ses under terminen kommer vara mycket begränsad? Sannolikt.

Värst vad det blir mycket gnäll i den här bloggen, är det det här folk vill läsa?
Genast kommer den befogade motfrågan; Skriver jag för folk?

DETTA är iallafall roligt.

Om en kupong (och inredning)

00:17


Jag hittade ett oöppnat kuvert från ICA när jag var duktig och sorterade pappershögar igår. Det är liksom dax när dom hotar att ramla ner från det bord eller den bänk dom är placerade på om t ex en katt skulle spankulera förbi.

En lösning är ju i och för sig att bara vräka ner alla papper på golvet allt eftersom dom kommer, och det skulle ha vissa fördelar:
* Lägenheten som är ganska mörk skulle få både färggladare och ljusare golvytor, då post oftare är i ljust papper.
* Dammet skulle inte synas lika väl som på ett homogent färgat golv.

Dock överväger nog argumenten för ordning och reda, bl a vissa kronofogdesproblem (fråga Skruttet om dylika ting) som lätt skulle kunna uppstå vid sådan posthantering. Kan också bli tråkigt att manövrera rullstolen på sådant underlag.

Nåväl, innehållet i kuvertet var en 5% rabattkupong att använda vid sk veckohandling. Som (tills för två månader sedan, wee, grattis Oss!) ensamstående man i 20-årsåldern har det inte blivit särdeles många veckohandlingar genom åren. Men nu tusan.

Off we went, och jag lyckades fylla tre tygpåsar (Ja, mamma, som väluppfostrad son tar jag med tygpåsar hemifrån) med ditt och datt, och notan landade på 758 riksdaler. Alltså ungefär 37,90 kr tillbaka till mig. Nästan en kebab med bröd på bästa kebabstället i småstaden.

Om det nu inte vore så att rabattkupongen var två dagar för gammal.

Nu är jag trött.

Om att vara beroende (igen)

Jag grubblar för mycket.

På hur det varit, hur det är och hur det skulle kunna bli. Dåtid, nutid och framtid.
Men hur jag än vänder mig sedan dryga åtta år är jag beroende, mer än gemene man. Jonathan Johansson uttrycker ord som jag kan ta till mig som mina just nu.

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här

Så känns mitt liv ibland, så många moment i livet som huvuddelen av mänskligheten vill och kan klara av i ensamhet måste jag har hjälp med, och samtidigt har jag ingen i min närhet med liknande erfarenheter som jag kan dela frustrationen med. Och Skruttet är långt borta.

Grubblerierna sträcker sig allt ifrån hur det ska gå när jag ska flytta från tryggheten med assistans och familj i hemstaden till att jag inte ska kunna dela lika på ansvar i den framtida familjen.

Denna min grubblarnatur skulle jag mer än gärna byta bort. Men jag får nog leva med den, kan jag tro... Well, well.