Om att gråta

Det är något jag alltid haft svårt för. Att gråta. Det är inget jag gör ofta, verkligen inte, även om jag ibland känner mig nedstämd. Ofta är det något synintryck som får mig att gå igång och jag måste erkänna att det är skönt efteråt. Och idag hände det.

Dagens gråtattack triggades av filmen "50 first dates", det har fått mig tjuta flera gånger innan. Troligen ligger det väl andra orsaker bakom detta okulära läckage, ett uppdämt behov, liksom.

Ett av mina värsta anfall var efter min starkaste filmupplevelse. Jag och mina kompisar skulle gå på bio. De hade siktat in sig på någon dussin-Rom-Kom, men jag hade hört att en film som hette American History X skulle vara bra. Jag kunde inte övertala någon av dem att gå, då den visades på den mindre biografen på andra sidan stan.

Vi bestämde att vi skulle mötas på Hamncafét (Örebros då enda kväll-natt-öppna kafé) efter filmerna var slut och jag cyklade dit alldeles själv. Det bar sig inte bättre än att jag bröt ihop i filmens slutscen och kunde inte sluta böla. Jag tyckte inte jag kunde visa mig i det storgråtande tillstånd jag var, utan jag fick cykla runt på stan en kvart och gråta ut först innan jag åkte tillbaka. Ändå blev de väldigt oroliga när de såg mig komma in, och förvånade när jag berättade att det var filmen som fått mig så gråtmild.

Men som sagt, det kan kännas skönt efteråt, så om ni har uppdämda gråtbehov kan jag rekommendera förstnämnda amerikanska happy-ending-rulle, eller rasism-filmen med Edwardarna Norton och Furlong.

Eller varför inte den japanska The Grave of the Fireflies eller Lars von Triers Dancer in the Dark, dessa två garanterar jag kommer väcka starka känslor.

Have a good cry :*)