Om uomitu

Det kom smygande som det alltid gör, ni har nog alla varit där. Du känner lite hutter i början. Lite kall och lite varm. Sen försämras din fysiska statusen hastigt, i mitt fall regregerar jag ungefär 25 år bakåt i tiden och blir mammig och gråtmild. Du ber till en högre makt att det ska sluta, trots att du längst inne vet att när det gått såhär långt så passar bara frasen The only way is up, baby som någon engelsktalande sjöng.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant, har man riktig otur kommer det ju på båda hållen. Och som ryggmärgskadad har man ju inte riktigt ordning och kontroll där nere. Så det är bara att ligga och låta det komma med regelbundna tvättningar av de besudlade delarna. Verkligen stärkade för självkänslan.

Det finns ju som bekant en hel del olika möjligheter till sjukdomsbild, och den självdiagnos jag satt på mig själv är den lindrigare, matförgiftning. Jag ligger nämligen för närvarande (efter ca fyra timmars helvete som bland annat innehöll spyende i keps mm) redan och sippar på en temugg och knaprar rån. Med smör och ost!

Tack Gud, eller Mahadsanid, Allah, (yxig direktöversättning :) som mina somaliska vänner på jobbet skulle sagt, det blev inte så illa som nedan!

Om sommaren som tog slut?

Så, nu verkar sommaren vara slut. För somliga.

Här i Kumla droppar det oförtrutet ovanifrån nästan varenda dag och är sisådär 12 grader, även om det håller upp ibland. Är det höst då? Det kanske är bra för min högra axel som känts lite överansträngd att få åka bil till jobbet istället för att rulla. Jag kan liksom inte stänga av tävlingsmänniskan i mig som bara måste slå föregående dags rekord. 25:12 är den senaste tiden, men det ska nog gå att komma under 25, eller vad tror ni.

Nere i Nordafrika verkar en 40årig sommar vara slut. En 40årig sommar för en viss diktator, och nu börjar förhoppningsvis helt okronologoskt en arabisk vår för ett helt folk. Libyen är potentiellt ett mycket rikt land, säger Reinfeldt. Hoppas bara de som nu får makten kan dela med sig lite mer av den rikedomen än vad föregångaren gjort. Och att alla som under sex månader har lagt alla inbördes meningsskiljaktigheter åt sidan för att störta tyrannen nu inte splittras i nya fraktioner som vill roffa åt sig så mycket som möjligt, utan kan samarbeta för landets bästa.

I Spanien är det dock inte slut på sommarlovet. För fotbollsspelarna i alla fall. Min första tanke när jag hörde detta var att det var lite magstarkt av Messi och Ronaldo att sätta sig och sura för att de eventuellt inte fick de där sista miljonerna i månaden, men när experterna förklarat hur det stod till ändrade jag mig.

Det är kanske inte mer än rätt att en anställd ska ha rätt att få sin lön i brevlådan varje månad och ha rätten att bryta ett kontrakt och söka ett nytt arbete om han eller hon inte fått betalt på tre månader. Jag vet inte hur det ser ut för dig, men i min tillvaro skulle tre uteblivna månadslöner märkas mycket kraftfullt i min ekonomiska situation.

Så, för att summera:

Gaddafis sommar får mer än gärna ta slut.

Spanska fotbollsspelare bör få dräglig anställningstrygghet innan deras sommar är slut.

Min egen sommar får gärna pågå ett tag till även om jag går in på den fjärde arbetsveckan.

Eller nåt.

Om röda lappar

Jag har varit på besök i Den Kungliga Hufvudstaden hos en tvåbarnsfamilj i Tumba. Som det kan bli när barnen är fyra och ett halvt samt ett år hade värden och värdinnan inte hunnit förbereda allt som de hade tänkt.

Det blev köpt thaimat, vilket var mycket gott, och rabarberpajen var minsann hemlagad och utsökt. Innan jag åkte därifrån gjorde jag ett mycket lyckat byte. Jag fick ett bord och fyra stolar till utomhusbruk, tre tavlor samt fyra dukar som ska spännas upp och göra till ytterligare tavlor.

Tavlorna är bilder tagna med kamera och upptryckt på kanvas eller hårt papper. De är uteslutande naturbilder, många från Norrland, där familjen tillbringar stora delar av sommaren. Mycket, mycket vackra är de.

Och vad begärde familjen i gengäld i vår byteshandel? Knappt ingenting faktiskt. Lite papper bara. Närmare bestämt 11 röda papperslappar med gubbar på. Erkänn att jag gjorde ett kap. Är du tveksam tycker jag att du ska komma hem till mig och titta på bilderna.

Om att flyga eller inte flyga

Jag har inte flugit på tio år. Ganska exakt faktiskt, eftersom min senaste flygfärd var en avskyvärd resa i ett litet sketet plan från Bergen till Uppsala. Resan jag gjorde åtta dagar tidigare var lite mer James Bond, så att säga.

Den flygfärden startade med att jag hängde under en helikopter. Som jag minns det var det ungefär som 2:30 in i det här klippet (schyssta slowmotionbilder innan förresten), men det kan ju bero på att jag just brutit nacken och var ganska dimmig just då. Du får fråga någon av de tre som blev kvar på marken när jag flög bort om det verkligen var så actionfyllt om du inte tror på mig.

Anyhoo, idag satt mina två kollegor (båda 60+) och diskuterade sina män på kafferasten. Båda deras respektive har under ett långt arbetsliv skaffat sig en så unik yrkesskicklighet att de behövs på plats när de maskiner deras företag producerar ska sättas på plats. Denna unicitet gör att de måste flyga världen över, ibland med väldigt kort varsel.

Den ena kvinnan blev riktigt lack på Företaget när de ringde igår och frågade om hennes make kunde åka till Kina. I morgon. Nämnas bör att mannen skulle arbeta sin sista dag innan semestern just i morgon. För att blidka henne erbjöd Företaget att min arbetskamrat kunde få följa med. Det föll dem väl inte in att deras anställde med fru hade något planerat på de lediga veckorna. Hon sa "-Du åker bara inte! "

Men, mannen som nästan aldrig säger nej till Företaget flyger i morgon. Kvinnan krävde dock att få se de bokade biljetterna till återresan, då barn och barnbarn kommer nästa helg. Hon litade inte på att hennes man skulle kunna säga nej om de frågade om han kunde stanna längre på plats.

Den andra kvinnan är gräsänka hela året utom jul försvar och sommar, då hennes man med bas i Dubai reser världen över och säljer och gör reklam för någon annan slags maskiner.

I andra ändan av skalan, om det finns en sådan, finns min jämngamle far som för ett par år sedan, efter att ha kommit underfund med hur mycket avgaser ett flygplan släpper ut, har bestämt sig att aldrig mer flyga. Europaresan i våras blev Danmark - Tyskland - Holland - Belgien - Frankrike - Schweiz och så hem igen med husbil.

Var står då jag på denna skala? Ja, jag skulle kunna hävda att det är ett medvetet val att jag inte har flugit sedan jag hamnade i rullstol, men i ärlighetens namn har det nog mest bara inte blivit av. Chanserna har funnits, till exempel är min kör just nu i Kina på körresa. Inte för att jag kanske på min första flygresa borde välja att flyga halvvägs runt jorden, men jag borde väl ändå få tummen ur någon gång.

Eller så är det den undermedvetna miljöaktivisten som firar triumf varje år jag stannar på marken. Hur som helst blir det inte i sommar. Istället åker jag bil till Sölvesborg i mitten av juli. Det blir min semester. Som börjar efter jobbet i morgon.

Om Tidsplaner

Jag kommer skriva om en förebråelse som en mig närstående person, jag nämner inga namn men vi var intimt sammankopplade i sisådär nio månader för dryga 30 år sedan, kom med för ett antal år sedan. Jag kom att tänka på den exakta ordalydelsen av hennes tillrättavisning idag när jag stressade hem från jobbet idag.

Jag jobbar på SFI som outbildad lärarassistent och har en anställning som sträcker sig till årets slut. På grund av osäkerheten vad gäller elevantal kunde den nuvarande rektorn inte garantera en fortsättning eftersom jag inte kan ta en utbildad lärares plats. Någon plan B finns inte just nu, och om jag står utan ett jobb i januari vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Något borde jag väl studera, men jag är fortfarande inte säker på vilket yrke jag skulle vilja och kunna klara av.

Men, på liten avskild plats på internet som heter Hattrick, där är det bättre ordning. Jag är klubbdirektör för det virtuella fotbollslaget Hansa Rostbröd och i den klubben är det ordning och reda, må ni tro! I klubbens kassa finns ungefär 100 miljoner och träningen sköts med precision av danske Marco Hoffman med tränarstab.

Träningsplaneringen är detaljerad och sträcker sig 12-13 säsonger framåt (det vill säga ungefär fyra IRL-år för oinvigda) och spelarna svarar exakt så mekaniskt på träningen som man kan förvänta sig av ett datorspel. Ger du en 24-åring sex träningar på försvar så höjer han sig ett steg.

Någonstans i detta mekaniska, enkla i spelidén ligger nog fascinationen. Så väsensskilt från det verkliga livet, ge vilken som helst människa en instruktion under en viss tid och vips förändras den precis som du tänkt dig då exakt den tid gått som du avsett. Skulle livet te sig sådant skulle världen bli en helt annan plats att leva på.

Det är lätt att fly in i en simplare värld som du själv kan styra över, må det vara Hattrick eller World of Warcraft eller något annat.

Och vad var det då för förebråelse hon kom med? Ni har säkert gissat det redan.

Jaså, treårs-plan? Har du det i verkliga livet också?

Om turkronor och kompisar

Liket lever, tänker nog ni som vant er vid 20-25 blogginlägg i månaden. Så, vad handlar då detta första inlägg sedan 20e december? Jo, det ska handla om en turkrona och en trevlig resa i ett soligt men kallt Närke.

Jag är medlem i en kristen församling. En församling är ingalunda en introvert sekt, i alla fall inte den församling jag tillhör, Kumla Missionsförsamling. Tvärtom ger församlingen en unik chans att få mer eller mindre nära vänner i alla åldrar som inte är släktingar, vilket är väldigt ovanligt i dagens Sverige.

Dessutom har jag i församlingen 150 personer jag utan minsta tvekan skulle låna ut 1000 kr till. Hur många har du i din bekantskapskrets du känner att du kan göra detsamma med utan att vara orolig över om du ska få tillbaka dem?

Två av dessa människor tog jag med på en liten roadtrip i Kumla med omnejd häromdagen. Vi besökte Kumla sjöpark, in i silverbilen stuvades förutom min rullstol även en rollator och stavar som var de hjälpmedel mina vänner behöver för att ta sig fram säkert. Vi promenerade bland blommor och buskar och betraktade vattenspegeln och konstverken som kostat en förmögenhet, men som ändå är ganska ståtliga att se.

Det var skolavslutning i den lilla mini-amfiteatern som byggts upp på östra sidan, så det spreds sång, musik och barnskrik och skratt över vattnet. Men vi dröjde inte för det var för ett par veckor sedan, så det blåste lite kallt. Vi gav oss istället iväg till Vallersta till en gård där ett par från församlingen bor där en av tjejerna har placerat sin katt sedan hon själv måst flytta in till en lägenhet i stan.

Väl där fick vi goda smörgåsar och goda samtal om hur husets ägare byggt och bott i många tiotals år på just den gård vi satt vid och hur laga skifte för över 100 år sedan ändrat gårdarnas placering och böndernas ägor. Katten kom såklart och hälsade på matte en stund innan det bar iväg på ännu en musjakt i det höga gräset.

När vi kom tillbaka till Kumla och jag skulle släppa av tjejerna (båda väl över 70) Och vägrade annan betalning fick jag en turkrona som sedan dess ligger i framrutan på bilen, och nu har turen slagit in. Jag är billös denna vecka och är tvungen att rulla ungefär en halvtimme till och från jobbet varje dag och efter en försommar med ganska mycket skurar visar sig Närke från sin bästa sida just denna vecka och ger inte ifrån sig en enda droppe på hela veckan, vad det verkar.

Vad turkronan gjorde förra veckan när den flygande holländaren konstaterade att reparationen skulle gå på 7000 vet jag inte, men man får va glad för det lilla, och vi hann ju faktiskt både med ovannämnda roadtrip och en till, 22 mil t o r till Linköping innan den, två kilometer från hemmet började krånga.

Så den hade nog fingret med i spelet ändå, turkronan. Vi hade lika gärna kunnat bli stående mitt ute i skogen mellan Borensberg och Hjortkvarn. Tack, turkronan! Och tack Gun som gav mig den!