Om uomitu

Det kom smygande som det alltid gör, ni har nog alla varit där. Du känner lite hutter i början. Lite kall och lite varm. Sen försämras din fysiska statusen hastigt, i mitt fall regregerar jag ungefär 25 år bakåt i tiden och blir mammig och gråtmild. Du ber till en högre makt att det ska sluta, trots att du längst inne vet att när det gått såhär långt så passar bara frasen The only way is up, baby som någon engelsktalande sjöng.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant, har man riktig otur kommer det ju på båda hållen. Och som ryggmärgskadad har man ju inte riktigt ordning och kontroll där nere. Så det är bara att ligga och låta det komma med regelbundna tvättningar av de besudlade delarna. Verkligen stärkade för självkänslan.

Det finns ju som bekant en hel del olika möjligheter till sjukdomsbild, och den självdiagnos jag satt på mig själv är den lindrigare, matförgiftning. Jag ligger nämligen för närvarande (efter ca fyra timmars helvete som bland annat innehöll spyende i keps mm) redan och sippar på en temugg och knaprar rån. Med smör och ost!

Tack Gud, eller Mahadsanid, Allah, (yxig direktöversättning :) som mina somaliska vänner på jobbet skulle sagt, det blev inte så illa som nedan!