Om uomitu

Det kom smygande som det alltid gör, ni har nog alla varit där. Du känner lite hutter i början. Lite kall och lite varm. Sen försämras din fysiska statusen hastigt, i mitt fall regregerar jag ungefär 25 år bakåt i tiden och blir mammig och gråtmild. Du ber till en högre makt att det ska sluta, trots att du längst inne vet att när det gått såhär långt så passar bara frasen The only way is up, baby som någon engelsktalande sjöng.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant, har man riktig otur kommer det ju på båda hållen. Och som ryggmärgskadad har man ju inte riktigt ordning och kontroll där nere. Så det är bara att ligga och låta det komma med regelbundna tvättningar av de besudlade delarna. Verkligen stärkade för självkänslan.

Det finns ju som bekant en hel del olika möjligheter till sjukdomsbild, och den självdiagnos jag satt på mig själv är den lindrigare, matförgiftning. Jag ligger nämligen för närvarande (efter ca fyra timmars helvete som bland annat innehöll spyende i keps mm) redan och sippar på en temugg och knaprar rån. Med smör och ost!

Tack Gud, eller Mahadsanid, Allah, (yxig direktöversättning :) som mina somaliska vänner på jobbet skulle sagt, det blev inte så illa som nedan!

Om sommaren som tog slut?

Så, nu verkar sommaren vara slut. För somliga.

Här i Kumla droppar det oförtrutet ovanifrån nästan varenda dag och är sisådär 12 grader, även om det håller upp ibland. Är det höst då? Det kanske är bra för min högra axel som känts lite överansträngd att få åka bil till jobbet istället för att rulla. Jag kan liksom inte stänga av tävlingsmänniskan i mig som bara måste slå föregående dags rekord. 25:12 är den senaste tiden, men det ska nog gå att komma under 25, eller vad tror ni.

Nere i Nordafrika verkar en 40årig sommar vara slut. En 40årig sommar för en viss diktator, och nu börjar förhoppningsvis helt okronologoskt en arabisk vår för ett helt folk. Libyen är potentiellt ett mycket rikt land, säger Reinfeldt. Hoppas bara de som nu får makten kan dela med sig lite mer av den rikedomen än vad föregångaren gjort. Och att alla som under sex månader har lagt alla inbördes meningsskiljaktigheter åt sidan för att störta tyrannen nu inte splittras i nya fraktioner som vill roffa åt sig så mycket som möjligt, utan kan samarbeta för landets bästa.

I Spanien är det dock inte slut på sommarlovet. För fotbollsspelarna i alla fall. Min första tanke när jag hörde detta var att det var lite magstarkt av Messi och Ronaldo att sätta sig och sura för att de eventuellt inte fick de där sista miljonerna i månaden, men när experterna förklarat hur det stod till ändrade jag mig.

Det är kanske inte mer än rätt att en anställd ska ha rätt att få sin lön i brevlådan varje månad och ha rätten att bryta ett kontrakt och söka ett nytt arbete om han eller hon inte fått betalt på tre månader. Jag vet inte hur det ser ut för dig, men i min tillvaro skulle tre uteblivna månadslöner märkas mycket kraftfullt i min ekonomiska situation.

Så, för att summera:

Gaddafis sommar får mer än gärna ta slut.

Spanska fotbollsspelare bör få dräglig anställningstrygghet innan deras sommar är slut.

Min egen sommar får gärna pågå ett tag till även om jag går in på den fjärde arbetsveckan.

Eller nåt.