Om att komma fram, Mot alla odds

Jag har en rullstol med en hjälpmotorer som förstärker mina tag när jag för den framåt med drivringarna. Men som med all elektronik kommer med tiden vissa problem. I detta fall innebär det att laddningen av batterierna funkar sådär vissa gånger.

Så även idag, när jag hade bestämt mig för att rulla de 1 800 meterna till mitt arbete. En ordentlig laddning ska räcka en hel dag, men redan efter lunch började det ena batteriet pipa fyra gånger, vilket ska indikera att det som mest endast är 10% kapacitet kvar i batteriet. Jag stängde av det då jag inte behövde det, men ibland behövdes elhjälpen för att ta mig över trösklar t ex. Med ett trött pip, pip, pip, pip i protest från batteriet.

Jag messade assistentskan som lovade ta med laddaren till jobbet för att ge batterierna tjugo minuters välbehövlig laddning innan hemfärden och indikatorn visade att båda var drygt halvfulla när vi gav oss av. Men, föga förvånande började det ena hjulet (samma, obviously) pipa i uppförsbacken efter järnvägstunneln.

Innan jag var uppe pep en lång, ihållande ton som är batteriets sätt att säga ungefär, Näe, grabbar, nu lägger jag ner! Men på något sätt kom vi upp, batteriet och jag. När vi fortsatte, ackompanjerade av omväxlande pip, pip, pip, pip och piiiiiip kunde jag inte låta bli att tänka på Dennis.

Dennis, den sköna killen i SVT:s serie Mot Alla Odds som kämpar järnet men inte riktigt orkar. Han faller ihop fyra, fem gånger under dagen och menar att orken är helt slut men med lite peppning kämpar han vidare och på slutet av dagen springer han sista biten till campen.

Så var det i vårt fall också, jag och batteriet tog oss hem, mot alla odds. Jag hoppas de goa gubbarna och gummorna i Mot alla odds tar sig fram till skelettkusten.

Dagens bild är den bästa hittills, men tyvärr lyckades jag och assistentskan inte få över den från mobil till dator. Jag uppdaterar detta inlägg så fort vi lyckas.

Om tillökning

Det är härligt med tillökning. En speciell sorts sådan har i veckan stått för mången rubrik i pressen, men jag ska börja med en annan tillökning. Vi har många splittrade familjer på SFI, mammor och pappor med barn eller makar i hemlandet och det är ofta omöjligt återförena dem.

Så mycket härligare då när en av ensamma mammorna får tillökning i sin lägenhet av sin dotter som har kommit hit. Det syns i ögonen på båda två att de tillsammans kommer må mycket bättre och ta till sig det svenska språket på ett bättre sätt genom att stötta och hjälpa varandra. Det är de så väl värda.

I veckan hörde jag Vetenskapsradion Historia som handlade om Tillökningsdagen. Vad är nu det, undrar ni. Jo, år 1700 skulle Sverige byta kalender från den bristfälliga julianska kalendern till den mer korrekta gregorianska genom en mjuk övergång. Den julianska låg nämligen 11 dagar efter den gregorianska, så genom att ta bort skottdagen elva gånger under 40 år skulle detta åtgärdas.

Detta gjordes samma år, men sedan kom ett krig i vägen och reformen glömdes bort. Karl den tolfte kom där han satt i Bender på att Sverige nu pga detta varken hade en korrekt juliansk eller gregoriansk kalender. För att komma på rätt köl bestämde sig protestanten Kalle dussin istället för att införa den gregorianska som Påven gillade återgå till den julianska.

Alltså blev det att stoppa in en extra skottdag. Tillökningsdagen. Flera par gifte sig i Sverige den 30/12 och kungen skrev flera brev från Bender som stämplades den dagen. Undrar om namnet skulle inspirera svenskarna att i sänghalmen ordna en en extra talrik generation som om sisådär två decennier kunde ingå i kungens armé. Trist att en knapp utanför Fredrikshald satte p för alla framtida planer.

Om den andra tillökningen kan jag bara gratulera familjen till lilla Estelle!


Och, hemmabilden, då. Jo, den är någon vecka gammal, våren har kommit sedan dess, men bildbevis på detta kommer i nästa inlägg.

Om kommuikation

I mitt jobb arbetar jag som jag nämnt tidigare med kommunikation, närmare bestämt att kommunicera det svenska språket. Det är kul att se polletter trilla ner och elever som knappt kunnat ljuda sitt namn plötsligt läser och förstår långa meningar.

Själv använder jag flera kommuikationshjälpmedel, främst när jag använder min dator. Jag har ett skärmtangentbord, ett program som öppnar en ruta som visar ett tangentbord med bokstäver och siffror som jag skriver ord och meningar med.

Dessutom har jag en huvudmus, en mottagare som läser av positionen på en reflex som jag har på en keps när jag är vid datorn. När jag rör huvudet åt höger flyttar sig muspekaren åt höger och på så sätt kan jag skriva med skärmtangentbordet som jag skrev först. Klickar vänster- och högerklick gör jag med två olikfärgade knappar.

Det är de kommuikationshjälpmedel jag använder mest, men i veckan fick jag testa på ett nytt sådant. Det var inte jag som behövde det, och efter det samtalet var jag glad att min funktionsnedsättning inte begränsar min syn och hörsel.

Jag hade nämligen ett telefonsamtal tillsammans med en tredje part eftersom min vän som ringde mig har både en syn- och hörselskada. Kompisen dikterade sin del av dialogen på datorn och avslutade med kom, varefter telefonisten läste upp det. Sedan blev det min tur att svara oralt och avsluta med kom. Telefonisten skrev sedan på sin dator vad jag sagt så att min vän kunde läsa hemma hos sig.

Samtalet blev något förvirrat och många gånger längre än annars men vi kom överens att träffas nästa dag. När jag kom in till mötet visade sig att hennes diktafon var trasig och vi var tvungna att kommunicera via två teckentolkar, en som läste av hennes tecken och talade till mig och en som tecknade det jag sa till henne.

Krångligt var det hela, men vi nådde ändå fram till varandra och det är ju faktiskt huvudsaken. Jag undrar vilket kommunikationshjälpmedel Socialdemokraterna behöver för att nå fram till svenska folket? Eller för den delen de malmöitiska gängen som inte når fram till sina meningsmotståndare med annat än kulor? Där är nog inte en teckentolk rätt svar, men vi måste hitta ett sätt för båda situationerna så det blir bättring snarast.

Här är dagens bild. Den är några veckor gammal, dagens Kumla är mer snö- och frostbitet, men detta kalla väder väntas fortsätta så jag hinner kanske blogga igen och ta en ny bild.