Om att flyga eller inte flyga

Jag har inte flugit på tio år. Ganska exakt faktiskt, eftersom min senaste flygfärd var en avskyvärd resa i ett litet sketet plan från Bergen till Uppsala. Resan jag gjorde åtta dagar tidigare var lite mer James Bond, så att säga.

Den flygfärden startade med att jag hängde under en helikopter. Som jag minns det var det ungefär som 2:30 in i det här klippet (schyssta slowmotionbilder innan förresten), men det kan ju bero på att jag just brutit nacken och var ganska dimmig just då. Du får fråga någon av de tre som blev kvar på marken när jag flög bort om det verkligen var så actionfyllt om du inte tror på mig.

Anyhoo, idag satt mina två kollegor (båda 60+) och diskuterade sina män på kafferasten. Båda deras respektive har under ett långt arbetsliv skaffat sig en så unik yrkesskicklighet att de behövs på plats när de maskiner deras företag producerar ska sättas på plats. Denna unicitet gör att de måste flyga världen över, ibland med väldigt kort varsel.

Den ena kvinnan blev riktigt lack på Företaget när de ringde igår och frågade om hennes make kunde åka till Kina. I morgon. Nämnas bör att mannen skulle arbeta sin sista dag innan semestern just i morgon. För att blidka henne erbjöd Företaget att min arbetskamrat kunde få följa med. Det föll dem väl inte in att deras anställde med fru hade något planerat på de lediga veckorna. Hon sa "-Du åker bara inte! "

Men, mannen som nästan aldrig säger nej till Företaget flyger i morgon. Kvinnan krävde dock att få se de bokade biljetterna till återresan, då barn och barnbarn kommer nästa helg. Hon litade inte på att hennes man skulle kunna säga nej om de frågade om han kunde stanna längre på plats.

Den andra kvinnan är gräsänka hela året utom jul försvar och sommar, då hennes man med bas i Dubai reser världen över och säljer och gör reklam för någon annan slags maskiner.

I andra ändan av skalan, om det finns en sådan, finns min jämngamle far som för ett par år sedan, efter att ha kommit underfund med hur mycket avgaser ett flygplan släpper ut, har bestämt sig att aldrig mer flyga. Europaresan i våras blev Danmark - Tyskland - Holland - Belgien - Frankrike - Schweiz och så hem igen med husbil.

Var står då jag på denna skala? Ja, jag skulle kunna hävda att det är ett medvetet val att jag inte har flugit sedan jag hamnade i rullstol, men i ärlighetens namn har det nog mest bara inte blivit av. Chanserna har funnits, till exempel är min kör just nu i Kina på körresa. Inte för att jag kanske på min första flygresa borde välja att flyga halvvägs runt jorden, men jag borde väl ändå få tummen ur någon gång.

Eller så är det den undermedvetna miljöaktivisten som firar triumf varje år jag stannar på marken. Hur som helst blir det inte i sommar. Istället åker jag bil till Sölvesborg i mitten av juli. Det blir min semester. Som börjar efter jobbet i morgon.

Om Tidsplaner

Jag kommer skriva om en förebråelse som en mig närstående person, jag nämner inga namn men vi var intimt sammankopplade i sisådär nio månader för dryga 30 år sedan, kom med för ett antal år sedan. Jag kom att tänka på den exakta ordalydelsen av hennes tillrättavisning idag när jag stressade hem från jobbet idag.

Jag jobbar på SFI som outbildad lärarassistent och har en anställning som sträcker sig till årets slut. På grund av osäkerheten vad gäller elevantal kunde den nuvarande rektorn inte garantera en fortsättning eftersom jag inte kan ta en utbildad lärares plats. Någon plan B finns inte just nu, och om jag står utan ett jobb i januari vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Något borde jag väl studera, men jag är fortfarande inte säker på vilket yrke jag skulle vilja och kunna klara av.

Men, på liten avskild plats på internet som heter Hattrick, där är det bättre ordning. Jag är klubbdirektör för det virtuella fotbollslaget Hansa Rostbröd och i den klubben är det ordning och reda, må ni tro! I klubbens kassa finns ungefär 100 miljoner och träningen sköts med precision av danske Marco Hoffman med tränarstab.

Träningsplaneringen är detaljerad och sträcker sig 12-13 säsonger framåt (det vill säga ungefär fyra IRL-år för oinvigda) och spelarna svarar exakt så mekaniskt på träningen som man kan förvänta sig av ett datorspel. Ger du en 24-åring sex träningar på försvar så höjer han sig ett steg.

Någonstans i detta mekaniska, enkla i spelidén ligger nog fascinationen. Så väsensskilt från det verkliga livet, ge vilken som helst människa en instruktion under en viss tid och vips förändras den precis som du tänkt dig då exakt den tid gått som du avsett. Skulle livet te sig sådant skulle världen bli en helt annan plats att leva på.

Det är lätt att fly in i en simplare värld som du själv kan styra över, må det vara Hattrick eller World of Warcraft eller något annat.

Och vad var det då för förebråelse hon kom med? Ni har säkert gissat det redan.

Jaså, treårs-plan? Har du det i verkliga livet också?

Om turkronor och kompisar

Liket lever, tänker nog ni som vant er vid 20-25 blogginlägg i månaden. Så, vad handlar då detta första inlägg sedan 20e december? Jo, det ska handla om en turkrona och en trevlig resa i ett soligt men kallt Närke.

Jag är medlem i en kristen församling. En församling är ingalunda en introvert sekt, i alla fall inte den församling jag tillhör, Kumla Missionsförsamling. Tvärtom ger församlingen en unik chans att få mer eller mindre nära vänner i alla åldrar som inte är släktingar, vilket är väldigt ovanligt i dagens Sverige.

Dessutom har jag i församlingen 150 personer jag utan minsta tvekan skulle låna ut 1000 kr till. Hur många har du i din bekantskapskrets du känner att du kan göra detsamma med utan att vara orolig över om du ska få tillbaka dem?

Två av dessa människor tog jag med på en liten roadtrip i Kumla med omnejd häromdagen. Vi besökte Kumla sjöpark, in i silverbilen stuvades förutom min rullstol även en rollator och stavar som var de hjälpmedel mina vänner behöver för att ta sig fram säkert. Vi promenerade bland blommor och buskar och betraktade vattenspegeln och konstverken som kostat en förmögenhet, men som ändå är ganska ståtliga att se.

Det var skolavslutning i den lilla mini-amfiteatern som byggts upp på östra sidan, så det spreds sång, musik och barnskrik och skratt över vattnet. Men vi dröjde inte för det var för ett par veckor sedan, så det blåste lite kallt. Vi gav oss istället iväg till Vallersta till en gård där ett par från församlingen bor där en av tjejerna har placerat sin katt sedan hon själv måst flytta in till en lägenhet i stan.

Väl där fick vi goda smörgåsar och goda samtal om hur husets ägare byggt och bott i många tiotals år på just den gård vi satt vid och hur laga skifte för över 100 år sedan ändrat gårdarnas placering och böndernas ägor. Katten kom såklart och hälsade på matte en stund innan det bar iväg på ännu en musjakt i det höga gräset.

När vi kom tillbaka till Kumla och jag skulle släppa av tjejerna (båda väl över 70) Och vägrade annan betalning fick jag en turkrona som sedan dess ligger i framrutan på bilen, och nu har turen slagit in. Jag är billös denna vecka och är tvungen att rulla ungefär en halvtimme till och från jobbet varje dag och efter en försommar med ganska mycket skurar visar sig Närke från sin bästa sida just denna vecka och ger inte ifrån sig en enda droppe på hela veckan, vad det verkar.

Vad turkronan gjorde förra veckan när den flygande holländaren konstaterade att reparationen skulle gå på 7000 vet jag inte, men man får va glad för det lilla, och vi hann ju faktiskt både med ovannämnda roadtrip och en till, 22 mil t o r till Linköping innan den, två kilometer från hemmet började krånga.

Så den hade nog fingret med i spelet ändå, turkronan. Vi hade lika gärna kunnat bli stående mitt ute i skogen mellan Borensberg och Hjortkvarn. Tack, turkronan! Och tack Gun som gav mig den!

Om inspiration från Alice

Jag började min julledighet (13 härliga dagar betald semester) med att titta på Alice i Underlandet. Jag hade höga förväntningar som alltid när jag bänkar mig för en cinematisk upplevelse med den gyllene triangeln Tim Burton/Johnny Depp/Helena Bonham Carter. Andra lyckade symbioser med dessa tre är Sleepy Hollow och The Corpse Bride.

Jag blev inte besviken men märkte att jag endast hade vaga minnen av handlingen. Blandningen mellan CGI och skådespelare och kulisser funkade och huvudrollsinnehaverskan Mia Wasikowska gjorde verkligen inte bort sig. Och var såklart precis sådär vacker som hon skulle.

En av både Alice och Alice fars repliker gav mig inspiration till ett av hösten och vinterns sällsynta blogginlägg. Nämligen "Sometimes I believe as many as six impossible things before breakfast". Detta är utgångspunkten för de här nedan uppräknade six things som vi i slutet av förra årtusendet såg som helt (eller ganska) impossible men som vi idag inte kan annat än acceptera som fakta.

1. En morgon i september 2001 väljer ett dussin män att genomföra sin plan att störta två flygplan rakt in i World Trade Center i New York. Följderna av detta dåd har, förutom de omedelbara dödsfallen på nästan 3000 människor, för alltid förändrat den värld vi lever i.

2. Sverige har, trots klimatforskarnas varningar om ökande medeltemperatur i världen, upplevt och upplever två decembermånader i rad där temperaturen i snart sagt hela Sverige aldrig överstigit noll grader, snötäcket ligger åtskilliga decimeter tjockt och tågen oftare står still än rör sig.

3. I en historisk valupptakt tävlar första gången både en kvinna och en afroamerikansk man om att bli demokraternas presidentkandidat i valet och den segrande Barack Obama vinner en klar seger i det efterföljande presidentvalet som för honom som förste afroamerikanske man till det Ovala Rummet i Vita Huset. Denne Obama tilldelas dessutom, trots att han för krig på två fronter, i Irak och Afghanistan, Nobels fredspris 2009.

4. Socialdemokraterna lider under sin första kvinnliga partiordförande ett andra svidande valnederlag och blir endast med 0,6 procentenheter Sveriges största parti med 30,7% före Moderaterna.

5. De 600 friskolor som drivs som aktiebolag går allt bättre med huvudaktören Academedia i spetsen som beräknas gå med förbluffande 1 miljard i vinst 2010 medan eleverna vittnar om usla kurser med undermålig undervisning och frånvarande lärare.

6. Magnus Hermansson ryktas bjuda in till en 30årskonsert där han som ensamt huvudnummer väntas framföra tiotalet sånger inför en månghövdd publik i mars 2011. Var där eller var rektangulär, som amerikanarna skulle sagt.

Så, det finns helt enkelt inget annat att göra än att...

Follow the white rabbit and slay the Jabberwocky!!

Om ett lärorikt dygn

Undertecknad har fått många nya kunskaper en dag som idag, idag, idag, idag.

Till exempel har jag lärt mig att det råder en sned könsfördelning i den svenska bragdguldsutdelningen. Från 1925 när priset för första gången delades ut har sjuttiotre herrar fått priset, med endast sexton damer har fått den äran. Och då fick ändå Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson dela 1996. Och till på köpet har alla lag som fått pris varit herrlag.

Det tog trettiofem år innan Jane Cederquist som första kvinna prisades 1960. Hon blev Silver-Jane med hela svenska folket efter den olympiska silvermedaljen i Rom som sextonåring. Duktig flicka, hon växte upp och blev chef för Historiska Museet sedan.

Svenska Dagbladet har i och för sig bättrat sig betydligt på sistoney, under de senaste tjugo åren har elva pristagare varit tjejer. Bra där! I år fick dock stafettlaget från Vancouver-OS välförtjänt utnämningen. Roligare stafettävling har jag aldrig som svensk skådat, Petter fick på truten!

Jag har också lärt mig att sutta i södra Sverige betyder suga och inte, som åtminstone alla värmlänningar, närkingar och västmanlänningar vet, betyder kasta.

Resten av dagens kunskaper har smält bort här i värmefläktens dånande bris. Det var något mer, men det blir kanske grunden till ett till inlägg. En annan gång.

Om uteblivna inlägg

Som ni märker är inläggsfrekvensen ganska låg just nu. Sammanträffande eller inte, men det sista inlägget skrevs den 31 oktober. På hela november har inte andan fallit på, som man säger. Och inte har det saknats ämnen. No Siree.

Jag har tänkt många gånger att det där är ett bra ämne till ett inlägg, men har det inte blivit mer. Det var inlägget om att svenskar som går i pension 2048 (när jag är 67) en vissa beräkningar får 48% av slutlönen i pension. Lägst i hela EU, tillsammans med typ Estland. Medan grekerna få mer än 100% med nuvarande system.

Och inlägget om samtalet mellan Kattis Ahlström och Tomas Sjödin som jag lyssnade till i förra veckan. Där jag för första och kanske enda gången fick höra ett solo på kazoo som inte blev parodi eller humor, bara passande och vackert. Det var i en låt av Joni Mitchell som Irma Schultz-Keller hade gjort en tolkning av med svensk text. Och kazoo.

Och Kattis som önskade sina barn ett allvar som inte är bråddjup, en stillhet att stanna upp i. Jag vet inte hur man lyckas balansera på gränsen mellan allvar och bråddjup. Jag ramlar allt som oftast ner i djupet. Och jag är snart trettio. Hur ska då barnen klara det?

Eller inlägget om de 6 000 000 folkräknarna som fram till 2012 har till uppdrag att redovisa hur många människor som lever och bor i Kina. Korrespondentskan rapporterade att denna gång även utländska medborgare som bor och jobbar i landet skulle räknas där de bor.

Tur att de slapp att likt Josef och Maria slänga upp tillhörigheterna på en åsna och knata de ca 700 milen till Vintrosa. Eller, kanske snarare borde destinationen bli Holland, om vi ska vara sådär patriarkala som man var för 2000 år sedan, när det begav sig. Det är ju därifrån korrespondentskans man härstammar.

Nu fick jag iallafall presentera dessa tankar, även om reflektionen och kåseriet kanske lyser med sin frånvaro. Men ni ska veta att jag inte gett upp. Jag hoppas jag kommer in i ett inläggs-flow igen. Snart.

Ps. Som för att accentuera problemet har knapparna för fet- och kursiv stil samt bifoga bild-knappen och de andra slutat synas. Jag får härigenom chansa när jag ska trycka på någon av dem. Men det funkar ändå. Hyfsat.

Om recept

Till min egen stora förvåning blev den gångna helgen den bästa på mycket länge. Så sent som i fredags lunch hade jag inget planerat och således inga förväntningar på veckoändan. Det enda jag kände var ett styng av skuldkänsla eftersom jag valt bort två gig med kören trots att jag inte hade något egentligt skäl därtill.

Så, vad innehåller en helg som undertecknad finner så njutbar, undrar ni? Jo, här följer ett recept, men jag kan inte lova att det funkar lika bra för någon annan än mig. Ni har säkert andra ingredienser till er perfekta weekend, men detta är mina:


1 dl ungdomssamling
2 msk melodikryss
4 dl sällskapsspel
2 st middagar med trevligt sällskap
500 g Hattrick
1 msk möblering
2 tsk Radiosporten
1 dl Gospelkör

Hoppas ni också haft det finfint, nu ska jag avsluta helgreceptet genom att tillsätta den sistnämnda musikaliska ingrediensen. Ciao!

Om brytningar

Många brytningar har man hört genom åren, på SFI har vi ju en salig blandning av nationaliteter som alla har små eller stora svårigheter med de 18 svenska vokalljuden, lång och kort vokal på aouå och eiyäö. Dessutom kan det vara problem att skilja på v - f och b - p.

Åt andra hållet har man ju hört Robert Prytz som efter att ha bott en kortare tid i Storbritannien lyckats skaffa sig en fantastisk engelsk brytning. Tyvärr hittade jag inget klipp på nätet som understöder detta, antingen har ni själva hört honom, eller så får ni ta mig på mitt ord.

Hur som helst tycker jag att man oftast ganska snabbt kan avgöra om en människa man talar med är född utomlands. Men när jag tittade på Sportnytt igår blev jag mäkta imponerad av den ryske bandyspelaren Misja Svesjnikov som verkligen talade så nära en inföding att det bara var namnet som röjde hans utländska ursprung. Det går alltså.

Nu framgår det ju inte om han har en svensk fru och på det sättet fått öva mycket, men de senaste åtta åren har han tillbringat i Ryssland, om jag har förstått det rätt. Kolla själva i klippet här, 7:00 och 9:30 minuter in i programmet.

Och om min kollega B har tolkat chefens brytning rätt så kommer jag att ha jobb även efter jul. Jag hoppas och tror att språkförbistringen bör vara minimal, då båda är från närkeslätten, men jag väntar med de officiella hurra-ropen till efter jobbmötet den tionde november. Men jag kan inte låta bli att glädjeskutta lite inuti. I smyg.

Om Buzzador. Och det andra.

Så har jag startat min första kampanj för Buzzador! Jag ska få kolla på fyra filmer alldeles gratis via Lovefilm.se! Det kan man ju inte säga nej till, eller hur?

Sen är det bara att bestämma vilka som ska bjudas in till filmkväll, Buzzador tycker nämligen att jag inte bör vara ensam utan ha trevligt sällskap i TV-soffan. Det är ju angenäma problem, vi får se vilka som nappar.

Det är skönt att vara hemma igen efter en fredag-lördag med 2x25 mil i bil och en begravning mitt i mellan. Pga av dålig sömn senaste veckorna har jag varit något av en trafikfara, men glädjande nog kom vi hem helskinnade. Det blev en del bitande i kinden och tungan för att hålla koncentrationen uppe, men det gick. Tack vare Bror som pratade skit och levererade Mullsjö Hemkokta kolor vid passande tillfällen.

Ceremonin var ljus och fin, och gick i samma stämning som farmors bortgång, om man kan säga så. Hon var klar i huvudet, hade inte någon smärta och fick säga sitt farväl till sina tre barn dagen innan. Jag sjöng och far spelade gitarr, vilket var en bra uppdelning då jag av uppenbara skäl inte längre kan spela och han av naturliga skäl (gråtmild som man blir) eventuellt kunde missat en del text.

Nu blir det en soft söndag innan nästa vecka drar igång på måndag. Somaliskalektionerna går framåt, och det är väldigt roligt, ni borde testa själva!

Habeen wanaagsan! (God kväll!)

Om life

Detta är namnet på BBC:s naturprogramserie som går på torsdagar i SVT1. Eller om man så vill på SVT Play. Jag valde det senare alternativet då starttiden igår var 22:50. Således fick jag idag på eftermiddagen njuta av ännu ett program i raden.

Detta det femte avsnittet handlar om fåglar och är mycket fascinerande om än brutalt, men sådan är naturen. Praktfregattfåglar som inte ids jaga egen mat utan anfaller Tropikfågeln som är på väg hem till fru och barn med klorna full av godsaker och tvingar dem att släppa sitt byte och de får vända tillbaka efter ny mat.

Och Pelikanerna som väntar tills Mamma och Pappa Kapsula samtidigt är ute och provianterar åt Unge Herr eller Fröken Kapsula och helt sonika nappar tag i ungen och sväljer den hel för att sedan vända hemåt och spy upp valda delar till sin egen unge att äta. Jag tror inte Macaulay Culkins filmer nått samma berömmelse om de slutat på detta sätt, eller?

På slutet visar de upp olika intrikata parningsritualer. Svandoppingarna dansar vackert i Oregons sjöar, där är det inget fel på romantiken trots att de håller ihop med samma partner hela livet. Men allvarligt talat, vem skulle som kvinna kunna motstå en rå fisk att svälja ner hel?

Dock vill jag nog ge den ena Bruna Lövsalsfågeln ett tips från coachen. Medan den ena hannen samlar blommor och svampar i sin hydda för att imponera på honan väljer den andra att samla vad då? Jo, bajs. Se, goddag då. Inte konstigt att honan går denna hydda förbi. Och så har han mage att skylla på svamparna som växt upp på bajset.

Sista anhalten påminner mig starkt om hur jag tillbringade mina söndagskvällar en gång i månaden på slutet av nittiotalet. Ni frikyrkomänniskor ifrån Örebrotrakten vet vad jag talar om...

Om Grafen

Jag fortsätter rapporteringen om nobelpristagarna. Idag avslöjades pristagarna i fysik, Andre Geim och Konstantin Novoselov. Och vilken fantastisk upptäckt har de då gjort? Jo, om jag har förstått det rätt upptäckte de 2004 hönsnätet. Jag misstänker dock att hönsnät fanns långt innan det, jag tycker mig komma ihåg att jag tillverkat ett antal mer eller mindre graciösa konstverk av papier maché i låg- och mellanstadiet.

Men jag har nog fått allt om bakfoten, för sedan fick jag reda på att det här hönsnätet ska visst finnas inuti en blyertspenna. Och vara väldigt, väldigt platt och genomskinligt. Och då ser man ju inte var man ska kleta dit det tapetklisterinsmorda tidningspappret. Jag fattar ingenting, men grattis ändå.

Om nobelpriset

Idag tillkännagavs det att forskaren bakom utvecklingen av sk provrörsbefruktning eller vitro-fertilisering, IVF, Robert Edwards, har tilldelats Nobelpriset i medicin. Metoden motarbetades till en början av religiösa ledare och etiker då behandlingen ansågs moraliskt tvivelaktig, men 1978 föddes det första barnet med provrörsbefruktning. Nu har ca 4 miljoner provrörsbarn fötts i världen.

Strax innan denna befruktning ägde rum föddes en liten flicka som knappt trettio år senare kom att bli en av mina medarbetare. Ytterligare ett par år senare drog denna flicka och hennes sambo nytta av Robert Edwards upptäckter och den 30:e augusti föddes en alldeles bedårande liten Tindra. Jag fick se underverket på hennes en-månads-dag i torsdags, och jag kan intyga att det inte var några fel på henne. Tvärtom.

Om val igen

Jag och många med mig, tror jag, har väl ibland reflekterat över valsystemet i USA och tänkt att "Tur att vi inte har ett sådant orättvist system där inte den kandidat/parti som får flest röster vinner".

Jag måste nu omvärdera detta då jag nu i den uppkomna situationen genom P1:s radioprogram Valet med Nordegren fått reda på att Socialdemokraterna behöver 16270 röster för att få ett mandat i riksdagen, medan Kristdemokraterna behöver hela 17521.

Nu är det väl känt att jag inte direkt är någon högersympatisör, men i det här fallet är jag beredd att utbrista i någon passade variant av Voltaires kända fras Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem. Har man proportionella val ska de väl för hundan vara just proportionella, eller?

Och om så är fallet för 5,6%-partiet Kristdemokraterna borde väl samma sneda mandatfördelning gälla för det andra 5,6%-partiet på andra kanten, vilket jag röstade på. Annars är det ett väldigt rött regelverk. Men det gör sig förstås inte på löpen...

Om en utförd samhällsplikt

Sådärja, nu var det gjort. Jag rullade iväg i solen till vallokalen som är min gamla låg- och mellanstadieskola. Väl där var det ingen tvekan om hur jag skulle rösta. Vilket block jag skulle välja har jag aldrig varit osäker på och de sista dagarna hade jag även beslutat mig för vilket parti jag skulle rösta på. Om man ska vara ordvitsigt torr (vilket jag ju är) kan man säga att jag röstade "internet". Klura på det, ni!

Om valet

Idag gäller det, om Du är svensk medborgare, röstberättigad och inte tillhör de 2,2 miljoner svenskar som redan förtidsröstat (eller kommit på att du vill ändra dig) tycker jag du ska utföra Din medborgerliga plikt och göra Din röst hörd. Det ska i alla fall jag göra.

Om en fjättrad bloggare

När jag var på en undersökning idag menade läkarna att jag kan ha drabbats av något som heter fjättrad ryggmärg. Låter inget vidare att behöva genomgå ett neurokirurgiskt ingrepp.

Annars tycker jag att fjättrad låter rätt tufft. Fjättrad. Typ som draken Kattla i Bröderna Lejonhjärta. Det passar rätt bra med drakreferenser just nu eftersom jag börjat läsa Eragon som handlar om en drake och dennes ryttare. Böckerna ska tydligen vara bättre än filmen, men så är det väl oftast.

Om dolda kvinnor

Det är mycket snack nu om arabiska kvinnors klädsel. Vi får lära oss ord som Burka, Niqab och Hijab. I Frankrike är det numera enligt lag förbjudet att bära vissa sådana kläder på offentliga platser. Är det enbart en symbol för underkastelse och ojämlikhet?

I detta program får vi många olika synvinklar på denna komplexa fråga. Själv har jag knappt aldrig sett dessa plagg i verkligheten, i alla fall inte förrän i sommar. På Naturhistoriska Muséets parkering mötte jag en kvinna med niqab som var intresserad av min handikappanpassade bil, eftersom hon skulle utrusta sin egen bil, då hon hade en funktionsnedsatt son.

Och igår såg jag min första burka. Det var när jag deltog i Blodomloppet, en motionstävling där man kan springa eller gå och samtidigt göra reklam för möjligheten att ge blod. Men det räknas nog inte. Denna burka var nämligen formad som ett hjärta och var en del i jippot. Men den var försedd med ett nät som dolde ögonen, precis som afghanska burkor.

Undrar vad herr Sarkozy sagt om det?

Om besök

Jag tror jag träffat världens goaste fyra-och-ett-halvt-åring.

Jag fick ett sms igår när jag var på jobbet. Det var korrespondentskan som skrev att hon befann sig i Kumla och undrade om jag hade möjlighet att träffa henne. Och det är klart jag hade. Så efter en sejour på skoaffären kom familjen, pappa Holländaren, mamma Korrespondentskan och tjejerna på 4,5 år och 11 månader. Och mormor.

Och det blir som vanligt, fast vi inte sett varandra på ett år (vid förra skoaffärsbesöket) känns allt självklart, gemytligt och trevligt. Vi fikar och pratar om det ena och det andra. Storasyster charmar mig lätt som en plätt och vi läser böcker, pusslar och åker rullstol. Jag önskar att dagen aldrig ska ta slut.

Var får man tag på en sån? Jag vill också ha...

Om sommaren

Hon kommer och hon går, det går fort numera.
Guldglansen försvann idag.
Jag hinner inte riktigt med.
Men nu börjar det gå upp för mig.
Kvällarna blir mörkare.
Det är slut på det roliga.

Vemod.

Men det var fint.

Om ett avtjänat fängelsestraff

Jag blev dömd till fängelse. Emot mitt nekande, vill jag framhålla. Efter en långdragen rättegång fastslogs det dock att strafftiden skulle begränsas till 4 dagar med generösa permissioner dessutom. Jag får tacka min advokat för denna milda dom.

Straffet skulle avtjänas på Långholmen, vilket i och för sig är långt från familjen, men jag var ändå nöjd med placeringen. Efter att under dessa dagar hunnit med att besöka Naturhistoriska Muséet och Herman´s vegetariska restaurang och även en tur till Waxholm muckade jag idag kl 10.00.

Likt Sickan hade jag en plan redo och denna bestod i att besöka Nationalmuseum och sedan bese de tusentals vackra människorna som tågade genom Stockholm i Pride Parad. Nu är jag hemkommen och trött, och får hoppas att inte denna fängelsevistelse inte ska utgöra någon större plump i mitt straffregister i framtiden.