Om ett avtjänat fängelsestraff

Jag blev dömd till fängelse. Emot mitt nekande, vill jag framhålla. Efter en långdragen rättegång fastslogs det dock att strafftiden skulle begränsas till 4 dagar med generösa permissioner dessutom. Jag får tacka min advokat för denna milda dom.

Straffet skulle avtjänas på Långholmen, vilket i och för sig är långt från familjen, men jag var ändå nöjd med placeringen. Efter att under dessa dagar hunnit med att besöka Naturhistoriska Muséet och Herman´s vegetariska restaurang och även en tur till Waxholm muckade jag idag kl 10.00.

Likt Sickan hade jag en plan redo och denna bestod i att besöka Nationalmuseum och sedan bese de tusentals vackra människorna som tågade genom Stockholm i Pride Parad. Nu är jag hemkommen och trött, och får hoppas att inte denna fängelsevistelse inte ska utgöra någon större plump i mitt straffregister i framtiden.

Om ord att bära med sig

Idag har jag hälsat på människor som inte har så mycket frihet. 12 timmar inlåst i ett litet rum, 12 timmar inlåst i ett något större utrymme. Dag efter dag efter dag. Med människor de inte valt att leva med. Från en av dem fick jag ett vist ord som jag kommer bära med mig i livet.

Om du inte har det du älskar
får du älska det du har.

De hade det trots allt bra på sin avdelning, och de uppskattade sällskapet under vårt besök i deras värld. Och jag kände att jag uppskattade deras. Jag måste ta mig tid att besöka männen bakom de låsta dörrarna oftare.

Om ljud

Larmsignalen här på Rehabstationen har exakt samma ljud och frekvens som det lilla pip som döljer svordomar i amerikanska TV-program. Inte undra på att det rycker i undersköterskorna när Gordon Ramsey´s Kitchen Nightmares står på i allrummet.

Om Kuknästornet m.m

Dagen idag har varit väldigt lärorik. Till exempel har jag erövrat kunskapen att Kaknästornet är 155 meter högt. Jag besökte denna vördnadsvärda byggnad i dag och blev nästan lite besviken att jag inte blev uppassad av Robert Gustafsson, som jag hade hoppats skulle glida in och med ett karakteristiskt "Hjärtligt ihjälkomna ska ni våras, puttuttis?" överlämna menyerna. Ungefär som här.

Nåväl, jag fick nöja mig med en pojkvasker som inte såg ut vara en dag över 16 år, och det bjöds inte Pittipannan med nibba till, utan det enda som fanns var svindyrt fikabröd och kaffe eller dricka. Pojkvaskern visste dock att berätta att Kaknästornet stod färdigt 1967, vilket är ännu en ny kunskap.

En annan sak jag lärt mig är att det inte är så himla svårt att sätta på sig en sandal eller två , vilket jag fram till denna dag trott varit näst intill en möjlighet, i alla fall för mig. Där ser man.

Ps. Det var ganska fin utsikt också, förresten, därpå 30:e våningen. Bilder kommer eventuellt senare.

Om Luther

Alla ni som via titeln på inlägget trodde att det nu skulle komma något klokt och mustigt inlägg om antingen Medeltids-Martin med teserna eller den för tidigt avdagatagne Martin med det extra efternamnet King á la David blir nog lite besvikna nu, men det handlar om en ny engelsk TV-serie.

Jag hade bestämt mig att titta på serien av en av de konstigaste anledningarna man kan ha. Jag såg nämligen en reklam och till min outsägliga glädje spelades en av mina absoluta favoritlåtar i bakgrunden hela den minut klippet varade, nämligen Gun med Emiliana Torrini.

(Hade jag varit en inbiten bloggare hade jag kunnat och sedemera klistrat in en länk till hennes musik på spotify direkt, men ni får jobba lite själva. Om någon kan, kan ni väl beskriva i kommentarsfältet hur jag gör?)

Jag tänkte att har man vett att välja så bra musik till reklamen måste kunna välja lika bra människor till att skriva manus, skådespela och regissera, så det är nog en bra serie. Och så rätt jag hade. Luther var riktigt bra, en serie om en polis som jagare mördare, men har det knackigt privat.

Inget nytt under solen, tänker du, men jag tycker du ska ge den en chans, torsdagar mellan nio och tio. Och, som en liten teaser för mina manliga läsare, kan jag berätta att Luthers fru spelas av Hon, den snygga från Rome. Bara en sån sak. Och under eftertexten kom den igen. Gun. Det verkar vara en återkommande avslutningslåt. Me like.