Om marginaler

En sådan här natt passar det att skriva om de berömda marginalerna. Det började med Sara Algotsson och sista hindret som inte ville ligga kvar i omhoppningen i fälttävlan, och under denna dag, kväll och natt har tre svenska OS-idrottare haft dem mot sig. Att ranka dem och försöka bedöma vilken som är bittrast är svårt, men jag har valt att ranka dem såhär:


3. Boxning: Antony Yigit, vilken kämpe! 
Förlust med 23-24 efter rondsiffrorna 6-6, 9-13, 8-5 med Anthonys siffror först. Förutom det jämna resultatet måste jag inflika en förklaring på hur poängsystemet i OS-boxningen fungerar: 
  Fem domare räknar rena träffar de bedömer att boxarna får in under de tre minuter varje rond pågår. Sedan jämförs de fem domarnas poäng och den genomsnittliga antalet träffar för de båda boxarna blir det officiella resultatet. I första ronden hade tre domare Anthony som vinnare, en hade oavgjort och en hade motståndaren som vinnare. Hade han fått en poäng till där hade det i alla fall varit lika i poäng. Vad som avgjort då vet jag i och för sig inte, men... Så nära var det att svensken hade gått till kvartsfinal.

2. Triathlon: Lisa Nordén, vilken kämpe! 
Lisas väg mot de olympiska spelen har kantats av skador, och ändå droppar konkurrenterna av , en efter en under löpningen, tills endast Nicola Spirig finns kvar, och hade loppet varit en meter längre hade hon troligen vunnit. Nio tusendelar skiljde till guldet. Men hon fick i alla fall ett välförtjänt silver!

1. Längdhopp: Michel Tornéus, vilken kämpe! 
Efter två hopp ligger han på tionde plats med 7,80 och utanför de åtta som får hoppa vidare. Ändå vänder han till 8,07 i tredje och efter 8,11 i fjärde ligger han en kort stund på silverplats. Men blir nedputtad till bronsplats, och sedan också en plats till. Ett tag är silver 8,13, brons 8,12 och Michel som sagt 8,11 (tror jag, jag hörde inte riktigt på radion hela tiden). Bronsmedaljören överträffar inte sitt resultat, men inte heller Michel orkar öka i de två sista hoppen. Tio millimeter från att bli inskriven i historieböckerna som förste svensk att bli medaljör i längdhopp sedan 1920 i Antwerpen. Detta är den värsta marginella missen enligt mig.

Men, åt andra hållet måste jag påpeka att Håkan Dahlby startade finalen som femma med en liten chans till brons om han gjorde en mycket, mycket bra serie samtidigt som flera andra behövde svikta. När samtliga andra skyttar sköt 45 träffar av 50 sköt iskalle Dahlby 49 och klättrade till silverplats! 


   Men hur kom han till final? Jo, när han skjutit klart sina sista två duvor av 75 i kvalet låg han sjua och utanför final såvida inte minst en av två skyttar som låg före honom missade minst en duva. Båda gjorde det och han tog sig till final. Marginaler!

Om inspiration

Det är lättare att blogga när man mår bra. Eller, förresten, det är lättare att få tummen ur och göra saker över huvud taget när man mår bra. Det är väl ett manodepressivt drag, men det struntar jag i och kommer försöka utnyttja det här maniska flowet jag är inne i.

Med det sagt vill jag inte påstå att jag mått skitdåligt sedan jag bloggade senast. Det har bara varit mycket med jobb och kvällsaktiviteter och jag har inte känt att jag haft något nytt, roligt eller intressant att berätta om. Senast jag drog igång bloggandet vid nyår hade jag svulstiga tankar om att blogga tre, fyra gånger i veckan, vilket jag nämnde för min samtalskontakt på habiliteringen. Han sa att jag inte skulle lägga för stora krav på mig själv, och det var som om han varit med om detta tusen gånger förut, för mycket riktigt kvävdes inspirationen av kravet jag ställt på mig själv, ojdå, det är torsdag och jag har inte bloggat en enda gång den här veckan osv.

Idag kom inspirationen dock tillbaka. Det började egentligen förra veckan när jag tillsammans med min familj hade en arbetsdag här hemma. Det är renande på något sätt att rensa ur, städa av och göra fint. Jag rider fortfarande på den vågen som startade då. Lådor har rensats ur och slängts, plats har frigjorts och på samma sätt har det dåliga samvetet för att rensningen inte gjorts tidigare slängts bort, och mental plats har frigjorts.

Nu, på den första semesterdagen sitter jag och och pusslar gamla pussel för att kontrollera om alla bitar finns eller om de ska kastas de också. Just nu ett 80-bitars med fragglarna. Och som soundtrack har jag The Meters, men pga mina högtalares placering och skivproducentens förkärlek för stereoeffekten är det nästan bara hammondorgel och bas som hörs i köket. En intressant musikalisk upplevelse.

Hade det varit trummor och orgel som varit lagda i höger högtalare hade det varit mycket likt Staffan och Anders Ljunggren och deras grymma tvåmannaband som heter just så, Trummor och Orgel. Och jag får se dem nästa fredag, den trettonde juli. Och samma kväll spelar Theresa Andersson på samma festival i i Nora. Be there or be square!

Jag lovar inte flera inlägg i veckan, men om andan faller på får ni kanske läsa om fler hjulbenta betraktelser här framöver. Tills dess säger jag så här: Klappa händerna och lev väl allihop!

Om att komma fram, Mot alla odds

Jag har en rullstol med en hjälpmotorer som förstärker mina tag när jag för den framåt med drivringarna. Men som med all elektronik kommer med tiden vissa problem. I detta fall innebär det att laddningen av batterierna funkar sådär vissa gånger.

Så även idag, när jag hade bestämt mig för att rulla de 1 800 meterna till mitt arbete. En ordentlig laddning ska räcka en hel dag, men redan efter lunch började det ena batteriet pipa fyra gånger, vilket ska indikera att det som mest endast är 10% kapacitet kvar i batteriet. Jag stängde av det då jag inte behövde det, men ibland behövdes elhjälpen för att ta mig över trösklar t ex. Med ett trött pip, pip, pip, pip i protest från batteriet.

Jag messade assistentskan som lovade ta med laddaren till jobbet för att ge batterierna tjugo minuters välbehövlig laddning innan hemfärden och indikatorn visade att båda var drygt halvfulla när vi gav oss av. Men, föga förvånande började det ena hjulet (samma, obviously) pipa i uppförsbacken efter järnvägstunneln.

Innan jag var uppe pep en lång, ihållande ton som är batteriets sätt att säga ungefär, Näe, grabbar, nu lägger jag ner! Men på något sätt kom vi upp, batteriet och jag. När vi fortsatte, ackompanjerade av omväxlande pip, pip, pip, pip och piiiiiip kunde jag inte låta bli att tänka på Dennis.

Dennis, den sköna killen i SVT:s serie Mot Alla Odds som kämpar järnet men inte riktigt orkar. Han faller ihop fyra, fem gånger under dagen och menar att orken är helt slut men med lite peppning kämpar han vidare och på slutet av dagen springer han sista biten till campen.

Så var det i vårt fall också, jag och batteriet tog oss hem, mot alla odds. Jag hoppas de goa gubbarna och gummorna i Mot alla odds tar sig fram till skelettkusten.

Dagens bild är den bästa hittills, men tyvärr lyckades jag och assistentskan inte få över den från mobil till dator. Jag uppdaterar detta inlägg så fort vi lyckas.

Om tillökning

Det är härligt med tillökning. En speciell sorts sådan har i veckan stått för mången rubrik i pressen, men jag ska börja med en annan tillökning. Vi har många splittrade familjer på SFI, mammor och pappor med barn eller makar i hemlandet och det är ofta omöjligt återförena dem.

Så mycket härligare då när en av ensamma mammorna får tillökning i sin lägenhet av sin dotter som har kommit hit. Det syns i ögonen på båda två att de tillsammans kommer må mycket bättre och ta till sig det svenska språket på ett bättre sätt genom att stötta och hjälpa varandra. Det är de så väl värda.

I veckan hörde jag Vetenskapsradion Historia som handlade om Tillökningsdagen. Vad är nu det, undrar ni. Jo, år 1700 skulle Sverige byta kalender från den bristfälliga julianska kalendern till den mer korrekta gregorianska genom en mjuk övergång. Den julianska låg nämligen 11 dagar efter den gregorianska, så genom att ta bort skottdagen elva gånger under 40 år skulle detta åtgärdas.

Detta gjordes samma år, men sedan kom ett krig i vägen och reformen glömdes bort. Karl den tolfte kom där han satt i Bender på att Sverige nu pga detta varken hade en korrekt juliansk eller gregoriansk kalender. För att komma på rätt köl bestämde sig protestanten Kalle dussin istället för att införa den gregorianska som Påven gillade återgå till den julianska.

Alltså blev det att stoppa in en extra skottdag. Tillökningsdagen. Flera par gifte sig i Sverige den 30/12 och kungen skrev flera brev från Bender som stämplades den dagen. Undrar om namnet skulle inspirera svenskarna att i sänghalmen ordna en en extra talrik generation som om sisådär två decennier kunde ingå i kungens armé. Trist att en knapp utanför Fredrikshald satte p för alla framtida planer.

Om den andra tillökningen kan jag bara gratulera familjen till lilla Estelle!


Och, hemmabilden, då. Jo, den är någon vecka gammal, våren har kommit sedan dess, men bildbevis på detta kommer i nästa inlägg.

Om kommuikation

I mitt jobb arbetar jag som jag nämnt tidigare med kommunikation, närmare bestämt att kommunicera det svenska språket. Det är kul att se polletter trilla ner och elever som knappt kunnat ljuda sitt namn plötsligt läser och förstår långa meningar.

Själv använder jag flera kommuikationshjälpmedel, främst när jag använder min dator. Jag har ett skärmtangentbord, ett program som öppnar en ruta som visar ett tangentbord med bokstäver och siffror som jag skriver ord och meningar med.

Dessutom har jag en huvudmus, en mottagare som läser av positionen på en reflex som jag har på en keps när jag är vid datorn. När jag rör huvudet åt höger flyttar sig muspekaren åt höger och på så sätt kan jag skriva med skärmtangentbordet som jag skrev först. Klickar vänster- och högerklick gör jag med två olikfärgade knappar.

Det är de kommuikationshjälpmedel jag använder mest, men i veckan fick jag testa på ett nytt sådant. Det var inte jag som behövde det, och efter det samtalet var jag glad att min funktionsnedsättning inte begränsar min syn och hörsel.

Jag hade nämligen ett telefonsamtal tillsammans med en tredje part eftersom min vän som ringde mig har både en syn- och hörselskada. Kompisen dikterade sin del av dialogen på datorn och avslutade med kom, varefter telefonisten läste upp det. Sedan blev det min tur att svara oralt och avsluta med kom. Telefonisten skrev sedan på sin dator vad jag sagt så att min vän kunde läsa hemma hos sig.

Samtalet blev något förvirrat och många gånger längre än annars men vi kom överens att träffas nästa dag. När jag kom in till mötet visade sig att hennes diktafon var trasig och vi var tvungna att kommunicera via två teckentolkar, en som läste av hennes tecken och talade till mig och en som tecknade det jag sa till henne.

Krångligt var det hela, men vi nådde ändå fram till varandra och det är ju faktiskt huvudsaken. Jag undrar vilket kommunikationshjälpmedel Socialdemokraterna behöver för att nå fram till svenska folket? Eller för den delen de malmöitiska gängen som inte når fram till sina meningsmotståndare med annat än kulor? Där är nog inte en teckentolk rätt svar, men vi måste hitta ett sätt för båda situationerna så det blir bättring snarast.

Här är dagens bild. Den är några veckor gammal, dagens Kumla är mer snö- och frostbitet, men detta kalla väder väntas fortsätta så jag hinner kanske blogga igen och ta en ny bild.

Om ett enklare liv

Jag har haft ett facebook-konto i flera år och jag hade bestämt mig för att inte vara med i något sånt där -ville-spel. Och det har jag hållit tills nu. Kanske för att jag känner någonstans att jag har en benägenhet att fastna. Jag blev nämligen övertalad av min Far och Storebror att gå med i the Sims Social, främst i början för att hjälpa dem att bygga något ditt eller datt.

Men nu är jag fast. Det snurrar tankar om energi, ommöblering, skörd, toalettbesök och mycket annat. Livet är enklare i Sims-världen. Om du bara ser till att gå på muggen, tvätta händerna, stoppa något i magen, sova, leka och träffa kompisar då och då så blir du en lycklig Sims-människa. Tänk om det vore så enkelt...

Jag ska åtminstone försöka tillfredsställa alla dessa uppräknade områdena i kväll. Just nu ligger jag och vilar, snart ska jag gå upp, gå på muggen (med efterföljande handtvätt), äta middag för att därefter gå på bio. Med sällskap. Jag kommer eventuellt behålla inspirationen ända tills jag lägger mig ikväll. In sha'Allah.

Dagens bild är några dagar gammal. Enjoy!

Om nya perspektiv

Jag lyssnade på P1 i morse och som gäst hade de ledaren för det norska socialdemokratiska partiets ungdomsförbund AUF, Eskil Pedersen som talade om att återerövra Utöya. Att den platsen inte för all framtid blir en Island of Death, utan återgår till att bli det centrum för ung, politisk fostran som den fram till den 22a juli.

Jag känner igen det där med att förändra inställningen till en plats. Min olycka skedde i Stryn i Norge och min första tid sjukhus bodde jag på Haukelands sykehus i Bergen. Särskilt mina föräldrar förknippade Bergen med mycket tunga känslor efter att de dagar de tillbringade där före och efter min operation. Skulle sonen gå igen, skulle han röra armarna, skulle han över huvud taget överleva?

Det var därför viktigt att de följde med när vi reste tillbaka till Norge 2005, och vi fick fylla platserna med nya, positiva känslor. Vi var först i Stryn och jag fick visa hur vackert vandrarhemmet låg där vi fyra grabbar bodde innan vi åkte upp för att åka skidor på glaciären. Så här ser det ut.



Sedan fortsatte vi till Bergen och fick träffa läkaren som opererade mig och en av sjuksköterskorna som tog hand om mig. Ett intressant och givande möte för både mig och dem som mest ser patienter i akutskedet och inte så ofta får veta hur rehabiliteringen går. Själv kände jag igen sjuksköterskan, rösten och ögonen som jag genast kopplade ihop med minnen av tryggt och gott omhändertagande.

Mamma och pappa fick också visa var de höll till när de inte var vid min sida, var de åt, sov och grät när de tog paus från att vaka. Och vi fick många fina minnen från ett sommarsoligt Bergen som är väldigt vackert, må jag säga!

Nytt perspektiv blir det också på dagens trädgårdsbild, ett lite mer närgånget. Är det vår den 3e januari? I Kumla verkar det så i alla fall.

Nytt år, nya idéer

Jag har verkligen inte varit aktiv här på bloggen på sista tiden, men med ett nytt år kommer nya idéer. Jag vet inte så mycket vad blogginläggen kommer handla om men jag kommer dokumentera min trädgård i varje inlägg.

Skittråkigt att börja såhär i januari, det blir väl samma bild i tre månader, bara mer snö på en del. Men hade jag inte glömt mig redan första dagen hade jag fått en roligare start när snön vräkte ner och allt var sådär julkortsvackert som vi alla kommer ihåg från de två senaste årens vintrar. Det är fint att se på, men som rulledrulle måste jag säga att jag föredrar när det ser ut som nedan:
Jag har sedan sist lyckats lura chefen på SFI att jag ska få vara kvar på SFI i ytterligare år medan jag arbetar upp modet att åter sätta mig i skolbänken och skaffa mig den där pedagogiska utbildningen jag vill ha. Jag är nöjd i alla fall, och förhoppningsvis gör jag något rätt som inte får kicken.

See you around, people!