Om en dag, som idag, som idag, som idag

Återigen dryga 20 minusgrader på termometern. Katten är yvig och busig och tar allt jag och medarbetaren gör som ett initiativ till lek. Det märks att hon inte får utlopp för all spring i benen när hon knappt sticker nosen utanför dörren.

Hon pilar fram och tillbaka, upp i klädskåpet, upp i fönstret, ut i vardagsrummet och tillbaka igen. Sedan jag börjat stänga henne ute från sovrummet på natten söker hon min uppmärksamhet än mer på dagen, och det dåliga samvetet gnager, Jag borde ägna mer tid åt henne.

Förresten, skulle det inte bli mindre kallt nu, var det inte så meteorologerna sa härom dagen? Jaja, när man har ett jobb att sköta är det bara att klä sig varmt och ta sig iväg. Ett jobb. Det är kärvt i dagens Sverige, och som medlem i kategorierna ung och funktionshindrad är jag stolt och glad att jag har ett. Och till på köpet ett jobb som jag trivs med.

Det kände jag idag när eleverna återvände efter uppehållet över jul och nyår. Schemat har ändrats och jag möter andra elever nu än i höstas. Jag trodde det skulle bli svårt med många nya namn, men det gick som en dans.

Och det är roligt att se ögon och sinnen som skärps och anar samband och bygger vidare på det språk som är biljetten in i det svenska samhället. Och snart är det jag som sitter i skolbänken igen, och ska försöka suga åt mig av föreläsarens kunskaper. Det är onekligen länge sedan, men det ska bli roligt!