Om ett lärorikt dygn

Undertecknad har fått många nya kunskaper en dag som idag, idag, idag, idag.

Till exempel har jag lärt mig att det råder en sned könsfördelning i den svenska bragdguldsutdelningen. Från 1925 när priset för första gången delades ut har sjuttiotre herrar fått priset, med endast sexton damer har fått den äran. Och då fick ändå Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson dela 1996. Och till på köpet har alla lag som fått pris varit herrlag.

Det tog trettiofem år innan Jane Cederquist som första kvinna prisades 1960. Hon blev Silver-Jane med hela svenska folket efter den olympiska silvermedaljen i Rom som sextonåring. Duktig flicka, hon växte upp och blev chef för Historiska Museet sedan.

Svenska Dagbladet har i och för sig bättrat sig betydligt på sistoney, under de senaste tjugo åren har elva pristagare varit tjejer. Bra där! I år fick dock stafettlaget från Vancouver-OS välförtjänt utnämningen. Roligare stafettävling har jag aldrig som svensk skådat, Petter fick på truten!

Jag har också lärt mig att sutta i södra Sverige betyder suga och inte, som åtminstone alla värmlänningar, närkingar och västmanlänningar vet, betyder kasta.

Resten av dagens kunskaper har smält bort här i värmefläktens dånande bris. Det var något mer, men det blir kanske grunden till ett till inlägg. En annan gång.

Om uteblivna inlägg

Som ni märker är inläggsfrekvensen ganska låg just nu. Sammanträffande eller inte, men det sista inlägget skrevs den 31 oktober. På hela november har inte andan fallit på, som man säger. Och inte har det saknats ämnen. No Siree.

Jag har tänkt många gånger att det där är ett bra ämne till ett inlägg, men har det inte blivit mer. Det var inlägget om att svenskar som går i pension 2048 (när jag är 67) en vissa beräkningar får 48% av slutlönen i pension. Lägst i hela EU, tillsammans med typ Estland. Medan grekerna få mer än 100% med nuvarande system.

Och inlägget om samtalet mellan Kattis Ahlström och Tomas Sjödin som jag lyssnade till i förra veckan. Där jag för första och kanske enda gången fick höra ett solo på kazoo som inte blev parodi eller humor, bara passande och vackert. Det var i en låt av Joni Mitchell som Irma Schultz-Keller hade gjort en tolkning av med svensk text. Och kazoo.

Och Kattis som önskade sina barn ett allvar som inte är bråddjup, en stillhet att stanna upp i. Jag vet inte hur man lyckas balansera på gränsen mellan allvar och bråddjup. Jag ramlar allt som oftast ner i djupet. Och jag är snart trettio. Hur ska då barnen klara det?

Eller inlägget om de 6 000 000 folkräknarna som fram till 2012 har till uppdrag att redovisa hur många människor som lever och bor i Kina. Korrespondentskan rapporterade att denna gång även utländska medborgare som bor och jobbar i landet skulle räknas där de bor.

Tur att de slapp att likt Josef och Maria slänga upp tillhörigheterna på en åsna och knata de ca 700 milen till Vintrosa. Eller, kanske snarare borde destinationen bli Holland, om vi ska vara sådär patriarkala som man var för 2000 år sedan, när det begav sig. Det är ju därifrån korrespondentskans man härstammar.

Nu fick jag iallafall presentera dessa tankar, även om reflektionen och kåseriet kanske lyser med sin frånvaro. Men ni ska veta att jag inte gett upp. Jag hoppas jag kommer in i ett inläggs-flow igen. Snart.

Ps. Som för att accentuera problemet har knapparna för fet- och kursiv stil samt bifoga bild-knappen och de andra slutat synas. Jag får härigenom chansa när jag ska trycka på någon av dem. Men det funkar ändå. Hyfsat.

Om recept

Till min egen stora förvåning blev den gångna helgen den bästa på mycket länge. Så sent som i fredags lunch hade jag inget planerat och således inga förväntningar på veckoändan. Det enda jag kände var ett styng av skuldkänsla eftersom jag valt bort två gig med kören trots att jag inte hade något egentligt skäl därtill.

Så, vad innehåller en helg som undertecknad finner så njutbar, undrar ni? Jo, här följer ett recept, men jag kan inte lova att det funkar lika bra för någon annan än mig. Ni har säkert andra ingredienser till er perfekta weekend, men detta är mina:


1 dl ungdomssamling
2 msk melodikryss
4 dl sällskapsspel
2 st middagar med trevligt sällskap
500 g Hattrick
1 msk möblering
2 tsk Radiosporten
1 dl Gospelkör

Hoppas ni också haft det finfint, nu ska jag avsluta helgreceptet genom att tillsätta den sistnämnda musikaliska ingrediensen. Ciao!

Om brytningar

Många brytningar har man hört genom åren, på SFI har vi ju en salig blandning av nationaliteter som alla har små eller stora svårigheter med de 18 svenska vokalljuden, lång och kort vokal på aouå och eiyäö. Dessutom kan det vara problem att skilja på v - f och b - p.

Åt andra hållet har man ju hört Robert Prytz som efter att ha bott en kortare tid i Storbritannien lyckats skaffa sig en fantastisk engelsk brytning. Tyvärr hittade jag inget klipp på nätet som understöder detta, antingen har ni själva hört honom, eller så får ni ta mig på mitt ord.

Hur som helst tycker jag att man oftast ganska snabbt kan avgöra om en människa man talar med är född utomlands. Men när jag tittade på Sportnytt igår blev jag mäkta imponerad av den ryske bandyspelaren Misja Svesjnikov som verkligen talade så nära en inföding att det bara var namnet som röjde hans utländska ursprung. Det går alltså.

Nu framgår det ju inte om han har en svensk fru och på det sättet fått öva mycket, men de senaste åtta åren har han tillbringat i Ryssland, om jag har förstått det rätt. Kolla själva i klippet här, 7:00 och 9:30 minuter in i programmet.

Och om min kollega B har tolkat chefens brytning rätt så kommer jag att ha jobb även efter jul. Jag hoppas och tror att språkförbistringen bör vara minimal, då båda är från närkeslätten, men jag väntar med de officiella hurra-ropen till efter jobbmötet den tionde november. Men jag kan inte låta bli att glädjeskutta lite inuti. I smyg.

Om Buzzador. Och det andra.

Så har jag startat min första kampanj för Buzzador! Jag ska få kolla på fyra filmer alldeles gratis via Lovefilm.se! Det kan man ju inte säga nej till, eller hur?

Sen är det bara att bestämma vilka som ska bjudas in till filmkväll, Buzzador tycker nämligen att jag inte bör vara ensam utan ha trevligt sällskap i TV-soffan. Det är ju angenäma problem, vi får se vilka som nappar.

Det är skönt att vara hemma igen efter en fredag-lördag med 2x25 mil i bil och en begravning mitt i mellan. Pga av dålig sömn senaste veckorna har jag varit något av en trafikfara, men glädjande nog kom vi hem helskinnade. Det blev en del bitande i kinden och tungan för att hålla koncentrationen uppe, men det gick. Tack vare Bror som pratade skit och levererade Mullsjö Hemkokta kolor vid passande tillfällen.

Ceremonin var ljus och fin, och gick i samma stämning som farmors bortgång, om man kan säga så. Hon var klar i huvudet, hade inte någon smärta och fick säga sitt farväl till sina tre barn dagen innan. Jag sjöng och far spelade gitarr, vilket var en bra uppdelning då jag av uppenbara skäl inte längre kan spela och han av naturliga skäl (gråtmild som man blir) eventuellt kunde missat en del text.

Nu blir det en soft söndag innan nästa vecka drar igång på måndag. Somaliskalektionerna går framåt, och det är väldigt roligt, ni borde testa själva!

Habeen wanaagsan! (God kväll!)

Om life

Detta är namnet på BBC:s naturprogramserie som går på torsdagar i SVT1. Eller om man så vill på SVT Play. Jag valde det senare alternativet då starttiden igår var 22:50. Således fick jag idag på eftermiddagen njuta av ännu ett program i raden.

Detta det femte avsnittet handlar om fåglar och är mycket fascinerande om än brutalt, men sådan är naturen. Praktfregattfåglar som inte ids jaga egen mat utan anfaller Tropikfågeln som är på väg hem till fru och barn med klorna full av godsaker och tvingar dem att släppa sitt byte och de får vända tillbaka efter ny mat.

Och Pelikanerna som väntar tills Mamma och Pappa Kapsula samtidigt är ute och provianterar åt Unge Herr eller Fröken Kapsula och helt sonika nappar tag i ungen och sväljer den hel för att sedan vända hemåt och spy upp valda delar till sin egen unge att äta. Jag tror inte Macaulay Culkins filmer nått samma berömmelse om de slutat på detta sätt, eller?

På slutet visar de upp olika intrikata parningsritualer. Svandoppingarna dansar vackert i Oregons sjöar, där är det inget fel på romantiken trots att de håller ihop med samma partner hela livet. Men allvarligt talat, vem skulle som kvinna kunna motstå en rå fisk att svälja ner hel?

Dock vill jag nog ge den ena Bruna Lövsalsfågeln ett tips från coachen. Medan den ena hannen samlar blommor och svampar i sin hydda för att imponera på honan väljer den andra att samla vad då? Jo, bajs. Se, goddag då. Inte konstigt att honan går denna hydda förbi. Och så har han mage att skylla på svamparna som växt upp på bajset.

Sista anhalten påminner mig starkt om hur jag tillbringade mina söndagskvällar en gång i månaden på slutet av nittiotalet. Ni frikyrkomänniskor ifrån Örebrotrakten vet vad jag talar om...

Om Grafen

Jag fortsätter rapporteringen om nobelpristagarna. Idag avslöjades pristagarna i fysik, Andre Geim och Konstantin Novoselov. Och vilken fantastisk upptäckt har de då gjort? Jo, om jag har förstått det rätt upptäckte de 2004 hönsnätet. Jag misstänker dock att hönsnät fanns långt innan det, jag tycker mig komma ihåg att jag tillverkat ett antal mer eller mindre graciösa konstverk av papier maché i låg- och mellanstadiet.

Men jag har nog fått allt om bakfoten, för sedan fick jag reda på att det här hönsnätet ska visst finnas inuti en blyertspenna. Och vara väldigt, väldigt platt och genomskinligt. Och då ser man ju inte var man ska kleta dit det tapetklisterinsmorda tidningspappret. Jag fattar ingenting, men grattis ändå.

Om nobelpriset

Idag tillkännagavs det att forskaren bakom utvecklingen av sk provrörsbefruktning eller vitro-fertilisering, IVF, Robert Edwards, har tilldelats Nobelpriset i medicin. Metoden motarbetades till en början av religiösa ledare och etiker då behandlingen ansågs moraliskt tvivelaktig, men 1978 föddes det första barnet med provrörsbefruktning. Nu har ca 4 miljoner provrörsbarn fötts i världen.

Strax innan denna befruktning ägde rum föddes en liten flicka som knappt trettio år senare kom att bli en av mina medarbetare. Ytterligare ett par år senare drog denna flicka och hennes sambo nytta av Robert Edwards upptäckter och den 30:e augusti föddes en alldeles bedårande liten Tindra. Jag fick se underverket på hennes en-månads-dag i torsdags, och jag kan intyga att det inte var några fel på henne. Tvärtom.

Om val igen

Jag och många med mig, tror jag, har väl ibland reflekterat över valsystemet i USA och tänkt att "Tur att vi inte har ett sådant orättvist system där inte den kandidat/parti som får flest röster vinner".

Jag måste nu omvärdera detta då jag nu i den uppkomna situationen genom P1:s radioprogram Valet med Nordegren fått reda på att Socialdemokraterna behöver 16270 röster för att få ett mandat i riksdagen, medan Kristdemokraterna behöver hela 17521.

Nu är det väl känt att jag inte direkt är någon högersympatisör, men i det här fallet är jag beredd att utbrista i någon passade variant av Voltaires kända fras Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem. Har man proportionella val ska de väl för hundan vara just proportionella, eller?

Och om så är fallet för 5,6%-partiet Kristdemokraterna borde väl samma sneda mandatfördelning gälla för det andra 5,6%-partiet på andra kanten, vilket jag röstade på. Annars är det ett väldigt rött regelverk. Men det gör sig förstås inte på löpen...

Om en utförd samhällsplikt

Sådärja, nu var det gjort. Jag rullade iväg i solen till vallokalen som är min gamla låg- och mellanstadieskola. Väl där var det ingen tvekan om hur jag skulle rösta. Vilket block jag skulle välja har jag aldrig varit osäker på och de sista dagarna hade jag även beslutat mig för vilket parti jag skulle rösta på. Om man ska vara ordvitsigt torr (vilket jag ju är) kan man säga att jag röstade "internet". Klura på det, ni!

Om valet

Idag gäller det, om Du är svensk medborgare, röstberättigad och inte tillhör de 2,2 miljoner svenskar som redan förtidsröstat (eller kommit på att du vill ändra dig) tycker jag du ska utföra Din medborgerliga plikt och göra Din röst hörd. Det ska i alla fall jag göra.

Om en fjättrad bloggare

När jag var på en undersökning idag menade läkarna att jag kan ha drabbats av något som heter fjättrad ryggmärg. Låter inget vidare att behöva genomgå ett neurokirurgiskt ingrepp.

Annars tycker jag att fjättrad låter rätt tufft. Fjättrad. Typ som draken Kattla i Bröderna Lejonhjärta. Det passar rätt bra med drakreferenser just nu eftersom jag börjat läsa Eragon som handlar om en drake och dennes ryttare. Böckerna ska tydligen vara bättre än filmen, men så är det väl oftast.

Om dolda kvinnor

Det är mycket snack nu om arabiska kvinnors klädsel. Vi får lära oss ord som Burka, Niqab och Hijab. I Frankrike är det numera enligt lag förbjudet att bära vissa sådana kläder på offentliga platser. Är det enbart en symbol för underkastelse och ojämlikhet?

I detta program får vi många olika synvinklar på denna komplexa fråga. Själv har jag knappt aldrig sett dessa plagg i verkligheten, i alla fall inte förrän i sommar. På Naturhistoriska Muséets parkering mötte jag en kvinna med niqab som var intresserad av min handikappanpassade bil, eftersom hon skulle utrusta sin egen bil, då hon hade en funktionsnedsatt son.

Och igår såg jag min första burka. Det var när jag deltog i Blodomloppet, en motionstävling där man kan springa eller gå och samtidigt göra reklam för möjligheten att ge blod. Men det räknas nog inte. Denna burka var nämligen formad som ett hjärta och var en del i jippot. Men den var försedd med ett nät som dolde ögonen, precis som afghanska burkor.

Undrar vad herr Sarkozy sagt om det?

Om besök

Jag tror jag träffat världens goaste fyra-och-ett-halvt-åring.

Jag fick ett sms igår när jag var på jobbet. Det var korrespondentskan som skrev att hon befann sig i Kumla och undrade om jag hade möjlighet att träffa henne. Och det är klart jag hade. Så efter en sejour på skoaffären kom familjen, pappa Holländaren, mamma Korrespondentskan och tjejerna på 4,5 år och 11 månader. Och mormor.

Och det blir som vanligt, fast vi inte sett varandra på ett år (vid förra skoaffärsbesöket) känns allt självklart, gemytligt och trevligt. Vi fikar och pratar om det ena och det andra. Storasyster charmar mig lätt som en plätt och vi läser böcker, pusslar och åker rullstol. Jag önskar att dagen aldrig ska ta slut.

Var får man tag på en sån? Jag vill också ha...

Om sommaren

Hon kommer och hon går, det går fort numera.
Guldglansen försvann idag.
Jag hinner inte riktigt med.
Men nu börjar det gå upp för mig.
Kvällarna blir mörkare.
Det är slut på det roliga.

Vemod.

Men det var fint.

Om ett avtjänat fängelsestraff

Jag blev dömd till fängelse. Emot mitt nekande, vill jag framhålla. Efter en långdragen rättegång fastslogs det dock att strafftiden skulle begränsas till 4 dagar med generösa permissioner dessutom. Jag får tacka min advokat för denna milda dom.

Straffet skulle avtjänas på Långholmen, vilket i och för sig är långt från familjen, men jag var ändå nöjd med placeringen. Efter att under dessa dagar hunnit med att besöka Naturhistoriska Muséet och Herman´s vegetariska restaurang och även en tur till Waxholm muckade jag idag kl 10.00.

Likt Sickan hade jag en plan redo och denna bestod i att besöka Nationalmuseum och sedan bese de tusentals vackra människorna som tågade genom Stockholm i Pride Parad. Nu är jag hemkommen och trött, och får hoppas att inte denna fängelsevistelse inte ska utgöra någon större plump i mitt straffregister i framtiden.

Om ord att bära med sig

Idag har jag hälsat på människor som inte har så mycket frihet. 12 timmar inlåst i ett litet rum, 12 timmar inlåst i ett något större utrymme. Dag efter dag efter dag. Med människor de inte valt att leva med. Från en av dem fick jag ett vist ord som jag kommer bära med mig i livet.

Om du inte har det du älskar
får du älska det du har.

De hade det trots allt bra på sin avdelning, och de uppskattade sällskapet under vårt besök i deras värld. Och jag kände att jag uppskattade deras. Jag måste ta mig tid att besöka männen bakom de låsta dörrarna oftare.

Om ljud

Larmsignalen här på Rehabstationen har exakt samma ljud och frekvens som det lilla pip som döljer svordomar i amerikanska TV-program. Inte undra på att det rycker i undersköterskorna när Gordon Ramsey´s Kitchen Nightmares står på i allrummet.

Om Kuknästornet m.m

Dagen idag har varit väldigt lärorik. Till exempel har jag erövrat kunskapen att Kaknästornet är 155 meter högt. Jag besökte denna vördnadsvärda byggnad i dag och blev nästan lite besviken att jag inte blev uppassad av Robert Gustafsson, som jag hade hoppats skulle glida in och med ett karakteristiskt "Hjärtligt ihjälkomna ska ni våras, puttuttis?" överlämna menyerna. Ungefär som här.

Nåväl, jag fick nöja mig med en pojkvasker som inte såg ut vara en dag över 16 år, och det bjöds inte Pittipannan med nibba till, utan det enda som fanns var svindyrt fikabröd och kaffe eller dricka. Pojkvaskern visste dock att berätta att Kaknästornet stod färdigt 1967, vilket är ännu en ny kunskap.

En annan sak jag lärt mig är att det inte är så himla svårt att sätta på sig en sandal eller två , vilket jag fram till denna dag trott varit näst intill en möjlighet, i alla fall för mig. Där ser man.

Ps. Det var ganska fin utsikt också, förresten, därpå 30:e våningen. Bilder kommer eventuellt senare.

Om Luther

Alla ni som via titeln på inlägget trodde att det nu skulle komma något klokt och mustigt inlägg om antingen Medeltids-Martin med teserna eller den för tidigt avdagatagne Martin med det extra efternamnet King á la David blir nog lite besvikna nu, men det handlar om en ny engelsk TV-serie.

Jag hade bestämt mig att titta på serien av en av de konstigaste anledningarna man kan ha. Jag såg nämligen en reklam och till min outsägliga glädje spelades en av mina absoluta favoritlåtar i bakgrunden hela den minut klippet varade, nämligen Gun med Emiliana Torrini.

(Hade jag varit en inbiten bloggare hade jag kunnat och sedemera klistrat in en länk till hennes musik på spotify direkt, men ni får jobba lite själva. Om någon kan, kan ni väl beskriva i kommentarsfältet hur jag gör?)

Jag tänkte att har man vett att välja så bra musik till reklamen måste kunna välja lika bra människor till att skriva manus, skådespela och regissera, så det är nog en bra serie. Och så rätt jag hade. Luther var riktigt bra, en serie om en polis som jagare mördare, men har det knackigt privat.

Inget nytt under solen, tänker du, men jag tycker du ska ge den en chans, torsdagar mellan nio och tio. Och, som en liten teaser för mina manliga läsare, kan jag berätta att Luthers fru spelas av Hon, den snygga från Rome. Bara en sån sak. Och under eftertexten kom den igen. Gun. Det verkar vara en återkommande avslutningslåt. Me like.