Om änglavakt

Jag hade jobbat som vanligt och var på väg hem. Solen hade smält bort de tjocka issträngarna på gatan där inga högre hus skymt dagsmejan, men när jag åkte in i hyreshusets mörka skugga märkte jag plötsligt att jag inte längre hade kontroll över silverbilen. Både ratt och broms var för ögonblicket ur funktion.

Utan att kunna göra något såg jag som i slow motion hur jag kanade tvärs över gatan, över det motsatta körfältet och fick till slut stopp på bilen på andra sidans trottoar. Eftersom den mötande bilen hade uppförsbacke hann han stanna sin bil och på så vis undvek vi att frontalkrocka.

Hade jag tappat kontrollen några tiondelar senare eller om han kommit några tiondelar tidigare hade vi frontat. Tack Gud att du än en gång var med precis när det behövdes.

Det kommer kännas i magen när jag åker där nästa gång. Nu ikväll när jag åkte hem vågade jag inte ens, utan tog en annan väg. Och då hände ju inte ens något idag. Så mycket värre för familjen i Täby att passera den där järnvägsövergången.

Ungefär såhär såg det ut, även om jag är usel i Paint.