Om Örebro Universitets rektor

Örebro Universitets rektor heter Jens Schollin. Det tycks vara mycket av hans förtjänst att Örebro Universitet i dagarna fått klartecken att starta och driva läkarutbildning. Den officiella festmiddagen ska hållas den 24:e mars men många tårtor (hint, hint) har nog redan avnjutits för att fira detta.

Örebro Studentsångare, vilka jag tillhör, har tillfrågats att underhålla på festen eftersom vi blivit något av Jens favoriter. Det sägs att han sagt att "när vi har festen måste vi ha med studentsångarna", men jag vet inte hur hög sanningshalten i detta citat är. Faktum är i alla fall att vi ska medverka.

På grund av detta har jag tillsammans med kören vistats i Jens närhet ett flertal gånger under senare delen av 00-talet. Men detta är ingalunda mitt första möte med denne Universitetets hjälte.

Jens har nämligen inte alltid varit rektor, minsann. På den gamla goda tiden (läs åttiotalet) var han läkare och det är där jag först mötte honom. Tyvärr måste jag tillstå att mina egna minnen är ytterst suddiga och nedanstående berättelse är mer vad mina föräldrar i efterhand berättat än vad jag själv kan erinra mig. Alltnog.

Jag fyllde sju år i mars 1988 och hela familjen var på skidsemester i Fjätervålen. Föräldrarna hade missat grundläggande detaljer för undvikande av barnalstring, men förlustade sig ändå och framåt sommaren började detta synas på min ömma moder då temperaturen fordrade ett minimum av kläder.

Min första reaktion på nyheten som min mor avslöjade ska enligt legenden ha varit "Vet pappa om det?", men som tur är gjorde han det. Sommaren blev till höst och höst till adventstid, och ut kom så småningom en liten gosse med med kemisk lunginflammation pga av att han svalt bajs som simmat runt i vattnet därinne i magen. Konstigt att inte fler små barn råkar göra det, det verkar inte som det vore särskilt höga odds på att något sådant skulle kunna inträffa, menmen.

Läget var mycket kritiskt och lillebror M låg i kuvös och svävade mellan liv och död. Såklart ville familjen träffa sin sladdis, om inte annat så för att vi två storebröder skulle få något konkret att sörja, och inte bara en mage. Men när vi kom in till sjukhuset sa Stränge Överläkaren: Knyttet får ni minsann lämna utanför, en snorig pojk kan göra den lille mer sjuk. Och därmed basta. (Återigen kan sanningshalten i citatet ifrågasättas, men det lät snyggt, eller hur?).

Men vad händer? Enter underläkaren Jens som säger: Klart att du ska få träffa lillebror, ta det här munskyddet och hosta inte på honom så kommer allt gå bra. Så liten och späd och svag han var, och kroppen full av slangar så att man bara kunde vidröra ett område hud stort som en mindre kaffekopp ungefär. Men tack vare Jens fick jag se liten broder.

Nu gick ju allting bra sen, och han har växt upp till en hel karl (M då, Jens måste nog ha räknats som karl redan innan) men händelsen gjorde ett intryck på mina föräldrar och indirekt på mig. Tack Jens.