Om kör och OS

Det är plusgrader.

Trodde knappt den dagen skulle komma.

Och då börjar vi i kören min spela in en julskiva. Det känns fel på något sätt, men det är bara att bita ihop. Det ska faktiskt bli riktigt kul att förevigas på skiva. Undrar om jag eller någon annan kommer kunna urskilja min mörka stämma i mängden. Fast det vore i så fall inte något positivt då vi strävar mot att låta som en röst, och inte många spretiga stämmor.

Dessutom går klockan mot midnatt och curlingen börjar inom kort. Skönt med en sport där vi redan på förhand vet att Sverige tar medalj. Fler sådana, det borde införas en klausul i de olympiska reglerna som innebär att svenska fjärdeplatser automatiskt byts mot medaljer istället. Maria P-H fick ännu en fjärdeplats ikväll, vår sjätte detta OS tror jag. Bra kämpat, Maria, det är bara fyra år till nästa chans.

Lag Anette Norberg, here we go!

Om guld

Så fina är de, de svenska pojkarna. Och Johan som fick gå när det snöade lovikavantar, som kommentatorerna sa, han hade verkligen värsta tänkbara otur vad gäller yttre förutsättningar, men lyckades ändå spräcka fältet trots att han agerade snöplog större delen av sträckan.

Jag blev lite rädd när tjecken fick dra och Northug kom närmare sekund för sekund, men så drog Marcus ifrån på sista varvet och allt blev bara så underbart.

Tack Daniel, Johan, Anders och Marcus!

Om sömn

Jag hörde på P1 Morgon imorse att sömn är viktigt. För att verkligen ta till sig och lagra nyvunnen kunskap ska man tydligen ta en "nap". Och inte bara lägga sig och vila, eller ta en 20 (hmmm, talet tjugo ligger i gränslandet för när man skriver med bokstäver eller siffror, vilken myndighet mejlar man för att få klarhet och ett sådant spörsmål?) minuters "powernap", inte. Här gäller det att producera REM-sömn, och för detta krävs en timmes siesta.

Hur ska stressade studenter som Skruttet hinna med detta? Och för att göra saken än värre redovisar reportaget vidare rön som beskriver kaffet som ett bedrägligt medel att hålla sig vaken för nattliga tenta-tröskningar. Det dövar förvisso kroppens omedelbara krav på sömn men höjer ingalunda förmågan att ta in ny kunskap.

Kommer detta reportage på något sätt förändra studietekniken hos landets studenter? Förmodligen inte.
Kommer det förändra universitetens föreläsningsupplägg? Knappast.
Men nu vet ni i alla fall om det...

Om olika saker en lugn söndag

Mycket vatten hade runnit under broarna sedan mitt senaste blogginlägg om det inte vore så att bäcken efter vår ovanligt bistra vinter vore bottenfrusten. Dock har det nu blivit dags för ett nytt. Så vad torde ett inlägg från en rullstolsburen Rostbroder handla om en solig söndag som denna?

Om OS vars ömsom vatten (fjärdeplatser, uråkningar och mentala kollapser) ömsom vin (Vad kan man säga, Charlotte, Björn, Anja, Anna, Marcus och Johan. Och Anders, aldrig har väl en tiondeplacerad svensk varesig jublat eller tackats mer efter ett avslutat OS-lopp?) gjort oss i TV-soffan både frustrerade och lycksaliga. And more is to come, right?

Eller om snöfärden till Linköping vars like vad gäller väglaget jag hoppas att aldrig få återuppleva. Busschaufförens gentila försläppande i vägkorset vid Sköllersta måste dock nämnas och sådant "kramas-i-trafiken-uppträdande" önskar jag att fler professionella chaufförer tog efter. Tack!

Eller ska jag dryfta Storebrors käppsättande i mina nyupptagna studiers hjul. Nej, det har Skruttet redan ojats sig nog över här, det får vara. Det gör ingen gladare.

Gladare verkar också Fasching vara trots sin tragiska belägenhet, jag tycker verkligen ni som inte läst hans blogg borde gå in här och läsa, fröjdas och gråta med honom, både inläggen före och efter den artonde januari är högst läsvärda.

Sedär, det blev visst ett inlägg av lagom längd, så nu drar jag ett streck här och hoppar upp och tillverkar dagens tredje och fjärde brödlimpa, hälsobröd med russin i. Jag har städat också, vuxenpoängen fullkomligt rasar in idag.

Kram på er!

Om besvikelse

Anja?

Emil?

What?

Anna Olsson är kvar, måtte det bli en medalj.

edit: Nehe.

Om att köra fast

Igår var Skruttet och jag ute på vacker vinterpromenad. Vi gick i strålande sol på en liten landsväg med snövallar vars södersida små smått utsattes för dagsmeja. Vi konstaterade att dagarna obevekligt blir ljusare och att dagar som denna bringar ett visst hopp om vår.

Jag färdades för dagen i den pansarvagn som kallas permobil, och som oftast bara står och tar upp plats i hallen men ibland extraknäcker som avlastningplats för jackor och annat. Jag ogillar den starkt men måste tillstå att den ibland har sina fördelar, som vid biobesök och när man önskar att ta sig från A till B något snabbare än med rullstol och av någon anledning inte tar bilen.

På grund av dessa snövallar kändes det som att bilarna passerade farligt nära oss. Jag drog mig omedvetet åt kanten och plötsligt märkte jag att underlaget var mer poröst på min vänstra sida. Trots att jag styrde åt höger kom jag mer och mer ut mot åkern och jag stannade för att inte göra saken än värre. Skruttet hade fått upp farten och hann tiotalet meter innan jag gjorde henne uppmärksam på min belägenhet.

Även med Skruttets hjälp kunde jag inte få permobilen på rätt spår och ju mer jag gasade grävde den två vänstra hjulen ner sig i snön, vilket medförde att hela ekipaget började luta oroväckande mycket mot snödrivan och diket som vi visuellt inte kunde urskilja på grund av den myckna snön, men med våra skarpa intellekt förutsåg att det ändå fanns.

Tanken på att hamna i den dryga metern snö med kroppen först och en 200 kg tung maskin som pressade på snett uppifrån var ingalunda angenäm, men jag kunde omöjligen hindra min hjärna från att föreställa mig dylika scenarion.

Turligt nog kom en kombi av okänt märke innehållande två barn i varsin barnstol och en man vars övervikt enligt min hastiga bedömning var betydande just körande förbi och Skruttet vinkade till honom att stanna. Med dennes samt en kvinnlig förbipasserande joggares (med en trolig matchvikt på ungefär hälften av den förre) hjälp kunde vi baxa fordonet tillbaka på asfalten ingen och ta oss vidare.

Man kan köra fast på många sätt här i livet och det kan kännas som att man trots vilja och avsikt är att styra åt motsatt håll ändå bara kommer närmare en kvävande snödriva. Då får man titta sig runt efter överviktiga kombi-chaufförer och slanka söndagsjoggare, för de finns om man vill.

Om att byta ämne

Jag hade tänkt skriva ett nedslående inlägg utifrån radioprogrammet ni kan lyssna på här, men jag vill inte längre. Nedslående inlägg blir ingen glad av. Jag kan bara sammanfatta med att jag känner ett visst släktskap med honom, men vill inte bli som han.

"Varje dag förnedras jag, ifrån det jag slår upp mina ögon tills jag går och lägger mig så är det bara ren förnedring."

"Ju längre tiden går, desto sämre mår jag, jag vill inte vara med längre."

Gode Gud, gör mig till både utåt- och inåtakrobat. Amen.

Istället vill jag göra reklam för en film som jag åter kom att tänka på när jag läste Kaospatrullens profil. Hon hade Min vän Totoro som en av favoritfilmer. Det är en av de finaste japanska tecknade filmerna jag har sett. Den och Grave of the Fireflies, men nu hade jag ju bestämt att detta inte skulle bli något tragiskt inlägg.


Scenen som bilden är tagen från är helt underbar, flickan kikar upp på Totoro och stora droppar regn plaskar på paraplyerna. Jag skulle vilja ta med Skruttet på semester med kattbussen till något varmt land. Kanske Afrika. Somalia, jag kan ju nästan språket nu.

Kolla på Min vän Totoro, den är bra.

Om samordnande konjunktioner

Dem kan ni väl, de samordnande konjunktionerna, eller?

För de få av er som glömt grammatiken från skoltiden kan jag berätta att de är och, men och för. Samordnande konjunktioner binder samman huvudsatser. Ett exempel:

Jag var på körhelg och Skruttet var med men hon borde ha stannat hemma för hon var sjuk.

Fast jag är glad ändå att hon var med och fick träffa mina vänner i kören, och tydligen tyckte hon vi lät ganska bra, periodvis iallafall. Det är kul att ha något nytt att sikta på, nu är det skivinspelning på gång. Jullåtar, vilket känns fel i februari, men det får gå.

Underordnade konjunktioner är ord som binder samman huvudsats och bisats. Det finns många sådana, men ett exempel är eftersom.

Jag missade Haiti-konserten eftersom jag var tvungen att åka hem och vila.

Man kan också lägga den underordnade konjunktionen och bisatsen först i meningen, men då måste man komma ihåg att ha omvänd ordföljd på huvudsatsen:

Eftersom jag var tvungen att åka hem och vila, missade jag Haiti-konserten.

Det ryckte i folkmusiktarmen när jag fick veta att idolen Ale Möller skulle vara med igår kväll, men det blev lugnare aktiviteter i Kumla istället. Bland annat ett besök i det nya föräldrahemmet, som var väldigt fint, må jag säga.

De ovannämnda reglerna var dagens uppgifter för eleverna på SFI att träna på. Tänk vad mycket vi infödda svenskar tar för givet när vi använder vårt språk. Det bara flödar ut, grammatiskt rätt och riktigt ur munnen på oss.

Hadda ayaa bilaabaya betyder "Nu börjar vi" på somaliska. Jag vill lära mig mer!

om när Skruttet hackar

Hej, nu är det Skruttet som skriver.

Jag har just utagerat lite kreativa behov över Knyttets försvarslösa blogg. Allt det blå försvann och vips så blev allt lite mer svartvitt. Jag kan liksom inte hejda mig. Den som tycker att den förra versionen var bättre, kan ju klaga i kommentarsfältet nedan, kanske hörsammar Knyttet Din åsikt, kanske inte. Kanske gråter han redan över all den försvunna färgen, liksom han i hemlighet sörjer den blå favorittröjan som jag lade ner i en soppåse igår. Det var liksom inga sömmar kvar. Stackars Knyttet. Vem ska trösta honom nu?

För övrigt så har Knyttet just varit på körhelg. Han sjunger bas som en ung gud i en kör, å allrahelst så sjunger han Omagnummysterium. Det är mycket vackert vill jag lova.

När Knyttet fryser så håller han för öronen och rynkar på näsan. Det är mycket förtjusande.

Det var allt jag ville säga. Tack och hej.

// Skruttet

Om ett minne

När jag gick i åttan var det nära att jag svimmade. Vi hade biologilektion och ämnet var blod. Vi bara pratade och tittade i biologiboken. Jag tror inte ens det var några speciellt otäcka bilder, det var inte i närheten av den här lektionen (ungefär tre minuter in i klippet). Det var ju inte heller Slem-Sven iförd råttsvansmössa som ledde lektionen utan Gunnar S iförd jeansskjorta och jeans uppdragna långt över naveln med hjälp av ett hårt åtdraget bälte.

Det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli ordentligt groggy där jag satt i bänken. När jag sedan skulle ställa mig upp för att gå ut började hela världen på allvar snurra till och jag sluddrade något om att jag inte mådde bra och stapplade ut i den mörkt rödkaklade korridoren.

Jag kom dock inte längre än till närmaste bänk där jag stöp ner och låg halvt medvetslös i en tidsrymd vars längd jag har svårt att redogöra för. Om skälet till denna erfarenhet verkligen var blodet i bok och diskussion eller om det istället var en följd av kombinationen dålig sömn/lågt matintag vet jag inte men minnet hänger i alla fall kvar.

Skruttet och jag som läser psykologi har fått anledning att dyka djupare i ämnet. Just detta minne torde vara ett så kallat deklarativt, eller explicit minne, ett minne av en specifik händelse. Sannolikt tillhör det undergruppen episodiska minnen, där man minns saker man själv varit med om.

Dialogen i Kenny Starfighter är något annat jag lagt på minnet men uppriktigt undrar om jag någonsin kommer att ha någon nytta av. Men, man ska ju fylla de tomma utrymmena under håret, ovan halsen och bakom ansiktet med något, så varför inte.

- Är det uppfattat?

- ... `Vsaru?

- ÄR DET UPPFATTAT?

- Jaja, visst. Det är ... inne nu.

Om att ha noll kulturkoll

Jag läser Skallarnas Sammansvärjning ibland. En blogg i kulturströmmen, som det så fint heter längst upp. Där skriver bland andra Andreas Ekström.

Han är i och för sig kulturjournalist, men på denna lista av kulturpersoner med statlig inkomstgaranti kände han igen var tredje. Jag kan med säkerhet bara identifiera elva allt som allt. Av 156. Det är ganska så exakt var fjortonde. Men då finns det förstås så skilda kategorier som Clowner, Schackspelare (kultur?) och Dockmakare.

Jag kände dock att jag var kulturellt förtorkad. Dessutom hade jag tills helt nyligen en inställning på Facebook som inte var särskilt accepterad kulturellt i min närmaste krets, då den genererade denna Tweet:

Oh shit, jag är förlovad med en som har Da Vinci Koden & Änglar och Demoner som favoritböcker på Facebook!

Kan du förresten namnge någon Dockmakare (statlig inkomstgaranti eller inte) utan att tjuvkika på listan? Nej just det!

Om regelbrott

Jag har fått tusen skäl till huvudvärk. Det är nämligen så många kronor som ska betalas i parkeringsböter. Jag parkerade på fel sida vägen för att jag skulle få ut min hiss och i förlängningen mig själv ur bilen. Men herr parkeringsvakten tyckte jag gjort fel, trots mitt
parkeringstillstånd för rörelsehindrade och en tappert resonerande medarbetare.

När jag kom hem tittade jag på Örebro Kommuns hemsida och fann dessa två somewhat kontradiktoriska bestämmelser, varav den senare tyvärr med säkerhet applies (tyckte inte google translate gav mig tillfredsställande svenska ord istället för de kursiva.).

- Parkering får ske under högst 3 timmar där parkering enligt en lokal trafikföreskrift är förbjuden eller tillåten under kortare tid än 3 timmar.

- All parkering skall i övrigt ske enligt reglerna i trafikförordningen och vägmärkesförordningen.

Jaja. Det finns ju värre saker. Haiti eller detta. Jag får väl låta bli att investera i den där mobilen jag tänkte köpa. Min gamla funkar ju faktiskt alldeles utmärkt. Nästan.

Om monopolkänslor

Idag har jag varit på sjukhuset på besök. Lite som när man hamnar på fängelserutan på monopol, inte för att man tvingas dit av ett kort med texten Gå direkt i fängelse utan att passera Gå, utan när man bara råkat slå nio med tärningarna när man står på Västerlånggatan och man får ställa den trasiga skon, båten eller fingerborgen på kanten av rutan.

Jag drog mitt Gå direkt till Sjukhuset utan att passera Gå-kort ur Chans-högen i en skidbacke i Stryn för åtta och ett halvt år sedan. Åtskilliga veckor har jag sedan stått och stampat på Sjukhuset i väntan på att slå samma på tärningarna. Men nu var det alltså bara ett besök.

Det som slog mig var hur hemmastadd jag är i miljön. När jag fick anvisningar om vilket hus, våning, avdelning och rum min bekant för tillfället låg på slutade det med att jag informerade bekantingens fru om att det inte är så svårt att lista ut att avd 27 ligger på sjunde våningen, då det är just våningarna som avdelningsnumreringen bygger på.

När jag kommer in på avdelningen återanvänder känslan av att vara tillgodosedd och låst på samma gång. Man får (förhoppningsvis) den hjälp man behöver kroppsligt men stämningen är allt annat än frisk. Den jag hälsar på vittnar om samma sak, han ligger på en fyr-sal och tvingas anpassa sitt liv till det tre andra som bor på rummet, varav minst en inte är tillräknelig mentalt. Han tror sig vara på Finlandsbåten istället för på sjukhuset om och om igen, och man kan inte annat göra än att dra på munnen.

Jag kommer ihåg de långa, sega dagarna när jag inte hade något besök eller någon träning att se fram emot. Det var svårt att få tiden att gå med endast ett magert utbud på TV-kanals-fronten och ännu inget bloggläsar/skrivar-behov skapat som kunnat fördriva långa timmar. Om jag ens hade internet, jag minns inte.

Han kommer dock slå lika och slippa ut redan imorgon, min kortspels- och sportälskande vän, och jag tror att rehabiliteringen kommer gå lysande på hemmaplan. Nästa stora projekt för honom är att ställa om kroppen till Vancouver-tid, anledningen därtill kan ni säkert gissa. En flera månaders sjukskrivning kunde inte kommit lägligare.

Nu ska undertecknad göra något vettigt, jag ska bara komma på vad.

Eat my fuck, skulle Wayne ha sagt, men det vågar inte jag.