Om ett minne

När jag gick i åttan var det nära att jag svimmade. Vi hade biologilektion och ämnet var blod. Vi bara pratade och tittade i biologiboken. Jag tror inte ens det var några speciellt otäcka bilder, det var inte i närheten av den här lektionen (ungefär tre minuter in i klippet). Det var ju inte heller Slem-Sven iförd råttsvansmössa som ledde lektionen utan Gunnar S iförd jeansskjorta och jeans uppdragna långt över naveln med hjälp av ett hårt åtdraget bälte.

Det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli ordentligt groggy där jag satt i bänken. När jag sedan skulle ställa mig upp för att gå ut började hela världen på allvar snurra till och jag sluddrade något om att jag inte mådde bra och stapplade ut i den mörkt rödkaklade korridoren.

Jag kom dock inte längre än till närmaste bänk där jag stöp ner och låg halvt medvetslös i en tidsrymd vars längd jag har svårt att redogöra för. Om skälet till denna erfarenhet verkligen var blodet i bok och diskussion eller om det istället var en följd av kombinationen dålig sömn/lågt matintag vet jag inte men minnet hänger i alla fall kvar.

Skruttet och jag som läser psykologi har fått anledning att dyka djupare i ämnet. Just detta minne torde vara ett så kallat deklarativt, eller explicit minne, ett minne av en specifik händelse. Sannolikt tillhör det undergruppen episodiska minnen, där man minns saker man själv varit med om.

Dialogen i Kenny Starfighter är något annat jag lagt på minnet men uppriktigt undrar om jag någonsin kommer att ha någon nytta av. Men, man ska ju fylla de tomma utrymmena under håret, ovan halsen och bakom ansiktet med något, så varför inte.

- Är det uppfattat?

- ... `Vsaru?

- ÄR DET UPPFATTAT?

- Jaja, visst. Det är ... inne nu.