Om att köra fast

Igår var Skruttet och jag ute på vacker vinterpromenad. Vi gick i strålande sol på en liten landsväg med snövallar vars södersida små smått utsattes för dagsmeja. Vi konstaterade att dagarna obevekligt blir ljusare och att dagar som denna bringar ett visst hopp om vår.

Jag färdades för dagen i den pansarvagn som kallas permobil, och som oftast bara står och tar upp plats i hallen men ibland extraknäcker som avlastningplats för jackor och annat. Jag ogillar den starkt men måste tillstå att den ibland har sina fördelar, som vid biobesök och när man önskar att ta sig från A till B något snabbare än med rullstol och av någon anledning inte tar bilen.

På grund av dessa snövallar kändes det som att bilarna passerade farligt nära oss. Jag drog mig omedvetet åt kanten och plötsligt märkte jag att underlaget var mer poröst på min vänstra sida. Trots att jag styrde åt höger kom jag mer och mer ut mot åkern och jag stannade för att inte göra saken än värre. Skruttet hade fått upp farten och hann tiotalet meter innan jag gjorde henne uppmärksam på min belägenhet.

Även med Skruttets hjälp kunde jag inte få permobilen på rätt spår och ju mer jag gasade grävde den två vänstra hjulen ner sig i snön, vilket medförde att hela ekipaget började luta oroväckande mycket mot snödrivan och diket som vi visuellt inte kunde urskilja på grund av den myckna snön, men med våra skarpa intellekt förutsåg att det ändå fanns.

Tanken på att hamna i den dryga metern snö med kroppen först och en 200 kg tung maskin som pressade på snett uppifrån var ingalunda angenäm, men jag kunde omöjligen hindra min hjärna från att föreställa mig dylika scenarion.

Turligt nog kom en kombi av okänt märke innehållande två barn i varsin barnstol och en man vars övervikt enligt min hastiga bedömning var betydande just körande förbi och Skruttet vinkade till honom att stanna. Med dennes samt en kvinnlig förbipasserande joggares (med en trolig matchvikt på ungefär hälften av den förre) hjälp kunde vi baxa fordonet tillbaka på asfalten ingen och ta oss vidare.

Man kan köra fast på många sätt här i livet och det kan kännas som att man trots vilja och avsikt är att styra åt motsatt håll ändå bara kommer närmare en kvävande snödriva. Då får man titta sig runt efter överviktiga kombi-chaufförer och slanka söndagsjoggare, för de finns om man vill.