Om monopolkänslor

Idag har jag varit på sjukhuset på besök. Lite som när man hamnar på fängelserutan på monopol, inte för att man tvingas dit av ett kort med texten Gå direkt i fängelse utan att passera Gå, utan när man bara råkat slå nio med tärningarna när man står på Västerlånggatan och man får ställa den trasiga skon, båten eller fingerborgen på kanten av rutan.

Jag drog mitt Gå direkt till Sjukhuset utan att passera Gå-kort ur Chans-högen i en skidbacke i Stryn för åtta och ett halvt år sedan. Åtskilliga veckor har jag sedan stått och stampat på Sjukhuset i väntan på att slå samma på tärningarna. Men nu var det alltså bara ett besök.

Det som slog mig var hur hemmastadd jag är i miljön. När jag fick anvisningar om vilket hus, våning, avdelning och rum min bekant för tillfället låg på slutade det med att jag informerade bekantingens fru om att det inte är så svårt att lista ut att avd 27 ligger på sjunde våningen, då det är just våningarna som avdelningsnumreringen bygger på.

När jag kommer in på avdelningen återanvänder känslan av att vara tillgodosedd och låst på samma gång. Man får (förhoppningsvis) den hjälp man behöver kroppsligt men stämningen är allt annat än frisk. Den jag hälsar på vittnar om samma sak, han ligger på en fyr-sal och tvingas anpassa sitt liv till det tre andra som bor på rummet, varav minst en inte är tillräknelig mentalt. Han tror sig vara på Finlandsbåten istället för på sjukhuset om och om igen, och man kan inte annat göra än att dra på munnen.

Jag kommer ihåg de långa, sega dagarna när jag inte hade något besök eller någon träning att se fram emot. Det var svårt att få tiden att gå med endast ett magert utbud på TV-kanals-fronten och ännu inget bloggläsar/skrivar-behov skapat som kunnat fördriva långa timmar. Om jag ens hade internet, jag minns inte.

Han kommer dock slå lika och slippa ut redan imorgon, min kortspels- och sportälskande vän, och jag tror att rehabiliteringen kommer gå lysande på hemmaplan. Nästa stora projekt för honom är att ställa om kroppen till Vancouver-tid, anledningen därtill kan ni säkert gissa. En flera månaders sjukskrivning kunde inte kommit lägligare.

Nu ska undertecknad göra något vettigt, jag ska bara komma på vad.

Eat my fuck, skulle Wayne ha sagt, men det vågar inte jag.