Om stolar

Man sitter på en stol, eller hur?
Men man sitter i en rullstol.
Varför är det så?

Fast vid närmare eftertanke sitter man också i både tandläkar- och frisörstolen. Och elektriska. Men bara en gång. Och om det nu väl gått så långt får man hoppas inte Percy Wetmore har ansvar för att blöta svampen. Då blir det jobbigt. Huvva.

Om Sommar

Jag vet att det är några få själar som tålmodigt väntar på att det ska skrivas något klokt och småroligt här, men källan till orden verkar ha sinat. Detta blir inte så mycket ett blogginlägg utan mest en varning, bara så ni vet.

Jag hade med ganska höga förväntningar när årets Sommar i P1 inleddes idag klockan 13. Man vill ju tro att sommarvärdarna verkligen tänkt till och skapat (liksom ovan) något klokt och småroligt att säga när de får nästan en och en halv timme minus musik. Värd idag var Annika Sörenstam.

Om ni av någon anledning inte lyssnade kan jag trösta er med att ni verkligen inte missade någonting. Torrare upprabblande av golfmeriter får man leta efter. Dessutom använde hon ordvits-överlämningar á la nyhetsdeskerna i tv.

När hon talade om att ta chansen att sluta college och försöka kvala in på LPGA-touren spelade hon Take a chance on me med ABBA och när hon berättade om åren på Europatouren blev det Genom ett regnigt Europa med Tomas Ledin.

Hennes svenska var också överartikulerad med ord som mycket, lade, dem, de och det hela tiden. Som om hon läste från ett papper och inte hade bott i Sverige på 20 år. ;) Visst är 30-dagarsarkivet genialiskt, men dessa 90 minuter kunde de kasta direkt.

Och efter Edward Blom-incidenten skriver jag på förhand en ursäkt till Annika, om hon googlar sig själv och hittar hit. Förlåt, men jag tyckte faktiskt du var väldigt tråkig, och jag var inte ensam.

Om onödiga undersökningar

Sommarlugnet börjar så smått infinna sig. Man får lite mer tid då de vanliga fritidsaktiviteterna tar sommaruppehåll. Så vad gör då ett Knytt som jag en kväll utan förpliktelser?

Jo, ikväll skolade jag in en ny medarbetare som ska börja arbeta till hösten, även om hon tjuvstartar redan nu i juni. Därför har vi pratat en del om vad jobbet innebär, och jag har inte varit ute och svirat. Därför har jag också hunnit med att göra en undersökning.

Jag såg nämligen i TV-tablån att 80-talsfilmen Strul visades. Jag tror inte att jag är ensam om att när den filmen nämns för mitt inre öga se Björn Skifs ropandes -Åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh!!! i stigande tonläge i någon actionfylld filmsekvens. Jag bestämde mig helt enkelt för att dokumentera hur många gånger han har denna replik.

Jag kom fram till att det var åtminstone 14 gånger. Det är lite fantasilöst, även om ungefär hälften av dem är i samband med cykelturen från Dr Brinkes sommarhus. Så nu vet ni det. Intresseklubben antecknar, eller hur!

Det var min onsdagskväll.

Om Bingu, Ban och Kofi

Homosexualitet är ett ämne som stötts och blötts genom åren. Under årets kyrkokonferens med Missionskyrkan diskuterades huruvida våra pastorer ska viga homosexuella par. Med 383 röster mot 374 bestämde konferensen att det är upp till varje enskild församling och pastor att avgöra hur de vill göra, läs mer här.

Man kan tycka vad man vill om den saken, och i Sverige får man också det. Man får också vara homosexuell och leva ut det om man så önskar. På en annan kontinent i ett annat land där presidenten heter Bingu har ett homosexuellt par dömts till 14 års straffarbete för att de offentligt gift sig.

Nu har Bingu dock ändrat sig och benådat paret, tack vare FN:s generalsekreterare Ban som reste till huvudstaden och talade Bingu till rätta. Läs om turerna här, här, här och här. Bans företrädare heter förresten Kofi.

Roliga namn de har, makthavarna, och roligt att det slutade någorlunda lyckligt. Men sorgligt att det skulle behöva gå så långt.

Om Eden

Vi rullade in på gräsplätten framför den röda sommarstugan med gröna knutar. När vi steg ur bilen möttes vi av skogsdoft, underbart fågelkvitter och M och P som vinkar åt oss.

- Välkomna till paradiset, säger M.

- Och då är det väl vi som är Adam och Eva, säger P och M skrattar till.

Vem är då jag? Just nu kan jag inte rollsätta mig som någon annan än Ormen.

Om reklammation

Gott folk, jag har ett stort problem. Idag köpte jag en ny rakapparat, en Philishave HQ6990, eftersom min gamla blivit mer än lovligt slö och dålig. Den nya såg ut att möta alla mina behov och önskningar, så faktumet att om jag bröt förpackningen skulle jag inte kunna byta varan brydde jag mig föga om.

Jag laddade rakapparaten enligt instruktionen, och när den laddat klart var jag ivrig att testa den. Instruktionsmanualen blev liggande på bordet. Apparaten fungerade utmärkt, det var något helt annat än att raka sig med den gamla.

Men, när jag lusläste manualen fastnade jag för följande mening:

Apparaten är inte avsedd för användning av personer (inklusive barn) med olika funktionshinder.

Jag vill ju inte använda en produkt som inte är avsedd för mig, instruktionsmanualsförfattarna skriver väl inte sådana saker utan goda grunder. Hur ska jag nu göra?

;)

Om roligheter

Oj, så roligt.
Huffington Post är nya favoriten, titta här eller här, bara!

Om blommor och blader

Så är de äntligen här!

Veckorna då Sveriges natur visar sig från sin allra bästa sida. En hel, lång och kall vinter har växtligheten legat i dvala och liksom för att be ursäkt för sex månaders frånvaro bjuder den på ett överdåd av späd och skir grönska.

Min lilla trädgårdssnutt på framsidan går alldeles snart in i sin gula period. Eller, egentligen har den redan startat, eftersom mini-påskliljorna redan har slagit ut och nästan blommat över. Men de två huvudrollsinnehavarna, Caraganan och Azalean (på bilden ovan) kommer inom kort att stå i full blom.

Dessutom vankas det lite högre temperaturer vilket gör det behagligt att vara ute och beskåda prakten. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att bege mig ut i grannskapet och dofta på syrenerna som nog ändå är den personliga favoriten bland försommarens alla blommor.

Njut, gott folk!

Nytt inlägg. Till slut. Dystert blev det också.

I detta nu slår klockan på datorn över från 23:59 till 0:00. En ny dag har just börjat. Det är den sextonde maj som nu efter sina födslovåndor ligger tryggt i moder 2010:s famn och just upplåtit sitt första skrik. Undrar vad denna söndag vecka 19 har i beredskap för dig och mig?

I Bangkok väntar för människor med röda skjortor ännu en dag innestängda på en liten, från sopsäckar allt mer illaluktande plats där de med risk att få sätta livet till för att de ogillar regeringen och vill ha ett nytt val fortsätter protestera.

I Sydafrika väntar för kvinnor som älskar andra kvinnor och klär sig på det sätt som kallas Butch ännu en dag med en överhängande rädsla för att bli utsatta för en sk. korrigerande våldtäkt, att män förgriper sig på dem för att återställa ordningen.

Och jag behöver tyvärr inte gå längre än till grannstaden Örebro för att hitta kvinnor som imorgon kommer oroa sig för att bli våldtagna likt det 30-tal kvinnor som blivit det under förra året och många också under 2010.

I Haiti vaknar invånarna i huvudstaden Port au Prince till ännu en dag i det kaos som tre minuter av jordbävning skapade den tolfte januari. Ett kaos som kommer ta år att bygga upp till en livskraftig, fungerande stad igen.

Inget av detta kommer jag ens vara i närheten av att behöva genomgå under de tjugotre timmar och tjugoåtta minuter som återstår av denna dag, och det är jag djupt tacksam för. Tvärtom har jag en dagordning med flera angenäma punkter på listan.

Nu ska jag efter att ha skänkt dessa ovanstående situationer och drabbade människor en tanke och bön sluta mina ögonlock och förhoppningsvis ägna resten av den första tredjedelen av detta dygn åt sömn.

God natt.

Om fina middagar

I lördags var jag på middag med en massa fint folk. Eller, kanske så jättefint folk, börjar jag namedroppa blir ni kanske inte så särdeles imponerade, men på gästlistan fanns Sigvard Marjasin (Jag såg honom dock aldrig, men det är ju inte så konstigt ;), Sten Tolgfors, Marie-Louise Forsberg-Fransson, Staffan Werme och sist men inte minst Carl-Jan Granqvist.

Den sistnämnde ville städsla vår kör, vilket fröken Ordförande inte hade något emot, men det blev aningen pinsamt när Carl-Jan frågade efter vårt visitkort. Något sådant fanns nämligen inte, men hon skrev helt enkelt på baksidan av hans. Det återstår att se hur det blir med sjungandet.

Vi var nämligen med i egenskap av studentkör när Örebro Universitet firade att läkarutbildningen från och med 2011 kommer finnas här. Det var en trevlig kväll med god mat, tal och så några små musikaliska inpass av Örebro Studentsångare.

På fredag är det dags att dra på kostymen igen, den här gången är det middag på Örebro Slott. Och denna gång finns det möjlighet för allmänheten att höra vår sång. Vårsång. Ba-da-bom Psch. Vi kommer nämligen medverka tillsammans med andra körer vid valborgsmässofirandet i Örebro kl 21.00. Sköna Maj och Vintern rasat ut och allt. Hoppas bara det inte blir sådär jämrans kallt som det har en tendens att bli framåt kvällen i Sverige på våren. Kanske får det bli långkalsonger?

Vill ni höra Studentsångarna men inte frysa häcken av er rekommenderar jag att gå på vår konsert i Entréhuset på Örebro Universitet den 12:e maj klockan 19.30 istället. Det blir både varmare och dessutom bara Örebro Studentsångare. Eller varför inte båda?

Om namn

Idag har jag haft lektion med Smilgropen, Ensam, Frukost, Fisken, Muhammeds första fru (som tydligen var en föregångare till dagens cougars, 15 år äldre än Profeten) och Guds slav. Va, är det verkligen ok att ge eleverna vilka smeknamn som helst, undrar ni. Men det är inte jag som gett dem dessa söta och konstiga tillmälen, nej det är faktiskt deras föräldrar.

Vi pratade nämligen om vad våra namn betyder. Det var på detta sätt jag (den Store) och min kollega B (Främlingen), fick reda på vilka som verkligen sitter i bänkarna. Det tog en stunds diskussion, mestadels på arabiska, innan vi kunde bena ut betydelsen av dem alla. Visst blev det en spännande sammansättning?

Dessutom snöade det idag. Varför?

Om spenderbyxorna

Familjen, idag bestående av undertecknad, en mor och en far, har varit ute och handlat. Många pengar gjorde vi åt, man skulle kunna säga att vi tog på oss spenderbyxorna. Uttrycket Ta på spenderbyxorna får 6 620 träffar på sökmotorn alla använder.

Byxor var också något som inhandlades på vår Shopping Spree. Detta uttryck får hela 3 670 000 träffar, vilket jag kanske borde komma med någon skarpsinnig reflexion kring, men det enda jag kan komma på är att det engelska språket är mer spritt och talat än svenskan, därav den stora skillnaden i antal träffar.

Vidare inhandlades en skylt som hälsar gästerna som knackar på min ytterdörr Välkommen. Den ska så småningom spikas upp istället för den vinterkrans som på slutet börjat sloka ordentligt. Därutöver blev det lite smått och gott, och en fika på Sveas. Detta är ett nöje som ej ska underskattas.

Over and out.

Om att gråta

Det är något jag alltid haft svårt för. Att gråta. Det är inget jag gör ofta, verkligen inte, även om jag ibland känner mig nedstämd. Ofta är det något synintryck som får mig att gå igång och jag måste erkänna att det är skönt efteråt. Och idag hände det.

Dagens gråtattack triggades av filmen "50 first dates", det har fått mig tjuta flera gånger innan. Troligen ligger det väl andra orsaker bakom detta okulära läckage, ett uppdämt behov, liksom.

Ett av mina värsta anfall var efter min starkaste filmupplevelse. Jag och mina kompisar skulle gå på bio. De hade siktat in sig på någon dussin-Rom-Kom, men jag hade hört att en film som hette American History X skulle vara bra. Jag kunde inte övertala någon av dem att gå, då den visades på den mindre biografen på andra sidan stan.

Vi bestämde att vi skulle mötas på Hamncafét (Örebros då enda kväll-natt-öppna kafé) efter filmerna var slut och jag cyklade dit alldeles själv. Det bar sig inte bättre än att jag bröt ihop i filmens slutscen och kunde inte sluta böla. Jag tyckte inte jag kunde visa mig i det storgråtande tillstånd jag var, utan jag fick cykla runt på stan en kvart och gråta ut först innan jag åkte tillbaka. Ändå blev de väldigt oroliga när de såg mig komma in, och förvånade när jag berättade att det var filmen som fått mig så gråtmild.

Men som sagt, det kan kännas skönt efteråt, så om ni har uppdämda gråtbehov kan jag rekommendera förstnämnda amerikanska happy-ending-rulle, eller rasism-filmen med Edwardarna Norton och Furlong.

Eller varför inte den japanska The Grave of the Fireflies eller Lars von Triers Dancer in the Dark, dessa två garanterar jag kommer väcka starka känslor.

Have a good cry :*)

Om mäktig musik. Igen.

Jag har redan postat ett inlägg på detta tema, vilket kan läsa här, men om jag skulle skriva om listan skulle ett annat musikstycke komma först med hästlängder. Jag föreslår att ni klickar upp den här länken i ett annat fönster, trycker på play och klickar tillbaka hit och sjunger med för full hals i O Fortuna av Carl Orff. Ha gärna lite för hög volym. Det är verkligen mäktigt.
O Fortuna

O Fortuna, velut luna, statu variabilis,

Semper crescis, aut decrescis; vita detestabilis
Nunc obdurat, et tunc curat, ludo mentis aciem,
Egestatem, potestatem, dissolvit ut glaciem.
Sors immanis, et inanis, rota tu volubilis,
Status malus, vana salus, semper dissolubilis

Obumbrata, et velata, michi quoque niteris;
Nunc per ludum, dorsum nudum, fero tui sceleris.

Sors salutis, et virtutis, michi nunc contraria,
Est affectus, et defectus, semper in angaria.

Hac in hora, sine mora, corde pulsum tangite;
Quod per sortem, sternit fortem, mecum omnes plangite!

Om yrken

Ett yrke är en sysselsättning eller specialisering som en person utbildar sig till eller går i lära. Så står det på wikipedia. Det slog mig precis nu att snart kommer den vanliga inledningen "När jag slog upp ordet ____ i ordlistan stod det..." när någon ska hålla tal bytas mot 2000-talets mer adekvata "När jag skrev in ordet ____ på wikipedia stod det...".

Det finns i vilket fall som helst många yrken därute att välja på, ska ni tro. Här är ett urval:

Lärare.

Informatör.

Diakon.

Socionom.

Detta om detta. Mer information kommer senare.

Om förväxlingar

Edward Blom?

Gerard Boré?(16-17 minuter in i programmet)

Döm själva. Båda är underhållande!

Om Örebro Universitets rektor

Örebro Universitets rektor heter Jens Schollin. Det tycks vara mycket av hans förtjänst att Örebro Universitet i dagarna fått klartecken att starta och driva läkarutbildning. Den officiella festmiddagen ska hållas den 24:e mars men många tårtor (hint, hint) har nog redan avnjutits för att fira detta.

Örebro Studentsångare, vilka jag tillhör, har tillfrågats att underhålla på festen eftersom vi blivit något av Jens favoriter. Det sägs att han sagt att "när vi har festen måste vi ha med studentsångarna", men jag vet inte hur hög sanningshalten i detta citat är. Faktum är i alla fall att vi ska medverka.

På grund av detta har jag tillsammans med kören vistats i Jens närhet ett flertal gånger under senare delen av 00-talet. Men detta är ingalunda mitt första möte med denne Universitetets hjälte.

Jens har nämligen inte alltid varit rektor, minsann. På den gamla goda tiden (läs åttiotalet) var han läkare och det är där jag först mötte honom. Tyvärr måste jag tillstå att mina egna minnen är ytterst suddiga och nedanstående berättelse är mer vad mina föräldrar i efterhand berättat än vad jag själv kan erinra mig. Alltnog.

Jag fyllde sju år i mars 1988 och hela familjen var på skidsemester i Fjätervålen. Föräldrarna hade missat grundläggande detaljer för undvikande av barnalstring, men förlustade sig ändå och framåt sommaren började detta synas på min ömma moder då temperaturen fordrade ett minimum av kläder.

Min första reaktion på nyheten som min mor avslöjade ska enligt legenden ha varit "Vet pappa om det?", men som tur är gjorde han det. Sommaren blev till höst och höst till adventstid, och ut kom så småningom en liten gosse med med kemisk lunginflammation pga av att han svalt bajs som simmat runt i vattnet därinne i magen. Konstigt att inte fler små barn råkar göra det, det verkar inte som det vore särskilt höga odds på att något sådant skulle kunna inträffa, menmen.

Läget var mycket kritiskt och lillebror M låg i kuvös och svävade mellan liv och död. Såklart ville familjen träffa sin sladdis, om inte annat så för att vi två storebröder skulle få något konkret att sörja, och inte bara en mage. Men när vi kom in till sjukhuset sa Stränge Överläkaren: Knyttet får ni minsann lämna utanför, en snorig pojk kan göra den lille mer sjuk. Och därmed basta. (Återigen kan sanningshalten i citatet ifrågasättas, men det lät snyggt, eller hur?).

Men vad händer? Enter underläkaren Jens som säger: Klart att du ska få träffa lillebror, ta det här munskyddet och hosta inte på honom så kommer allt gå bra. Så liten och späd och svag han var, och kroppen full av slangar så att man bara kunde vidröra ett område hud stort som en mindre kaffekopp ungefär. Men tack vare Jens fick jag se liten broder.

Nu gick ju allting bra sen, och han har växt upp till en hel karl (M då, Jens måste nog ha räknats som karl redan innan) men händelsen gjorde ett intryck på mina föräldrar och indirekt på mig. Tack Jens.

Upp som en sol och ner som en .... prinsesstårta?

Som sagt skickade jag ett mejl till Lantz i P1 om korvkiosken i kinesiska Sigtuna. Såhär skrev jag:

Hej Annika.

Jag ville bara påpeka angående måndagens program att det visst finns en korvkiosk i Sigtuna i Kina, titta här bara!
http://www.flickr.com/photos/2_dogs/1807869906/in/pool-1042085@N25
I och för sig ser man inga ketchup- och senapsbehållare i fönstret, men ändå...
Tant Bruns konditori har jag dock inte funnit några bildbevis på.

Tack för ett roligt program!

Full av förväntan la jag mig till rätta för att lyssna på dagens program och bli omnämnd i nationell radio. Men vad händer? Jo, Tårta. Tårta händer. Ett helt program om tårta, men det är inte det värsta. Det värsta är den så kallade experten som medverkar.

I början (eller egentligen hela programmet igenom) kan jag inte ta killen på allvar. Han heter Edward Blom och han låter som en av Fredrik Lindströms mest socker-speedade Hassan-alias. Skulle Annika i nästa berätta att Fredrik som ett för tidigt första april-skämt gjort en Hassan i programmet och spelat mathistoriker skulle jag inte bli förvånad.

Jag tänker inte ens länka till programmet, ni som vill får leta själva, så besviken är jag på att inte ha blivit omnämnd i radio.

Om Kina, Sverige, korvkiosker, svininfluensa och Lantz. Eventuellt något ytterligare.

Nu verkar det vara mer eller mindre klart, kinesiska Geely köper Volvo från Ford. Detta har toppat nyhetssändningarna de senaste dagarna. Detta får mig att tänka på alla andra heta ämne som bara smälter bort likt snön som nyss låg halvmeterdjup över nästan hela Sverige.

Saab-köpet, någon som kommer ihåg det? Nu vet jag knappt om det byggs bilar i Trollhättan eller inte, hur blev det, kom de igång igen? Och innan det tycker jag mig komma ihåg något som hette svininfluensan. Det var poppis att rapportera antalet insjuknade och vaccinerade, men sen tycker jag inte det blev något alls med det däringa stora, farliga. Men det var kanske just för att jag och många andra skaffade oss ett nålstick i armen i höstas.

På tal om Kina och Sverige så fick jag i Lantz i P1 veta att det finns ett Sigtuna i Shanghai. Visst låter det konstigt. Någon i det stora landet i öster hade fått för sig att de ville bygga upp kopior av utländska städer runt om i Kina. Någon förklarade detta med att den ressugne kinesen istället för att resa utomlands skulle ta en tripp dit och få sin törst på det okinesiska stillad. Och så skulle det väl locka svenska företag, eller något.

Jaja, döm själva här om ni tycker det ser svenskt ut. Arkitekten som hjälpt till att skapa detta New Sigtuna sa i intervjun att det inte fanns några korvkiosker där, men det tog inte många klick innan jag fann en bild på vad jag tycker ser ut som en sådan.

Jag mejlade fyndet till Annika, och måste således sitta klistrad vid radion för att höra om jag omnämns i programmet i morgon. Jag var inte så modig att jag nämnde bloggen i mejlet, det hade kanske genererat fler besökare än jag mäktar med att underhålla. Men då hade Buzzador kanske blivit glada... Well, Lantz i P1 sänds kl 15.00-15.45, missa inte det!

Balladen om Herr Magnus rullstolsÅkare och den blåögda Elin

Laj-da-daj-da-daj uti den blekgråa vår…
daj-da-hmmm den dystra vägen hmm-daj-di-daj
Vad tror ni lilla Elin gör? På sin arme Magnus kör…
hmmm-na-naj sin älskare och bror (?!??!!)
Ta-daj backe upp och backe ner da-daj…

Diram-dajram-hmm-da-daj-di rulla hit och rulla dit…
Aj-da mitt i vägen tra-la-la, tyckte Elin att de skulle va…
rajda Magnus bönade och bad daj-daj-dam-daj…
tra-li-anten hålla åt kanten tra-la-la…

Hmmda-aj-da lastbil tjo-la-hopp kunde ej på farten sätta stopp
Över stol och kroppar da-daj-daj-hmmmm…
diram-daj den tunga daj-da bryter märg och ben…
och daj-da-daj där ligger paret tra-la-la…
Blodet aj åt alla håll, hmmmna hennes skjortelfåll…
hmm-da-daj att aldrig vakna mer.

Hmmda sakta natten faller tra-la-di-dej
Kalla på en ensam landsväg hmmm-da-dej…
krälande små maskar hoppsan-sa…
samlas till kalas hmmmtra-la-la...
Ingen visste daj-di var de var
Sörjande föräldrar lämnas kvar
Hmmtra-daj-di sen är sagan all.