Om barn

Dagen går lite på tomgång. Halvdag på jobbet, eleverna kommer inte förrän på måndag. Hem till fläkt och ensamhet. När kroppen, då främst ansiktet, har vant sig vid en viss hög temperatur (ni vet hur det är, i en bastu eller framför en öppen eld utomhus) blir det svårt att slita sig.

Knyttefar anländer för att öva lite inför söndagens musikaliska insats. Alldeles solo, det är inte ofta. Knyttefar får nöja sig med att kompa gitarren. Funderingar på val av tonart för att rösten ska göra sig bäst, inte för grötigt på de djupa tonerna, och samtidigt inte för spänt på de höga tonerna. Vi hittar en gyllene medelväg.

Sen, plötsligt, dimper de ner. Tjugo minuter sent kommer Mammorna med barnen. Båda med stora, vackra magar som vittnar om att ankomsten av nummer tre i respektive familj inte är långt borta. De fyra barnen ska titta på film medan Blivande Barnmorskan, Hon som besegrade cancern, de två Mammorna och jag ska diskutera och besluta om kyrkans ungdomsarbete.

Vis av tidigare erfarenheter av dessa barn ställer jag mig tvekande till att de fyra ska kunna hålla sig lugna medan vi talar och tänker färdigt om nutid och framtid, men de förvånar mig. Hjälp att skala en clementin och ett par försiktiga viskningar; - Mamma, jag är törstig, är det enda vi märker, annars flyter de 90 minuter vi sitter helt utan vuxen inblandning.

Jag minns tillbaka till när jag jobbade som vikarie inom barnomsorgen, lycklig och säker på att jag funnit min plats, innan skidbacken och Förändringen. Allt var enkelt då, eller var det inte? Tiden kanske sockrar minnena och skjuter undan det som problematiserade livet då.

Nåväl, när barn i min närhet beter sig på detta välartade sätt saknar och längtar jag efter egna. Skruttets och Knyttets. Vad månde det bli när vi blandar våra egenskaper och fysiska anletsdrag.

En lugn, musikalisk och eftertänksam Mumrik?
En glad liten My som dansar, hojtar och säger vad hon tänker i varje stund?
En stor, mörk och tyst Mårra?

Men en sak i taget, vi får njuta av varandra i nuet tills vi blir tre, och kanske fyra. Blivande Barnmorskan tyckte jag skulle bli dagmamma. Varför inte?