Om beslutet och konsekvenserna

Den sextonde januari klockan nollnoll arton.

Femton dagar sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Medarbetarna intygar gång på gång att jag gör framsteg de inte kunnat tänka sig på så kort tid. Men, det är ett nytt, fräscht decennium och allt ligger i mina egna händer. Det känns lite bra varje gång jag lyckas också.

Men frågan är om jag är redo för vad självständigheten jag eventuellt uppnår kommer att medföra. På åtta och ett halvt år hinner man (jag) vänja sig vid tryggheten och bekvämligheten det innebär att ha en medarbetare vid sidan större delen av dagen.

Jag pratade som jag nämnde med Lastbilschaffisen och Sjukgymnasten häromdagen och vi kom att tala om att tänja på gränser. Att om man inte trillar ur rullstolen då och då har man inte gjort detta, sa de, och det har jag hört och tänkt förut. Jag försökte dra mig till minnes när jag sist gjorde det. Det var länge sedan.

Har jag försoffats och slutat utmana mig själv för att komma vidare? Ja, till viss del. Med dåligt självförtroende, pessimism och självömkan paralyseras man mycket mer än den fysiska skadan ger upphov till. Men nu ska av bryta den förlamningen och fokusera på möjligheterna. De är nämligen oändliga.

Medarbetarna kommer ju hur som helst i alla fall inte försvinna förrän jag är trygg och har hittat en väg att klara livet utan dem. Och Skruttet finns ju där med moral och ibland fysisk support. Det känns tryggt.

Gonatt.