Om déjà vu

Både matinéfilmen Måndag hela veckan och dagens avsnitt av Medium har detta tema. Déjà vu. Filmen gillar jag och har sett innan, men ändå väljer jag att titta igen. Och när Bill Murray till slut inser att han älskar Andie McDowell på riktigt och allt blir så där puttinuttigt bryts förtrollningen och det slutar bli det andra februari, Groundhog Day varje gång han vaknar.

Mellan Bill Murray och Patricia Arquette zappar jag över till slutet av Stjärnornas Krig IV, en av filmerna jag sett flest gånger. Och allt är som vanligt, R2D2 stoppar all garbage disposals on detentionlevel, Obi-Wan Kenobi stänger av the tractor beam och Luke träffar rätt och spränger the Death Star.

Dagens letargiska övningar får mig att grubbla över vad jag lägger min tid på. Å ena sidan känns det tryggt att se de skådespelare jag kommit att tycka mycket om säga replikerna jag kan nästan ordagrant, men när jag nu här på bloggen tagit beslut att förändra livet känns det som att jag borde ta vara på varje sekund.

Då vore det bra att fastna ett tag i den Bill-Murrayska dimensionen, för att dag efter dag gnugga in detaljerna som till slut ska leda till självständighet. För att inte tala om alla böcker jag skulle hinna läsa, all musik jag skulle hinna lyssna till, alla ställen jag skulle kunna besöka. För att komma ifatt.

Nu borde inlägget avslutas med Patricia Arquettes fina monolog som både inledde och avslutade avsnittet. Men undertecknad hann inte memorera den korrekt. Men här är den ungefär, översatt till svenska.

Tid är ovärderlig
Tid är gratis
Du kan spendera den,
Men inte behålla den
Och plötsligt är den bara borta.

Asch, det var mera, men som sagt, jag minns inte.