Om fredagsmys

Vi gick på restaurang, Skruttet och jag. Det var som ganska ofta i Kumla trevliga män från mellanöstern som drev stället vi hade valt. Restaurangen har nyligen bytt namn och ägare så de åtnjuter ännu det som brukar kallas nyhetens behag, och det var ganska mycket folk i lokalen.

Vintern håller som sagt kvar sitt grepp och den gjorde sig påmind då folk kom och gick. Även fast vi inte satt närmast dörren drog det så kallt att Skruttet drog jackan om axlarna. På det hela taget var det ett lyckat restaurangbesök, maten var god och prisvärd, personalen var trevlig och stämningen var lugn och avslappnad. Men lite snåla var de i alla fall, musiken i lokalen var från spotify med reklam.

Jag fick också vara amerikanskt manlig och betala för oss båda, men egentligen kom pengarna från mormor i förlovningspresent. Tack mormor, fast du troligen inte läser det här. Keep on rocking ändå, snart 91 år. Du är en förebild för många.

Om vinter

Vintern håller Sverige i ett envist grepp. Minusgraderna har hållit i sig sedan 17-18 december, enligt min kollega på SFI. Och inget takdropp i sikte, väderkanalen.se lovar här fortsatt kallväder i minst 10 dagar till.

Jag har sedan länge tröttnat på all snön. Visst kan det vara vackert att titta på, men som hjulbent blir allt så mycket krångligare. Jag har många gånger den senaste månaden önskat att jag kunnat trycka på en knapp och vips var jag hemma, varm, torr och nöjd. Det har tagit slut på plats att lägga all snö också. Snövallarna utanför huset har nog aldrig i min sjuåriga historia som radhusägare varit så här höga.

Ljuset är i alla fall på väg tillbaka, det märks tydligt för var dag som går. Det är redan nästan ljust när jag lämnar SFI klockan halv fem. Och nu börjar jag dessutom ett nytt schema med tre dagar då jag slutar klockan tre. Då finns det ju faktiskt ganska mycket dag kvar att ta vara på!

Och nu bär det av att hämta ett Skrutt på stationen. Livet är gott!

Ett halvdant inlägg

Mycket är halvdant just nu. Jag har en bildörr som inte funkar som den ska, medarbetaren får knuffa på här och där. Laxen jag skulle laga till en läcker söndagmiddag blev just halvdan, inte mer. Mina knappar för höger och vänster musknapp blir mer och mer glappiga. Magen min gör lite som den vill, vilket innebär att jag måste åka runt eller ligga och oroa mig för om jag gjort på mig.

Det är lätt att falla in i negativa tankespiraler. Men det finns så mycket att vara tacksam för. Jag har nära och kära omkring mig, familj, vänner och såklart Skruttet även om hon just nu finns i Linköping. Alla är de hyfsat välbehållna.

Ett styng i magtrakten när tänker på det Fasching och hans familj går igenom. Jag önskar ingen en sådan erfarenhet, inte en min värsta fiende. Undrar förresten vem det är? Har jag någon nemesis? Kanske eventuellt Försäkringskassan, men Försäkringskassan har väl ingen familjemedlem som kan ryckas bort i förtid.

Eller är det just så det är nu, att fler och fler av de svagaste i Försäkringskassans familj lämnas skydds- och hjälplösa när livet är som svårast? Och snart är det min tur att synas i sömmarna och lysas upp i minsta skrymsle för att Myndigheten ska kunna spara bort assistanstimmar. Jag känner mig som en belastning istället för en tillgång.

Imorgon är en annan dag, sjöng Niklas Strömstedt. Sant, och jag ska göra något bra av den, hur gör du?

Om adjektiv

Galet mycket besökare här på bloggen på sistone. Och jag som inte ens skriver. Jag har skrivit ett inlägg den här veckan, närmare bestämt i måndags, och ändå har jag denna vecka slagit veckorekordet och då är det ändå bara fredag. Tidig kväll dessutom.

Men det har väl med Fasching och Skruttet att göra. När besöken blir fler hos dem klickar säkert några in sig hos mig. Jag ligger ju till och med överst på Skruttets blogglista. Detta är ett faktum som borde förpliktiga. Att skriva lika klokt, kärnfullt eller bitskt som dem. Men denna vecka har det varit glest med idéerna.

Vi håller på med adjektivens komparation på SFI just nu. Det tycker eleverna är en djungel. Men det finns regler att luta sig mot.

Flerstaviga ord som slutar på -ad eller -isk kompareras inte utan man lägger till mer och mest framför komparativ och superlativ. Ett exempel:

Tragisk, mer tragisk, mest tragisk

Inom kort har två katastrofer inträffat. Dels den som hela världen följer på Haiti, men också den mindre kända i Täby. En 14-årig kille blev i måndags påkörd av ett tåg och omkom. Detta har fått mig att fundera på att en händelse har olika relevans för mig beroende på vilken geografisk plats den äger rum på. Och vilka som drabbas förstås. Skruttet filosoferar på samma tema här.

Om det inte vore för att denna pojke var Faschings son hade jag inte ens vetat att en pojke tragiskt omkommit. Nu tänker jag mer på den familjen än på människorna på Haiti. Den mänskliga och materiella förödelsen är förstås ofantligt stor där men det blir på något sätt anonymt för mig, medan jag läst Faschings funderingar om livet, jobbet och familjen under flera månader och det känns som jag känner honom. Han har ju till och med varit här även om det var på skoj. Min egen Knyttefar undrade faktiskt om han varit här på riktigt efter det blogginlägget. Tihi.

Fler adjektiv får ni inte, för tiden och inspirationen tryter. Kanske att jag återkommer med fler grammatiska regler och tillämpningar.

Om sorg

Tankarna går till min blogg-frände Fasching med familj som drabbats av en av livets mest orättvisa tragedier. Kunde jag vrida tiden tillbaka skulle jag genast sätta igång. Men tyvärr saknar jag denna förmåga och kan bara fråga: Varför?

Om beslutet och konsekvenserna

Den sextonde januari klockan nollnoll arton.

Femton dagar sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Medarbetarna intygar gång på gång att jag gör framsteg de inte kunnat tänka sig på så kort tid. Men, det är ett nytt, fräscht decennium och allt ligger i mina egna händer. Det känns lite bra varje gång jag lyckas också.

Men frågan är om jag är redo för vad självständigheten jag eventuellt uppnår kommer att medföra. På åtta och ett halvt år hinner man (jag) vänja sig vid tryggheten och bekvämligheten det innebär att ha en medarbetare vid sidan större delen av dagen.

Jag pratade som jag nämnde med Lastbilschaffisen och Sjukgymnasten häromdagen och vi kom att tala om att tänja på gränser. Att om man inte trillar ur rullstolen då och då har man inte gjort detta, sa de, och det har jag hört och tänkt förut. Jag försökte dra mig till minnes när jag sist gjorde det. Det var länge sedan.

Har jag försoffats och slutat utmana mig själv för att komma vidare? Ja, till viss del. Med dåligt självförtroende, pessimism och självömkan paralyseras man mycket mer än den fysiska skadan ger upphov till. Men nu ska av bryta den förlamningen och fokusera på möjligheterna. De är nämligen oändliga.

Medarbetarna kommer ju hur som helst i alla fall inte försvinna förrän jag är trygg och har hittat en väg att klara livet utan dem. Och Skruttet finns ju där med moral och ibland fysisk support. Det känns tryggt.

Gonatt.

Om en bok

Jag har börjat läsa Roberto Savianos Kärleken är dödens motsats som jag fått till låns av en av tanterna i kyrkan. Jag skriver en utav tanterna därför att jag faktiskt är osäker på vems boken är. Den tillhör antingen E eller I, jag tycker mig minnas endera av dem sticka till mig boken och säga - Den här har jag lånat av __, den är jättebra. Läs den och lämna tillbaka den till henne sedan. Jag får helt enkelt fråga båda när jag lämnar tillbaka den.

Jag har inte kommit så långt, men den verkar lovande, redan har jag funnit två texter som jag bestämt mig för att spara. De är olika, den första är en människobeskrivning som jag gillar för att jag tycker den passar in på Skruttet:

Maria verkar ha skaffat sig en klokhet som inte stämmer överens med hennes ålder. Hon har snappat upp den någonstans i den kondens som bildats av tiden som flyter förbi, ständigt likadan, där minutrarna verkar löpa bortom hennes ålders tid och krocka med varandra, pressa samman hennes liv, som inte längre har det andrum det borde ha.

Den andra är någon slags determinism som kanske känns krass men som jag ändå tycker är vackert formulerad:

Allting händer därför att det måste hända. Man härdar ut och gör det bästa av situationen. Man gör vad man kan med det man får, men man kommer aldrig att kunna bestämma hur mycket olycka man kan få sig tilldelad, vad som tillkommer en och varför.

Ps. Kommer ni förresten ihåg på den gamla goda tiden då TV4 inte fick ha reklampaus i programmen och därför skapade fjantiga miniprogram som låg i mitten av de långa programmen? Hette inte ett sådant program som titeln på detta inlägg? Håhåjaja, det var tider, det.

Om Faschings grammofon

Fasching och Frugan bor som alla vet i Kumla, närmare bestämt på Mossbanegatan. Det är också allmänt känt att de snart ska flytta till Faschings föräldrars gamla hus, som bara ligger ett par kvarter söderut på samma gata. Problemet är att huset har stått tomt en längre tid och behöver renoveras och Fasching har inte fått tummen ur och ringt hantverkare.

En dag läste jag på Faschings blogg att Frugan som ofta var lite sur på honom, denna gång för att det var oordning hos dem, mest retade hon sig på den där grammofonen och alla LP-skivorna med färgglada 70-talsomslag med en artist vars namn jag tyvärr glömt (Det grämer mig mycket, ska ni veta.) som låg i vägen jämt.

Jag, som också bor i Kumla tänkte då att jag kunde göra både Fasching och Frugan en tjänst genom att smyga in hos dem och ta med grammofonen och skivorna och ställa dem i huset de ska flytta till. Sagt och gjort, jag går dit, och får lätt som en plätt tag på spelare och skivor.

På vägen till Faschings föräldrahem råkar jag gå ungefär lika fort och åt samma håll som en liten flicka som tagen ur Astrid Lindgrens värld blå klänning och blå rosett i det linblonda håret. Hon är väl sådär en sju eller åtta år. Vi kommer att tala lite och då det är en ganska stor väg och trottoaren är smal trevar hon efter en stund efter min hand för att känna sig trygg där vi går.

Då kommer en äldre kvinna och börjar fråga ut mig och flickan om vilket förhållande vi har till varandra. När det framkommer att vi just träffats och att vi knappt vet varandras namn läser jag mellan raderna och ser i de anklagande ögonen att hon tror att jag på något sätt varit ute efter att utnyttja flickan på något sätt.

Alltnog, jag tar mig vidare och kommer fram till tomten där huset ligger. Det är verkligen nedgånget, det ser mer ut som ett gammalt torp som stått öde i decennier. Det är inget lås på dörren, så jag går in och ställer ner lådan med skivor och grammofon.

Sedan beger jag mig därifrån, men medan jag går börjar tankarna gnaga, tänk om någon stjäl alltihop, hur skulle det se ut? Jag vänder för att lämna tillbaka grejerna men när jag närmar mig huset är det väldigt trångt, det är en massa män i arbetskläder, målare tror jag. Målarfärgburkar har de i alla fall många.

Jag trotsar ändå trängseln och kommer fram och puh, grammofonen och skivorna är kvar. Just som jag vänder mig om ser jag en kvinna med långt, vågigt, utsläppt hår som jag instinktivt identifiera som Frugan.

- Har du skivorna? frågar hon glatt och jag kan inte annat göra än att nicka, förvånad över att hon kunnat lista ut att någon flyttat allt till svärföräldrarnas hus, och dessutom inte är arg över det inträffade.

- Först tackade jag gud för att han i sin allmakt låtit skiten bara försvinna, men sedan anade jag att det var något annat på gång, säger hon och banar sig utan vidare fraser iväg mellan målarna och jag försöker följa efter, för att få tillfälle att förklara mig. Men jag hinner inte med i trängseln.

Sedan vaknar jag.

Finns det några drömtydare därute som kan berätta vad denna dröm betyder? Den är i alla fall den mest detaljerade dröm jag haft på länge, därför bestämde jag mig för att skriva ner den. Och, cross my heart and hope to die (är det inte typ På hedersord på engelska?), jag har inte förändrat eller bättrat på innehållet i efterhand, allt detta drömde jag precis så som det är skrivet innan jag vaknade för en halvtimme sedan.

Månne är det Mirtazapinet som berättat denna fina lilla historia. Jag är glad att få uppleva och komma ihåg allt. Utom artistens namn. Retsamt.

Om träning

Kommer jag att orka?

Jag träffade Lastbilschaffisen idag. Han skulle ge mig tips och råd hur jag ska bli mer självständig i vardagen. Och visst såg jag hur han gjorde, det såg så himla enkelt ut. Men hur i allsin dar ska JAG göra? Jag har inte hans rörlighet och styrka i överkropp och armar.

Och om jag så klarar två moment eller tre finns det ändå tretton till jag inte fixar. Eller trettio. Eller trehundra. Nej förresten, inte trehundra. Något har jag snappat upp på vägen. Men jag märker att det är lätt att jag tappar motivation och lust om jag tittar på helheten.

Bäst att se det lilla, en detalj i taget, och passa på att njuta när jag lägger moment efter moment under mig, och till sist kan jag göra det jag vill. För det är först och främst vilja man måste ha. Har jag den vilja som behövs för detta tids- och tålamodskrävande arbete?

Jag bodde på träningscentret ett år, säger Lastbilschaffisen.

Då gäller det att man är målmedveten och träningsvillig. Med det kanske finns andra vägar för mig. Men hur som helst måste tiden och arbetet läggas ner om jag vill komma någonstans. Och det vill jag.

Om en dag, som idag, som idag, som idag

Återigen dryga 20 minusgrader på termometern. Katten är yvig och busig och tar allt jag och medarbetaren gör som ett initiativ till lek. Det märks att hon inte får utlopp för all spring i benen när hon knappt sticker nosen utanför dörren.

Hon pilar fram och tillbaka, upp i klädskåpet, upp i fönstret, ut i vardagsrummet och tillbaka igen. Sedan jag börjat stänga henne ute från sovrummet på natten söker hon min uppmärksamhet än mer på dagen, och det dåliga samvetet gnager, Jag borde ägna mer tid åt henne.

Förresten, skulle det inte bli mindre kallt nu, var det inte så meteorologerna sa härom dagen? Jaja, när man har ett jobb att sköta är det bara att klä sig varmt och ta sig iväg. Ett jobb. Det är kärvt i dagens Sverige, och som medlem i kategorierna ung och funktionshindrad är jag stolt och glad att jag har ett. Och till på köpet ett jobb som jag trivs med.

Det kände jag idag när eleverna återvände efter uppehållet över jul och nyår. Schemat har ändrats och jag möter andra elever nu än i höstas. Jag trodde det skulle bli svårt med många nya namn, men det gick som en dans.

Och det är roligt att se ögon och sinnen som skärps och anar samband och bygger vidare på det språk som är biljetten in i det svenska samhället. Och snart är det jag som sitter i skolbänken igen, och ska försöka suga åt mig av föreläsarens kunskaper. Det är onekligen länge sedan, men det ska bli roligt!

Om pass

Jag hittade mitt pass i en låda när jag städade bort julen. Inte en gång har det varit aktuellt att använda, och 22 mars i år går det ut. Skruttets däremot håller på att falla sönder. Vi har levt olika liv.

...

Om barn

Dagen går lite på tomgång. Halvdag på jobbet, eleverna kommer inte förrän på måndag. Hem till fläkt och ensamhet. När kroppen, då främst ansiktet, har vant sig vid en viss hög temperatur (ni vet hur det är, i en bastu eller framför en öppen eld utomhus) blir det svårt att slita sig.

Knyttefar anländer för att öva lite inför söndagens musikaliska insats. Alldeles solo, det är inte ofta. Knyttefar får nöja sig med att kompa gitarren. Funderingar på val av tonart för att rösten ska göra sig bäst, inte för grötigt på de djupa tonerna, och samtidigt inte för spänt på de höga tonerna. Vi hittar en gyllene medelväg.

Sen, plötsligt, dimper de ner. Tjugo minuter sent kommer Mammorna med barnen. Båda med stora, vackra magar som vittnar om att ankomsten av nummer tre i respektive familj inte är långt borta. De fyra barnen ska titta på film medan Blivande Barnmorskan, Hon som besegrade cancern, de två Mammorna och jag ska diskutera och besluta om kyrkans ungdomsarbete.

Vis av tidigare erfarenheter av dessa barn ställer jag mig tvekande till att de fyra ska kunna hålla sig lugna medan vi talar och tänker färdigt om nutid och framtid, men de förvånar mig. Hjälp att skala en clementin och ett par försiktiga viskningar; - Mamma, jag är törstig, är det enda vi märker, annars flyter de 90 minuter vi sitter helt utan vuxen inblandning.

Jag minns tillbaka till när jag jobbade som vikarie inom barnomsorgen, lycklig och säker på att jag funnit min plats, innan skidbacken och Förändringen. Allt var enkelt då, eller var det inte? Tiden kanske sockrar minnena och skjuter undan det som problematiserade livet då.

Nåväl, när barn i min närhet beter sig på detta välartade sätt saknar och längtar jag efter egna. Skruttets och Knyttets. Vad månde det bli när vi blandar våra egenskaper och fysiska anletsdrag.

En lugn, musikalisk och eftertänksam Mumrik?
En glad liten My som dansar, hojtar och säger vad hon tänker i varje stund?
En stor, mörk och tyst Mårra?

Men en sak i taget, vi får njuta av varandra i nuet tills vi blir tre, och kanske fyra. Blivande Barnmorskan tyckte jag skulle bli dagmamma. Varför inte?

Om ett sjukligt Knytts aktivitet (eller avsaknad därav)

Fasching har inte varit här den här gången så det kan inte vara han som smittat mig, men ändå känns det som om en förkylning är på gång. Hängig, frusen och varm om vart annat. Fina, nya snabeldraken skulle tagits fram på kvällskvisten, men han fick stanna och bida sin tid i garderoben. Polly måste ju ha några dammråttor att leka med när hon inte vill vara ute.

Skälet till detta är att termometern har visat fler minusgrader än på många vintrar under flera veckor, och detta kanske också är den främsta anledningen till sjukdomskänslan. Och jag som ska jobba imorgon. Mer än vanligt. Det känns inte särskilt lockande just nu.

Well, well, det kunde varit värre. I Jose Saramagos roman Blindheten som jag nu läser är det inte förkylning som smittar utan just blindhet. Denna åkomma kombinerat med mitt rörelsehinder vore en väldigt tuff livslott. Då kunde man få gnälla lite.

Ikväll blev det istället för dammsugning till att inta en halv korv risgrynsgröt uppvärmd i en gryta, upplagd i en grön, djup tallrik och smaksatt med socker, kanel och mjölk vars Bäst-Före-datum gått ut. Detta faktum brukar jag strunta i om mina sinnen inte detekterar något fel på den aktuella produkten, men idag kände jag en tydlig förändring i smaken på mjölken, och jag bestämde mig för att göra mig av med resterande decilitrar.

Nu avslutar jag den här segdagen så en ny och bättre fortare kan ta vid. God natt.

Om Knyttets madeleinekaka

Hos Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt är det en madeleinekaka som återkallar minnena från barndomen. Hos Knyttet är det en youtubeklipp. Tiderna förändras.

Här skulle det vara en youtube-länk, ni får titta hos Wayne, jag lyckades inte länka.

Jag var rädd för Ika. Tack Wayne att du påminde mig.

Om déjà vu

Både matinéfilmen Måndag hela veckan och dagens avsnitt av Medium har detta tema. Déjà vu. Filmen gillar jag och har sett innan, men ändå väljer jag att titta igen. Och när Bill Murray till slut inser att han älskar Andie McDowell på riktigt och allt blir så där puttinuttigt bryts förtrollningen och det slutar bli det andra februari, Groundhog Day varje gång han vaknar.

Mellan Bill Murray och Patricia Arquette zappar jag över till slutet av Stjärnornas Krig IV, en av filmerna jag sett flest gånger. Och allt är som vanligt, R2D2 stoppar all garbage disposals on detentionlevel, Obi-Wan Kenobi stänger av the tractor beam och Luke träffar rätt och spränger the Death Star.

Dagens letargiska övningar får mig att grubbla över vad jag lägger min tid på. Å ena sidan känns det tryggt att se de skådespelare jag kommit att tycka mycket om säga replikerna jag kan nästan ordagrant, men när jag nu här på bloggen tagit beslut att förändra livet känns det som att jag borde ta vara på varje sekund.

Då vore det bra att fastna ett tag i den Bill-Murrayska dimensionen, för att dag efter dag gnugga in detaljerna som till slut ska leda till självständighet. För att inte tala om alla böcker jag skulle hinna läsa, all musik jag skulle hinna lyssna till, alla ställen jag skulle kunna besöka. För att komma ifatt.

Nu borde inlägget avslutas med Patricia Arquettes fina monolog som både inledde och avslutade avsnittet. Men undertecknad hann inte memorera den korrekt. Men här är den ungefär, översatt till svenska.

Tid är ovärderlig
Tid är gratis
Du kan spendera den,
Men inte behålla den
Och plötsligt är den bara borta.

Asch, det var mera, men som sagt, jag minns inte.

Om rekord i tiotalets början

100101

Första binära sifferföljden i datumet sedan den elfte november 2000. Men snart är det visst dax igen, närmare bestämt på söndag.

100102

Rekordmånga unika besök på den här bloggen, 55 stycken. Det gamla låg på 50, och var tack vare Fasching. Det nya rekordet är åstadkommet av mig. Och Skruttet. Och två ringar.

100103

Första matchen för Hansa Rostbröd i division fyra. Men vinsten uteblev visst, kolla här bara. Well, well.

100104

Personligt rekord i förlovning. Fyra dagar. Men jag planerar att bygga på rekordet successivt resten av livet. Redan i morgon hoppas på att slå personbästa!

Ps. På tal om rekord såg jag två 100-åringar på TV i förmiddags. Båda såg mycket yngre ut. De pratade om ransoneringar under Världskriget. Första. Killen var färdig ingenjör 1934. Tanken svindlar.

Jag undrar om Mormor eller Farmor kommer komplettera ett sekel? Mormor i så fall, hon är piggast. Och är närmast. Bara ett decennium till. Och det går ju fort. Eller?

Ögonblicksbild

Femton minuter till vi måste åka in för att träffa Skruttets familj innan hon tar bussen långt, långt bort igen. Hennes familj. Min blivande svärfamilj. Allt känns bara rätt, lätt och roligt.

Vad sysslar ett nyförlovat par med de sista ensamma minutrarna dagen efter ringbytet?

- Det här är lite som kirurgi. En blandning mellan sadism och precision.

Men vad gör hon, medicinstudenten, när hon uttalar ovanstående klockrena kommentar? Jo, hon plockar undertecknads ögonbryn. And she´s loving every minute of it. Nåja, vad står man inte ut med för sin själs älskade...

Om 184 dagar

31+31+30+31+30+31=184

Så många dagar tog det innan Skruttet och jag bestämde oss för att vi vill försöka oss på konststycket att leva resten av dagarna tillsammans. Inte fysiskt tillsammans, jag misstänker att vi blir tvungna att spendera många dagar på varsitt håll här i världen (redan imorgon har jag en känsla av att hon överger mig för studier i norr, hrmpf), men i bemärkelsen att vara ett par.

Detta har vi traditionsenligt beseglat med en varsin ring, i vänaste guld, trots avskräckande tv-program på SVT. Vi borde kolla upp om Smycka i Kumla tillhör No Dirty Gold.

Min ring är så vacker, och jag vill visa upp den för hela världen. Sanningen att säga tog det mindre än 184 dagar, för bevisligen hade vi förberett det hela med gravering och allt. I jämställdhetens tecken var det något vi diskuterat och inget som helt och hållet låg på mig som man att ta tag i.

Så, sedan ca 15:30 idag, 10-01-01 är Skruttet och Knyttet förlovade.

Alla är mycket glada och har knorr på svansen. Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.