.jpg)
Ni trodde jag hade gått i ide, kan jag tro. Men nejdå, nu är jag åter med buller och bång denna den internationella kvinnodagen. Och jag tänkte att inlägget skulle få handla om dem. Kvinnorna.
Vi talade om att det var kvinnornas dag på SFI på förmiddagen. När vi frågade hur denna dag firades i respektive hemländer fick vi skiftande svar. I Irak berättades det att det var "party, party". En kvinna från Turkiet sa att hon skulle slippa laga mat ikväll, familjen skulle gå ut och äta. Från Polen fick vi höra att männen köpte choklad och blommor till mödrar, fruar och döttrar. Som en extra Mors dag.
Min mentor och kollega B håller vid dessa uttalanden på att koka över och kan inte hålla tillbaka en utläggning om jämställdhet men hon presenterar ändå en behärskad beskrivning av att kvinnodagen i Sverige är mer "politisk" och har mindre Mors-dags-inslag. Om kvinnan "får ledigt" en av årets dagar är en klen tröst om hon måste göra allt kvinnogöra de 364 andra. I lärarrummet berättar B att hon skulle slå sin make på käften om han kom med blommor och choklad denna dag.
Det rapporteras dock på Aktuellt att 51% av kvinnorna kommer vara högre utbildade om jag-kommer-inte-ihåg-hur-många-år medan endast 36% av männen om trenden håller i sig. Och redan nu är kvinnorna i majoritet i till exempel åklagaryrket. Och en kvinnlig regissör vann för första gången en Oscar för bästa regi. Grattis Kathryn Bigelow!
Nu vill i och för sig Vänsterpartiet lagstadga om de lagliga rättigheterna för ett tredje kön. Och tänk om vi ska kvotera in dessa på var tredje stol här och där. Och vad skulle hända med varannan damernas? Blir det var tredje då?
Och medan jag skrivit detta blogginlägg har jag valt Filip och Fredrik i Boston Tea Party istället för Patricia Arquette i Medium för underhållningen min sista vakna timme. Åter valdes män före kvinnor. Så det kan bli.
måndag 8 mars 2010
tisdag 2 mars 2010
Om VM
Jag hörde idag på nyheterna att endast 2,1 miljoner biljetter hade sålts till fotbolls-VM i Sydafrika. Bara 2,1 miljoner biljetter. Det kändes spontant som väldigt många. Så började jag fundera på hur många matcher det är i ett VM och hur stora arenorna bör vara och kom fram till att det inte alls var orimligt mycket.
Det finns tydligen 2,9 miljoner biljetter att sälja, och på världsmästerskapens 63 matcher blir det ca 46 000 per match. Det låter plötsligt ganska lagom, särskilt som de sista matcherna troligtvis spelas på arenor med större publikkapacitet. Vad fel man kan ha.
Hoppas de får till det där nere, så det blir en fest för TV-tittare, publik och spelare. Även om Lagerbäck såg till att hålla Sverige därifrån. Själv åker han visst ändå, den spjuvern. Men tyvärr Lasse, jag tror inte det blir guld för Nigeria. Men lycka till önskar jag dig i alla fall.
Ja ä inte bitter.
Det finns tydligen 2,9 miljoner biljetter att sälja, och på världsmästerskapens 63 matcher blir det ca 46 000 per match. Det låter plötsligt ganska lagom, särskilt som de sista matcherna troligtvis spelas på arenor med större publikkapacitet. Vad fel man kan ha.
Hoppas de får till det där nere, så det blir en fest för TV-tittare, publik och spelare. Även om Lagerbäck såg till att hålla Sverige därifrån. Själv åker han visst ändå, den spjuvern. Men tyvärr Lasse, jag tror inte det blir guld för Nigeria. Men lycka till önskar jag dig i alla fall.
Ja ä inte bitter.
fredag 26 februari 2010
Om kör och OS
Det är plusgrader.
Trodde knappt den dagen skulle komma.
Och då börjar vi i kören min spela in en julskiva. Det känns fel på något sätt, men det är bara att bita ihop. Det ska faktiskt bli riktigt kul att förevigas på skiva. Undrar om jag eller någon annan kommer kunna urskilja min mörka stämma i mängden. Fast det vore i så fall inte något positivt då vi strävar mot att låta som en röst, och inte många spretiga stämmor.
Dessutom går klockan mot midnatt och curlingen börjar inom kort. Skönt med en sport där vi redan på förhand vet att Sverige tar medalj. Fler sådana, det borde införas en klausul i de olympiska reglerna som innebär att svenska fjärdeplatser automatiskt byts mot medaljer istället. Maria P-H fick ännu en fjärdeplats ikväll, vår sjätte detta OS tror jag. Bra kämpat, Maria, det är bara fyra år till nästa chans.
Lag Anette Norberg, here we go!
Trodde knappt den dagen skulle komma.
Och då börjar vi i kören min spela in en julskiva. Det känns fel på något sätt, men det är bara att bita ihop. Det ska faktiskt bli riktigt kul att förevigas på skiva. Undrar om jag eller någon annan kommer kunna urskilja min mörka stämma i mängden. Fast det vore i så fall inte något positivt då vi strävar mot att låta som en röst, och inte många spretiga stämmor.
Dessutom går klockan mot midnatt och curlingen börjar inom kort. Skönt med en sport där vi redan på förhand vet att Sverige tar medalj. Fler sådana, det borde införas en klausul i de olympiska reglerna som innebär att svenska fjärdeplatser automatiskt byts mot medaljer istället. Maria P-H fick ännu en fjärdeplats ikväll, vår sjätte detta OS tror jag. Bra kämpat, Maria, det är bara fyra år till nästa chans.
Lag Anette Norberg, here we go!
onsdag 24 februari 2010
Om guld
Så fina är de, de svenska pojkarna. Och Johan som fick gå när det snöade lovikavantar, som kommentatorerna sa, han hade verkligen värsta tänkbara otur vad gäller yttre förutsättningar, men lyckades ändå spräcka fältet trots att han agerade snöplog större delen av sträckan.
Jag blev lite rädd när tjecken fick dra och Northug kom närmare sekund för sekund, men så drog Marcus ifrån på sista varvet och allt blev bara så underbart.
Tack Daniel, Johan, Anders och Marcus!
tisdag 23 februari 2010
Om sömn
Jag hörde på P1 Morgon imorse att sömn är viktigt. För att verkligen ta till sig och lagra nyvunnen kunskap ska man tydligen ta en "nap". Och inte bara lägga sig och vila, eller ta en 20 (hmmm, talet tjugo ligger i gränslandet för när man skriver med bokstäver eller siffror, vilken myndighet mejlar man för att få klarhet och ett sådant spörsmål?) minuters "powernap", inte. Här gäller det att producera REM-sömn, och för detta krävs en timmes siesta.
Hur ska stressade studenter som Skruttet hinna med detta? Och för att göra saken än värre redovisar reportaget vidare rön som beskriver kaffet som ett bedrägligt medel att hålla sig vaken för nattliga tenta-tröskningar. Det dövar förvisso kroppens omedelbara krav på sömn men höjer ingalunda förmågan att ta in ny kunskap.
Kommer detta reportage på något sätt förändra studietekniken hos landets studenter? Förmodligen inte.
Kommer det förändra universitetens föreläsningsupplägg? Knappast.
Men nu vet ni i alla fall om det...
söndag 21 februari 2010
Om olika saker en lugn söndag
Mycket vatten hade runnit under broarna sedan mitt senaste blogginlägg om det inte vore så att bäcken efter vår ovanligt bistra vinter vore bottenfrusten. Dock har det nu blivit dags för ett nytt. Så vad torde ett inlägg från en rullstolsburen Rostbroder handla om en solig söndag som denna?
Om OS vars ömsom vatten (fjärdeplatser, uråkningar och mentala kollapser) ömsom vin (Vad kan man säga, Charlotte, Björn, Anja, Anna, Marcus och Johan. Och Anders, aldrig har väl en tiondeplacerad svensk varesig jublat eller tackats mer efter ett avslutat OS-lopp?) gjort oss i TV-soffan både frustrerade och lycksaliga. And more is to come, right?
Eller om snöfärden till Linköping vars like vad gäller väglaget jag hoppas att aldrig få återuppleva. Busschaufförens gentila försläppande i vägkorset vid Sköllersta måste dock nämnas och sådant "kramas-i-trafiken-uppträdande" önskar jag att fler professionella chaufförer tog efter. Tack!
Eller ska jag dryfta Storebrors käppsättande i mina nyupptagna studiers hjul. Nej, det har Skruttet redan ojats sig nog över här, det får vara. Det gör ingen gladare.
Gladare verkar också Fasching vara trots sin tragiska belägenhet, jag tycker verkligen ni som inte läst hans blogg borde gå in här och läsa, fröjdas och gråta med honom, både inläggen före och efter den artonde januari är högst läsvärda.
Sedär, det blev visst ett inlägg av lagom längd, så nu drar jag ett streck här och hoppar upp och tillverkar dagens tredje och fjärde brödlimpa, hälsobröd med russin i. Jag har städat också, vuxenpoängen fullkomligt rasar in idag.
Kram på er!
Om OS vars ömsom vatten (fjärdeplatser, uråkningar och mentala kollapser) ömsom vin (Vad kan man säga, Charlotte, Björn, Anja, Anna, Marcus och Johan. Och Anders, aldrig har väl en tiondeplacerad svensk varesig jublat eller tackats mer efter ett avslutat OS-lopp?) gjort oss i TV-soffan både frustrerade och lycksaliga. And more is to come, right?
Eller om snöfärden till Linköping vars like vad gäller väglaget jag hoppas att aldrig få återuppleva. Busschaufförens gentila försläppande i vägkorset vid Sköllersta måste dock nämnas och sådant "kramas-i-trafiken-uppträdande" önskar jag att fler professionella chaufförer tog efter. Tack!
Eller ska jag dryfta Storebrors käppsättande i mina nyupptagna studiers hjul. Nej, det har Skruttet redan ojats sig nog över här, det får vara. Det gör ingen gladare.
Gladare verkar också Fasching vara trots sin tragiska belägenhet, jag tycker verkligen ni som inte läst hans blogg borde gå in här och läsa, fröjdas och gråta med honom, både inläggen före och efter den artonde januari är högst läsvärda.
Sedär, det blev visst ett inlägg av lagom längd, så nu drar jag ett streck här och hoppar upp och tillverkar dagens tredje och fjärde brödlimpa, hälsobröd med russin i. Jag har städat också, vuxenpoängen fullkomligt rasar in idag.
Kram på er!
onsdag 17 februari 2010
måndag 15 februari 2010
Om att köra fast
Igår var Skruttet och jag ute på vacker vinterpromenad. Vi gick i strålande sol på en liten landsväg med snövallar vars södersida små smått utsattes för dagsmeja. Vi konstaterade att dagarna obevekligt blir ljusare och att dagar som denna bringar ett visst hopp om vår.
Jag färdades för dagen i den pansarvagn som kallas permobil, och som oftast bara står och tar upp plats i hallen men ibland extraknäcker som avlastningplats för jackor och annat. Jag ogillar den starkt men måste tillstå att den ibland har sina fördelar, som vid biobesök och när man önskar att ta sig från A till B något snabbare än med rullstol och av någon anledning inte tar bilen.
På grund av dessa snövallar kändes det som att bilarna passerade farligt nära oss. Jag drog mig omedvetet åt kanten och plötsligt märkte jag att underlaget var mer poröst på min vänstra sida. Trots att jag styrde åt höger kom jag mer och mer ut mot åkern och jag stannade för att inte göra saken än värre. Skruttet hade fått upp farten och hann tiotalet meter innan jag gjorde henne uppmärksam på min belägenhet.
Även med Skruttets hjälp kunde jag inte få permobilen på rätt spår och ju mer jag gasade grävde den två vänstra hjulen ner sig i snön, vilket medförde att hela ekipaget började luta oroväckande mycket mot snödrivan och diket som vi visuellt inte kunde urskilja på grund av den myckna snön, men med våra skarpa intellekt förutsåg att det ändå fanns.
Tanken på att hamna i den dryga metern snö med kroppen först och en 200 kg tung maskin som pressade på snett uppifrån var ingalunda angenäm, men jag kunde omöjligen hindra min hjärna från att föreställa mig dylika scenarion.
Turligt nog kom en kombi av okänt märke innehållande två barn i varsin barnstol och en man vars övervikt enligt min hastiga bedömning var betydande just körande förbi och Skruttet vinkade till honom att stanna. Med dennes samt en kvinnlig förbipasserande joggares (med en trolig matchvikt på ungefär hälften av den förre) hjälp kunde vi baxa fordonet tillbaka på asfalten ingen och ta oss vidare.
Man kan köra fast på många sätt här i livet och det kan kännas som att man trots vilja och avsikt är att styra åt motsatt håll ändå bara kommer närmare en kvävande snödriva. Då får man titta sig runt efter överviktiga kombi-chaufförer och slanka söndagsjoggare, för de finns om man vill.
Jag färdades för dagen i den pansarvagn som kallas permobil, och som oftast bara står och tar upp plats i hallen men ibland extraknäcker som avlastningplats för jackor och annat. Jag ogillar den starkt men måste tillstå att den ibland har sina fördelar, som vid biobesök och när man önskar att ta sig från A till B något snabbare än med rullstol och av någon anledning inte tar bilen.
På grund av dessa snövallar kändes det som att bilarna passerade farligt nära oss. Jag drog mig omedvetet åt kanten och plötsligt märkte jag att underlaget var mer poröst på min vänstra sida. Trots att jag styrde åt höger kom jag mer och mer ut mot åkern och jag stannade för att inte göra saken än värre. Skruttet hade fått upp farten och hann tiotalet meter innan jag gjorde henne uppmärksam på min belägenhet.
Även med Skruttets hjälp kunde jag inte få permobilen på rätt spår och ju mer jag gasade grävde den två vänstra hjulen ner sig i snön, vilket medförde att hela ekipaget började luta oroväckande mycket mot snödrivan och diket som vi visuellt inte kunde urskilja på grund av den myckna snön, men med våra skarpa intellekt förutsåg att det ändå fanns.
Tanken på att hamna i den dryga metern snö med kroppen först och en 200 kg tung maskin som pressade på snett uppifrån var ingalunda angenäm, men jag kunde omöjligen hindra min hjärna från att föreställa mig dylika scenarion.
Turligt nog kom en kombi av okänt märke innehållande två barn i varsin barnstol och en man vars övervikt enligt min hastiga bedömning var betydande just körande förbi och Skruttet vinkade till honom att stanna. Med dennes samt en kvinnlig förbipasserande joggares (med en trolig matchvikt på ungefär hälften av den förre) hjälp kunde vi baxa fordonet tillbaka på asfalten ingen och ta oss vidare.
Man kan köra fast på många sätt här i livet och det kan kännas som att man trots vilja och avsikt är att styra åt motsatt håll ändå bara kommer närmare en kvävande snödriva. Då får man titta sig runt efter överviktiga kombi-chaufförer och slanka söndagsjoggare, för de finns om man vill.
tisdag 9 februari 2010
Om att byta ämne
Jag hade tänkt skriva ett nedslående inlägg utifrån radioprogrammet ni kan lyssna på här, men jag vill inte längre. Nedslående inlägg blir ingen glad av. Jag kan bara sammanfatta med att jag känner ett visst släktskap med honom, men vill inte bli som han.
"Varje dag förnedras jag, ifrån det jag slår upp mina ögon tills jag går och lägger mig så är det bara ren förnedring."
"Ju längre tiden går, desto sämre mår jag, jag vill inte vara med längre."
Gode Gud, gör mig till både utåt- och inåtakrobat. Amen.
Istället vill jag göra reklam för en film som jag åter kom att tänka på när jag läste Kaospatrullens profil. Hon hade Min vän Totoro som en av favoritfilmer. Det är en av de finaste japanska tecknade filmerna jag har sett. Den och Grave of the Fireflies, men nu hade jag ju bestämt att detta inte skulle bli något tragiskt inlägg.
Scenen som bilden är tagen från är helt underbar, flickan kikar upp på Totoro och stora droppar regn plaskar på paraplyerna. Jag skulle vilja ta med Skruttet på semester med kattbussen till något varmt land. Kanske Afrika. Somalia, jag kan ju nästan språket nu.
Kolla på Min vän Totoro, den är bra.
"Varje dag förnedras jag, ifrån det jag slår upp mina ögon tills jag går och lägger mig så är det bara ren förnedring."
"Ju längre tiden går, desto sämre mår jag, jag vill inte vara med längre."
Gode Gud, gör mig till både utåt- och inåtakrobat. Amen.
Istället vill jag göra reklam för en film som jag åter kom att tänka på när jag läste Kaospatrullens profil. Hon hade Min vän Totoro som en av favoritfilmer. Det är en av de finaste japanska tecknade filmerna jag har sett. Den och Grave of the Fireflies, men nu hade jag ju bestämt att detta inte skulle bli något tragiskt inlägg.
Scenen som bilden är tagen från är helt underbar, flickan kikar upp på Totoro och stora droppar regn plaskar på paraplyerna. Jag skulle vilja ta med Skruttet på semester med kattbussen till något varmt land. Kanske Afrika. Somalia, jag kan ju nästan språket nu.
Kolla på Min vän Totoro, den är bra.
måndag 8 februari 2010
Om samordnande konjunktioner
Dem kan ni väl, de samordnande konjunktionerna, eller?
För de få av er som glömt grammatiken från skoltiden kan jag berätta att de är och, men och för. Samordnande konjunktioner binder samman huvudsatser. Ett exempel:
Jag var på körhelg och Skruttet var med men hon borde ha stannat hemma för hon var sjuk.
Fast jag är glad ändå att hon var med och fick träffa mina vänner i kören, och tydligen tyckte hon vi lät ganska bra, periodvis iallafall. Det är kul att ha något nytt att sikta på, nu är det skivinspelning på gång. Jullåtar, vilket känns fel i februari, men det får gå.
Underordnade konjunktioner är ord som binder samman huvudsats och bisats. Det finns många sådana, men ett exempel är eftersom.
Jag missade Haiti-konserten eftersom jag var tvungen att åka hem och vila.
Man kan också lägga den underordnade konjunktionen och bisatsen först i meningen, men då måste man komma ihåg att ha omvänd ordföljd på huvudsatsen:
Eftersom jag var tvungen att åka hem och vila, missade jag Haiti-konserten.
Det ryckte i folkmusiktarmen när jag fick veta att idolen Ale Möller skulle vara med igår kväll, men det blev lugnare aktiviteter i Kumla istället. Bland annat ett besök i det nya föräldrahemmet, som var väldigt fint, må jag säga.
De ovannämnda reglerna var dagens uppgifter för eleverna på SFI att träna på. Tänk vad mycket vi infödda svenskar tar för givet när vi använder vårt språk. Det bara flödar ut, grammatiskt rätt och riktigt ur munnen på oss.
Hadda ayaa bilaabaya betyder "Nu börjar vi" på somaliska. Jag vill lära mig mer!
För de få av er som glömt grammatiken från skoltiden kan jag berätta att de är och, men och för. Samordnande konjunktioner binder samman huvudsatser. Ett exempel:
Jag var på körhelg och Skruttet var med men hon borde ha stannat hemma för hon var sjuk.
Fast jag är glad ändå att hon var med och fick träffa mina vänner i kören, och tydligen tyckte hon vi lät ganska bra, periodvis iallafall. Det är kul att ha något nytt att sikta på, nu är det skivinspelning på gång. Jullåtar, vilket känns fel i februari, men det får gå.
Underordnade konjunktioner är ord som binder samman huvudsats och bisats. Det finns många sådana, men ett exempel är eftersom.
Jag missade Haiti-konserten eftersom jag var tvungen att åka hem och vila.
Man kan också lägga den underordnade konjunktionen och bisatsen först i meningen, men då måste man komma ihåg att ha omvänd ordföljd på huvudsatsen:
Eftersom jag var tvungen att åka hem och vila, missade jag Haiti-konserten.
Det ryckte i folkmusiktarmen när jag fick veta att idolen Ale Möller skulle vara med igår kväll, men det blev lugnare aktiviteter i Kumla istället. Bland annat ett besök i det nya föräldrahemmet, som var väldigt fint, må jag säga.
De ovannämnda reglerna var dagens uppgifter för eleverna på SFI att träna på. Tänk vad mycket vi infödda svenskar tar för givet när vi använder vårt språk. Det bara flödar ut, grammatiskt rätt och riktigt ur munnen på oss.
Hadda ayaa bilaabaya betyder "Nu börjar vi" på somaliska. Jag vill lära mig mer!
söndag 7 februari 2010
om när Skruttet hackar
Hej, nu är det Skruttet som skriver.
Jag har just utagerat lite kreativa behov över Knyttets försvarslösa blogg. Allt det blå försvann och vips så blev allt lite mer svartvitt. Jag kan liksom inte hejda mig. Den som tycker att den förra versionen var bättre, kan ju klaga i kommentarsfältet nedan, kanske hörsammar Knyttet Din åsikt, kanske inte. Kanske gråter han redan över all den försvunna färgen, liksom han i hemlighet sörjer den blå favorittröjan som jag lade ner i en soppåse igår. Det var liksom inga sömmar kvar. Stackars Knyttet. Vem ska trösta honom nu?
För övrigt så har Knyttet just varit på körhelg. Han sjunger bas som en ung gud i en kör, å allrahelst så sjunger han Omagnummysterium. Det är mycket vackert vill jag lova.
När Knyttet fryser så håller han för öronen och rynkar på näsan. Det är mycket förtjusande.
Det var allt jag ville säga. Tack och hej.
// Skruttet
Jag har just utagerat lite kreativa behov över Knyttets försvarslösa blogg. Allt det blå försvann och vips så blev allt lite mer svartvitt. Jag kan liksom inte hejda mig. Den som tycker att den förra versionen var bättre, kan ju klaga i kommentarsfältet nedan, kanske hörsammar Knyttet Din åsikt, kanske inte. Kanske gråter han redan över all den försvunna färgen, liksom han i hemlighet sörjer den blå favorittröjan som jag lade ner i en soppåse igår. Det var liksom inga sömmar kvar. Stackars Knyttet. Vem ska trösta honom nu?
För övrigt så har Knyttet just varit på körhelg. Han sjunger bas som en ung gud i en kör, å allrahelst så sjunger han Omagnummysterium. Det är mycket vackert vill jag lova.
När Knyttet fryser så håller han för öronen och rynkar på näsan. Det är mycket förtjusande.
Det var allt jag ville säga. Tack och hej.
// Skruttet
onsdag 3 februari 2010
Om ett minne
När jag gick i åttan var det nära att jag svimmade. Vi hade biologilektion och ämnet var blod. Vi bara pratade och tittade i biologiboken. Jag tror inte ens det var några speciellt otäcka bilder, det var inte i närheten av den här lektionen (ungefär tre minuter in i klippet). Det var ju inte heller Slem-Sven iförd råttsvansmössa som ledde lektionen utan Gunnar S iförd jeansskjorta och jeans uppdragna långt över naveln med hjälp av ett hårt åtdraget bälte.
Det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli ordentligt groggy där jag satt i bänken. När jag sedan skulle ställa mig upp för att gå ut började hela världen på allvar snurra till och jag sluddrade något om att jag inte mådde bra och stapplade ut i den mörkt rödkaklade korridoren.
Jag kom dock inte längre än till närmaste bänk där jag stöp ner och låg halvt medvetslös i en tidsrymd vars längd jag har svårt att redogöra för. Om skälet till denna erfarenhet verkligen var blodet i bok och diskussion eller om det istället var en följd av kombinationen dålig sömn/lågt matintag vet jag inte men minnet hänger i alla fall kvar.
Skruttet och jag som läser psykologi har fått anledning att dyka djupare i ämnet. Just detta minne torde vara ett så kallat deklarativt, eller explicit minne, ett minne av en specifik händelse. Sannolikt tillhör det undergruppen episodiska minnen, där man minns saker man själv varit med om.
Dialogen i Kenny Starfighter är något annat jag lagt på minnet men uppriktigt undrar om jag någonsin kommer att ha någon nytta av. Men, man ska ju fylla de tomma utrymmena under håret, ovan halsen och bakom ansiktet med något, så varför inte.
- Är det uppfattat?
- ... `Vsaru?
- ÄR DET UPPFATTAT?
- Jaja, visst. Det är ... inne nu.
tisdag 2 februari 2010
Om att ha noll kulturkoll
Jag läser Skallarnas Sammansvärjning ibland. En blogg i kulturströmmen, som det så fint heter längst upp. Där skriver bland andra Andreas Ekström.
Han är i och för sig kulturjournalist, men på denna lista av kulturpersoner med statlig inkomstgaranti kände han igen var tredje. Jag kan med säkerhet bara identifiera elva allt som allt. Av 156. Det är ganska så exakt var fjortonde. Men då finns det förstås så skilda kategorier som Clowner, Schackspelare (kultur?) och Dockmakare.
Jag kände dock att jag var kulturellt förtorkad. Dessutom hade jag tills helt nyligen en inställning på Facebook som inte var särskilt accepterad kulturellt i min närmaste krets, då den genererade denna Tweet:
Oh shit, jag är förlovad med en som har Da Vinci Koden & Änglar och Demoner som favoritböcker på Facebook!
Kan du förresten namnge någon Dockmakare (statlig inkomstgaranti eller inte) utan att tjuvkika på listan? Nej just det!
Han är i och för sig kulturjournalist, men på denna lista av kulturpersoner med statlig inkomstgaranti kände han igen var tredje. Jag kan med säkerhet bara identifiera elva allt som allt. Av 156. Det är ganska så exakt var fjortonde. Men då finns det förstås så skilda kategorier som Clowner, Schackspelare (kultur?) och Dockmakare.
Jag kände dock att jag var kulturellt förtorkad. Dessutom hade jag tills helt nyligen en inställning på Facebook som inte var särskilt accepterad kulturellt i min närmaste krets, då den genererade denna Tweet:
Oh shit, jag är förlovad med en som har Da Vinci Koden & Änglar och Demoner som favoritböcker på Facebook!
Kan du förresten namnge någon Dockmakare (statlig inkomstgaranti eller inte) utan att tjuvkika på listan? Nej just det!
Om regelbrott
Jag har fått tusen skäl till huvudvärk. Det är nämligen så många kronor som ska betalas i parkeringsböter. Jag parkerade på fel sida vägen för att jag skulle få ut min hiss och i förlängningen mig själv ur bilen. Men herr parkeringsvakten tyckte jag gjort fel, trots mitt
parkeringstillstånd för rörelsehindrade och en tappert resonerande medarbetare.
När jag kom hem tittade jag på Örebro Kommuns hemsida och fann dessa två somewhat kontradiktoriska bestämmelser, varav den senare tyvärr med säkerhet applies (tyckte inte google translate gav mig tillfredsställande svenska ord istället för de kursiva.).
- Parkering får ske under högst 3 timmar där parkering enligt en lokal trafikföreskrift är förbjuden eller tillåten under kortare tid än 3 timmar.
- All parkering skall i övrigt ske enligt reglerna i trafikförordningen och vägmärkesförordningen.
Jaja. Det finns ju värre saker. Haiti eller detta. Jag får väl låta bli att investera i den där mobilen jag tänkte köpa. Min gamla funkar ju faktiskt alldeles utmärkt. Nästan.
måndag 1 februari 2010
Om monopolkänslor
Idag har jag varit på sjukhuset på besök. Lite som när man hamnar på fängelserutan på monopol, inte för att man tvingas dit av ett kort med texten Gå direkt i fängelse utan att passera Gå, utan när man bara råkat slå nio med tärningarna när man står på Västerlånggatan och man får ställa den trasiga skon, båten eller fingerborgen på kanten av rutan.Jag drog mitt Gå direkt till Sjukhuset utan att passera Gå-kort ur Chans-högen i en skidbacke i Stryn för åtta och ett halvt år sedan. Åtskilliga veckor har jag sedan stått och stampat på Sjukhuset i väntan på att slå samma på tärningarna. Men nu var det alltså bara ett besök.
Det som slog mig var hur hemmastadd jag är i miljön. När jag fick anvisningar om vilket hus, våning, avdelning och rum min bekant för tillfället låg på slutade det med att jag informerade bekantingens fru om att det inte är så svårt att lista ut att avd 27 ligger på sjunde våningen, då det är just våningarna som avdelningsnumreringen bygger på.
När jag kommer in på avdelningen återanvänder känslan av att vara tillgodosedd och låst på samma gång. Man får (förhoppningsvis) den hjälp man behöver kroppsligt men stämningen är allt annat än frisk. Den jag hälsar på vittnar om samma sak, han ligger på en fyr-sal och tvingas anpassa sitt liv till det tre andra som bor på rummet, varav minst en inte är tillräknelig mentalt. Han tror sig vara på Finlandsbåten istället för på sjukhuset om och om igen, och man kan inte annat göra än att dra på munnen.
Jag kommer ihåg de långa, sega dagarna när jag inte hade något besök eller någon träning att se fram emot. Det var svårt att få tiden att gå med endast ett magert utbud på TV-kanals-fronten och ännu inget bloggläsar/skrivar-behov skapat som kunnat fördriva långa timmar. Om jag ens hade internet, jag minns inte.
Han kommer dock slå lika och slippa ut redan imorgon, min kortspels- och sportälskande vän, och jag tror att rehabiliteringen kommer gå lysande på hemmaplan. Nästa stora projekt för honom är att ställa om kroppen till Vancouver-tid, anledningen därtill kan ni säkert gissa. En flera månaders sjukskrivning kunde inte kommit lägligare.
Nu ska undertecknad göra något vettigt, jag ska bara komma på vad.
Eat my fuck, skulle Wayne ha sagt, men det vågar inte jag.
fredag 29 januari 2010
Om fredagsmys
Vi gick på restaurang, Skruttet och jag. Det var som ganska ofta i Kumla trevliga män från mellanöstern som drev stället vi hade valt. Restaurangen har nyligen bytt namn och ägare så de åtnjuter ännu det som brukar kallas nyhetens behag, och det var ganska mycket folk i lokalen.
Vintern håller som sagt kvar sitt grepp och den gjorde sig påmind då folk kom och gick. Även fast vi inte satt närmast dörren drog det så kallt att Skruttet drog jackan om axlarna. På det hela taget var det ett lyckat restaurangbesök, maten var god och prisvärd, personalen var trevlig och stämningen var lugn och avslappnad. Men lite snåla var de i alla fall, musiken i lokalen var från spotify med reklam.
Jag fick också vara amerikanskt manlig och betala för oss båda, men egentligen kom pengarna från mormor i förlovningspresent. Tack mormor, fast du troligen inte läser det här. Keep on rocking ändå, snart 91 år. Du är en förebild för många.
Om vinter
Vintern håller Sverige i ett envist grepp. Minusgraderna har hållit i sig sedan 17-18 december, enligt min kollega på SFI. Och inget takdropp i sikte, väderkanalen.se lovar här fortsatt kallväder i minst 10 dagar till.
Jag har sedan länge tröttnat på all snön. Visst kan det vara vackert att titta på, men som hjulbent blir allt så mycket krångligare. Jag har många gånger den senaste månaden önskat att jag kunnat trycka på en knapp och vips var jag hemma, varm, torr och nöjd. Det har tagit slut på plats att lägga all snö också. Snövallarna utanför huset har nog aldrig i min sjuåriga historia som radhusägare varit så här höga.
Ljuset är i alla fall på väg tillbaka, det märks tydligt för var dag som går. Det är redan nästan ljust när jag lämnar SFI klockan halv fem. Och nu börjar jag dessutom ett nytt schema med tre dagar då jag slutar klockan tre. Då finns det ju faktiskt ganska mycket dag kvar att ta vara på!
Och nu bär det av att hämta ett Skrutt på stationen. Livet är gott!
måndag 25 januari 2010
Ett halvdant inlägg
Mycket är halvdant just nu. Jag har en bildörr som inte funkar som den ska, medarbetaren får knuffa på här och där. Laxen jag skulle laga till en läcker söndagmiddag blev just halvdan, inte mer. Mina knappar för höger och vänster musknapp blir mer och mer glappiga. Magen min gör lite som den vill, vilket innebär att jag måste åka runt eller ligga och oroa mig för om jag gjort på mig.
Det är lätt att falla in i negativa tankespiraler. Men det finns så mycket att vara tacksam för. Jag har nära och kära omkring mig, familj, vänner och såklart Skruttet även om hon just nu finns i Linköping. Alla är de hyfsat välbehållna.
Ett styng i magtrakten när tänker på det Fasching och hans familj går igenom. Jag önskar ingen en sådan erfarenhet, inte en min värsta fiende. Undrar förresten vem det är? Har jag någon nemesis? Kanske eventuellt Försäkringskassan, men Försäkringskassan har väl ingen familjemedlem som kan ryckas bort i förtid.
Eller är det just så det är nu, att fler och fler av de svagaste i Försäkringskassans familj lämnas skydds- och hjälplösa när livet är som svårast? Och snart är det min tur att synas i sömmarna och lysas upp i minsta skrymsle för att Myndigheten ska kunna spara bort assistanstimmar. Jag känner mig som en belastning istället för en tillgång.
Imorgon är en annan dag, sjöng Niklas Strömstedt. Sant, och jag ska göra något bra av den, hur gör du?
Det är lätt att falla in i negativa tankespiraler. Men det finns så mycket att vara tacksam för. Jag har nära och kära omkring mig, familj, vänner och såklart Skruttet även om hon just nu finns i Linköping. Alla är de hyfsat välbehållna.
Ett styng i magtrakten när tänker på det Fasching och hans familj går igenom. Jag önskar ingen en sådan erfarenhet, inte en min värsta fiende. Undrar förresten vem det är? Har jag någon nemesis? Kanske eventuellt Försäkringskassan, men Försäkringskassan har väl ingen familjemedlem som kan ryckas bort i förtid.
Eller är det just så det är nu, att fler och fler av de svagaste i Försäkringskassans familj lämnas skydds- och hjälplösa när livet är som svårast? Och snart är det min tur att synas i sömmarna och lysas upp i minsta skrymsle för att Myndigheten ska kunna spara bort assistanstimmar. Jag känner mig som en belastning istället för en tillgång.
Imorgon är en annan dag, sjöng Niklas Strömstedt. Sant, och jag ska göra något bra av den, hur gör du?
fredag 22 januari 2010
Om adjektiv
Galet mycket besökare här på bloggen på sistone. Och jag som inte ens skriver. Jag har skrivit ett inlägg den här veckan, närmare bestämt i måndags, och ändå har jag denna vecka slagit veckorekordet och då är det ändå bara fredag. Tidig kväll dessutom.
Men det har väl med Fasching och Skruttet att göra. När besöken blir fler hos dem klickar säkert några in sig hos mig. Jag ligger ju till och med överst på Skruttets blogglista. Detta är ett faktum som borde förpliktiga. Att skriva lika klokt, kärnfullt eller bitskt som dem. Men denna vecka har det varit glest med idéerna.
Vi håller på med adjektivens komparation på SFI just nu. Det tycker eleverna är en djungel. Men det finns regler att luta sig mot.
Flerstaviga ord som slutar på -ad eller -isk kompareras inte utan man lägger till mer och mest framför komparativ och superlativ. Ett exempel:
Tragisk, mer tragisk, mest tragisk
Inom kort har två katastrofer inträffat. Dels den som hela världen följer på Haiti, men också den mindre kända i Täby. En 14-årig kille blev i måndags påkörd av ett tåg och omkom. Detta har fått mig att fundera på att en händelse har olika relevans för mig beroende på vilken geografisk plats den äger rum på. Och vilka som drabbas förstås. Skruttet filosoferar på samma tema här.
Om det inte vore för att denna pojke var Faschings son hade jag inte ens vetat att en pojke tragiskt omkommit. Nu tänker jag mer på den familjen än på människorna på Haiti. Den mänskliga och materiella förödelsen är förstås ofantligt stor där men det blir på något sätt anonymt för mig, medan jag läst Faschings funderingar om livet, jobbet och familjen under flera månader och det känns som jag känner honom. Han har ju till och med varit här även om det var på skoj. Min egen Knyttefar undrade faktiskt om han varit här på riktigt efter det blogginlägget. Tihi.
Fler adjektiv får ni inte, för tiden och inspirationen tryter. Kanske att jag återkommer med fler grammatiska regler och tillämpningar.
måndag 18 januari 2010
lördag 16 januari 2010
Om beslutet och konsekvenserna
Den sextonde januari klockan nollnoll arton.
Femton dagar sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Medarbetarna intygar gång på gång att jag gör framsteg de inte kunnat tänka sig på så kort tid. Men, det är ett nytt, fräscht decennium och allt ligger i mina egna händer. Det känns lite bra varje gång jag lyckas också.
Men frågan är om jag är redo för vad självständigheten jag eventuellt uppnår kommer att medföra. På åtta och ett halvt år hinner man (jag) vänja sig vid tryggheten och bekvämligheten det innebär att ha en medarbetare vid sidan större delen av dagen.
Jag pratade som jag nämnde med Lastbilschaffisen och Sjukgymnasten häromdagen och vi kom att tala om att tänja på gränser. Att om man inte trillar ur rullstolen då och då har man inte gjort detta, sa de, och det har jag hört och tänkt förut. Jag försökte dra mig till minnes när jag sist gjorde det. Det var länge sedan.
Har jag försoffats och slutat utmana mig själv för att komma vidare? Ja, till viss del. Med dåligt självförtroende, pessimism och självömkan paralyseras man mycket mer än den fysiska skadan ger upphov till. Men nu ska av bryta den förlamningen och fokusera på möjligheterna. De är nämligen oändliga.
Medarbetarna kommer ju hur som helst i alla fall inte försvinna förrän jag är trygg och har hittat en väg att klara livet utan dem. Och Skruttet finns ju där med moral och ibland fysisk support. Det känns tryggt.
Gonatt.
Femton dagar sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Medarbetarna intygar gång på gång att jag gör framsteg de inte kunnat tänka sig på så kort tid. Men, det är ett nytt, fräscht decennium och allt ligger i mina egna händer. Det känns lite bra varje gång jag lyckas också.
Men frågan är om jag är redo för vad självständigheten jag eventuellt uppnår kommer att medföra. På åtta och ett halvt år hinner man (jag) vänja sig vid tryggheten och bekvämligheten det innebär att ha en medarbetare vid sidan större delen av dagen.
Jag pratade som jag nämnde med Lastbilschaffisen och Sjukgymnasten häromdagen och vi kom att tala om att tänja på gränser. Att om man inte trillar ur rullstolen då och då har man inte gjort detta, sa de, och det har jag hört och tänkt förut. Jag försökte dra mig till minnes när jag sist gjorde det. Det var länge sedan.
Har jag försoffats och slutat utmana mig själv för att komma vidare? Ja, till viss del. Med dåligt självförtroende, pessimism och självömkan paralyseras man mycket mer än den fysiska skadan ger upphov till. Men nu ska av bryta den förlamningen och fokusera på möjligheterna. De är nämligen oändliga.
Medarbetarna kommer ju hur som helst i alla fall inte försvinna förrän jag är trygg och har hittat en väg att klara livet utan dem. Och Skruttet finns ju där med moral och ibland fysisk support. Det känns tryggt.
Gonatt.
torsdag 14 januari 2010
Om en bok
Jag har börjat läsa Roberto Savianos Kärleken är dödens motsats som jag fått till låns av en av tanterna i kyrkan. Jag skriver en utav tanterna därför att jag faktiskt är osäker på vems boken är. Den tillhör antingen E eller I, jag tycker mig minnas endera av dem sticka till mig boken och säga - Den här har jag lånat av __, den är jättebra. Läs den och lämna tillbaka den till henne sedan. Jag får helt enkelt fråga båda när jag lämnar tillbaka den.
Jag har inte kommit så långt, men den verkar lovande, redan har jag funnit två texter som jag bestämt mig för att spara. De är olika, den första är en människobeskrivning som jag gillar för att jag tycker den passar in på Skruttet:
Maria verkar ha skaffat sig en klokhet som inte stämmer överens med hennes ålder. Hon har snappat upp den någonstans i den kondens som bildats av tiden som flyter förbi, ständigt likadan, där minutrarna verkar löpa bortom hennes ålders tid och krocka med varandra, pressa samman hennes liv, som inte längre har det andrum det borde ha.
Den andra är någon slags determinism som kanske känns krass men som jag ändå tycker är vackert formulerad:
Allting händer därför att det måste hända. Man härdar ut och gör det bästa av situationen. Man gör vad man kan med det man får, men man kommer aldrig att kunna bestämma hur mycket olycka man kan få sig tilldelad, vad som tillkommer en och varför.
Ps. Kommer ni förresten ihåg på den gamla goda tiden då TV4 inte fick ha reklampaus i programmen och därför skapade fjantiga miniprogram som låg i mitten av de långa programmen? Hette inte ett sådant program som titeln på detta inlägg? Håhåjaja, det var tider, det.
onsdag 13 januari 2010
Om Faschings grammofon
Fasching och Frugan bor som alla vet i Kumla, närmare bestämt på Mossbanegatan. Det är också allmänt känt att de snart ska flytta till Faschings föräldrars gamla hus, som bara ligger ett par kvarter söderut på samma gata. Problemet är att huset har stått tomt en längre tid och behöver renoveras och Fasching har inte fått tummen ur och ringt hantverkare.
En dag läste jag på Faschings blogg att Frugan som ofta var lite sur på honom, denna gång för att det var oordning hos dem, mest retade hon sig på den där grammofonen och alla LP-skivorna med färgglada 70-talsomslag med en artist vars namn jag tyvärr glömt (Det grämer mig mycket, ska ni veta.) som låg i vägen jämt.
Jag, som också bor i Kumla tänkte då att jag kunde göra både Fasching och Frugan en tjänst genom att smyga in hos dem och ta med grammofonen och skivorna och ställa dem i huset de ska flytta till. Sagt och gjort, jag går dit, och får lätt som en plätt tag på spelare och skivor.
På vägen till Faschings föräldrahem råkar jag gå ungefär lika fort och åt samma håll som en liten flicka som tagen ur Astrid Lindgrens värld blå klänning och blå rosett i det linblonda håret. Hon är väl sådär en sju eller åtta år. Vi kommer att tala lite och då det är en ganska stor väg och trottoaren är smal trevar hon efter en stund efter min hand för att känna sig trygg där vi går.
Då kommer en äldre kvinna och börjar fråga ut mig och flickan om vilket förhållande vi har till varandra. När det framkommer att vi just träffats och att vi knappt vet varandras namn läser jag mellan raderna och ser i de anklagande ögonen att hon tror att jag på något sätt varit ute efter att utnyttja flickan på något sätt.
Alltnog, jag tar mig vidare och kommer fram till tomten där huset ligger. Det är verkligen nedgånget, det ser mer ut som ett gammalt torp som stått öde i decennier. Det är inget lås på dörren, så jag går in och ställer ner lådan med skivor och grammofon.
Sedan beger jag mig därifrån, men medan jag går börjar tankarna gnaga, tänk om någon stjäl alltihop, hur skulle det se ut? Jag vänder för att lämna tillbaka grejerna men när jag närmar mig huset är det väldigt trångt, det är en massa män i arbetskläder, målare tror jag. Målarfärgburkar har de i alla fall många.
Jag trotsar ändå trängseln och kommer fram och puh, grammofonen och skivorna är kvar. Just som jag vänder mig om ser jag en kvinna med långt, vågigt, utsläppt hår som jag instinktivt identifiera som Frugan.
- Har du skivorna? frågar hon glatt och jag kan inte annat göra än att nicka, förvånad över att hon kunnat lista ut att någon flyttat allt till svärföräldrarnas hus, och dessutom inte är arg över det inträffade.
- Först tackade jag gud för att han i sin allmakt låtit skiten bara försvinna, men sedan anade jag att det var något annat på gång, säger hon och banar sig utan vidare fraser iväg mellan målarna och jag försöker följa efter, för att få tillfälle att förklara mig. Men jag hinner inte med i trängseln.
Sedan vaknar jag.
Finns det några drömtydare därute som kan berätta vad denna dröm betyder? Den är i alla fall den mest detaljerade dröm jag haft på länge, därför bestämde jag mig för att skriva ner den. Och, cross my heart and hope to die (är det inte typ På hedersord på engelska?), jag har inte förändrat eller bättrat på innehållet i efterhand, allt detta drömde jag precis så som det är skrivet innan jag vaknade för en halvtimme sedan.
Månne är det Mirtazapinet som berättat denna fina lilla historia. Jag är glad att få uppleva och komma ihåg allt. Utom artistens namn. Retsamt.
tisdag 12 januari 2010
Om träning
Kommer jag att orka?
Jag träffade Lastbilschaffisen idag. Han skulle ge mig tips och råd hur jag ska bli mer självständig i vardagen. Och visst såg jag hur han gjorde, det såg så himla enkelt ut. Men hur i allsin dar ska JAG göra? Jag har inte hans rörlighet och styrka i överkropp och armar.
Och om jag så klarar två moment eller tre finns det ändå tretton till jag inte fixar. Eller trettio. Eller trehundra. Nej förresten, inte trehundra. Något har jag snappat upp på vägen. Men jag märker att det är lätt att jag tappar motivation och lust om jag tittar på helheten.
Bäst att se det lilla, en detalj i taget, och passa på att njuta när jag lägger moment efter moment under mig, och till sist kan jag göra det jag vill. För det är först och främst vilja man måste ha. Har jag den vilja som behövs för detta tids- och tålamodskrävande arbete?
Jag bodde på träningscentret ett år, säger Lastbilschaffisen.
Då gäller det att man är målmedveten och träningsvillig. Med det kanske finns andra vägar för mig. Men hur som helst måste tiden och arbetet läggas ner om jag vill komma någonstans. Och det vill jag.
Jag träffade Lastbilschaffisen idag. Han skulle ge mig tips och råd hur jag ska bli mer självständig i vardagen. Och visst såg jag hur han gjorde, det såg så himla enkelt ut. Men hur i allsin dar ska JAG göra? Jag har inte hans rörlighet och styrka i överkropp och armar.
Och om jag så klarar två moment eller tre finns det ändå tretton till jag inte fixar. Eller trettio. Eller trehundra. Nej förresten, inte trehundra. Något har jag snappat upp på vägen. Men jag märker att det är lätt att jag tappar motivation och lust om jag tittar på helheten.
Bäst att se det lilla, en detalj i taget, och passa på att njuta när jag lägger moment efter moment under mig, och till sist kan jag göra det jag vill. För det är först och främst vilja man måste ha. Har jag den vilja som behövs för detta tids- och tålamodskrävande arbete?
Jag bodde på träningscentret ett år, säger Lastbilschaffisen.
Då gäller det att man är målmedveten och träningsvillig. Med det kanske finns andra vägar för mig. Men hur som helst måste tiden och arbetet läggas ner om jag vill komma någonstans. Och det vill jag.
måndag 11 januari 2010
Om en dag, som idag, som idag, som idag
Återigen dryga 20 minusgrader på termometern. Katten är yvig och busig och tar allt jag och medarbetaren gör som ett initiativ till lek. Det märks att hon inte får utlopp för all spring i benen när hon knappt sticker nosen utanför dörren.
Hon pilar fram och tillbaka, upp i klädskåpet, upp i fönstret, ut i vardagsrummet och tillbaka igen. Sedan jag börjat stänga henne ute från sovrummet på natten söker hon min uppmärksamhet än mer på dagen, och det dåliga samvetet gnager, Jag borde ägna mer tid åt henne.
Förresten, skulle det inte bli mindre kallt nu, var det inte så meteorologerna sa härom dagen? Jaja, när man har ett jobb att sköta är det bara att klä sig varmt och ta sig iväg. Ett jobb. Det är kärvt i dagens Sverige, och som medlem i kategorierna ung och funktionshindrad är jag stolt och glad att jag har ett. Och till på köpet ett jobb som jag trivs med.
Det kände jag idag när eleverna återvände efter uppehållet över jul och nyår. Schemat har ändrats och jag möter andra elever nu än i höstas. Jag trodde det skulle bli svårt med många nya namn, men det gick som en dans.
Och det är roligt att se ögon och sinnen som skärps och anar samband och bygger vidare på det språk som är biljetten in i det svenska samhället. Och snart är det jag som sitter i skolbänken igen, och ska försöka suga åt mig av föreläsarens kunskaper. Det är onekligen länge sedan, men det ska bli roligt!
Hon pilar fram och tillbaka, upp i klädskåpet, upp i fönstret, ut i vardagsrummet och tillbaka igen. Sedan jag börjat stänga henne ute från sovrummet på natten söker hon min uppmärksamhet än mer på dagen, och det dåliga samvetet gnager, Jag borde ägna mer tid åt henne.
Förresten, skulle det inte bli mindre kallt nu, var det inte så meteorologerna sa härom dagen? Jaja, när man har ett jobb att sköta är det bara att klä sig varmt och ta sig iväg. Ett jobb. Det är kärvt i dagens Sverige, och som medlem i kategorierna ung och funktionshindrad är jag stolt och glad att jag har ett. Och till på köpet ett jobb som jag trivs med.
Det kände jag idag när eleverna återvände efter uppehållet över jul och nyår. Schemat har ändrats och jag möter andra elever nu än i höstas. Jag trodde det skulle bli svårt med många nya namn, men det gick som en dans.
Och det är roligt att se ögon och sinnen som skärps och anar samband och bygger vidare på det språk som är biljetten in i det svenska samhället. Och snart är det jag som sitter i skolbänken igen, och ska försöka suga åt mig av föreläsarens kunskaper. Det är onekligen länge sedan, men det ska bli roligt!
söndag 10 januari 2010
Om pass
Jag hittade mitt pass i en låda när jag städade bort julen. Inte en gång har det varit aktuellt att använda, och 22 mars i år går det ut. Skruttets däremot håller på att falla sönder. Vi har levt olika liv.
...
...
torsdag 7 januari 2010
Om barn
Dagen går lite på tomgång. Halvdag på jobbet, eleverna kommer inte förrän på måndag. Hem till fläkt och ensamhet. När kroppen, då främst ansiktet, har vant sig vid en viss hög temperatur (ni vet hur det är, i en bastu eller framför en öppen eld utomhus) blir det svårt att slita sig.
Knyttefar anländer för att öva lite inför söndagens musikaliska insats. Alldeles solo, det är inte ofta. Knyttefar får nöja sig med att kompa gitarren. Funderingar på val av tonart för att rösten ska göra sig bäst, inte för grötigt på de djupa tonerna, och samtidigt inte för spänt på de höga tonerna. Vi hittar en gyllene medelväg.
Sen, plötsligt, dimper de ner. Tjugo minuter sent kommer Mammorna med barnen. Båda med stora, vackra magar som vittnar om att ankomsten av nummer tre i respektive familj inte är långt borta. De fyra barnen ska titta på film medan Blivande Barnmorskan, Hon som besegrade cancern, de två Mammorna och jag ska diskutera och besluta om kyrkans ungdomsarbete.
Vis av tidigare erfarenheter av dessa barn ställer jag mig tvekande till att de fyra ska kunna hålla sig lugna medan vi talar och tänker färdigt om nutid och framtid, men de förvånar mig. Hjälp att skala en clementin och ett par försiktiga viskningar; - Mamma, jag är törstig, är det enda vi märker, annars flyter de 90 minuter vi sitter helt utan vuxen inblandning.
Jag minns tillbaka till när jag jobbade som vikarie inom barnomsorgen, lycklig och säker på att jag funnit min plats, innan skidbacken och Förändringen. Allt var enkelt då, eller var det inte? Tiden kanske sockrar minnena och skjuter undan det som problematiserade livet då.
Nåväl, när barn i min närhet beter sig på detta välartade sätt saknar och längtar jag efter egna. Skruttets och Knyttets. Vad månde det bli när vi blandar våra egenskaper och fysiska anletsdrag.
En lugn, musikalisk och eftertänksam Mumrik?
En glad liten My som dansar, hojtar och säger vad hon tänker i varje stund?
En stor, mörk och tyst Mårra?
Men en sak i taget, vi får njuta av varandra i nuet tills vi blir tre, och kanske fyra. Blivande Barnmorskan tyckte jag skulle bli dagmamma. Varför inte?
Knyttefar anländer för att öva lite inför söndagens musikaliska insats. Alldeles solo, det är inte ofta. Knyttefar får nöja sig med att kompa gitarren. Funderingar på val av tonart för att rösten ska göra sig bäst, inte för grötigt på de djupa tonerna, och samtidigt inte för spänt på de höga tonerna. Vi hittar en gyllene medelväg.
Sen, plötsligt, dimper de ner. Tjugo minuter sent kommer Mammorna med barnen. Båda med stora, vackra magar som vittnar om att ankomsten av nummer tre i respektive familj inte är långt borta. De fyra barnen ska titta på film medan Blivande Barnmorskan, Hon som besegrade cancern, de två Mammorna och jag ska diskutera och besluta om kyrkans ungdomsarbete.
Vis av tidigare erfarenheter av dessa barn ställer jag mig tvekande till att de fyra ska kunna hålla sig lugna medan vi talar och tänker färdigt om nutid och framtid, men de förvånar mig. Hjälp att skala en clementin och ett par försiktiga viskningar; - Mamma, jag är törstig, är det enda vi märker, annars flyter de 90 minuter vi sitter helt utan vuxen inblandning.
Jag minns tillbaka till när jag jobbade som vikarie inom barnomsorgen, lycklig och säker på att jag funnit min plats, innan skidbacken och Förändringen. Allt var enkelt då, eller var det inte? Tiden kanske sockrar minnena och skjuter undan det som problematiserade livet då.
Nåväl, när barn i min närhet beter sig på detta välartade sätt saknar och längtar jag efter egna. Skruttets och Knyttets. Vad månde det bli när vi blandar våra egenskaper och fysiska anletsdrag.
En lugn, musikalisk och eftertänksam Mumrik?
En glad liten My som dansar, hojtar och säger vad hon tänker i varje stund?
En stor, mörk och tyst Mårra?
Men en sak i taget, vi får njuta av varandra i nuet tills vi blir tre, och kanske fyra. Blivande Barnmorskan tyckte jag skulle bli dagmamma. Varför inte?
onsdag 6 januari 2010
Om ett sjukligt Knytts aktivitet (eller avsaknad därav)
Fasching har inte varit här den här gången så det kan inte vara han som smittat mig, men ändå känns det som om en förkylning är på gång. Hängig, frusen och varm om vart annat. Fina, nya snabeldraken skulle tagits fram på kvällskvisten, men han fick stanna och bida sin tid i garderoben. Polly måste ju ha några dammråttor att leka med när hon inte vill vara ute.
Skälet till detta är att termometern har visat fler minusgrader än på många vintrar under flera veckor, och detta kanske också är den främsta anledningen till sjukdomskänslan. Och jag som ska jobba imorgon. Mer än vanligt. Det känns inte särskilt lockande just nu.
Well, well, det kunde varit värre. I Jose Saramagos roman Blindheten som jag nu läser är det inte förkylning som smittar utan just blindhet. Denna åkomma kombinerat med mitt rörelsehinder vore en väldigt tuff livslott. Då kunde man få gnälla lite.
Ikväll blev det istället för dammsugning till att inta en halv korv risgrynsgröt uppvärmd i en gryta, upplagd i en grön, djup tallrik och smaksatt med socker, kanel och mjölk vars Bäst-Före-datum gått ut. Detta faktum brukar jag strunta i om mina sinnen inte detekterar något fel på den aktuella produkten, men idag kände jag en tydlig förändring i smaken på mjölken, och jag bestämde mig för att göra mig av med resterande decilitrar.
Nu avslutar jag den här segdagen så en ny och bättre fortare kan ta vid. God natt.
Skälet till detta är att termometern har visat fler minusgrader än på många vintrar under flera veckor, och detta kanske också är den främsta anledningen till sjukdomskänslan. Och jag som ska jobba imorgon. Mer än vanligt. Det känns inte särskilt lockande just nu.
Well, well, det kunde varit värre. I Jose Saramagos roman Blindheten som jag nu läser är det inte förkylning som smittar utan just blindhet. Denna åkomma kombinerat med mitt rörelsehinder vore en väldigt tuff livslott. Då kunde man få gnälla lite.
Ikväll blev det istället för dammsugning till att inta en halv korv risgrynsgröt uppvärmd i en gryta, upplagd i en grön, djup tallrik och smaksatt med socker, kanel och mjölk vars Bäst-Före-datum gått ut. Detta faktum brukar jag strunta i om mina sinnen inte detekterar något fel på den aktuella produkten, men idag kände jag en tydlig förändring i smaken på mjölken, och jag bestämde mig för att göra mig av med resterande decilitrar.
Nu avslutar jag den här segdagen så en ny och bättre fortare kan ta vid. God natt.
tisdag 5 januari 2010
Om Knyttets madeleinekaka
Hos Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt är det en madeleinekaka som återkallar minnena från barndomen. Hos Knyttet är det en youtubeklipp. Tiderna förändras.
Här skulle det vara en youtube-länk, ni får titta hos Wayne, jag lyckades inte länka.
Jag var rädd för Ika. Tack Wayne att du påminde mig.
Här skulle det vara en youtube-länk, ni får titta hos Wayne, jag lyckades inte länka.
Jag var rädd för Ika. Tack Wayne att du påminde mig.
måndag 4 januari 2010
Om déjà vu
Både matinéfilmen Måndag hela veckan och dagens avsnitt av Medium har detta tema. Déjà vu. Filmen gillar jag och har sett innan, men ändå väljer jag att titta igen. Och när Bill Murray till slut inser att han älskar Andie McDowell på riktigt och allt blir så där puttinuttigt bryts förtrollningen och det slutar bli det andra februari, Groundhog Day varje gång han vaknar.
Mellan Bill Murray och Patricia Arquette zappar jag över till slutet av Stjärnornas Krig IV, en av filmerna jag sett flest gånger. Och allt är som vanligt, R2D2 stoppar all garbage disposals on detentionlevel, Obi-Wan Kenobi stänger av the tractor beam och Luke träffar rätt och spränger the Death Star.
Dagens letargiska övningar får mig att grubbla över vad jag lägger min tid på. Å ena sidan känns det tryggt att se de skådespelare jag kommit att tycka mycket om säga replikerna jag kan nästan ordagrant, men när jag nu här på bloggen tagit beslut att förändra livet känns det som att jag borde ta vara på varje sekund.
Då vore det bra att fastna ett tag i den Bill-Murrayska dimensionen, för att dag efter dag gnugga in detaljerna som till slut ska leda till självständighet. För att inte tala om alla böcker jag skulle hinna läsa, all musik jag skulle hinna lyssna till, alla ställen jag skulle kunna besöka. För att komma ifatt.
Nu borde inlägget avslutas med Patricia Arquettes fina monolog som både inledde och avslutade avsnittet. Men undertecknad hann inte memorera den korrekt. Men här är den ungefär, översatt till svenska.
Tid är ovärderlig
Tid är gratis
Du kan spendera den,
Men inte behålla den
Och plötsligt är den bara borta.
Asch, det var mera, men som sagt, jag minns inte.
Mellan Bill Murray och Patricia Arquette zappar jag över till slutet av Stjärnornas Krig IV, en av filmerna jag sett flest gånger. Och allt är som vanligt, R2D2 stoppar all garbage disposals on detentionlevel, Obi-Wan Kenobi stänger av the tractor beam och Luke träffar rätt och spränger the Death Star.
Dagens letargiska övningar får mig att grubbla över vad jag lägger min tid på. Å ena sidan känns det tryggt att se de skådespelare jag kommit att tycka mycket om säga replikerna jag kan nästan ordagrant, men när jag nu här på bloggen tagit beslut att förändra livet känns det som att jag borde ta vara på varje sekund.
Då vore det bra att fastna ett tag i den Bill-Murrayska dimensionen, för att dag efter dag gnugga in detaljerna som till slut ska leda till självständighet. För att inte tala om alla böcker jag skulle hinna läsa, all musik jag skulle hinna lyssna till, alla ställen jag skulle kunna besöka. För att komma ifatt.
Nu borde inlägget avslutas med Patricia Arquettes fina monolog som både inledde och avslutade avsnittet. Men undertecknad hann inte memorera den korrekt. Men här är den ungefär, översatt till svenska.
Tid är ovärderlig
Tid är gratis
Du kan spendera den,
Men inte behålla den
Och plötsligt är den bara borta.
Asch, det var mera, men som sagt, jag minns inte.
Om rekord i tiotalets början
100101
Första binära sifferföljden i datumet sedan den elfte november 2000. Men snart är det visst dax igen, närmare bestämt på söndag.
100102
Rekordmånga unika besök på den här bloggen, 55 stycken. Det gamla låg på 50, och var tack vare Fasching. Det nya rekordet är åstadkommet av mig. Och Skruttet. Och två ringar.
100103
Första matchen för Hansa Rostbröd i division fyra. Men vinsten uteblev visst, kolla här bara. Well, well.
100104
Personligt rekord i förlovning. Fyra dagar. Men jag planerar att bygga på rekordet successivt resten av livet. Redan i morgon hoppas på att slå personbästa!
Ps. På tal om rekord såg jag två 100-åringar på TV i förmiddags. Båda såg mycket yngre ut. De pratade om ransoneringar under Världskriget. Första. Killen var färdig ingenjör 1934. Tanken svindlar.
Jag undrar om Mormor eller Farmor kommer komplettera ett sekel? Mormor i så fall, hon är piggast. Och är närmast. Bara ett decennium till. Och det går ju fort. Eller?
Första binära sifferföljden i datumet sedan den elfte november 2000. Men snart är det visst dax igen, närmare bestämt på söndag.
100102
Rekordmånga unika besök på den här bloggen, 55 stycken. Det gamla låg på 50, och var tack vare Fasching. Det nya rekordet är åstadkommet av mig. Och Skruttet. Och två ringar.
100103
Första matchen för Hansa Rostbröd i division fyra. Men vinsten uteblev visst, kolla här bara. Well, well.
100104
Personligt rekord i förlovning. Fyra dagar. Men jag planerar att bygga på rekordet successivt resten av livet. Redan i morgon hoppas på att slå personbästa!
Ps. På tal om rekord såg jag två 100-åringar på TV i förmiddags. Båda såg mycket yngre ut. De pratade om ransoneringar under Världskriget. Första. Killen var färdig ingenjör 1934. Tanken svindlar.
Jag undrar om Mormor eller Farmor kommer komplettera ett sekel? Mormor i så fall, hon är piggast. Och är närmast. Bara ett decennium till. Och det går ju fort. Eller?
söndag 3 januari 2010
Ögonblicksbild
Femton minuter till vi måste åka in för att träffa Skruttets familj innan hon tar bussen långt, långt bort igen. Hennes familj. Min blivande svärfamilj. Allt känns bara rätt, lätt och roligt.
Vad sysslar ett nyförlovat par med de sista ensamma minutrarna dagen efter ringbytet?
- Det här är lite som kirurgi. En blandning mellan sadism och precision.
Men vad gör hon, medicinstudenten, när hon uttalar ovanstående klockrena kommentar? Jo, hon plockar undertecknads ögonbryn. And she´s loving every minute of it. Nåja, vad står man inte ut med för sin själs älskade...
fredag 1 januari 2010
Om 184 dagar
31+31+30+31+30+31=184
Så många dagar tog det innan Skruttet och jag bestämde oss för att vi vill försöka oss på konststycket att leva resten av dagarna tillsammans. Inte fysiskt tillsammans, jag misstänker att vi blir tvungna att spendera många dagar på varsitt håll här i världen (redan imorgon har jag en känsla av att hon överger mig för studier i norr, hrmpf), men i bemärkelsen att vara ett par.
Detta har vi traditionsenligt beseglat med en varsin ring, i vänaste guld, trots avskräckande tv-program på SVT. Vi borde kolla upp om Smycka i Kumla tillhör No Dirty Gold.
Min ring är så vacker, och jag vill visa upp den för hela världen. Sanningen att säga tog det mindre än 184 dagar, för bevisligen hade vi förberett det hela med gravering och allt. I jämställdhetens tecken var det något vi diskuterat och inget som helt och hållet låg på mig som man att ta tag i.
Så, sedan ca 15:30 idag, 10-01-01 är Skruttet och Knyttet förlovade.
Alla är mycket glada och har knorr på svansen. Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
onsdag 30 december 2009
Om uppmuntrande ord
Man är inte vad man gör, trots att man ibland får för sig detta. Skönt att det finns människor som hjälper en att komma ihåg igen. Nya pastorskan verkar vara en sådan person, det ska bli spännande när hon börjar jobba i församlingen på fredag. Såhär svarade en viktig människa i mitt liv när jag gnällde lite idag, gissa vem ;)
- Ibland känns det som jag bara kan göra 1% och andra får göra 99%.
- Så är det ju inte, men det skulle ändå vara bättre än att ha någon som kan göra 50% men som jag kan prata med om 1% av det jag tänker på.
Tack Skruttet. Du säger rätt saker ibland. Ganska ofta.
- Ibland känns det som jag bara kan göra 1% och andra får göra 99%.
- Så är det ju inte, men det skulle ändå vara bättre än att ha någon som kan göra 50% men som jag kan prata med om 1% av det jag tänker på.
Tack Skruttet. Du säger rätt saker ibland. Ganska ofta.
tisdag 29 december 2009
It´s a long way to go
Under julhelgen har ett beslut mognat fram. Vad då för beslut, undrar ni? Att nu får jag banne mig se till att skapa en rejäl förändring i mitt liv. Så här i efterhand kan det tyckas att det beslutet borde fattats för länge sedan. Särskilt som jag gång på gång tänkt tillbaka på vad den medelålders mannen i rullstol som tränade på samma rehabcenter som jag sa för sisådär sex-sju år sedan:
Passa på och träna när du är ung, rätt vad det är sitter du där och tio år har gått och du undrar var tiden tog vägen.
Nu har åtta och ett halvt år gått och det finns mycket kvar att lära sig. Att uppgiften är svår och tidskrävande legitimerar inte att man bara kan skita i det, tvärtom. Om man bara orkar. Men, som Skruttet säger, tar man ett beslut i förhand har man något att hänga upp beslutsamheten på när det tar emot och man inte riktigt har lust.
Nu blir det till att upptäcka vilken follow through jag egentligen har. Jag får väl rapportera här på bloggen vartefter. Jag börjar i det lilla. Rätt vad det är har man nämligen kommit riktigt långt med många små steg.
söndag 27 december 2009
Om inspiration
Undrar när den kommer tillbaka?
Nu finns i alla fall föga.
Julen har avklarats. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Eller närmare bestämt så hade jag inte tänkt på hur den skulle bli. Nu är det en nyårshelg att klara av. Kanske njuta av att fira? Man kan ju hoppas, men det bygger på att man lägger manken till och inte ballar ur.
Medarbetaren och jag pratade om detta medan julpusslet började växa fram. Att inte banga. Eller hoppa av. Eller skita i. Eller lägga ner. Eller ge upp. Eller kasta in handduken. Många synonymer finns det. Och när varenda synonym är djupt rotad i själen är det svårt att förändra.
Men nu finns äntligen starka skäl att hänga i. Hålla fast. Kämpa på. Streta emot.
Se där. Ett inlägg blev det i alla fall. Inspirationen rann till ändå. Kanske var det Damien Jurados musik. Eller något annat. Och ikväll spelkväll. Najs.
Nu finns i alla fall föga.
Julen har avklarats. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Eller närmare bestämt så hade jag inte tänkt på hur den skulle bli. Nu är det en nyårshelg att klara av. Kanske njuta av att fira? Man kan ju hoppas, men det bygger på att man lägger manken till och inte ballar ur.
Medarbetaren och jag pratade om detta medan julpusslet började växa fram. Att inte banga. Eller hoppa av. Eller skita i. Eller lägga ner. Eller ge upp. Eller kasta in handduken. Många synonymer finns det. Och när varenda synonym är djupt rotad i själen är det svårt att förändra.
Men nu finns äntligen starka skäl att hänga i. Hålla fast. Kämpa på. Streta emot.
Se där. Ett inlägg blev det i alla fall. Inspirationen rann till ändå. Kanske var det Damien Jurados musik. Eller något annat. Och ikväll spelkväll. Najs.
tisdag 22 december 2009
Om På Spåret
Jag var något i otakt i fredags kväll då jag tittade på föregående veckas avsnitt av På Spåret på SVT Play. Det berodde på att jag under den hektiska v.50 hade föga tid till tv-tittande, som jag berättat om tidigare.
Alltnog, detta gjorde att jag hade senaste upplagan kvar och jag beslöt att avnjuta detta idag. I kategorin stora skor att fylla för efterträdare kan man i sanning jämföra Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs skor med ett par av Ian Thorpes (För er utan idrottsintresse kan jag informera att Ian Thorpe är en framgångsrik australiensisk simmare med typ 54 i skostorlek). Svårare att efterträda har väl bara varit Arne Weise på julafton.
Herrarna Luuk och Lindström gör dock ett mycket bra jobb såhär långt, i alla fall enligt min uppfattning. Lagom göteborgs-småroligt och informativt och personkemin dem emellan är det inget fel på.
Detta tredje program var det Filip och Fredrik samt Göran och Vanna Rosenberg som tävlade. Och så Knyttet, förstås. Jag går inte hela vägen och skriver upp poäng på papper, men försöker ändå klura ut resmål och frågor innan de tävlande på TV.
Idag hade jag en sån där bra omgång, jag slog båda paret flera gånger, både på destinationerna Bordeaux och Trelleborg, och frågor om allt från Nya Zeelands rugbylandslag, surfing och fransk geografi var jag snäppet bättre än deltagarna. Det värmde i vinterkylan.
Nu lyssnar jag på Sufjan Stevens och börjar bli trött. Imorgon kommer Skruttet. Over and out.
Alltnog, detta gjorde att jag hade senaste upplagan kvar och jag beslöt att avnjuta detta idag. I kategorin stora skor att fylla för efterträdare kan man i sanning jämföra Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs skor med ett par av Ian Thorpes (För er utan idrottsintresse kan jag informera att Ian Thorpe är en framgångsrik australiensisk simmare med typ 54 i skostorlek). Svårare att efterträda har väl bara varit Arne Weise på julafton.
Herrarna Luuk och Lindström gör dock ett mycket bra jobb såhär långt, i alla fall enligt min uppfattning. Lagom göteborgs-småroligt och informativt och personkemin dem emellan är det inget fel på.
Detta tredje program var det Filip och Fredrik samt Göran och Vanna Rosenberg som tävlade. Och så Knyttet, förstås. Jag går inte hela vägen och skriver upp poäng på papper, men försöker ändå klura ut resmål och frågor innan de tävlande på TV.
Idag hade jag en sån där bra omgång, jag slog båda paret flera gånger, både på destinationerna Bordeaux och Trelleborg, och frågor om allt från Nya Zeelands rugbylandslag, surfing och fransk geografi var jag snäppet bättre än deltagarna. Det värmde i vinterkylan.
Nu lyssnar jag på Sufjan Stevens och börjar bli trött. Imorgon kommer Skruttet. Over and out.
söndag 20 december 2009
Om julkänslor
Nu är det fjärde advent. Den sista adventen, nu finns det inga adventar kvar innan självaste dopparedagen. Här hemma julpysslar vi. Det är Vi nu igen. Hon kom igår, Skruttet. Och allt blev annorlunda och förtrollande och nytt, som Tove Jansson skrev.
Kallt, så kallt har det varit att de -6 som var idag kändes nästan behagligt. Vi vandrade runt på köpcentret idag på eftermiddagen. Kände på julstämningen. Och såg en ung man med rolig frisyr. mycket vax, kort lugg klistrad över pannan medan håret på hjässan bildade en Peter Jidhe, eller tuppkam. Han bar kreationen med stolthet i alla fall.
Världen är så där vackert vit som man lärt sig att den inte är i december i Närke. Det hjälper till att framkalla julkänslan. Och det utlovas att vädret ska hålla i sig. Anders slaskade så julen ska braska. Vad nu braska betyder, men det har väl i alla fall med minusgrader att göra. Den som lever får se.
Kallt, så kallt har det varit att de -6 som var idag kändes nästan behagligt. Vi vandrade runt på köpcentret idag på eftermiddagen. Kände på julstämningen. Och såg en ung man med rolig frisyr. mycket vax, kort lugg klistrad över pannan medan håret på hjässan bildade en Peter Jidhe, eller tuppkam. Han bar kreationen med stolthet i alla fall.
Världen är så där vackert vit som man lärt sig att den inte är i december i Närke. Det hjälper till att framkalla julkänslan. Och det utlovas att vädret ska hålla i sig. Anders slaskade så julen ska braska. Vad nu braska betyder, men det har väl i alla fall med minusgrader att göra. Den som lever får se.
torsdag 17 december 2009
Om ett nyttigt men sorgligt perspektiv
Idag är jag glad.
Glad att jag inte är född som kristen i Irak. Att inte ha tvingats fly för mitt liv från hus och hem, släktingar och vänner, för att komma hit till Sverige i hopp om att få leva i lugn och ro men istället för en fristad få ett avvisningsbeslut och en flygbiljett tillbaka till ett land där en etnisk rensning av mitt folk pågår.
Att jag inte fötts i Afrikas pärla, Uganda, som härjats av krig i årtionden. Namn som Idi Amin, Slaktaren från Uganda och Joseph Kony får det att isas i blodet när jag får reda på vad de utsatt civilbefolkningen för. Den senare är ledare för LRA, Lord´s Resistance Army, som i Guds namn beordrat och utfört ohyggliga grymheter, bland annat huggit öron och näsa av människor med bibliskt stöd från detta citat från Matteusevangeliet:
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.
Jag är också glad att ha sluppit bo i Libanon på 80-talet likt min syrianske vän och fått se en ammande mamma som tittade fram i en dörröppning få en kula i pannan och tappa det skyddslösa spädbarnet till marken. -Det glömmer jag aldrig, säger han och jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas att bevittna något sådant.
Något liknande är Lucy från Uganda inne på i slutet på programmet Världens Konflikter när hon beskriver känslan hon har för sitt hemland som att hon har
Ett blödande hjärta, som blöder alltid, hur kan du förstå detta?
Jag är glad att jag inte kan.
Jag må från och till klaga på kyla, trötthet och krämpor, men idag är jag glad. Glad att jag lever i Sverige, att jag har människor omkring mig som älskar mig, att jag kan uttrycka mig åsikt utan att vara rädd, att jag har det varmt trots kylan utanför och ett överflöd av mat att äta.
Glad att jag inte är född som kristen i Irak. Att inte ha tvingats fly för mitt liv från hus och hem, släktingar och vänner, för att komma hit till Sverige i hopp om att få leva i lugn och ro men istället för en fristad få ett avvisningsbeslut och en flygbiljett tillbaka till ett land där en etnisk rensning av mitt folk pågår.
Att jag inte fötts i Afrikas pärla, Uganda, som härjats av krig i årtionden. Namn som Idi Amin, Slaktaren från Uganda och Joseph Kony får det att isas i blodet när jag får reda på vad de utsatt civilbefolkningen för. Den senare är ledare för LRA, Lord´s Resistance Army, som i Guds namn beordrat och utfört ohyggliga grymheter, bland annat huggit öron och näsa av människor med bibliskt stöd från detta citat från Matteusevangeliet:
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.
Jag är också glad att ha sluppit bo i Libanon på 80-talet likt min syrianske vän och fått se en ammande mamma som tittade fram i en dörröppning få en kula i pannan och tappa det skyddslösa spädbarnet till marken. -Det glömmer jag aldrig, säger han och jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas att bevittna något sådant.
Något liknande är Lucy från Uganda inne på i slutet på programmet Världens Konflikter när hon beskriver känslan hon har för sitt hemland som att hon har
Ett blödande hjärta, som blöder alltid, hur kan du förstå detta?
Jag är glad att jag inte kan.
Jag må från och till klaga på kyla, trötthet och krämpor, men idag är jag glad. Glad att jag lever i Sverige, att jag har människor omkring mig som älskar mig, att jag kan uttrycka mig åsikt utan att vara rädd, att jag har det varmt trots kylan utanför och ett överflöd av mat att äta.
onsdag 16 december 2009
Om typ ingenting
Jag kunde lika gärna hållit fast vid min pessimism från gårdagen, denna dag har nämligen inte blivit något vidare den heller. Förhimla segt känns det. Allt. Jag borde gå upp ur sängen och städa, men det vete katten om om det blir något med det.
Jag har en benägenhet att gråta, fast jag inte är ledsen. Företrädelsevis när jag rör mig utomhus när det är kallt, men också ibland när jag gäspar. Och när jag ligger framför min goa värmefläkt. Just nu sysslar jag med båda de sistnämnda och tårarna rinner i en strid ström som stannar på kanten av tröjhuvan jag dagen till ära beklätt mig i.
Nu har jag dessutom slumrat en halvtimme som någons gamla farmor på sjukhemmet som man egentligen inte vill besöka. Min Farmor har just flyttat till sjukhemmet förresten, men henne vill jag gärna träffa. Det blir lite långt emellan gångerna, då hon bor så långt bort.
Hm. När man halvsover och halvdrömmer får man ihop de mest snillrika blogginlägg, men sedan är allt borta när man vaknar till och ska börja skriva ner det. Det var något om Mössens Julafton, men det var nog för att vi talade om denna fina julsång på jobbet, men undrar hur jag skulle få in den på ett relevant sätt i bloggen? Nåja, vad är en bal på slottet?
Det kan jag faktiskt svara på, då jag varit på en. Men det är en annan historia. Nu ska jag städa ändå, någon ordning får det vara. Och skulle jag äta, skulle jag helt klart välja Waynes Potatis- och Purjolöksoppa. Han skriver mycket underhållande. Kolla här.
Jag har en benägenhet att gråta, fast jag inte är ledsen. Företrädelsevis när jag rör mig utomhus när det är kallt, men också ibland när jag gäspar. Och när jag ligger framför min goa värmefläkt. Just nu sysslar jag med båda de sistnämnda och tårarna rinner i en strid ström som stannar på kanten av tröjhuvan jag dagen till ära beklätt mig i.
Nu har jag dessutom slumrat en halvtimme som någons gamla farmor på sjukhemmet som man egentligen inte vill besöka. Min Farmor har just flyttat till sjukhemmet förresten, men henne vill jag gärna träffa. Det blir lite långt emellan gångerna, då hon bor så långt bort.
Hm. När man halvsover och halvdrömmer får man ihop de mest snillrika blogginlägg, men sedan är allt borta när man vaknar till och ska börja skriva ner det. Det var något om Mössens Julafton, men det var nog för att vi talade om denna fina julsång på jobbet, men undrar hur jag skulle få in den på ett relevant sätt i bloggen? Nåja, vad är en bal på slottet?
Det kan jag faktiskt svara på, då jag varit på en. Men det är en annan historia. Nu ska jag städa ändå, någon ordning får det vara. Och skulle jag äta, skulle jag helt klart välja Waynes Potatis- och Purjolöksoppa. Han skriver mycket underhållande. Kolla här.
tisdag 15 december 2009
Om en beige dag
Igår hade jag en känsla att den här dagen skulle bli färgsprakande bra och givande. Det skapade vissa förväntningar hos mig själv.
Det började tyvärr som så ofta nuförtiden att jag vaknade utan att känna mig det minsta utvilad. Sen kom vad som så här i backspegeln blev dagens höjdpunkt, en och en halv timme med Kusinen och hennes 11 månader gamla son samt min ömma moder. Efter det har det bara varit beigt.
Well, well, rent statistisk bör det ju vara större chans att det blir bättre imorgon. Men allra bäst är nog att alltid utgå ifrån att morgondagen ska bli kass, för då kan man ju bara bli positivt överraskad. Fast det låter tråkigt.
Förresten fick jag en färgklick till när jag tittade på Kobra på SVT och det var ett reportage om teatergruppen Klungan. Vilka skägg, jag blev riktigt sugen att se föreställningen. 22 minuter in i programmet kommer reportaget om du klickar här.
Det började tyvärr som så ofta nuförtiden att jag vaknade utan att känna mig det minsta utvilad. Sen kom vad som så här i backspegeln blev dagens höjdpunkt, en och en halv timme med Kusinen och hennes 11 månader gamla son samt min ömma moder. Efter det har det bara varit beigt.
Well, well, rent statistisk bör det ju vara större chans att det blir bättre imorgon. Men allra bäst är nog att alltid utgå ifrån att morgondagen ska bli kass, för då kan man ju bara bli positivt överraskad. Fast det låter tråkigt.
Förresten fick jag en färgklick till när jag tittade på Kobra på SVT och det var ett reportage om teatergruppen Klungan. Vilka skägg, jag blev riktigt sugen att se föreställningen. 22 minuter in i programmet kommer reportaget om du klickar här.
söndag 13 december 2009
Långsamhetens lov
Inför skrivandet av dagens inlägg scrollade och klickade jag mig igenom bloggen för att se om jag skrivit något om snooker. Jag hade bestämt för mig detta, men fann inget. Det jag däremot fann var en himla massa ord. En del kloka, andra roliga, vissa tänkvärda och djuplodande. Och alla mina (utom vissa citat). Tänk vad hon satt igång, Skruttet mitt. Tack.
Dagens titel är Långsamhetens lov. Denna gång inriktar jag mig på långsamhet inom idrottens värld. Jag uppskattar idrotter som tar god tid på sig. På detta område är jag konservativ, jag vill t ex behålla tennisens femsetare och skidornas femmil med intervallstart.
Det är något visst med en orörlig TV-bild som visar ett vintrigt landskap med ett par skidspår och en tickade digital klocka i väntan på en skidlöpare som möjligtvis ska kunna ta ledningen vid 39,4 km-passeringen. Eventuellt har just detta med femmilen patriotiska orsaker då Anders Södergren (eller knappt någon annan heller) aldrig kommer slå Petter Northug i denna diciplin med gemensam start. Nåväl.
I tennisen kan en spelare vara så gott som uträknad vid setsiffrorna 1-6,2-6,1-4 men kan på grund av någon speciell bollduell, ett domslut för eller emot eller någon annan anledning hitta tillbaka till sitt spel och till slut gå segrande ur bataljen (eller bataljonen, hur var det ju Suz? ;) Sådant imponerar storligen på mig.
En av de mest brittiskt flegmatiska sporterna som finns är snooker, en sport som jag älskar. Mycket beror på den svenske kommentatorn Kim Hartman på Eurosport. Hans förmåga att kommentera alldeles lagom mycket, med en prefekt mix av humoristiska anekdoter, svar på sms och förklaringar av sportens regelmässigt och psykologiskt mångfacetterade uppbyggnad har gjort att han vunnit priset som svenska Eurosports bäste kommentator åtminstone en gång.
Bara det faktum att man har tepaus efter fyra frames (omgångar, typ) och en längre matrast efter åtta vittnar om sportens lugna temprament och tempo. På VM som spelas under arton dagar i april och maj varje år spelas vissa av matcherna, bland annat semifinaler och final till och med under två dagar.
Vissa matcher eller frames är lika lugna och händelselösa som den där soldränkta eftermiddagen i Byköping då poliskonstapel Antonsson satt och sov i sin stol med ett exemplar av Byköpingsposten över ansiktet medan Julius Mosca och Octupus Scott kom promenerande längs Storgatan. Eller var det deras dubbelgångare, han den däringa hönsuppfödaren och hans kompis?
Det var ett tag sedan jag lyssnade till Byköpings Gästabud av Nils-Olof Franzén, briljant inläst av Sven Lindberg. Agaton Sax klarar i alla fall biffen till slut och fångar in alla bovarna, från Helvassa Gullan till herr Gustavsson, den tvättäkta mexikanaren från Chihuahua som lärt sig en felfri svenska, naturligtvis med brottsliga avsikter. Alltnog, detta är nog ett så kallat sidospår. Men lyssna för all del på denna kassettbok, den lär finnas på närmsta välsorterade bibliotek.
Andra frames ser ut som detta då en spelare dansar kring bordet och i en rasande fart gör snookersportens svar på golfens hole-in-one, nämligen 147 poäng i en ingång, eller ett break.
De främsta snookerspelarnas skicklighet och iskyla är alla gånger beundransvärda och jag uppmanar härmed alla och en var att sätta sig in i och börja njuta av denna gentlemannasport. I skrivandets stund har Ding Jun Hui, jättepandan, för femte gången tagit ledningen över John Higgins, The Wizard of Wishaw, i finalen av UK Championship. Denna gång med 6-5. Finalen spelas i bäst av nitton frames (först till tio) och det är således mycket snooker kvar att njuta av.
Medan jag korrekturläst inlägget har Higgins hunnit göra 6-6 och den sista tepausen har inletts. Jag har insett att jag nog får kolla slutresultatet under morgondagen då ögonlocken börjar bli behagligt tunga. God natt!
fredag 11 december 2009
Om Hennes Majestät (igen)
Mitt allra första inlägg i den här bloggen skrev jag om Hennes Majestät, och i veckan har jag fått flera tecken på att det är dags att skriva ett till inlägg om Polly Polyp. Senast var det ett mycket läsvärt inlägg på Waynes blogg om katter. Även ett visst Skrutt går ju igång på en särskild sort av dem, kolla här eller här bara.
Jag börjar med att citera just Wayne:
”Det gnabbas en aning mellan katt- och hundägare om vilket djur som skulle vara bäst. Kattägare menar på att en katt är så härligt självständig. Men vill man ha någon som är lömsk och opålitlig och ränner ute hela nätterna och knullar hela grannskapet så kan man lika gärna skaffa sig en flickvän”
Jag vet inte riktigt om jag tycker att min katt är så vedervärdig som Wayne uttrycker i den sista meningen (bl a är hon steriliserad och utsöndrar nog inte de dofter som killkatterna går igång på), men jag blir från och till trött på henne. Hon har flera nätter varit helt i gasen på natten och klättrat omkring på datorbord och lekt med min högtalare och mina datorhjälpmedel.
Detta föranledde att hon fick åka på semester till min mor och far över natten mellan fredag och lördag. Och jag måste erkänna att det bara var skönt att vara utan henne. Är jag en hemsk kattägare nu? Nu återstår bara att se hur denna natt blir, för hon är tillbaka hemma och har redan ryckt ut USB-sladden så jag inte har något ljud.
Vissa säger kanske att jag måste ägna mer tid åt att stimulera henne på dagen så att hon är trött på natten. Jag får testa det i så fall, för sova måste jag göra ibland. Och jag ska försöka. Nu.
torsdag 10 december 2009
Om premiären
Jag kom in tidigt till Musikhögskolan. Medarbetaren hade gått med på att komma tidigare så jag kunde vara på plats i rätt tid. Han är så flexibel, min syrianske vän, alltid ett "-Det går bra!" när jag vill krångla.
Vi hann gå igenom föreställningen och jag förklarade när, vad och hur klädbytena skulle ske. Tre olika outfits har vi killar, och det bara i första akten. Sedan blir det en fjärde look i andra akten, men den behåller vi rakt igenom. Om inte Maestro bestämmer något annat efter dagens show.
Han är allsmäktig och petig vår käre Maestro. Men han har begåvningen att sätta ihop ett program med en lagom mix av gammalt och nytt, lugnt och fartigt, svenskt och utländskt. Koreografin står han också för, och de mellansnack eller små teaterinslag som fyller ut mellan låtarna.
Vi är nämligen en scenisk kör, vilket betyder att vi förutom sång dessutom använder oss av dans, teater och rekvisita. Det är detta som gör att jag, och många av min körkollegor tror jag, älskar den här kören. Att vi har en varierad repertoar och att vi jobbar med uttryck och kontakt med varandra, dirigent och publik.
Så slog klockan 16 och vi skulle börja repetitionen. I måndags repade vi mellan 16.00-00.30 men vi hade ändå en ganska lång bit kvar för att känna oss säkra inför publik. Det är intressant att känslorna jag har när jag står där bakom backdropen, redo att möta publiken kan vara så olika, från Oh yes, det ska bli så KUL!! till Låt mig försvinna, jag vill inte.
Känsloläget är helt beroende av hur bra jag kan det jag ska framföra. När jag har koll på låtordning, stämmor och texter kan jag bara njuta av att stå i rampljuset och helt enkelt leverera, flirta med publiken, ge och få energi genom ögonkontakten med mina kollegor och hålla ett öga på Maestro som visar nyanser och eventuella förändringar i tempo.
Om jag däremot är sämre förberedd framträder ofrivilligt nervösa veck i pannan och jag försvinner bort i funderingar som Hmm, hur började tredje versen, nu igen? eller Var det nu jag skulle ta mig dit bort? Det blir pinsamt att stå där och mima och titta sig omkring för att försöka komma på vart man ska.
Kören hade som sagt ganska mycket att jobba på när knappt tre timmar kvarstod till premiär. Vi genomförde ett mycket skakigt "genrep", som egentligen inte kan kallas ett sådant, då vi stannade åtskilliga gånger för att bena ut meningsskiljaktigheter och rätta till detaljer.
När detta var klart var klockan redan 19 och publiken fick snällt vänta medan vi rättade till allting på scenen och kören samlades en våning upp för pepp, medan publiken släpptes in. Själv satt jag i kulissen och försökte ladda så gott det gick på egen hand, då hiss till logerna saknas. Det var svårt att hitta den där känslan men snart kom körkompisarna ner och det hyschades och kikades genom backdropen.
-Det är fullt på parkett, viskade någon och Medarbetaren rättade till det sista samtidigt som orkestern började spela introt. Spralligt glada och nervöst allvarsamma körmedlemmar stod på kö för att göra entré. Vi fick vår cue. Nu åker vi!! tänkte jag och så gjorde vi.
Det blev inte perfekt, men det var som alltid jätteroligt. Och vi har fyra föreställningar till. Tjihoo!
onsdag 9 december 2009
Om mina 30 sekunder of fame
En grötskål, grön.
Ett par skor, svarta.
En murarskjorta, randig.
En käpphäst.
Det låter lite som en lista på saker med vilka MacGyver skulle kunna rädda världen. Eller kanske snarare som en förteckning över utrustning Charles-Ingvar Jönsson skulle kunna använda i en snillrik kupp för att tömma herr Wall-Enbergs Franz Jaeger-kassaskåp. Men det är ingetdera.
Det är de sista rekvisita-prylarna som jag hade med mig när jag åkte in till Musikhögskolan där vi med vår kör Örebro Studentsångare har föreställningen Kalastider onsdag till lördag den här veckan. Vi var ett litet gäng ur kören som lovat vara med på ett radioinslag live för lokalradion. Jag hade (kors i taket!) fem minuter till godo när jag anlände dit det var sagt att vi skulle samlas. Ingen syntes till.
När det hade gått fem minuter över samlingstiden började jag bli orolig och gick runt och kikade efter körkamraterna. Jag fann dem till slut och vi tog oss in i konsertlokalen där inspelningen skulle ske. Reportern kom så småningom och presenterade upplägget. Att hon skulle intervjua körledaren var ju självklart, men hon ville också prata med någon av oss sångare, och såklart blev det mig hon valde.
Att man ska behöva bli så nervös för att tala i direktsänd radio. Vi sjöng en sång ur föreställningen, och så vips var hon framme där med mikrofonen. Jag svarade så gott jag kunde, men det blev ändå lite stakningar här och där. Men jag är ändå ganska nöjd över mina 30 sekunder of fame som Andy Warhol skulle sagt.
En sak jag blir varse varje gång jag hör min egen röst inspelad är hur annorlunda den låter i jämförelse med hur jag hör den inne i huvudet. Det är nästan så att jag inte skulle ha känt igen den rösten om jag inte vetat att det var jag. Mysko.
Ps. Här är länken till eländet. 18 minuter in är det undertecknad som försöker låta avslappnad.
Pps. Här hittar ni en bild på oss tappra, daglediga som var med och sjöng i radio.
Ett par skor, svarta.
En murarskjorta, randig.
En käpphäst.
Det låter lite som en lista på saker med vilka MacGyver skulle kunna rädda världen. Eller kanske snarare som en förteckning över utrustning Charles-Ingvar Jönsson skulle kunna använda i en snillrik kupp för att tömma herr Wall-Enbergs Franz Jaeger-kassaskåp. Men det är ingetdera.
Det är de sista rekvisita-prylarna som jag hade med mig när jag åkte in till Musikhögskolan där vi med vår kör Örebro Studentsångare har föreställningen Kalastider onsdag till lördag den här veckan. Vi var ett litet gäng ur kören som lovat vara med på ett radioinslag live för lokalradion. Jag hade (kors i taket!) fem minuter till godo när jag anlände dit det var sagt att vi skulle samlas. Ingen syntes till.
När det hade gått fem minuter över samlingstiden började jag bli orolig och gick runt och kikade efter körkamraterna. Jag fann dem till slut och vi tog oss in i konsertlokalen där inspelningen skulle ske. Reportern kom så småningom och presenterade upplägget. Att hon skulle intervjua körledaren var ju självklart, men hon ville också prata med någon av oss sångare, och såklart blev det mig hon valde.
Att man ska behöva bli så nervös för att tala i direktsänd radio. Vi sjöng en sång ur föreställningen, och så vips var hon framme där med mikrofonen. Jag svarade så gott jag kunde, men det blev ändå lite stakningar här och där. Men jag är ändå ganska nöjd över mina 30 sekunder of fame som Andy Warhol skulle sagt.
En sak jag blir varse varje gång jag hör min egen röst inspelad är hur annorlunda den låter i jämförelse med hur jag hör den inne i huvudet. Det är nästan så att jag inte skulle ha känt igen den rösten om jag inte vetat att det var jag. Mysko.
Ps. Här är länken till eländet. 18 minuter in är det undertecknad som försöker låta avslappnad.
Pps. Här hittar ni en bild på oss tappra, daglediga som var med och sjöng i radio.
tisdag 8 december 2009
Kort rapport
Om det verkar vara lite tyst här på bloggen så beror det på att undertecknad är inne i den sk Kalastiderveckan. Rep och konserter både dag och natt (nästan). Kom gärna och titta.
Ett kort inlägg á la Fakta- och Fruktbloggen kan jag dock bjuda på:
Att äta pumpasoppa är alltid en fantastisk kulinarisk upplevelse. För att göra den lite mer spännande kan man prova att äta den med tandläkarbedövning i halva munnen.
lördag 5 december 2009
Om meningen med livet
I avsaknad av andra förslag på ämnen att blogga om får jag väl åta mig att försöka skriva om Meningen med livet. Det kändes först frestande att på ett lätt sätt komma undan genom att referera till Liftarens Guide Till Galaxen:s yttersta fråga om livet, universum och allting och bara skriva 42. Men det känns för simpelt.
Jag tror att livets mening är relation. Att finnas i ett sammanhang tillsammans med andra människor. Att interagera. Jag tror att man går miste om vad det är att vara människa om man stänger medmänniskor ute. Idag såg jag ett intressant program på Kunskapskanalen om Amira Hass som är israelisk journalist. Hon är jude men bor i Gaza på palestinskt område.
Hon ville känna hur det känns att ha ett gevär riktat mot sig, att inte få gå ut om natten, ibland inte heller på dagen. Hon sökte interaktion med sina medmänniskor och fann att det sätt israelerna behandlar sina palestinska grannar på är omänskligt.
Jag tror vi får ett bättre samhälle om vi öppnar oss för varandra istället för att bygga murar och segregera oss. Vi måste kunna lära av varandra istället för att kriga. Älska istället för att hata. Att det är det som är meningen. Att leva tillsammans.
Vad tror du om det, Fasching?
Jag tror att livets mening är relation. Att finnas i ett sammanhang tillsammans med andra människor. Att interagera. Jag tror att man går miste om vad det är att vara människa om man stänger medmänniskor ute. Idag såg jag ett intressant program på Kunskapskanalen om Amira Hass som är israelisk journalist. Hon är jude men bor i Gaza på palestinskt område.
Min önskan om att flytta till Gaza berodde varken på äventyrslust eller galenskap utan mer en rädsla för att bara vara en utanförstående betraktare.
Hon ville känna hur det känns att ha ett gevär riktat mot sig, att inte få gå ut om natten, ibland inte heller på dagen. Hon sökte interaktion med sina medmänniskor och fann att det sätt israelerna behandlar sina palestinska grannar på är omänskligt.
Jag tror vi får ett bättre samhälle om vi öppnar oss för varandra istället för att bygga murar och segregera oss. Vi måste kunna lära av varandra istället för att kriga. Älska istället för att hata. Att det är det som är meningen. Att leva tillsammans.
Vad tror du om det, Fasching?
Knyttet enligt Beck
I väntan på fler intressanta ämnen gjorde jag som Mymlan. Fast med Beck.
Är du kvinna eller man? – Soul Of A Man
Beskriv dig själv – He´s A Mighty Good Leader
Vad tycker du om dig själv? – Loser
Beskriv var du bor för tillfället –Sleeping Bag
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? – Tropicalia
Favoritfärdmedel – Paper Tiger
Din bästa vän är – Girl
Din favoritfärg är – Black Tambourine
Hur är vädret? – Sunday Sun
Favorittid på dagen – End Of The Day
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – The Golden Age
Vad är livet för dig? – Milk & Honey
Det bästa rådet du kan ge? – It´s All In Your Mind
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Little One
Favoritmat – Peaches & Cream
Dagens tanke – Pay No Mind
Hur skulle du vilja dö? – Lord Only Knows
Din själs nuvarande tillstånd – I Get Lonesome
Felen du kan leva med – Devil´s Haircut
Ditt motto – Everybody´s Gotta Learn Sometimes
Är du kvinna eller man? – Soul Of A Man
Beskriv dig själv – He´s A Mighty Good Leader
Vad tycker du om dig själv? – Loser
Beskriv var du bor för tillfället –Sleeping Bag
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? – Tropicalia
Favoritfärdmedel – Paper Tiger
Din bästa vän är – Girl
Din favoritfärg är – Black Tambourine
Hur är vädret? – Sunday Sun
Favorittid på dagen – End Of The Day
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – The Golden Age
Vad är livet för dig? – Milk & Honey
Det bästa rådet du kan ge? – It´s All In Your Mind
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Little One
Favoritmat – Peaches & Cream
Dagens tanke – Pay No Mind
Hur skulle du vilja dö? – Lord Only Knows
Din själs nuvarande tillstånd – I Get Lonesome
Felen du kan leva med – Devil´s Haircut
Ditt motto – Everybody´s Gotta Learn Sometimes
fredag 4 december 2009
Om beröm och ämnes-osäkerhet
Oj. Ojojoj.
Jag blev lite fundersam över varför jag hade så många besökare på bloggen. Jag drog mig till minnes att förra toppnoteringen inträffade när jag blev länkad till från detta inlägg i Faschings blogg. Så jag gick in hos honom igen och tadaa! Länkad igen, och med fint beröm dessutom, titta här får ni se!
Det som jag blir mest stolt över är att Fasching väljer att läsa mitt blogginlägg som nr 3 när han har 127 att välja på. Men det förpliktigar också, nu måste jag ju skriva fint, när så många läser.
Så, vad ska detta inlägg handla om? Att Hansa Rostbröd åker ur div III i Hattrick? Näe, för smalt ämne, även om jag kunnat lägga ut texten i all oändlighet.
Kanske en fundering på vad jag ska göra med de 270 000 kr som damp ner på lönekontot idag?
Kanske en reklamplats för Kalastider, julkonsertserien med Örebro Studentsångare som firar 10-årsjubileum, och där jag ska vara med och sjunga?
Jag utmanar helt enkelt er läsare att i kommentarsfältet komma med förslag på vad nästa inlägg ska handla om. Jag väljer det som jag helst vill blogga om. Kom med många bra, intressanta och tänkvärda ämnen nu!
Jag blev lite fundersam över varför jag hade så många besökare på bloggen. Jag drog mig till minnes att förra toppnoteringen inträffade när jag blev länkad till från detta inlägg i Faschings blogg. Så jag gick in hos honom igen och tadaa! Länkad igen, och med fint beröm dessutom, titta här får ni se!
Det som jag blir mest stolt över är att Fasching väljer att läsa mitt blogginlägg som nr 3 när han har 127 att välja på. Men det förpliktigar också, nu måste jag ju skriva fint, när så många läser.
Så, vad ska detta inlägg handla om? Att Hansa Rostbröd åker ur div III i Hattrick? Näe, för smalt ämne, även om jag kunnat lägga ut texten i all oändlighet.
Kanske en fundering på vad jag ska göra med de 270 000 kr som damp ner på lönekontot idag?
Kanske en reklamplats för Kalastider, julkonsertserien med Örebro Studentsångare som firar 10-årsjubileum, och där jag ska vara med och sjunga?
Jag utmanar helt enkelt er läsare att i kommentarsfältet komma med förslag på vad nästa inlägg ska handla om. Jag väljer det som jag helst vill blogga om. Kom med många bra, intressanta och tänkvärda ämnen nu!
torsdag 3 december 2009
Iakttagelser
Att vara homosexuell man diskvalificerar en från att lämna blod för resten av livet. Ett lagförslag vill ändra så att man får lämna blod om man inte varit sexuellt aktiv under ett år.
Vintern har börjat med minusgrader flera dagar i rad. Min Eberspächer bensinvärmare är lite lynnig trots att jag lagat den för 5 000 kr häromsistens. Men idag fungerade den, två gånger.
Kurderna är ett folk på 25 miljoner människor som inte har ett eget land. Deras språk har förbjudits och deras rättigheter har kränkts under en lång tid.
Jag har längre polisonger än på länge. Jag kan nästan säga - Släng dig i väggen, Wolverine! Men bara nästan. Frågan är om jag ska frisera de lurviga klubborna innan Kalastider eller inte.
Vintern har börjat med minusgrader flera dagar i rad. Min Eberspächer bensinvärmare är lite lynnig trots att jag lagat den för 5 000 kr häromsistens. Men idag fungerade den, två gånger.
Kurderna är ett folk på 25 miljoner människor som inte har ett eget land. Deras språk har förbjudits och deras rättigheter har kränkts under en lång tid.
Jag har längre polisonger än på länge. Jag kan nästan säga - Släng dig i väggen, Wolverine! Men bara nästan. Frågan är om jag ska frisera de lurviga klubborna innan Kalastider eller inte.
tisdag 1 december 2009
Om Skruttet
jag känner ett Skrutt som inte e som andra
hon e stor och stark och liten och svag
och kan ni tro att hon valt att vandra
sida vid sida med ett Knytt som jag!
hon kan cykla snabbt som vinden
och hon klarar nästan allt
när hon stryker mig på kinden
försvinner allt mörkt och kallt
hon är så vacker, rolig och klok
och jag vill så gärna vara henne nära
när jag märker att nått är på tok
för att kyssa bort det som vill besvära
jag vill fråga hur det är fatt
jag vill hålla henne i min famn
när kvällen övergår i natt
och viska hennes vackra namn
under samma tak kommer vi snart att bo
i ett radhus uti Kumla
å va jag längtar, må ni tro
att höra henne snarka och mumla
hörrudu, Skruttet/Mårran, jag vill
att du läser boken till slut
då finns vi lite bättre till
då ser det lite trevligare ut:
Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och e aldrig rädda mer
- Tove Jansson
hon e stor och stark och liten och svag
och kan ni tro att hon valt att vandra
sida vid sida med ett Knytt som jag!
hon kan cykla snabbt som vinden
och hon klarar nästan allt
när hon stryker mig på kinden
försvinner allt mörkt och kallt
hon är så vacker, rolig och klok
och jag vill så gärna vara henne nära
när jag märker att nått är på tok
för att kyssa bort det som vill besvära
jag vill fråga hur det är fatt
jag vill hålla henne i min famn
när kvällen övergår i natt
och viska hennes vackra namn
under samma tak kommer vi snart att bo
i ett radhus uti Kumla
å va jag längtar, må ni tro
att höra henne snarka och mumla
hörrudu, Skruttet/Mårran, jag vill
att du läser boken till slut
då finns vi lite bättre till
då ser det lite trevligare ut:
Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och e aldrig rädda mer
- Tove Jansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)