Om kvalitet eller kvantitet

23:00

Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt för mig och andra att stanna upp och processa och inte bara flänga vidare till nästa sammanhang eller mata mig med nya intryck hela tiden. Men det tycks mig omöjligt att lyda mitt eget råd.

I min webläsare när jag klickar igång internet har jag oftast åtminstone sex eller sju flikar som startas automatiskt. Sex eller sju olika sammanhang som lockar och pockar. På TVn som skvalar samtidigt som jag surfar zappar jag mellan programmen. Sitcoms, sport och nyheter. Efteråt kan jag knappt erinra mig något jag försökt suga åt mig från skärm eller TV-ruta.

När jag befinner mig på en plats med människor som fordrar och förtjänar min fulla uppmärksamhet och mitt fokus planerar en del av hjärnan redan för nästa och nästa moment.
"När måste jag bryta upp för att hinna dit, kan jag klämma in det andra innan, undrar om jag inte glömt något nu..."

Vari ligger problemet?

Är detta jagande egentligen en flykt från något? Isåfall vad?

Vad är jag rädd att möta i tystnaden och lugnet?

Är det min funktionsnedsättning som jag måste kompensera genom att söka bekräftelse hela tiden, eller fanns rädslan att inte duga/passa in redan innan?

Pastor E pratade igår om livet i himmelriket. Att vi ofta föreställer oss det eviga livet som kvantitet, hur länge som helst, bara leva och leva utan slut. Men det kanske handlar så mycket mer om kvalitén på det vi får uppleva.

Om jag finge önska något just nu vore det att jag skulle sprida den sortens himmelrikets kvalitet i de sammanhang och mänskliga relationer jag finns och kommer finnas i. Att människor känner att jag har fokus på det Nu som vi just då delar.

Nu hoppas jag på sömn av hög kvalitet.

Om att vinna

Det är viktigt att vinna, om det så är Ticket to Ride, Carcassonne, Spansk Skitgubbe eller Bloggbesökare.

Bloggelitens stjärna, Skruttet:

Antal besökare idag: 18

Lilla jag, Knyttet:

Antal besökare idag: 20

Yes!

Om ritualer

Lördag förmiddag.

Jag fick en rapport att Skruttet anlänt välbehållen och någolunda utvilad hos sin nya rumskamrat i Norr. En ritual jag och hon tyvärr måste inleda. Det dagliga telefonsamtalet. Huvva, inte se och vidröra på tre veckor. Men det får gå.

Min bästa medarbetare checkade in ett par minuter sent, men detta är inget ovanligt eller irriterande. Vi lever nämligen i samma tidszon, hon och jag, båda tidsoptimister ut i fingerspetsarna. Man borde väl ta lärdom någon gång, men det får bli sen, när jag blir vuxen.

Morgongymnastik för stela leder, sedan upp till en av de mest heliga helgritualerna, nämligen frukost till Melodikrysset i P4 med Anders Eldeman. Denna gång live från Oskarshamn, Sveriges Springfield. Det är lätt den här veckan, hela sex kryssadresser fylls i innan musiken startar. Piece of cake.

På tal cake har Skruttet lärt mig om jordnötssmörets förträfflighet. Jag är lika betagen som Brad Pitt i Meet Joe Black och använder det bruna, krämiga guldet på saltiner, digestive och Tom & Jerry-kex. Mumma!

Om otillräcklig tillvaro

Just nu känns tillvaron otillräcklig. Jag lämnade Skruttet på en regnig perrong och nu kommer alla känslorna på EN och samma gång, som Per Gessle sjöng en gång, förtvivlan, ensamheten och saknaden tränger sig på.

I avskedspresent fick jag fyra dubbla Tom & Jerry-kex med jordnötssmör. Dessa är redan slut och med dessa mitt tålamod och min självbehärskning, jag vill ha henne tillbaka NU!! Usain Bolt och Henrik Dorsin är till föga tröst när regnet tillrar mot rutan utanför och sängen som vi i tre veckor knöat ihop oss på plötsligt känns stor och tom.

Jag kan inte ens uppbringa någon vidare entusiasm inför Hansa Rostbröds sportsligt viktigaste match i lagets sjuåriga historia. Kval till division 2. Ujujuj, skulle Hjalmar sagt. Men, när frågan är om det blir stryk med sex, sju eller åtta baljor är det svårt att frammana någon helhjärtad geist. Well, publikintäkterna blir fina och träning får grabbarna dessutom, så jag klagar inte.

Jo, lite, om Skruttet varit här hade jag säkert vunnit. Kanske. Eller?

Om dagens ord

30-minuters-snooze

Jordnötssmör-ägg-gurk-macka

Permo-promenad

Hatt-tant

Altan-spel

Par-fika

Avskeds-natt

Om Silly season

Lag_________________SM_V__O_F_GM__IM_+-_P
1. Hansa Rostbröd____14_10_1_3_39__18_21_31
2. iC_WOLF___________14 _8_1_5_35__13_22_25
3. Rydsskogen kickers___14_7_1_6_36__28__8_22
4. Allvaret____________14_7_1_6_35__30__5_22
5. Lokomotiv Mollie_____14_7_1_6_35__31__4_22
6. Torpa Warriors______14 _6_2_6_31__30__1_20
7. Petter ers fk_________14_6_2_6_25__27_-2_20
8. Lyckhult FF_________14_0_1_13_7__66_-59_1


Detta är slutställningen i division III nr 41 den 39:e säsongen av Hattrick. Mina adepter hamnade således odiskutabelt på första plats, sex poäng före iC_WOLF efter en tät uppgörelse i söndags mot just vargarna som slutade 1-0.

Efter 14 söndagar med match klockan 10.00 går vi nu in i det som kallas Silly Season, vilket är benämningen på perioden mellan två säsonger. Inte mycket händer och allt är en otålig väntan på att allt ska börja om igen. Löjligt långt kan det kännas. Silly Season.

Efter 59 dagar (på fredag) går Knyttets och Skruttets förhållande in i sin tredje Silly Season. Skruttet ska till kalla Norrland och studera. Nu pratar vi verkligen löjligt långt tid utan någon längre tillsammans-tid. Suck.

(Jag tog mig friheten att kursivera räkneorden i hela texten, eftersom det var just detta vi jobbade med på SFI i veckan. Vet ni förresten skillnaden mellan grundtal och ordningstal? :)

Om vackra ord

Norska: Pust
Låter jobbigt, som om man har hjärtsvikt eller går i konstant uppförsbacke.

Engelska: Breathe
Ganska vackert, trots att jag överlag ogillar ord med bokstaven R. Som nybliven SFI-praktikant kan jag inte låta bli att fundera på att breath (andas) uttalas på ett såndant sätt att det ordet borde få det E som det översatta andedräkt har fått.

Tyska: Atem
Tänker mest på Greklands huvudstad.

Spanska: Aliento
Tvåa i min tävling på vackraste översättning, men egentligen är väl inte gas man bokstavligen haft inuti sig Alien (främmande). Men det slår ändå inte...

Andedräkt
Tänk, att gasblandningen vi släpper ut ur lungorna kan kallas för något så vackert. Själens klädnad, eller hur tolkar ni det?

Jag har i allafall börjat tänka mer på min Aliento sedan Skruttet kommit in i mitt liv. Användningen av Colgate och Extra Whte (undrar om jag får sponsorintäkter nu?) har markant ökat och det är nog bra för både tand-, munhygien och Atem. Det är nämligen trevligare att hångla med fräsh Pust.

----------------------------------------------------------------

Engelska: Jealousy
Tänker på färgen gul, och gillar att det är fler vokaler än konsonanter.

Spanska: Celos
Tänker på instrumentet, vilket ger mer positiva associationer än ordet borde göra.

Tyska: Eifersucht
Låter som eftersökt, och det är väl det the object of the desire kan tyckas vara.

Norska: Misunnelse...
...är i och för sig ett ganska fint ord, men att missunna någon något tycker jag inte är samma som...

Svartsjuka

Att känna sig sjuk och svart inuti. Detta var på pricken vad jag kände ett stygn av idag och jag förstår mycket väl hur större kvantiteter och under längre tid kan förstöra de mest stabila relationer. Nu försvann denna min känsla fort och allt är bra. Och vi är hemma igen.

Om att hinna processa (och spela trumpet)

Det var just det.

Att hinna smälta allt man gör.

Vi här i huset har ganska fulltecknat dom flesta dagarna tills september börjar, ofta tre eller fyra olika hållpunkter ska betas av. Nyss kom Polly och la sig på bröstet på mig, mitt framför skärm och knappar och började spinna, som för att säga "- TDL (Hattrick-förkortning för Ta det lugnt), du orkar och kan inte göra allt på en gång, relalalaxa lite nu." Tack för påminnelsen.

Idag har vi inte gjort så mycket, utom att vi haft vår första trumpetlektion tillsammans. Min silverfärgade tuta hade vilat i fodralet i sju år, så det var hög tid. Vi tog oss igenom hela Trumpeten och Jag 1, både Knyttet och Skruttet lärde sig en del om möjligheter och begränsningar med detta bleckblåsinstrument. Jag kan säga att dagens övningar gav oss båda mersmak.

Solen gassar utanför, men det var bara 6C på morgonen. Det börjar bli höst. Jag vet inte om jag är redo för den, men tiden är omöjlig att stoppa, trots att man skulle vilja använda köksklockan som ibland står ouppdragen och stilla för att dra ut på dom lyckliga ögonblicken.
För att hinna processa. Och spela trumpet.

Om en halv gudstjänst, fast en hel Guds tjänst

Idag har undertecknad varit på besök i fängelset, som jag tror det står på en av Monopol-rutorna. Det var första gången efter sommaren och jag hade dessutom blivit tillfrågad att medverka i gudstjänsten vilket medförde lite extra pirr i magen när vi tog oss in genom dom 13 låsta dörrarna som skiljer omvärlden från det lilla kapellet på Kumlafängelset.

Min lilla del var emellertid avklarad i början av mötet och eftersom den begränsade skara som valt att komma från avdelningen (fyra av tolv) decimerats ytterligare bestämde jag mig att efter ungefär halva gudstjänsten rulla ut för att stifta bekantskap med den kille som valt att stanna i fikarummet utanför kapellet. Det visade sig att han mest följt med för att få byta miljö och få lite tid för sig själv. Vi småpratade lite om livet och rätt var det var kom dom andra tillbaka och det bjöds kaffe, blåbärslängd, mums-mums och fler intressanta samtal.

Under själva gudstjänsten hade förresten en av dom intagna själva spontant gått fram och undrat om det gick bra att få be tillsammans med oss andra. Hela denna halva gudstjänst med efterföljande kaffestund gav mig mycket andligt bränsle att leva på under kommande vecka. Bland annat berättade en av killarna om att bland alla hundratals intagna som genomgått fängelsets 30-dagars klosterretreat var det bara en enda som återgått till brottslighet utanför murarna. I allmänhet är kriminalvården nöjd om 20-25% av dom som muckat håller sig från brott. Det kan man kalla positiv statistik!

Hoppas jag orkar ta mig iväg till anstalten i höst, jag får så mycket tillbaka när jag väl träffar mina vänner där.

Om korkade Kumla kommun

Jag har som jag skrivit börjat praktisera på SFI och kommunen har av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att installera en rörelsedetektor som är kopplad till belysningen på toaletterna. Kanske bra för att spara energi, men när den sitter så högt att mina viftningar inte ger utslag nog för att ljuset ska slås på medför det vissa problem. Jag hann känna paniken och klaustrofobin komma smygande innan jag i mörkret hunnit pilla upp låset. Korkat.

Dessutom är det en nyckel till hissen som tar mig upp till våningen där jag praktiserar. Kommunen är restriktiv vad gäller utdelning/utlåning av nycklar till denna hiss, så det verkar som om jag varje gång måste be en kollega eller någon i kafeterian om hjälp för att ta mig till och från min arbetsplats. Också korkat.

Jag trivs jättebra på SFI och jag längtar efter att få gå dit på måndag, men först ska jag hämta mitt älskade Skrutt imorgon kväll i Karlskoga. Inte korkat!

Om ögonkontakt

Storebror M och jag såg spagettiwestern Once upon a time in the West av mästerregissören Sergio Leone från 1968 igår. Harmonica (Charles Bronson) och Frank (Henry Fonda) är blodiga fiender och dom tuffaste killarna i stan. I dom flesta städer faktiskt. Stämningen är precis så där ödsligt sandig och illabådande som sig bör. Namnlösa cowboys dör till höger och vänster och faller handlöst från balkonger och tak, avdagatagna av de två ovannämnda som skjuter med ackuratess från höften. Som komplement finns såklart den vackra änkan McBain, spelad av Claudia Cardinale, vackrast i alla städer.

I allafall så konstaterade bror och jag att nästan hälften av filmens 160 minuter går åt till långa närbildssekvenser på någon av huvudrollsinnehavarnas ansikte, mycket liknande bilden ovan. Ingen blinkar eller vänder bort blicken, mellan varje replik växlar kameran mellan skådespelarna som stint stirrar ut i ingenting, eller på varandra. Mästerligt foto, snacka om ögonkontakt!

Ögonkontakt är något jag också försöker få varje dag med alla elever på mitt nya jobb. Jag jobbar sedan i onsdags på SFI, Svenska för Invandrare. När man börjar i en ny grupp är det näst intill omöjligt att veta på vilken nivå eleverna är. Man kan läsa av mycket i blicken huruvida dom är med på noterna eller bara säger - Ja, förstår! för att vara artiga eller inte visa sin okunskap. Vi har elever från Tjetjenien, Eritrea, Egypten, Irak, Etiopien, Yemen, Somalia, Bosnien mm. Det ska bli väldigt roligt att lära känna dom närmare.

Den tredje formen av ögonkontakt är en jag varken önskar mig med Henry Fonda, Charles Bronson eller mina elever på SFI. Det är den ögonkontakt jag har med mitt älskade Skrutt. Ofta, och helst, är den så nära att jag bara ser hennes ena öga eftersom hennes näsa skymmer det andra. Så vackert blå är hennes ögon. Och så kärleksfullt betraktar dom mig. Nu är dom borta, men den här gången är väntan på dom kärleksfulla blå bara drygt två dygn.

Och hennes klänningar hänger kvar. Jag nosade lite när jag kom hem. Det blir nog en nosning till innan kvällen. Suck.

Men att ha någon att längta efter. Det är stort.

Om sviter

Tre vitt skilda sviter kommer inom kort att brytas, en med säkerhet redan idag. De två andra angränsar varandra, fast skillnaden egentligen är stor.

Den första sviten är dagar i rad jag fått spendera med mitt älskade Skrutt. Vi är nu uppe i nio, men idag återvänder hon till Världens ände. Lyckligtvis är det bara för fyra dagar, men det blir nog så svårt ändå. Vi har avtalat om telefonförbud, men tiden kommer ändå gå ganska fort med friidrotts-VM, kräftskiva och kyrkobesök under helgen.

Den andra sviten är Hansa Rostbröds vinstsvit som är uppe i sex raka matcher. Flera ovissa drabbningar har rostbröderna vunnit men nu tar det med all sannolikhet slut mot Allvaret på söndag. Kritiken kommer hagla över spelare och tränare, men liksom spjutkastaren Magnus Arvidsson har laget en större och mer långsiktig plan som på sikt ska inbringa än större framgångar.

Den tredje sviten är Lars (som förövrigt betyder kvinnligt könsorgan på maltesiska) Lagerbäcks slutspelssvit. Ja, jag vet att chansen finns, men jag har tappat tron på det svenska fotbollslandslaget och Lasse. Jag hänger inte riktigt med i Zlatan-hajpen men tror ändå det blir ett sevärt fotbolls-VM i Sydafrika till sommaren, utan Sverige.

Tack och Hej lever ... ja, ni vet...

Om power play

Man skulle kunna beskriva mitt nypåbörjade förhållande som om jag spelar power play, en man mer på banan, liksom. Eller i allafall på hemmaarenan. Hon kliver in på gräset (eller isen) och blir genast uttittad och bedömd av ett gäng människor som önskar det allra bästa åt mig. Vart efter matchen lider anländer fler och fler av mina anhängare som hon måste lära sig namn och ansikte på.

Spelet förpassas (It´s not a perfect metaphore, I know) bekvämt nog nästan uteslutande på min planhalva. Därför var det roligt och viktigt att hon idag fick spelmässigt övertag och vi besökte hennes planhalva, nämligen familjens gamla sommarstuga. Nu var det jag som skulle lära mig placeringen på smultronstenen, promenadvägen och några nya namn.

Jag hoppas att bollinnehavet fördelar sig mer likvärdigt i framtiden, för det här är en match (Till skillnad från Rostbrödernas matcher) jag inte vill vinna utan en jag vill ska sluta oavgjort.

Om ordet borde, och om att stanna upp

19.30

Jag har en gen (från mödernet) som skapar en omättligt lust att få saker gjorda för att jag ska kunna vara riktigt nöjd med sin dag. Men när det då och då kommer en dag då jag kommer till slutet på listan och har bockat av alla 16 sakerna, då är jag ändå inte nöjd eftersom det under tiden ploppat upp fem, sex nya borden eller måsten.

Mödernet tränar på att dra ner på saker som står på listan, och att vissa dagar inte ha någon (mental eller nedskriven) lista alls. Detta är något jag också borde göra, liksom mycket annat. Hur får jag detta till att inte bara bli ett till borde på den långa listan?

Här är några viktiga och stora borde tynger ner mig från och till även om dom inte skrivs ner:

* Jag borde träna mer på att klara mig själv utan hjälp av andra, jag skulle må bra av det.

* Jag borde verkligen engagera mig i de sammanhang jag väljer att vara med och ta ansvar i.

Och motsatsen:

* Jag borde inse att jag inte är oersättlig och vital för alla sammanhang jag finns i. Jag borde bli bättre på att ta ett steg tillbaka.

* Jag borde ägna mindre tid åt repriser av skräp-TV-program och mer tid åt vänner, familj och Gud.

*Jag borde skriva listor och bocka av allt riktigt fort.

* Jag borde njuta av nuet.

* Jag borde planera för framtiden.

Ja, ni förstår, listan är lång och sedan finns ju också såklart papper- eller på-datorn-listorna som innehåller mer konkreta, vardagliga saker.

Jag frågade den viktigaste människan i mitt liv om jag översvämmar henne med alla orden, men jag kan bara inte hålla tillbaka, det finns så mycket jag vill säga. Då svarade hon att - Om jag slutar att svara ja eller mmm när du pratar kan du vara tyst ett tag. Ojdå, såpass, är hon sur nu? Men som tur är menade hon inte sitt uttalande så.

Det skrämde mig lite att behöva vara tyst, och det fick mig att börja fundera på varför jag är rädd för tystnaden. Kanske jag är rädd för att grubblerier och ångest kommer krypande då. Hmmm.

Ett annat ord min älskade använder är processa. - Det är lite mycket att ta in och processa just nu. Jag undrar om min jakt efter att göra saker, se och tala är en flykt från detta att processa det viktiga jag verkligen behöver bearbeta. Sorg, saknad och framtidsutsikter. Oj, djupt blir det.

Jag börjar sakta inse värdet i att göra ingenting, och också att säga ingenting. Tack, Skruttet.

Om Pussel

Jag och Skruttet har ägnat en del av dagen åt att pussla. En mycket rogivande och stimulerande sysselsättning. För alla er som tycker att

- Det där med pussel hör väl antingen hemma på förskolan eller ålderdomshemmet!

kan jag bara rekommendera att

1. Restervera en eftermiddag/kväll
2. Bjud in någon/några du tycker om
3. Sätta på någon riktigt bra, lugn musik på lagom volym
4. Välj ett vackert eller roligt motiv med åtminstone 500 bitar.

Man kan prata om allt möjligt, eller bara vara tysta och se vita, västindiska stränder, snöbeprydda schweiziska alpbyar eller varför inte den svenska kungafamiljen (tack, S. Barkbåt, jag har lagt det klart nu!) växa fram på bordet. Detta blir garanterat en succé!

Det finns tre pusslarstrategier, som är intimt sammankopplade med pusslarens personliga sinnelag.

1. Pusslaren som vräker upp alla bitar huller om buller hur som helst och direkt börjar med motivets mest tydliga, färgglada och enkla del. (Detta är den typ av pusslare som ganska fort tröttnar ungefär när himlen eller havet ska läggas.)

2. Pusslaren som åtminstone vänder på alla bitar för att få överblick och sedan börjar med ramen. Denna pusslare kommer oftast till vägs ände, och tycker det är ganska kul, även om himlen var seg på slutet.

3. Pusslaren som i förväg plockar fram ett lagom antal urdiskade smöraskar och vänder på alla bitar och på samma gång sorterar hav, träd, klippa, båt, rambitar och himmel i varsin ask. (Undertecknad är en av dessa, även om jag i vissa sammanhang tonar ner det mest Aspergerliknande beteendena)
Det hör också till denne pusslares metod att sortera än noggrannare när endast ett klurigt område kvarstår med precis samma färgnyans. Korta och tjocka bitar för sig, långa och smala för sig. Uppdelning mellan dom bitar med fyra, tre, två, ett eller inget "hål" på.

Mer pussel åt folket!

Ps. Extra guldstjärna utdelas till den som först knäcker varför det är en katt på bilden och via kommentarsidan upplyser övriga eventuella läsare. :)

Tre timmar kvar

15:06

Hey, I'm in love,
My fingers keep on clicking to the beating of my heart.
Hey, I can't stop my feet,
Ebony and ivory and dancing in the street.
Hey, it's because of you,
The world is in a crazy, hazy hue.

My heart is beating like a jungle drum.

Rrrrun-k-tun-k-t-k-t-k-tun-tun

Girl, you got me burning,
I'm the moment between the striking and the fire.
Hey, read my lips,
Cause all they say is kiss, kiss, kiss, kiss, kiss.
No, it'll never stop,
My hands are in the air, yes I'm in love.

My heart is beating like a jungle drum.

Rrrrun-k-tun-k-t-k-t-k-tun-tun

- Emiliana Torrini (sånär som på Man som jag ändrade till Girl)

Till och med bara två timmar och 54 minuter nu. Tills väntan är över. Tills jag återser mitt älskade Skrutt.

Om hur man övervinner en UVI

Ska man övervinna en urinvägsinfektions smärtor kan man använda sig av detta recept, vilket jag gjort under eftermiddagen och kvällen:

1. Påbörja en antibiotikakur.
2. Inhandla nödvändiga ingredienser till en räksmörgås.
3. Tänd stearinljus och sätt på en grym skiva exempelvis Me and Armini med Emiliana Torrini
4. Färdigställ ovannämnda smörgås och värm samtidigt mjölk och gör varm choklad (socker och kakao, inte oboj-pulver).
5. Avnjut det hela medan du samtalar med en god vän.
6. När skivan såsmåningom tar slut, sätt på en annan bra, t ex Jonathan Johanssons En hand i himlen.

Häromsistens tipsade jag om några filmer och tv-serier och nu är nog tiden mogen för ännu ett par tips, nu när jag känner mig skruttig blir det lite mer tid än vanligt i horizontalt läge. Jag har via storebror kommit i kontakt med mycket som är sevärt på den fronten. Två tv-serier som närmast kan betecknas skrik-sitcoms är Malcolm in the middle och It´s always sunny in Philadelphia. Stora delar av dialogen består av högljudda ordväxlingar och utskällningar.

Den förra har gått på eftermiddagen på TV4 under flera år. Karaktärerna är sådär härligt skruvade, mamma, pappa och tre bröder, bl a gör svenskättlingen Erik Per Sullivan (pojken i syretältet i Ciderhusreglerna) en hunsad lillebror.

It´s always sunny in Philadelphia handlar om tre killar i trettoårsåldern som äger en irländsk pub och den enes syster som jobbar där som servitris. Dom fyra är ofta osams och munhuggs, och när dom inte gör det hamnar dom i The Office(det brittiska originalet)-liknande situationer där sociala, etniska eller religiösa övertramp blir riktigt roligt.

Voilá, kvällen är räddad!

Om fotboll som den borde vara

23:27

Torpa Warriors - Hansa Rostbröd 3 -5

39840 åskådare fanns på plats i det hyggliga fotbollsvädret på Friardalsvallen.

1 - 0 Ulf Persson 20'
1 - 1 Ashwin Geerdink 34'
2 - 1 Badea Stroe 35'
3 - 1 Nacho Heyboer 38'
--------------------------------
Tränaren Pablo Pastelero säger några väl valda i omklädningsrummet
---------------------------------
3 - 2 Holger Jansson 48'
3 - 3 Klas Pedersen 56'
3 - 4 Chad Whipple 63'
3 - 5 Klas Pedersen 65'

Inte ofta man ser liknande vändningar i IRL-fotboll, länge leve internetfotbollmanagerspelet Hattrick. Tänk om man kunnat få stå bland de knappt 40 000 på läktarna och sett undret.
Hansa Rostbröd leder serien med tre poäng och mycket talar för serieseger om tre veckor.

Om medicin (och kommentarer)

00.58

Det finns medicin och så finns det Medicin.

När man är nedtryckt i skorna, ryggen värker och man varit nära att spy ner en taxi mitt i en rondell i Vivalla i Örebro (ironiskt nog den stadsdel där någon förvirrad manusförfattare placerat familjen i Svensson, Svensson) behöver man medicin, men framförallt Medicin. Tabletterna svaldes när jag kom hem, men Medicinen fick jag av mitt Skrutt, det behövdes bara 10 minuter av hennes röst i telefonen för att allt skulle kännas bättre igen. Åh, om du kunde vara här nu!

Förövrigt är det fritt fram sedan ett par dagar att skriva kommentarer fast man inte är inloggad på någon blogg!

Om smolk

13:22

Ännu ett av svenskans konstiga, gamla ord.

Smolk, smolk, smolk.

Vad betyder det egentligen?

SAOB svarar tjänstvilligt: liten partikel, smula; i synnerhet om icke önskvärd sådan partikel osv. som utgör smuts...

I går var jag på konsert med U2, ett av världens största band. Det var med god marginal det största event jag beskådat live, tiotusentals människor som sjöng med i klassiska låtar från både 80-, 90- och 2000-talet. De flesta texterna satt och jag ylade med så gott jag kunde, även om jag inte välsignats med Bonos ljusa tenor. Musik blandat med politik, när en låt var dedikerad till Aung San Suu Kyi och Desmond Tutu höll ett inspelat tal mellan två låtar. En kväll jag kommer bära med att mig för alltid.

De tre timmarna i bil hem i sommarnatten gick i ett huj, och sedan 45 minuter i telefon med mitt älskade Skrutt. Så långt ingenting att klaga på. Det är sedan den kommer, den icke önskvärda partikeln. När jag bara ska blunda och somna in som ett barn och sova djupt tills min medarbetare sätter nyckeln låset. Då kommer smärtan. Smärtan som läkarna inte finner någon bot på. Smärta som alltid ligger och gnager. Smärtan som håller mig vaken resten av morgonen.

I kväll ska jag på fest hos kamrat M och skulle verkligen behövt dessa timmars vila för att kunna njuta av sommar, sol och samvaro med nya och gamla bekantskaper. Nu börjar istället tankarna om att man kanske skulle ställa in det hela och stanna hemma med skräpteve och självömkan som enda sällskap.

Varför ska man alltid vara tvungen att bita ihop, och inte bara få njuta?