Om ögonkontakt

Storebror M och jag såg spagettiwestern Once upon a time in the West av mästerregissören Sergio Leone från 1968 igår. Harmonica (Charles Bronson) och Frank (Henry Fonda) är blodiga fiender och dom tuffaste killarna i stan. I dom flesta städer faktiskt. Stämningen är precis så där ödsligt sandig och illabådande som sig bör. Namnlösa cowboys dör till höger och vänster och faller handlöst från balkonger och tak, avdagatagna av de två ovannämnda som skjuter med ackuratess från höften. Som komplement finns såklart den vackra änkan McBain, spelad av Claudia Cardinale, vackrast i alla städer.

I allafall så konstaterade bror och jag att nästan hälften av filmens 160 minuter går åt till långa närbildssekvenser på någon av huvudrollsinnehavarnas ansikte, mycket liknande bilden ovan. Ingen blinkar eller vänder bort blicken, mellan varje replik växlar kameran mellan skådespelarna som stint stirrar ut i ingenting, eller på varandra. Mästerligt foto, snacka om ögonkontakt!

Ögonkontakt är något jag också försöker få varje dag med alla elever på mitt nya jobb. Jag jobbar sedan i onsdags på SFI, Svenska för Invandrare. När man börjar i en ny grupp är det näst intill omöjligt att veta på vilken nivå eleverna är. Man kan läsa av mycket i blicken huruvida dom är med på noterna eller bara säger - Ja, förstår! för att vara artiga eller inte visa sin okunskap. Vi har elever från Tjetjenien, Eritrea, Egypten, Irak, Etiopien, Yemen, Somalia, Bosnien mm. Det ska bli väldigt roligt att lära känna dom närmare.

Den tredje formen av ögonkontakt är en jag varken önskar mig med Henry Fonda, Charles Bronson eller mina elever på SFI. Det är den ögonkontakt jag har med mitt älskade Skrutt. Ofta, och helst, är den så nära att jag bara ser hennes ena öga eftersom hennes näsa skymmer det andra. Så vackert blå är hennes ögon. Och så kärleksfullt betraktar dom mig. Nu är dom borta, men den här gången är väntan på dom kärleksfulla blå bara drygt två dygn.

Och hennes klänningar hänger kvar. Jag nosade lite när jag kom hem. Det blir nog en nosning till innan kvällen. Suck.

Men att ha någon att längta efter. Det är stort.