Om ordet borde, och om att stanna upp

19.30

Jag har en gen (från mödernet) som skapar en omättligt lust att få saker gjorda för att jag ska kunna vara riktigt nöjd med sin dag. Men när det då och då kommer en dag då jag kommer till slutet på listan och har bockat av alla 16 sakerna, då är jag ändå inte nöjd eftersom det under tiden ploppat upp fem, sex nya borden eller måsten.

Mödernet tränar på att dra ner på saker som står på listan, och att vissa dagar inte ha någon (mental eller nedskriven) lista alls. Detta är något jag också borde göra, liksom mycket annat. Hur får jag detta till att inte bara bli ett till borde på den långa listan?

Här är några viktiga och stora borde tynger ner mig från och till även om dom inte skrivs ner:

* Jag borde träna mer på att klara mig själv utan hjälp av andra, jag skulle må bra av det.

* Jag borde verkligen engagera mig i de sammanhang jag väljer att vara med och ta ansvar i.

Och motsatsen:

* Jag borde inse att jag inte är oersättlig och vital för alla sammanhang jag finns i. Jag borde bli bättre på att ta ett steg tillbaka.

* Jag borde ägna mindre tid åt repriser av skräp-TV-program och mer tid åt vänner, familj och Gud.

*Jag borde skriva listor och bocka av allt riktigt fort.

* Jag borde njuta av nuet.

* Jag borde planera för framtiden.

Ja, ni förstår, listan är lång och sedan finns ju också såklart papper- eller på-datorn-listorna som innehåller mer konkreta, vardagliga saker.

Jag frågade den viktigaste människan i mitt liv om jag översvämmar henne med alla orden, men jag kan bara inte hålla tillbaka, det finns så mycket jag vill säga. Då svarade hon att - Om jag slutar att svara ja eller mmm när du pratar kan du vara tyst ett tag. Ojdå, såpass, är hon sur nu? Men som tur är menade hon inte sitt uttalande så.

Det skrämde mig lite att behöva vara tyst, och det fick mig att börja fundera på varför jag är rädd för tystnaden. Kanske jag är rädd för att grubblerier och ångest kommer krypande då. Hmmm.

Ett annat ord min älskade använder är processa. - Det är lite mycket att ta in och processa just nu. Jag undrar om min jakt efter att göra saker, se och tala är en flykt från detta att processa det viktiga jag verkligen behöver bearbeta. Sorg, saknad och framtidsutsikter. Oj, djupt blir det.

Jag börjar sakta inse värdet i att göra ingenting, och också att säga ingenting. Tack, Skruttet.