Långsamhetens lov

Inför skrivandet av dagens inlägg scrollade och klickade jag mig igenom bloggen för att se om jag skrivit något om snooker. Jag hade bestämt för mig detta, men fann inget. Det jag däremot fann var en himla massa ord. En del kloka, andra roliga, vissa tänkvärda och djuplodande. Och alla mina (utom vissa citat). Tänk vad hon satt igång, Skruttet mitt. Tack.

Dagens titel är Långsamhetens lov. Denna gång inriktar jag mig på långsamhet inom idrottens värld. Jag uppskattar idrotter som tar god tid på sig. På detta område är jag konservativ, jag vill t ex behålla tennisens femsetare och skidornas femmil med intervallstart.

Det är något visst med en orörlig TV-bild som visar ett vintrigt landskap med ett par skidspår och en tickade digital klocka i väntan på en skidlöpare som möjligtvis ska kunna ta ledningen vid 39,4 km-passeringen. Eventuellt har just detta med femmilen patriotiska orsaker då Anders Södergren (eller knappt någon annan heller) aldrig kommer slå Petter Northug i denna diciplin med gemensam start. Nåväl.

I tennisen kan en spelare vara så gott som uträknad vid setsiffrorna 1-6,2-6,1-4 men kan på grund av någon speciell bollduell, ett domslut för eller emot eller någon annan anledning hitta tillbaka till sitt spel och till slut gå segrande ur bataljen (eller bataljonen, hur var det ju Suz? ;) Sådant imponerar storligen på mig.

En av de mest brittiskt flegmatiska sporterna som finns är snooker, en sport som jag älskar. Mycket beror på den svenske kommentatorn Kim Hartman på Eurosport. Hans förmåga att kommentera alldeles lagom mycket, med en prefekt mix av humoristiska anekdoter, svar på sms och förklaringar av sportens regelmässigt och psykologiskt mångfacetterade uppbyggnad har gjort att han vunnit priset som svenska Eurosports bäste kommentator åtminstone en gång.

Bara det faktum att man har tepaus efter fyra frames (omgångar, typ) och en längre matrast efter åtta vittnar om sportens lugna temprament och tempo. På VM som spelas under arton dagar i april och maj varje år spelas vissa av matcherna, bland annat semifinaler och final till och med under två dagar.

Vissa matcher eller frames är lika lugna och händelselösa som den där soldränkta eftermiddagen i Byköping då poliskonstapel Antonsson satt och sov i sin stol med ett exemplar av Byköpingsposten över ansiktet medan Julius Mosca och Octupus Scott kom promenerande längs Storgatan. Eller var det deras dubbelgångare, han den däringa hönsuppfödaren och hans kompis?

Det var ett tag sedan jag lyssnade till Byköpings Gästabud av Nils-Olof Franzén, briljant inläst av Sven Lindberg. Agaton Sax klarar i alla fall biffen till slut och fångar in alla bovarna, från Helvassa Gullan till herr Gustavsson, den tvättäkta mexikanaren från Chihuahua som lärt sig en felfri svenska, naturligtvis med brottsliga avsikter. Alltnog, detta är nog ett så kallat sidospår. Men lyssna för all del på denna kassettbok, den lär finnas på närmsta välsorterade bibliotek.

Andra frames ser ut som detta då en spelare dansar kring bordet och i en rasande fart gör snookersportens svar på golfens hole-in-one, nämligen 147 poäng i en ingång, eller ett break.

De främsta snookerspelarnas skicklighet och iskyla är alla gånger beundransvärda och jag uppmanar härmed alla och en var att sätta sig in i och börja njuta av denna gentlemannasport. I skrivandets stund har Ding Jun Hui, jättepandan, för femte gången tagit ledningen över John Higgins, The Wizard of Wishaw, i finalen av UK Championship. Denna gång med 6-5. Finalen spelas i bäst av nitton frames (först till tio) och det är således mycket snooker kvar att njuta av.

Medan jag korrekturläst inlägget har Higgins hunnit göra 6-6 och den sista tepausen har inletts. Jag har insett att jag nog får kolla slutresultatet under morgondagen då ögonlocken börjar bli behagligt tunga. God natt!