Om ett nyttigt men sorgligt perspektiv

Idag är jag glad.

Glad att jag inte är född som kristen i Irak. Att inte ha tvingats fly för mitt liv från hus och hem, släktingar och vänner, för att komma hit till Sverige i hopp om att få leva i lugn och ro men istället för en fristad få ett avvisningsbeslut och en flygbiljett tillbaka till ett land där en etnisk rensning av mitt folk pågår.

Att jag inte fötts i Afrikas pärla, Uganda, som härjats av krig i årtionden. Namn som Idi Amin, Slaktaren från Uganda och Joseph Kony får det att isas i blodet när jag får reda på vad de utsatt civilbefolkningen för. Den senare är ledare för LRA, Lord´s Resistance Army, som i Guds namn beordrat och utfört ohyggliga grymheter, bland annat huggit öron och näsa av människor med bibliskt stöd från detta citat från Matteusevangeliet:

Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.

Jag är också glad att ha sluppit bo i Libanon på 80-talet likt min syrianske vän och fått se en ammande mamma som tittade fram i en dörröppning få en kula i pannan och tappa det skyddslösa spädbarnet till marken. -Det glömmer jag aldrig, säger han och jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas att bevittna något sådant.

Något liknande är Lucy från Uganda inne på i slutet på programmet Världens Konflikter när hon beskriver känslan hon har för sitt hemland som att hon har

Ett blödande hjärta, som blöder alltid, hur kan du förstå detta?

Jag är glad att jag inte kan.

Jag må från och till klaga på kyla, trötthet och krämpor, men idag är jag glad. Glad att jag lever i Sverige, att jag har människor omkring mig som älskar mig, att jag kan uttrycka mig åsikt utan att vara rädd, att jag har det varmt trots kylan utanför och ett överflöd av mat att äta.