Om typ ingenting

Jag kunde lika gärna hållit fast vid min pessimism från gårdagen, denna dag har nämligen inte blivit något vidare den heller. Förhimla segt känns det. Allt. Jag borde gå upp ur sängen och städa, men det vete katten om om det blir något med det.

Jag har en benägenhet att gråta, fast jag inte är ledsen. Företrädelsevis när jag rör mig utomhus när det är kallt, men också ibland när jag gäspar. Och när jag ligger framför min goa värmefläkt. Just nu sysslar jag med båda de sistnämnda och tårarna rinner i en strid ström som stannar på kanten av tröjhuvan jag dagen till ära beklätt mig i.

Nu har jag dessutom slumrat en halvtimme som någons gamla farmor på sjukhemmet som man egentligen inte vill besöka. Min Farmor har just flyttat till sjukhemmet förresten, men henne vill jag gärna träffa. Det blir lite långt emellan gångerna, då hon bor så långt bort.

Hm. När man halvsover och halvdrömmer får man ihop de mest snillrika blogginlägg, men sedan är allt borta när man vaknar till och ska börja skriva ner det. Det var något om Mössens Julafton, men det var nog för att vi talade om denna fina julsång på jobbet, men undrar hur jag skulle få in den på ett relevant sätt i bloggen? Nåja, vad är en bal på slottet?

Det kan jag faktiskt svara på, då jag varit på en. Men det är en annan historia. Nu ska jag städa ändå, någon ordning får det vara. Och skulle jag äta, skulle jag helt klart välja Waynes Potatis- och Purjolöksoppa. Han skriver mycket underhållande. Kolla här.