Om premiären

Jag kom in tidigt till Musikhögskolan. Medarbetaren hade gått med på att komma tidigare så jag kunde vara på plats i rätt tid. Han är så flexibel, min syrianske vän, alltid ett "-Det går bra!" när jag vill krångla.

Vi hann gå igenom föreställningen och jag förklarade när, vad och hur klädbytena skulle ske. Tre olika outfits har vi killar, och det bara i första akten. Sedan blir det en fjärde look i andra akten, men den behåller vi rakt igenom. Om inte Maestro bestämmer något annat efter dagens show.

Han är allsmäktig och petig vår käre Maestro. Men han har begåvningen att sätta ihop ett program med en lagom mix av gammalt och nytt, lugnt och fartigt, svenskt och utländskt. Koreografin står han också för, och de mellansnack eller små teaterinslag som fyller ut mellan låtarna.

Vi är nämligen en scenisk kör, vilket betyder att vi förutom sång dessutom använder oss av dans, teater och rekvisita. Det är detta som gör att jag, och många av min körkollegor tror jag, älskar den här kören. Att vi har en varierad repertoar och att vi jobbar med uttryck och kontakt med varandra, dirigent och publik.

Så slog klockan 16 och vi skulle börja repetitionen. I måndags repade vi mellan 16.00-00.30 men vi hade ändå en ganska lång bit kvar för att känna oss säkra inför publik. Det är intressant att känslorna jag har när jag står där bakom backdropen, redo att möta publiken kan vara så olika, från Oh yes, det ska bli så KUL!! till Låt mig försvinna, jag vill inte.

Känsloläget är helt beroende av hur bra jag kan det jag ska framföra. När jag har koll på låtordning, stämmor och texter kan jag bara njuta av att stå i rampljuset och helt enkelt leverera, flirta med publiken, ge och få energi genom ögonkontakten med mina kollegor och hålla ett öga på Maestro som visar nyanser och eventuella förändringar i tempo.

Om jag däremot är sämre förberedd framträder ofrivilligt nervösa veck i pannan och jag försvinner bort i funderingar som Hmm, hur började tredje versen, nu igen? eller Var det nu jag skulle ta mig dit bort? Det blir pinsamt att stå där och mima och titta sig omkring för att försöka komma på vart man ska.

Kören hade som sagt ganska mycket att jobba på när knappt tre timmar kvarstod till premiär. Vi genomförde ett mycket skakigt "genrep", som egentligen inte kan kallas ett sådant, då vi stannade åtskilliga gånger för att bena ut meningsskiljaktigheter och rätta till detaljer.

När detta var klart var klockan redan 19 och publiken fick snällt vänta medan vi rättade till allting på scenen och kören samlades en våning upp för pepp, medan publiken släpptes in. Själv satt jag i kulissen och försökte ladda så gott det gick på egen hand, då hiss till logerna saknas. Det var svårt att hitta den där känslan men snart kom körkompisarna ner och det hyschades och kikades genom backdropen.

-Det är fullt på parkett, viskade någon och Medarbetaren rättade till det sista samtidigt som orkestern började spela introt. Spralligt glada och nervöst allvarsamma körmedlemmar stod på kö för att göra entré. Vi fick vår cue. Nu åker vi!! tänkte jag och så gjorde vi.

Det blev inte perfekt, men det var som alltid jätteroligt. Och vi har fyra föreställningar till. Tjihoo!