Om mina 30 sekunder of fame

En grötskål, grön.
Ett par skor, svarta.
En murarskjorta, randig.
En käpphäst.

Det låter lite som en lista på saker med vilka MacGyver skulle kunna rädda världen. Eller kanske snarare som en förteckning över utrustning Charles-Ingvar Jönsson skulle kunna använda i en snillrik kupp för att tömma herr Wall-Enbergs Franz Jaeger-kassaskåp. Men det är ingetdera.

Det är de sista rekvisita-prylarna som jag hade med mig när jag åkte in till Musikhögskolan där vi med vår kör Örebro Studentsångare har föreställningen Kalastider onsdag till lördag den här veckan. Vi var ett litet gäng ur kören som lovat vara med på ett radioinslag live för lokalradion. Jag hade (kors i taket!) fem minuter till godo när jag anlände dit det var sagt att vi skulle samlas. Ingen syntes till.

När det hade gått fem minuter över samlingstiden började jag bli orolig och gick runt och kikade efter körkamraterna. Jag fann dem till slut och vi tog oss in i konsertlokalen där inspelningen skulle ske. Reportern kom så småningom och presenterade upplägget. Att hon skulle intervjua körledaren var ju självklart, men hon ville också prata med någon av oss sångare, och såklart blev det mig hon valde.

Att man ska behöva bli så nervös för att tala i direktsänd radio. Vi sjöng en sång ur föreställningen, och så vips var hon framme där med mikrofonen. Jag svarade så gott jag kunde, men det blev ändå lite stakningar här och där. Men jag är ändå ganska nöjd över mina 30 sekunder of fame som Andy Warhol skulle sagt.

En sak jag blir varse varje gång jag hör min egen röst inspelad är hur annorlunda den låter i jämförelse med hur jag hör den inne i huvudet. Det är nästan så att jag inte skulle ha känt igen den rösten om jag inte vetat att det var jag. Mysko.

Ps. Här är länken till eländet. 18 minuter in är det undertecknad som försöker låta avslappnad.

Pps. Här hittar ni en bild på oss tappra, daglediga som var med och sjöng i radio.