Om glädjen i att försova sig

Jag har försovit mig! Tadaa!

Nu kanske ni undrar varför jag verkar så nöjd över det. I allmänhet är inte detta något man brukar förknippa med positiva känslor. Men när man som jag under flera års tid inte sovit något vidare och oftast legat och väntat på att medarbetaren ska komma så jag får komma igång är det nästan härligt. Minnen från en svunnen tonårstid då man utan problem kunde sova långt in på eftermiddagen letar sig fram ur glömskans hav.

Skälen till att jag försov mig var två. Skäl nummer ett: Jag har börjat äta en ny medicin som får mig att slappna av och bli dåsigare än vanligt. Detta är jag inte riktigt van vid och har därför (skäl nummer två) inte kommit till någon muntlig överenskommelse med den nyaste medarbetaren om hur hon ska göra då jag sover när hon kommer på morgonen.

Det har liksom inte behövts, så nu satte hon sig snällt och väntade i köket. Tydligen hade hon också både släppt ut och in katten utan att jag hade märkt det tillräckligt för att fatta att det var dax att vakna. När jag stack upp huvudet och tittade på klockan hade en timme förflutit sedan hon kom. Jag ropade ett försiktigt - Hallå? för att kolla så det fanns någon där, och fick då genast svar.

Resten av morgonen fick vi gno på som bara den för att hinna med allt, och trots att jag plockade med mig frukosten till jobbet för att spara tid kom jag ändå tio minuter sent. Ingen fara var det dock på taket när jag kom dit.

Denna episod påminde mig om en sak som en av mina CP-skadade kollegor på Attitydskolan brukar ta upp när vi jobbar tillsammans med attitydförändring gentemot funktionsnedsatta personer, nämligen att det var svårt att skolka när man hade personlig assistent. De hade ju alltid koll på tid och schema, så det blev inget sånt när hon gick på gymnasiet. Skolka är ju något vi alla har gjort då och då, det är ju något av en rättighet för en tonåring. Hon kände sig lite utanför. Det får en att tänka lite. Nu har jag, trots assistans, i alla fall försovit mig.

När jag sent om sider kommit till skolan fick jag dock en idé på hur jag ska tidsoptimera mina morgnar i framtiden. En elev hade enligt sin läxa startat sin dag på följande sätt:

Jag vaknade efter vi åt frukost

Smart!

Om julstämning

Igår plockade jag fram julstjärnan och adventsljusstaken till tonerna av en skiva med julmusik. Till detta drack jag glögg och åt pepparkakor. Idag har jag varit på julmarknad i min kyrka, och allt var som vanligt. Som det ska. Med mig hem fick jag en krans att hänga på dörren, en hemvävd duk, en julgrupp med hyacinter, hemmagjorda ljus och godis.

Och ikväll ska jag på adventsmys hos goda vänner som jag inte träffat på länge. Julen kommer på bred front och nu är den välkommen. Hoppas bara jag hinner njuta av den här tiden, det är ju så mycket som ska göras. Men ikväll får jag bara vara i julstämningen. Det ska bli fint.

Om ett besök hos min bosniske Farfar

64 kvm. Två rum och kök. Grå tapeter. En grå soffgrupp. Vita virkade gardiner. En tjock, mossgrön matta på golvet. En ledsen garderobsblomma i ena hörnet. En skänk med en vas med plastblommor på. En stor, otymplig tjock-TV på en TV-bänk. Nästan inga böcker eller tavlor.

Jag är bjuden till Farfar. Farfar är elev på SFI och det hela började igår när han sa att han ville bjuda mig och B på pizza. Vi blev lite villrådiga först och frågade försiktigt om det möjligen var så att han skulle ha fest för sina vänner då Eid al Adha inleds idag, men efter några minuters bläddrande i det svensk-bosniska lexikonet kom vi fram till att det verkligen var oss två han ville bjuda. Jag och B bestämde alltså att mötas vid skolan för att gemensamt åka till Farfars lägenhet till klockan 11, som vi hade bestämt.

Farfar. En komisk detalj är att denne bosniske man fått detta smeknamn av en polsk klasskamrat som bara är sju-åtta år yngre och dessutom själv är farfar. Just denne polack bor granne med Farfar och har lovat vara behjälplig när jag ska ta mig upp till lägenheten som är på andra våningen.

Jag har blivit uppbaxad för trappan och välkomnad av Farfar med fru, som jag knappt sett och aldrig talat med förut, och nu sitter vi här. Vi dricker bosniskt kaffe, som B hävdar smakar som turkiskt dito. Jag är tyst och smakar. Jag har varken druckit bosniskt eller turkiskt kaffe, men tycker inte det smakar något vidare. Till kaffet får vi tulumba och hembakad baklava, som båda är något av det sötastsliskigaste jag någonsin smakat. Jag får inte riktigt i mig allt men hoppas inte värdarna ska bli nedslagna över det. Jag noterar att Fru Farfar inte fikar.

Under tiden som jag, B och bästa medarbetaren äter står Farfar i köket och bakar pizza, medan fru Farfar och vi pratar om livet, familjen, hemlandet, den förestående Eid al Adha-festen och sorgen över hennes bror som dött i en massiv hjärtattack åtta månader tidigare. Ansiktet förmedlar en stor saknad, och ibland känns det som om tårarna inte är långt borta. Samtalet har mycket mer förtrolighet, äkthet och djup än jag någonsin upplevt när jag pratat med en svensk för första gången.

Medan vi pratar kommer pizzorna en i taget, och jag och B (som gjort en gastrical bypass och är liten i maten) delar på den första. Det är som om Farfar läst mina tankar, för han lägger på just de ingredienser jag gillar bäst på pizza, skinka, champinjoner och oliver. Han bakar pizzona i ugnen en och en, och därför ser vi honom knappt under hela tiden. Till slut är alla pizzor klara, och han sätter sig i soffan, men det fortfarande mest frun som talar. Ibland får hon översätta till Farfar som inte riktigt hänger med i det svenska språket.

När vi till sist ska gå tackar paret för att vi ville komma och vi läser mellan raderna att de är glada att få träffa svenskar och träna mer på att prata. Vi å vår sida tackar för god förtäring och gott sällskap och så skiljs vi. Berikade allihop, tror jag.

Om gnäll

Tänk, vad folk gnäller. Så även jag. Jag lyssnade på Ring P1 med Täppas Fogelberg idag på förmiddagen. Alla var sura på någonting. Grisuppfödare, vaccinationsplaneringen, det svenska samhällets allmänna förfall mm. Det var till och med en kvinna som ringde in och klagade på att programmet sändes. En personlig åsikt tyckte hon bara var intressant för den person som själv uttryckte den, och Ring P1 var således fyrtio bortkastade minuter. Istället tyckte hon att P1 Morgon skulle fortsätta till klockan tio.

Jag har som sagt anlag att gnälla jag också, och grubbla och oroa mig för en massa saker. Men en dag som den här tycker jag inte att jag har så mycket att gnälla över. Jag har inte särskilt ont någonstans, vare sig i kropp eller själ. Jag lever i ett land utan krig och jag är fri att uttrycka min åsikt. Jag har ett jobb att gå till och lite pengar på banken. Och framför allt har jag ett Skrutt som snart kommer hem mer eller mindre permanent.

Jag har tränat på förmiddagen, jobbat på eftermiddagen och ska snart iväg och dricka glögg och äta pepparkakor med brieost och saffranslängd med några bekanta. Kanske även ta ett beslut eller två.

Livet är gott. Hoppas fler dagar blir som denna.

Om att växa upp

Skruttet har blivit antagen till Linköpings Universitet. Hurra, hurra, trummor och cymbal!!! Hon flyttar söderut redan efter nyår och kommer med praktikplaceringar i Örebro vara stationerad i Närke större delen av terminen. Hurra, hurra igen!

Detta innebär att vi kommer bli sambosar på riktigt och jag måste växa upp och inse att det är på allvar nu. När man är ihop på avstånd blir det förhållande på ett annat sätt. Stora förändringar ligger framför. Hurra? Javisst!

Det första lilla steget mot att bli vuxnare är att jag gjort en Att-göra-lista med inte mindre än 17 saker på. Det är bara att börja göra och bocka av. Redan är fem saker avbockade. Bring it on, livet!

In the words of Kenny Starfighter:

Jag vill, jag kan, jag törs, jag vågar!

Om framtid - vemod och längtan

Idag har jag och Skruttet företagit en resa till Linköping, dels för att hälsa på vänner men också för att hon ska vara på plats för ett viktigt möte imorgon förmiddag. Vännerna är begåvade med en 11 månader gammal son som är alldeles ljuvlig att spendera tid med, även om de glatt upphetsade, högfrekventa skriken skär i öronen ibland.

Under kvällen har vi trevligt, men efter en alldeles för kort stund är det dax för mig och Bästa medarbetaren att bege oss hemåt. Efter den där sorgliga stunden när vi skiljs, Skruttet och jag lyssnar jag på Loranga, Masarin och Dartanjang i bilen. Det är mörkt och regnar till och från.

Efter att CDn är slut rattar vi in P4 och får på ett väldigt bra program, P4 Dokumentär. Han ni 55 minuter över tycker jag ni ska lyssna på detta. Det handlar om en 36-årig kvinna som har en man och en halvårsgammal son. Hon har cancer i lever och lungor och vet att det bara är en fråga om tid innan hon går bort.

Intryck från kvällens middag, avskedets vemod och radioprogrammet blandas när jag tänker på framtiden. När Skruttet och jag ska bli en familj med en eller kanske två människor till. Att jag inte ska kunna ta det ansvar som behövs för att allt ska fungera, det som jag som pappa vill och borde kunna. Men samtidigt en häftig längtan att komma dit. Att bli ett tillsammans för att sedan bli tre. Lite som i Wilmer X-låten.

Om Faschings hemfärd

Om gårdagen varken vill eller kan jag berätta särskilt mycket. Efter de första flaskorna Tignanello är allt dimmigt. Skruttet berättar dock på sin blogg om hur hon fann oss i förmiddags.

Sanningen är att vi inte fick liv i Fasching efter att Storchen med flickvän åkt hemåt heller, så vi baxade helt enkelt tillbaka ängeln i lådan och DHLade hem honom till Stockholm. Tydligen kom han fram och har kvicknat till, för han har redan skrivit ett nytt inlägg.

Tack för en oförglömlig helg, mannen!

Om Faschings besök

17:40

Att ha Fasching på besök har varit en mycket trevlig upplevelse. Sedan han anlände i mejlboxen har vi gjort mycket roligt tillsammans, bland annat introducerade jag honom till ett av mina favoritbrädspel, Carcassonne. Vi spelade flera omgångar igår kväll och det första partiet tog jag en storslam, men detta förklarades bort med att - Det är lite mycket att hålla reda på så här i början.

Andra partiet blev jämnare även om jag vann, men Fasching vann det tredje ganska stort. Då tyckte jag det var dax att sluta, medan jag ändå låg på plus. Jag erbjöd te och mackor till kvällsmat, och det togs väl emot, men när min gäst fick reda på att jag inte hade en droppe alkohol i huset blev han något brydd och lovade att åtgärda saken under fredagen då jag var på jobbet.

Och mycket riktigt, när jag kom hem idag hade han varit på Systemet, men han berättade att han även hunnit bese Kumlas viktigaste sevärdheter, nämligen Kumlasjön, ICA Maxi, skomuséet och sist men inte minst fängelset. Han hade plingat på för att om möjligt få göra ett litet studiebesök men fått blankt nej. När jag berättade att jag var innanför murarna då och då med en besöksgrupp blev han väldigt avundsjuk.

Återstår att se vad kvällen har att ge, och i vilket skick Skruttet finner oss när hon kommer imorgon vid halv-tio-snåret. Jag, som aldrig varit riktigt full eller fått uppleva en rejäl baksmälla, är lite orolig för hur det ska gå om vi ska konsumera innehållet i alla flaskor som Fasching kom hemdragandes med. Jag vet liksom inte var min gräns går.

Well, well, om jag överlever och minns något kanske jag rapporterar om våra bravader här på bloggen. Over and out.

Om Fasching i inkorgen

17:38

Jag får lite då och då humoristiska ebrev i min inbox från den bästa medarbetaren, som hon i sin tur vidarebefordrat från andra. Det kan vara mer eller mindre roliga historier, bilder på djur som somnat i olika mysiga eller konstiga ställningar eller dylikt. Ni känner säkert igen typen.

I brist på tid har jag inte öppnat dessa brev på ett tag, så döm om min förvåning när jag hittade Fasching i min inkorg! Att han var ute och reste ibland visste jag ju i och för sig, men inte trodde jag att det var mellan inboxar på internet. Detta var ordalydelsen i brevet:

Himlen har sänt dig
en ängel i en box.......

(åsså en massa enter för att man inte ska se direkt som jag inte orkar trycka)

Himlen ville inte ha honom, så de sände honom till mig.
Jag vill i allafall inte ha honom, så jag sänder honom till dig!

Reglerna är enkla: Du kan sända honom vidare, men INTE tillbaks!

---

Jag tänker i alla fall behålla honom, så det så!

Om sprutan

Vaccin eller inte?

Jag har varit säker på att jag inte ska ta sprutan, men under de senaste veckorna har jag vacklat lite i min beslutsamhet.

Ett starkt skäl att ta den är ju att 7000+ människor i världen har dött av denna influensa, medan endast ett fåtal rapporteras ha dött av vaccinet.

Ett annat är att man trots att man själv inte får några vidare symptom kan smitta någon annan som av olika anledningar in kan ta vaccinet och som kan bli jättesjuk.

Jag har några veckor på mig att bestämma mig. Jag vet att det är en-på-miljonen, men jag vill inte få samma biverkning som denna tjej.

Om Örebro Studentsångare

En av mina passioner är körsång. Jag är sedan fyra år med i en kör som heter Örebro Studentsångare. Turligt för mig kunde dåvarande körledare se genom fingrarna vad gäller mina studier. Man ska vara student vid eller på annat sätt ha anknytning till universitetet för att få vara med. Det tenderar att vara lättare att som man slinka in i kören på den senare premissen.

Faktum är att jag inte ens provsjungit. Jag använde det berömda bananskalet. Så här gick det till:

Jag fick nys om kören via en kompis jag sjungit tillsammans med i två andra körer tidigare. Han berättade att han börjat i en kör som var så rolig och han tyckte att jag skulle ringa och höra om jag inte kunde få vara med. Jag var tveksam då jag inte längre läste någon kurs vid universitetet, men han stod på sig, och jag var sugen på att sjunga igen.

Sagt och gjort, jag mejlade till ledaren och undrade om jag kunde på provsjunga. Svaret blev att var välkommen in på en hel övning, han tyckte det var onödigt att åka till Örebro för bara en kvart. Då fick jag ju också ett litet hum om körens repertoar och kunde provsjunga när övningen var slut.

När jag rullade in i övningslokalen på tisdagkvällen blev jag beordrad att sätta mig i kören i den stämma jag tillhörde och följa med så gott jag kunde. Och till min glädje är den första sången vi ska sjunga en som jag redan sjungit i en av de andra körerna så jag kan klämma i från första strofen.

När repet drar sig mot sitt slut börjar nervositeten klumpa sig i magen. Jag ställer en liten försynt fråga till maestro: - Skulle jag provsjunga nu? Svaret blir till min glädje - Jag har hört tillräckligt under övningen, du är välkommen i kören! Bara sådär. Det var bara att tacka högre makt att vi övade God Only Knows just den tisdagen så jag slapp sångprovet!

Denna kör har sedan den dagen varit ett källa till mycket glädje för mig. Nu till jul har vi föreställningen Kalastider för tionde gången mellan den nionde och tolfte december. Vill ni ha en annorlunda och spännande julkonsert tycker jag ni ska pass på att ta er till Musikhögskolans Konserthall någon av dessa kvällar. 19.00 onsdag till fredag och 15.00 eller 18.00 på lördagen.

Det kommer ni inte att ångra!

Om julklappar och mat á la Barbro Lindgren

15:34

Den fjortonde november. Detta, dagens datum har jag inhandlat mina första julklappar. Jag vet inte om ni tycker det är tidigt eller sent att påbörja julklappsinköpen nu. Men för mig är det nog tidigare än de flesta jular hittills.

Skruttet och bröderna har jag hittat gåvor till, och nu när min vila snart är till ända ska jag slå in dem med fint omslagspapper och förse dem med en varsin fin juletikett med deras namn på. Så här långt innan dopparedagen är det fara å färde att jag annars glömmer vilket paket som är till vem. Och hur skulle det se ut.

En reflektion jag gjorde när jag besökte det närbelägna köpcentret (hmm, förlåt, gallerian) var att trots full julmundering i alla butiker har vi tydligen inte gått in i den tiden då expediterna frågar alla kunder om det ska vara en julklapp. Jag fick be särskilt om detta i den affär jag handlade, och ändå blev det inget rött snöre eller juletikett på. Men det kan jag som sagt ordna med själv.

Det ska även lagas mat här hemma, och jag går under Lorangas devis:

God mat kan jag bara laga om jag får äta upp den själv

och det är ju just det jag får. Stekt kyckling, ris och gräddfil och Sweet-and-sour-sås.

Om bildbevis

Sovtabletten är svald och jag borde blunda, men jag är tvungen att visa hönorna som äter pumpa. Vilket jag också gjorde idag (igen), fast i soppform. Bara tre matlådor kvar i frysen nu. Börjar tröttna.

Om Arioso

Jag är egentligen ingen poesikille, men jag hörde Erik Lindegrens dikt Arioso på P1 när jag åkte bil idag, och tänkte att den här dikten måste jag komma ihåg. När jag så kom hem och googlade hittade jag den. Och var tror ni? Jo, såklart på Suziluz blogg. Jag lägger ändå upp den här också. Enjoy!

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat
någonstans inom oss är vi alltid här och nu
är vi alltid du intill förväxling och förblandning
är vi plötsligt undrans under och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.

Om middag

Min katt Polly äter smörgåsrån.

Assistentskans höns äter gammal pumpa.

Själv har jag inte ätit alls.

Eller, jo, Yoggi, fika, fika, te och macka.

Imorgon får det nog bli något rejälare.

Om livemusikens drottning

Tänk att Skruttet och jag satt fem meter från denna gudomliga varelse och fick en konsertupplevelse som det kommer bli svårt att överträffa i framtiden. U2 på Ullevi slog i alla fall inte Theresa. Fast minst hälften av magin utgjordes av det faktum att jag hade min själs älskade vid min sida.

Här får ni andra som inte var på Stockholms Jazzfestival i juli chansen att se vad jag menar:

Na Na Na
Birds Fly Away
Oh, Mary don´t you weep
Hi-Low
Find the cost of freedom

Det var länge sedan jag själv frossade i Theresa, det måste jag komma ihåg att göra oftare.

Om Eric Whitacres musik

Jag blev inspirerad av Fasching att skriva mer om körsång som är ett av mina största intressen. Det vackraste stycket jag har sjungit är detta, Lux Aurumque av Eric Whitacre. Jag sjöng det tillsammans med dryga 100 körsångare i S:t Nicolai Kyrka i Örebro för ett par år sedan. Jag fick gåshud då och får det litegrann bara jag hör de välkända tonerna.

Min kör konserterade häromsistens med två andra körer och då fick jag höra ett annat stycke av samma tonsättare. Han tillåter i båda styckena de breda, fylliga ackorden klinga ut och man hinner höra alla nyanser och färgningar. Musik at it´s finest. Det finns fler stycken på youtube, Sleep och A Boy and a Girl bland annat, det är bara att njuta.

Om saker som gör mig glad

Jag hörde den vackra sången Vincero på radion i bilen på vägen hem från jobbet. Jag vet inte vem som sjöng, men jag kom direkt att tänka på Paul Potts, den timide mobiltelefonförsäljaren som sjunger juryn av stolen i Britain´s Got Talent. Han vann ju hela tävlingen sedan. Jag blir alltid så glad när jag ser det klippet, och också detta klipp, med the runner up från den tävlingen samma år. Vilket underbart vibrato!

En annan sak som gör mig glad är när Skruttet berättar att hon har en bra dag. Det är verkligen rätt åt henne. Då blir livet lite lättare även för mig, fast 700 km skiljer oss åt.

En tredje sak som lyst upp höstmörkret är att Storchen helt out of the blue sms:ade och ville leka med mig. Det är kul när folk hör av sig och vill hänga. Det har blivit allt för lite av den varan på sistone. Men nuså!

Sist men inte minst blir jag glad när jag känner att jag behärskar ett musikstycke utantill. Stycket jag lagt till i min repertoar är basstämman på O, Magnum Mysterium med musik av Morten Lauridsen. Man kan njuta av musiken och lyssna på de andra stämmorna när man inte behöver ha ögonen på notbladet hela tiden. Och stycket är verkligen vackert, eller hur?

Om återuppståndelse (men till vad?)

Hjulbent har återuppstått. Idéerna är fortfarande inte många, eller goda, men på allmän begäran får jag väl försöka knåpa ihop något. Tyvärr kommer det nog bli ännu ett gnälligt inlägg. Jag bara varnar.

Denna vecka har varit ett stort mörker. Flera tappra försök att på ett psykiskt plan rycka upp mig har brutits ner efter en alldeles för kort tid då det fysiska på alla sätt bestämt sig för att jävlas med mig. Och dessutom har ju vädret slutligen slagit om till november-blåst-snö-blask.

På andra plan har det ju varit positiva tongångar, men det har inte lyckats slå igenom riktigt. Skruttet har till exempel skaffat ett eget territorium inom den gyllene triangeln, vilket kommer göra underverk för kvalitén på hennes studier. I alla fall är det ett eget bord att bre ut sig på utan att behöva plocka ihop efter någon timme som hon längtat efter under tiden hos Herr Katalan. Grattis, mitt älskade Skrutt!

Jag har också fått besked att jag hastigt och lustigt genom mitt livs första, hyfsat fasta arbete har fördubblat min egen inkomst. Visserligen under en begränsad tid, men ändå. Således får killarna och tjejerna på SFI stå ut med en rullstolsburen lärarassistent åtminstone 12 månader till. Grattis mig!

Ändå känns det bara som att jag vill ligga i min säng och inte göra ett jota. Samtidigt som jag vet att min värk inte blir bättre av det heller. Snart kommer Knyttpappan och jag ska ägna några timmar tillsammans, och jag slipper tycka synd om mig själv, utan kolla på film istället. Det kanske är bra.

Om paus

Hjulbent har gått i ide. Återkommer när det finns något klokt att säga. Det verkar inte bli på länge, att döma av huvuddelen av nedanstående inläggsproduktion. Bara trams alltihop.

Tack och hej.