Om ett besök hos min bosniske Farfar

64 kvm. Två rum och kök. Grå tapeter. En grå soffgrupp. Vita virkade gardiner. En tjock, mossgrön matta på golvet. En ledsen garderobsblomma i ena hörnet. En skänk med en vas med plastblommor på. En stor, otymplig tjock-TV på en TV-bänk. Nästan inga böcker eller tavlor.

Jag är bjuden till Farfar. Farfar är elev på SFI och det hela började igår när han sa att han ville bjuda mig och B på pizza. Vi blev lite villrådiga först och frågade försiktigt om det möjligen var så att han skulle ha fest för sina vänner då Eid al Adha inleds idag, men efter några minuters bläddrande i det svensk-bosniska lexikonet kom vi fram till att det verkligen var oss två han ville bjuda. Jag och B bestämde alltså att mötas vid skolan för att gemensamt åka till Farfars lägenhet till klockan 11, som vi hade bestämt.

Farfar. En komisk detalj är att denne bosniske man fått detta smeknamn av en polsk klasskamrat som bara är sju-åtta år yngre och dessutom själv är farfar. Just denne polack bor granne med Farfar och har lovat vara behjälplig när jag ska ta mig upp till lägenheten som är på andra våningen.

Jag har blivit uppbaxad för trappan och välkomnad av Farfar med fru, som jag knappt sett och aldrig talat med förut, och nu sitter vi här. Vi dricker bosniskt kaffe, som B hävdar smakar som turkiskt dito. Jag är tyst och smakar. Jag har varken druckit bosniskt eller turkiskt kaffe, men tycker inte det smakar något vidare. Till kaffet får vi tulumba och hembakad baklava, som båda är något av det sötastsliskigaste jag någonsin smakat. Jag får inte riktigt i mig allt men hoppas inte värdarna ska bli nedslagna över det. Jag noterar att Fru Farfar inte fikar.

Under tiden som jag, B och bästa medarbetaren äter står Farfar i köket och bakar pizza, medan fru Farfar och vi pratar om livet, familjen, hemlandet, den förestående Eid al Adha-festen och sorgen över hennes bror som dött i en massiv hjärtattack åtta månader tidigare. Ansiktet förmedlar en stor saknad, och ibland känns det som om tårarna inte är långt borta. Samtalet har mycket mer förtrolighet, äkthet och djup än jag någonsin upplevt när jag pratat med en svensk för första gången.

Medan vi pratar kommer pizzorna en i taget, och jag och B (som gjort en gastrical bypass och är liten i maten) delar på den första. Det är som om Farfar läst mina tankar, för han lägger på just de ingredienser jag gillar bäst på pizza, skinka, champinjoner och oliver. Han bakar pizzona i ugnen en och en, och därför ser vi honom knappt under hela tiden. Till slut är alla pizzor klara, och han sätter sig i soffan, men det fortfarande mest frun som talar. Ibland får hon översätta till Farfar som inte riktigt hänger med i det svenska språket.

När vi till sist ska gå tackar paret för att vi ville komma och vi läser mellan raderna att de är glada att få träffa svenskar och träna mer på att prata. Vi å vår sida tackar för god förtäring och gott sällskap och så skiljs vi. Berikade allihop, tror jag.