Om Arioso

Jag är egentligen ingen poesikille, men jag hörde Erik Lindegrens dikt Arioso på P1 när jag åkte bil idag, och tänkte att den här dikten måste jag komma ihåg. När jag så kom hem och googlade hittade jag den. Och var tror ni? Jo, såklart på Suziluz blogg. Jag lägger ändå upp den här också. Enjoy!

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat
någonstans inom oss är vi alltid här och nu
är vi alltid du intill förväxling och förblandning
är vi plötsligt undrans under och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.