Om framtid - vemod och längtan

Idag har jag och Skruttet företagit en resa till Linköping, dels för att hälsa på vänner men också för att hon ska vara på plats för ett viktigt möte imorgon förmiddag. Vännerna är begåvade med en 11 månader gammal son som är alldeles ljuvlig att spendera tid med, även om de glatt upphetsade, högfrekventa skriken skär i öronen ibland.

Under kvällen har vi trevligt, men efter en alldeles för kort stund är det dax för mig och Bästa medarbetaren att bege oss hemåt. Efter den där sorgliga stunden när vi skiljs, Skruttet och jag lyssnar jag på Loranga, Masarin och Dartanjang i bilen. Det är mörkt och regnar till och från.

Efter att CDn är slut rattar vi in P4 och får på ett väldigt bra program, P4 Dokumentär. Han ni 55 minuter över tycker jag ni ska lyssna på detta. Det handlar om en 36-årig kvinna som har en man och en halvårsgammal son. Hon har cancer i lever och lungor och vet att det bara är en fråga om tid innan hon går bort.

Intryck från kvällens middag, avskedets vemod och radioprogrammet blandas när jag tänker på framtiden. När Skruttet och jag ska bli en familj med en eller kanske två människor till. Att jag inte ska kunna ta det ansvar som behövs för att allt ska fungera, det som jag som pappa vill och borde kunna. Men samtidigt en häftig längtan att komma dit. Att bli ett tillsammans för att sedan bli tre. Lite som i Wilmer X-låten.