Om återuppståndelse (men till vad?)

Hjulbent har återuppstått. Idéerna är fortfarande inte många, eller goda, men på allmän begäran får jag väl försöka knåpa ihop något. Tyvärr kommer det nog bli ännu ett gnälligt inlägg. Jag bara varnar.

Denna vecka har varit ett stort mörker. Flera tappra försök att på ett psykiskt plan rycka upp mig har brutits ner efter en alldeles för kort tid då det fysiska på alla sätt bestämt sig för att jävlas med mig. Och dessutom har ju vädret slutligen slagit om till november-blåst-snö-blask.

På andra plan har det ju varit positiva tongångar, men det har inte lyckats slå igenom riktigt. Skruttet har till exempel skaffat ett eget territorium inom den gyllene triangeln, vilket kommer göra underverk för kvalitén på hennes studier. I alla fall är det ett eget bord att bre ut sig på utan att behöva plocka ihop efter någon timme som hon längtat efter under tiden hos Herr Katalan. Grattis, mitt älskade Skrutt!

Jag har också fått besked att jag hastigt och lustigt genom mitt livs första, hyfsat fasta arbete har fördubblat min egen inkomst. Visserligen under en begränsad tid, men ändå. Således får killarna och tjejerna på SFI stå ut med en rullstolsburen lärarassistent åtminstone 12 månader till. Grattis mig!

Ändå känns det bara som att jag vill ligga i min säng och inte göra ett jota. Samtidigt som jag vet att min värk inte blir bättre av det heller. Snart kommer Knyttpappan och jag ska ägna några timmar tillsammans, och jag slipper tycka synd om mig själv, utan kolla på film istället. Det kanske är bra.