Om uppmuntrande ord

Man är inte vad man gör, trots att man ibland får för sig detta. Skönt att det finns människor som hjälper en att komma ihåg igen. Nya pastorskan verkar vara en sådan person, det ska bli spännande när hon börjar jobba i församlingen på fredag. Såhär svarade en viktig människa i mitt liv när jag gnällde lite idag, gissa vem ;)

- Ibland känns det som jag bara kan göra 1% och andra får göra 99%.

- Så är det ju inte, men det skulle ändå vara bättre än att ha någon som kan göra 50% men som jag kan prata med om 1% av det jag tänker på.

Tack Skruttet. Du säger rätt saker ibland. Ganska ofta.

It´s a long way to go

Under julhelgen har ett beslut mognat fram. Vad då för beslut, undrar ni? Att nu får jag banne mig se till att skapa en rejäl förändring i mitt liv. Så här i efterhand kan det tyckas att det beslutet borde fattats för länge sedan. Särskilt som jag gång på gång tänkt tillbaka på vad den medelålders mannen i rullstol som tränade på samma rehabcenter som jag sa för sisådär sex-sju år sedan:

Passa på och träna när du är ung, rätt vad det är sitter du där och tio år har gått och du undrar var tiden tog vägen.

Nu har åtta och ett halvt år gått och det finns mycket kvar att lära sig. Att uppgiften är svår och tidskrävande legitimerar inte att man bara kan skita i det, tvärtom. Om man bara orkar. Men, som Skruttet säger, tar man ett beslut i förhand har man något att hänga upp beslutsamheten på när det tar emot och man inte riktigt har lust.

Nu blir det till att upptäcka vilken follow through jag egentligen har. Jag får väl rapportera här på bloggen vartefter. Jag börjar i det lilla. Rätt vad det är har man nämligen kommit riktigt långt med många små steg.

Om inspiration

Undrar när den kommer tillbaka?

Nu finns i alla fall föga.

Julen har avklarats. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Eller närmare bestämt så hade jag inte tänkt på hur den skulle bli. Nu är det en nyårshelg att klara av. Kanske njuta av att fira? Man kan ju hoppas, men det bygger på att man lägger manken till och inte ballar ur.

Medarbetaren och jag pratade om detta medan julpusslet började växa fram. Att inte banga. Eller hoppa av. Eller skita i. Eller lägga ner. Eller ge upp. Eller kasta in handduken. Många synonymer finns det. Och när varenda synonym är djupt rotad i själen är det svårt att förändra.

Men nu finns äntligen starka skäl att hänga i. Hålla fast. Kämpa på. Streta emot.

Se där. Ett inlägg blev det i alla fall. Inspirationen rann till ändå. Kanske var det Damien Jurados musik. Eller något annat. Och ikväll spelkväll. Najs.

Om På Spåret

Jag var något i otakt i fredags kväll då jag tittade på föregående veckas avsnitt av På Spåret på SVT Play. Det berodde på att jag under den hektiska v.50 hade föga tid till tv-tittande, som jag berättat om tidigare.

Alltnog, detta gjorde att jag hade senaste upplagan kvar och jag beslöt att avnjuta detta idag. I kategorin stora skor att fylla för efterträdare kan man i sanning jämföra Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs skor med ett par av Ian Thorpes (För er utan idrottsintresse kan jag informera att Ian Thorpe är en framgångsrik australiensisk simmare med typ 54 i skostorlek). Svårare att efterträda har väl bara varit Arne Weise på julafton.

Herrarna Luuk och Lindström gör dock ett mycket bra jobb såhär långt, i alla fall enligt min uppfattning. Lagom göteborgs-småroligt och informativt och personkemin dem emellan är det inget fel på.

Detta tredje program var det Filip och Fredrik samt Göran och Vanna Rosenberg som tävlade. Och så Knyttet, förstås. Jag går inte hela vägen och skriver upp poäng på papper, men försöker ändå klura ut resmål och frågor innan de tävlande på TV.

Idag hade jag en sån där bra omgång, jag slog båda paret flera gånger, både på destinationerna Bordeaux och Trelleborg, och frågor om allt från Nya Zeelands rugbylandslag, surfing och fransk geografi var jag snäppet bättre än deltagarna. Det värmde i vinterkylan.

Nu lyssnar jag på Sufjan Stevens och börjar bli trött. Imorgon kommer Skruttet. Over and out.

Om julkänslor

Nu är det fjärde advent. Den sista adventen, nu finns det inga adventar kvar innan självaste dopparedagen. Här hemma julpysslar vi. Det är Vi nu igen. Hon kom igår, Skruttet. Och allt blev annorlunda och förtrollande och nytt, som Tove Jansson skrev.

Kallt, så kallt har det varit att de -6 som var idag kändes nästan behagligt. Vi vandrade runt på köpcentret idag på eftermiddagen. Kände på julstämningen. Och såg en ung man med rolig frisyr. mycket vax, kort lugg klistrad över pannan medan håret på hjässan bildade en Peter Jidhe, eller tuppkam. Han bar kreationen med stolthet i alla fall.

Världen är så där vackert vit som man lärt sig att den inte är i december i Närke. Det hjälper till att framkalla julkänslan. Och det utlovas att vädret ska hålla i sig. Anders slaskade så julen ska braska. Vad nu braska betyder, men det har väl i alla fall med minusgrader att göra. Den som lever får se.

Om ett nyttigt men sorgligt perspektiv

Idag är jag glad.

Glad att jag inte är född som kristen i Irak. Att inte ha tvingats fly för mitt liv från hus och hem, släktingar och vänner, för att komma hit till Sverige i hopp om att få leva i lugn och ro men istället för en fristad få ett avvisningsbeslut och en flygbiljett tillbaka till ett land där en etnisk rensning av mitt folk pågår.

Att jag inte fötts i Afrikas pärla, Uganda, som härjats av krig i årtionden. Namn som Idi Amin, Slaktaren från Uganda och Joseph Kony får det att isas i blodet när jag får reda på vad de utsatt civilbefolkningen för. Den senare är ledare för LRA, Lord´s Resistance Army, som i Guds namn beordrat och utfört ohyggliga grymheter, bland annat huggit öron och näsa av människor med bibliskt stöd från detta citat från Matteusevangeliet:

Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.

Jag är också glad att ha sluppit bo i Libanon på 80-talet likt min syrianske vän och fått se en ammande mamma som tittade fram i en dörröppning få en kula i pannan och tappa det skyddslösa spädbarnet till marken. -Det glömmer jag aldrig, säger han och jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas att bevittna något sådant.

Något liknande är Lucy från Uganda inne på i slutet på programmet Världens Konflikter när hon beskriver känslan hon har för sitt hemland som att hon har

Ett blödande hjärta, som blöder alltid, hur kan du förstå detta?

Jag är glad att jag inte kan.

Jag må från och till klaga på kyla, trötthet och krämpor, men idag är jag glad. Glad att jag lever i Sverige, att jag har människor omkring mig som älskar mig, att jag kan uttrycka mig åsikt utan att vara rädd, att jag har det varmt trots kylan utanför och ett överflöd av mat att äta.

Om typ ingenting

Jag kunde lika gärna hållit fast vid min pessimism från gårdagen, denna dag har nämligen inte blivit något vidare den heller. Förhimla segt känns det. Allt. Jag borde gå upp ur sängen och städa, men det vete katten om om det blir något med det.

Jag har en benägenhet att gråta, fast jag inte är ledsen. Företrädelsevis när jag rör mig utomhus när det är kallt, men också ibland när jag gäspar. Och när jag ligger framför min goa värmefläkt. Just nu sysslar jag med båda de sistnämnda och tårarna rinner i en strid ström som stannar på kanten av tröjhuvan jag dagen till ära beklätt mig i.

Nu har jag dessutom slumrat en halvtimme som någons gamla farmor på sjukhemmet som man egentligen inte vill besöka. Min Farmor har just flyttat till sjukhemmet förresten, men henne vill jag gärna träffa. Det blir lite långt emellan gångerna, då hon bor så långt bort.

Hm. När man halvsover och halvdrömmer får man ihop de mest snillrika blogginlägg, men sedan är allt borta när man vaknar till och ska börja skriva ner det. Det var något om Mössens Julafton, men det var nog för att vi talade om denna fina julsång på jobbet, men undrar hur jag skulle få in den på ett relevant sätt i bloggen? Nåja, vad är en bal på slottet?

Det kan jag faktiskt svara på, då jag varit på en. Men det är en annan historia. Nu ska jag städa ändå, någon ordning får det vara. Och skulle jag äta, skulle jag helt klart välja Waynes Potatis- och Purjolöksoppa. Han skriver mycket underhållande. Kolla här.

Om en beige dag

Igår hade jag en känsla att den här dagen skulle bli färgsprakande bra och givande. Det skapade vissa förväntningar hos mig själv.

Det började tyvärr som så ofta nuförtiden att jag vaknade utan att känna mig det minsta utvilad. Sen kom vad som så här i backspegeln blev dagens höjdpunkt, en och en halv timme med Kusinen och hennes 11 månader gamla son samt min ömma moder. Efter det har det bara varit beigt.

Well, well, rent statistisk bör det ju vara större chans att det blir bättre imorgon. Men allra bäst är nog att alltid utgå ifrån att morgondagen ska bli kass, för då kan man ju bara bli positivt överraskad. Fast det låter tråkigt.

Förresten fick jag en färgklick till när jag tittade på Kobra på SVT och det var ett reportage om teatergruppen Klungan. Vilka skägg, jag blev riktigt sugen att se föreställningen. 22 minuter in i programmet kommer reportaget om du klickar här.

Långsamhetens lov

Inför skrivandet av dagens inlägg scrollade och klickade jag mig igenom bloggen för att se om jag skrivit något om snooker. Jag hade bestämt för mig detta, men fann inget. Det jag däremot fann var en himla massa ord. En del kloka, andra roliga, vissa tänkvärda och djuplodande. Och alla mina (utom vissa citat). Tänk vad hon satt igång, Skruttet mitt. Tack.

Dagens titel är Långsamhetens lov. Denna gång inriktar jag mig på långsamhet inom idrottens värld. Jag uppskattar idrotter som tar god tid på sig. På detta område är jag konservativ, jag vill t ex behålla tennisens femsetare och skidornas femmil med intervallstart.

Det är något visst med en orörlig TV-bild som visar ett vintrigt landskap med ett par skidspår och en tickade digital klocka i väntan på en skidlöpare som möjligtvis ska kunna ta ledningen vid 39,4 km-passeringen. Eventuellt har just detta med femmilen patriotiska orsaker då Anders Södergren (eller knappt någon annan heller) aldrig kommer slå Petter Northug i denna diciplin med gemensam start. Nåväl.

I tennisen kan en spelare vara så gott som uträknad vid setsiffrorna 1-6,2-6,1-4 men kan på grund av någon speciell bollduell, ett domslut för eller emot eller någon annan anledning hitta tillbaka till sitt spel och till slut gå segrande ur bataljen (eller bataljonen, hur var det ju Suz? ;) Sådant imponerar storligen på mig.

En av de mest brittiskt flegmatiska sporterna som finns är snooker, en sport som jag älskar. Mycket beror på den svenske kommentatorn Kim Hartman på Eurosport. Hans förmåga att kommentera alldeles lagom mycket, med en prefekt mix av humoristiska anekdoter, svar på sms och förklaringar av sportens regelmässigt och psykologiskt mångfacetterade uppbyggnad har gjort att han vunnit priset som svenska Eurosports bäste kommentator åtminstone en gång.

Bara det faktum att man har tepaus efter fyra frames (omgångar, typ) och en längre matrast efter åtta vittnar om sportens lugna temprament och tempo. På VM som spelas under arton dagar i april och maj varje år spelas vissa av matcherna, bland annat semifinaler och final till och med under två dagar.

Vissa matcher eller frames är lika lugna och händelselösa som den där soldränkta eftermiddagen i Byköping då poliskonstapel Antonsson satt och sov i sin stol med ett exemplar av Byköpingsposten över ansiktet medan Julius Mosca och Octupus Scott kom promenerande längs Storgatan. Eller var det deras dubbelgångare, han den däringa hönsuppfödaren och hans kompis?

Det var ett tag sedan jag lyssnade till Byköpings Gästabud av Nils-Olof Franzén, briljant inläst av Sven Lindberg. Agaton Sax klarar i alla fall biffen till slut och fångar in alla bovarna, från Helvassa Gullan till herr Gustavsson, den tvättäkta mexikanaren från Chihuahua som lärt sig en felfri svenska, naturligtvis med brottsliga avsikter. Alltnog, detta är nog ett så kallat sidospår. Men lyssna för all del på denna kassettbok, den lär finnas på närmsta välsorterade bibliotek.

Andra frames ser ut som detta då en spelare dansar kring bordet och i en rasande fart gör snookersportens svar på golfens hole-in-one, nämligen 147 poäng i en ingång, eller ett break.

De främsta snookerspelarnas skicklighet och iskyla är alla gånger beundransvärda och jag uppmanar härmed alla och en var att sätta sig in i och börja njuta av denna gentlemannasport. I skrivandets stund har Ding Jun Hui, jättepandan, för femte gången tagit ledningen över John Higgins, The Wizard of Wishaw, i finalen av UK Championship. Denna gång med 6-5. Finalen spelas i bäst av nitton frames (först till tio) och det är således mycket snooker kvar att njuta av.

Medan jag korrekturläst inlägget har Higgins hunnit göra 6-6 och den sista tepausen har inletts. Jag har insett att jag nog får kolla slutresultatet under morgondagen då ögonlocken börjar bli behagligt tunga. God natt!

Om Hennes Majestät (igen)

Mitt allra första inlägg i den här bloggen skrev jag om Hennes Majestät, och i veckan har jag fått flera tecken på att det är dags att skriva ett till inlägg om Polly Polyp. Senast var det ett mycket läsvärt inlägg på Waynes blogg om katter. Även ett visst Skrutt går ju igång på en särskild sort av dem, kolla här eller här bara.

Jag börjar med att citera just Wayne:

”Det gnabbas en aning mellan katt- och hundägare om vilket djur som skulle vara bäst. Kattägare menar på att en katt är så härligt självständig. Men vill man ha någon som är lömsk och opålitlig och ränner ute hela nätterna och knullar hela grannskapet så kan man lika gärna skaffa sig en flickvän”

Jag vet inte riktigt om jag tycker att min katt är så vedervärdig som Wayne uttrycker i den sista meningen (bl a är hon steriliserad och utsöndrar nog inte de dofter som killkatterna går igång på), men jag blir från och till trött på henne. Hon har flera nätter varit helt i gasen på natten och klättrat omkring på datorbord och lekt med min högtalare och mina datorhjälpmedel.

Detta föranledde att hon fick åka på semester till min mor och far över natten mellan fredag och lördag. Och jag måste erkänna att det bara var skönt att vara utan henne. Är jag en hemsk kattägare nu? Nu återstår bara att se hur denna natt blir, för hon är tillbaka hemma och har redan ryckt ut USB-sladden så jag inte har något ljud.

Vissa säger kanske att jag måste ägna mer tid åt att stimulera henne på dagen så att hon är trött på natten. Jag får testa det i så fall, för sova måste jag göra ibland. Och jag ska försöka. Nu.

Om premiären

Jag kom in tidigt till Musikhögskolan. Medarbetaren hade gått med på att komma tidigare så jag kunde vara på plats i rätt tid. Han är så flexibel, min syrianske vän, alltid ett "-Det går bra!" när jag vill krångla.

Vi hann gå igenom föreställningen och jag förklarade när, vad och hur klädbytena skulle ske. Tre olika outfits har vi killar, och det bara i första akten. Sedan blir det en fjärde look i andra akten, men den behåller vi rakt igenom. Om inte Maestro bestämmer något annat efter dagens show.

Han är allsmäktig och petig vår käre Maestro. Men han har begåvningen att sätta ihop ett program med en lagom mix av gammalt och nytt, lugnt och fartigt, svenskt och utländskt. Koreografin står han också för, och de mellansnack eller små teaterinslag som fyller ut mellan låtarna.

Vi är nämligen en scenisk kör, vilket betyder att vi förutom sång dessutom använder oss av dans, teater och rekvisita. Det är detta som gör att jag, och många av min körkollegor tror jag, älskar den här kören. Att vi har en varierad repertoar och att vi jobbar med uttryck och kontakt med varandra, dirigent och publik.

Så slog klockan 16 och vi skulle börja repetitionen. I måndags repade vi mellan 16.00-00.30 men vi hade ändå en ganska lång bit kvar för att känna oss säkra inför publik. Det är intressant att känslorna jag har när jag står där bakom backdropen, redo att möta publiken kan vara så olika, från Oh yes, det ska bli så KUL!! till Låt mig försvinna, jag vill inte.

Känsloläget är helt beroende av hur bra jag kan det jag ska framföra. När jag har koll på låtordning, stämmor och texter kan jag bara njuta av att stå i rampljuset och helt enkelt leverera, flirta med publiken, ge och få energi genom ögonkontakten med mina kollegor och hålla ett öga på Maestro som visar nyanser och eventuella förändringar i tempo.

Om jag däremot är sämre förberedd framträder ofrivilligt nervösa veck i pannan och jag försvinner bort i funderingar som Hmm, hur började tredje versen, nu igen? eller Var det nu jag skulle ta mig dit bort? Det blir pinsamt att stå där och mima och titta sig omkring för att försöka komma på vart man ska.

Kören hade som sagt ganska mycket att jobba på när knappt tre timmar kvarstod till premiär. Vi genomförde ett mycket skakigt "genrep", som egentligen inte kan kallas ett sådant, då vi stannade åtskilliga gånger för att bena ut meningsskiljaktigheter och rätta till detaljer.

När detta var klart var klockan redan 19 och publiken fick snällt vänta medan vi rättade till allting på scenen och kören samlades en våning upp för pepp, medan publiken släpptes in. Själv satt jag i kulissen och försökte ladda så gott det gick på egen hand, då hiss till logerna saknas. Det var svårt att hitta den där känslan men snart kom körkompisarna ner och det hyschades och kikades genom backdropen.

-Det är fullt på parkett, viskade någon och Medarbetaren rättade till det sista samtidigt som orkestern började spela introt. Spralligt glada och nervöst allvarsamma körmedlemmar stod på kö för att göra entré. Vi fick vår cue. Nu åker vi!! tänkte jag och så gjorde vi.

Det blev inte perfekt, men det var som alltid jätteroligt. Och vi har fyra föreställningar till. Tjihoo!

Om mina 30 sekunder of fame

En grötskål, grön.
Ett par skor, svarta.
En murarskjorta, randig.
En käpphäst.

Det låter lite som en lista på saker med vilka MacGyver skulle kunna rädda världen. Eller kanske snarare som en förteckning över utrustning Charles-Ingvar Jönsson skulle kunna använda i en snillrik kupp för att tömma herr Wall-Enbergs Franz Jaeger-kassaskåp. Men det är ingetdera.

Det är de sista rekvisita-prylarna som jag hade med mig när jag åkte in till Musikhögskolan där vi med vår kör Örebro Studentsångare har föreställningen Kalastider onsdag till lördag den här veckan. Vi var ett litet gäng ur kören som lovat vara med på ett radioinslag live för lokalradion. Jag hade (kors i taket!) fem minuter till godo när jag anlände dit det var sagt att vi skulle samlas. Ingen syntes till.

När det hade gått fem minuter över samlingstiden började jag bli orolig och gick runt och kikade efter körkamraterna. Jag fann dem till slut och vi tog oss in i konsertlokalen där inspelningen skulle ske. Reportern kom så småningom och presenterade upplägget. Att hon skulle intervjua körledaren var ju självklart, men hon ville också prata med någon av oss sångare, och såklart blev det mig hon valde.

Att man ska behöva bli så nervös för att tala i direktsänd radio. Vi sjöng en sång ur föreställningen, och så vips var hon framme där med mikrofonen. Jag svarade så gott jag kunde, men det blev ändå lite stakningar här och där. Men jag är ändå ganska nöjd över mina 30 sekunder of fame som Andy Warhol skulle sagt.

En sak jag blir varse varje gång jag hör min egen röst inspelad är hur annorlunda den låter i jämförelse med hur jag hör den inne i huvudet. Det är nästan så att jag inte skulle ha känt igen den rösten om jag inte vetat att det var jag. Mysko.

Ps. Här är länken till eländet. 18 minuter in är det undertecknad som försöker låta avslappnad.

Pps. Här hittar ni en bild på oss tappra, daglediga som var med och sjöng i radio.

Kort rapport

Om det verkar vara lite tyst här på bloggen så beror det på att undertecknad är inne i den sk Kalastiderveckan. Rep och konserter både dag och natt (nästan). Kom gärna och titta.

Ett kort inlägg á la Fakta- och Fruktbloggen kan jag dock bjuda på:

Att äta pumpasoppa är alltid en fantastisk kulinarisk upplevelse. För att göra den lite mer spännande kan man prova att äta den med tandläkarbedövning i halva munnen.

Om meningen med livet

I avsaknad av andra förslag på ämnen att blogga om får jag väl åta mig att försöka skriva om Meningen med livet. Det kändes först frestande att på ett lätt sätt komma undan genom att referera till Liftarens Guide Till Galaxen:s yttersta fråga om livet, universum och allting och bara skriva 42. Men det känns för simpelt.

Jag tror att livets mening är relation. Att finnas i ett sammanhang tillsammans med andra människor. Att interagera. Jag tror att man går miste om vad det är att vara människa om man stänger medmänniskor ute. Idag såg jag ett intressant program på Kunskapskanalen om Amira Hass som är israelisk journalist. Hon är jude men bor i Gaza på palestinskt område.

Min önskan om att flytta till Gaza berodde varken på äventyrslust eller galenskap utan mer en rädsla för att bara vara en utanförstående betraktare.

Hon ville känna hur det känns att ha ett gevär riktat mot sig, att inte få gå ut om natten, ibland inte heller på dagen. Hon sökte interaktion med sina medmänniskor och fann att det sätt israelerna behandlar sina palestinska grannar på är omänskligt.

Jag tror vi får ett bättre samhälle om vi öppnar oss för varandra istället för att bygga murar och segregera oss. Vi måste kunna lära av varandra istället för att kriga. Älska istället för att hata. Att det är det som är meningen. Att leva tillsammans.

Vad tror du om det, Fasching?

Knyttet enligt Beck

I väntan på fler intressanta ämnen gjorde jag som Mymlan. Fast med Beck.

Är du kvinna eller man? – Soul Of A Man
Beskriv dig själv – He´s A Mighty Good Leader
Vad tycker du om dig själv? – Loser
Beskriv var du bor för tillfället –Sleeping Bag

Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? – Tropicalia
Favoritfärdmedel – Paper Tiger
Din bästa vän är – Girl
Din favoritfärg är – Black Tambourine

Hur är vädret? – Sunday Sun
Favorittid på dagen – End Of The Day
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – The Golden Age
Vad är livet för dig? – Milk & Honey

Det bästa rådet du kan ge? – It´s All In Your Mind
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Little One
Favoritmat – Peaches & Cream
Dagens tanke – Pay No Mind

Hur skulle du vilja dö? – Lord Only Knows
Din själs nuvarande tillstånd – I Get Lonesome
Felen du kan leva med – Devil´s Haircut
Ditt motto – Everybody´s Gotta Learn Sometimes

Om beröm och ämnes-osäkerhet

Oj. Ojojoj.

Jag blev lite fundersam över varför jag hade så många besökare på bloggen. Jag drog mig till minnes att förra toppnoteringen inträffade när jag blev länkad till från detta inlägg i Faschings blogg. Så jag gick in hos honom igen och tadaa! Länkad igen, och med fint beröm dessutom, titta här får ni se!

Det som jag blir mest stolt över är att Fasching väljer att läsa mitt blogginlägg som nr 3 när han har 127 att välja på. Men det förpliktigar också, nu måste jag ju skriva fint, när så många läser.

Så, vad ska detta inlägg handla om? Att Hansa Rostbröd åker ur div III i Hattrick? Näe, för smalt ämne, även om jag kunnat lägga ut texten i all oändlighet.

Kanske en fundering på vad jag ska göra med de 270 000 kr som damp ner på lönekontot idag?

Kanske en reklamplats för Kalastider, julkonsertserien med Örebro Studentsångare som firar 10-årsjubileum, och där jag ska vara med och sjunga?

Jag utmanar helt enkelt er läsare att i kommentarsfältet komma med förslag på vad nästa inlägg ska handla om. Jag väljer det som jag helst vill blogga om. Kom med många bra, intressanta och tänkvärda ämnen nu!

Iakttagelser

Att vara homosexuell man diskvalificerar en från att lämna blod för resten av livet. Ett lagförslag vill ändra så att man får lämna blod om man inte varit sexuellt aktiv under ett år.

Vintern har börjat med minusgrader flera dagar i rad. Min Eberspächer bensinvärmare är lite lynnig trots att jag lagat den för 5 000 kr häromsistens. Men idag fungerade den, två gånger.

Kurderna är ett folk på 25 miljoner människor som inte har ett eget land. Deras språk har förbjudits och deras rättigheter har kränkts under en lång tid.

Jag har längre polisonger än på länge. Jag kan nästan säga - Släng dig i väggen, Wolverine! Men bara nästan. Frågan är om jag ska frisera de lurviga klubborna innan Kalastider eller inte.

Om Skruttet

jag känner ett Skrutt som inte e som andra
hon e stor och stark och liten och svag
och kan ni tro att hon valt att vandra
sida vid sida med ett Knytt som jag!

hon kan cykla snabbt som vinden
och hon klarar nästan allt
när hon stryker mig på kinden
försvinner allt mörkt och kallt

hon är så vacker, rolig och klok
och jag vill så gärna vara henne nära
när jag märker att nått är på tok
för att kyssa bort det som vill besvära

jag vill fråga hur det är fatt
jag vill hålla henne i min famn
när kvällen övergår i natt
och viska hennes vackra namn

under samma tak kommer vi snart att bo
i ett radhus uti Kumla
å va jag längtar, må ni tro
att höra henne snarka och mumla

hörrudu, Skruttet/Mårran, jag vill
att du läser boken till slut
då finns vi lite bättre till
då ser det lite trevligare ut:


Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och e aldrig rädda mer

- Tove Jansson