Om att få brev

15.49

Idag fick jag brev.

Jaja, tänker du, jag har alltid ett par, tre brev i min inkorg när jag sätter på datorn. Men nu var det inte denna typ av brev jag fick idag, utan den sortens brev som mellanlandar i brevlådan utanför huset. Och vilket brev sedan. Det mesta av innehållet håller jag för mig själv men något lite fick min medarbetare M läsa, och det fick henne att brista ut i gråt inför ordens vackra innebörd.

Tänk att man glömmer hur roligt det är att få den typen av brev. När det begav sig på 90-talet, innan epost, sms och msn hade jag en del korrespondenser, i efterdyningarna av scout- eller tonårsläger, men nu är det väldigt långt mellan tillfällena då brevlådan innehåller något annat än räkningar eller reklam.

Ansträngningen att verkligen sätta sig ner, skriva, klistra igen, frankera och leta upp närmsta brevlåda blir så mycket mer uppskattad av mottagaren nu i 2000-talet då man så mycket enklare kan kommunicera på något av ovan nämnda sätt.

Jag uppmanar härmed varje eventuell läsare att skriva fler brev med penna och papper, och överraska nära och kära med nyheter, omsorg och kärlek!

Om bokbussar och nedräkningar

15:31

Idag fick jag höra om bokbussens förträfflighet av en av mina medarbetare, Å. Var sjätte vecka åker den förbi ute på landet där Å bor, och så kan hon och familjen låna böcker. Är hon inte hemma lånar Bibliotekarien/Chauffören om böckerna åt henne, så hon inte får förseningsavgift. Genialt!

Må bokbussen bestå evinnerligen och oförbrännerlig igenom de blåas ekonomiska stålbad!

Det är endast en och en halv timme tills Mormor R, Mor S och Far P kommer och äter dammsugare och dricker kaffe. Bra!

Det är även endast tre dagar tills jag sitter i bilen på väg till U2-konsert på Ullevi. Bättre!

Det är också endast åtta och ett halvt dygn tills jag återser mitt Skrutt. Bäst!!!

Om familjen

21:50

Idag har jag träffat min Mormor R, Mor S, Far P, Lillebror M och Storebror M. Mest har jag sett Storebror eftersom han jobbat eftermiddags/kvällspasset hos mig. Vi tog en trip down memory lane via Dutuben där man kan hitta allting nuförtiden. Konstigt att Piratbukten måste stängas men inte dom....

Vi hittade gamla musikklipp och speluppvisningar på bl a Giana Sisters, Int Karate +, och Track and Field. På sistnämnda demonstrationen sattes fantastiska världsrekord som 127 m i spjut, 25 m i tresteg och 7,40 på 100 m. Snacka om dopingpreparat av östtysk klass.

Till sist visade han mig en bild som är signifikativ för hans humor, och som jag måste erkänna fick mig att dra ganska
rejält på smilbanden.

Visst ser den riktigt autentisk och trovärdig ut?

Tack storebror M för en trevlig eftermiddag och för att du gläntade på dörren till ditt liv.

Jag tror att det kan bli bättre om du bara orkar kämpa.

Om beröring (och sport)

15:24

Idag rullade jag till min kyrka klockan 10 på sedvanlig gudstjänst. Sedvanlig i den bemärkelsen att det hålls gudstjänst klockan 10 varje söndag, inte i den bemärkelsen att jag går varje söndag. Men idag hade jag hört av Far att det var en predikant som var värd att lyssna till, och det var det också. Predikanten G utgick från Matt 17:1-8 och nyckelversen var följande:

Matt 17:7

Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda."

Att beröra och bli berörd. Själsligen och fysiskt. Att våga trösta och uppmuntra och kunna ta emot tröst och uppmuntran. En sund och klok livsinställning som jag härmed uppmuntrar varje eventuell läsare att fundera kring.

Nog kan jag tycka att jag får för lite fysisk beröring av en certain someone, men det kommer vi ta igen såsmåningom, och den själsliga beröringen kan vara (och är) stark trots långa geografiska avstånd.

Alberto Contador vinner Tour de France (kommentatorerna Vacchi och Adamson gör cykel-tittandet till en njutning) och Hansa Rostbröd kan tydligen bara vinna med Skruttet i supporterskaran, 4-0 idag och allt är frid och fröjd i sportvärlden.

Over and out.

Den bästa sommaren

Igår var jag på potentiella-svärföräldrarslunch i Almby, till på köpet utan dottern/flickvännen. Det bjöds på kycklingpaj och grönsaker, samt kaffe och lavendelskorpor. Tiden flög iväg och vi hade jättetrevligt tillsammans.

Allt som hänt den senaste månaden har känts så självklart, rätt och hemtamt att jag börjar bli orolig att jag snart kommer nypa mig i armen och vakna och inse att alltsammans bara varit en fantastisk dröm. Det är liksom för bra, men jag är ganska säker på att det är verkligt.

Ikväll ska jag åter uppleva den nya husgudinnan Theresa Andersson live, denna gång utanför Hallstahammar, på Jazzens Museum.

Tänk vilken sommar, 2x Theresa, U2 på Ullevi och bäst av allt; jag har funnit mitt Skrutt.

Om nygammal vänskap

17:30

Två dagar i rad har jag träffat vänner som jag lärt känna för över 10 år sedan, M och E igår och K idag. Alla tre har det gemensamt att jag under många år inte haft någon kontakt över huvud taget med dom. M och E lärde jag känna under min tid i scouterna och K gick jag i parallellklass med på högstadiet.

Det är fantastiskt att det kan kännas på precis samma sätt nu som då att vara med varandra trots att så mycket vatten runnit under bron. Det tyder på att vänskapen vi grundade på 90-talet är starkare och djupare rotad än dom ytliga bekantskaper jag skaffat under åren efter.

Jag måste citera mitt Skrutt som sin egen lilla del av internet skrev sålunda:

Det visar sig att jag har såna där Vänner, som man ju hör talas om.

Jag också, tydligen.

Om att vara beroende

15:39

Det finns mycket man kan vara beroende av. Ett tydligt tecken på ett beroende är att olika former och grader av abstinens infinner sig när man saknar föremålet för beroendet. Beroendet kan vara destruktivt och skadligt om föremålet i fråga är t ex alkohol eller droger.

Jag är dock gladeligen beroende av fyra saker just nu, varav tre från och till blir helt eller delvis tillgodosedda.

Det nyaste och starkaste beroendet är och förblir ännu i fyra veckor sorgligt otillfredsställt. Det är närheten till mitt Skrutt som jag saknar, men hon hjälper andra människor i ett annat land långt bort och kan näppeligen bryta sitt kontrakt i förtid för min skull.

Den andra lasten är Theresa Anderssons musik, vilken helst ska upplevas live, i andra hand på Youtube och i tredje hand (och ändå verkligen inte fy skam) på skiva. Jag såg Theresa på Stockholms Jazzfestival i torsdags, men fick då bara än mer blodad tand och har därför skaffat biljetter till hennes uppträdande på Jazzens museum i Strömsholm på lördag. Weee!

Den tredje olaten är att få spela brädspelet Ticket to Ride, där det gäller att förbinda europeiska städer med järnvägslinjer. När mina två vänner, M och E, kommer och hälsar på ikväll kommer jag propsa på åtminstone en omgång.

Det sista beroendet som vissa anhöriga till mig anser vara borderline skadligt är min kärlek till internetfotbollsmanagerspelet Hattrick. Att sköta om spelarna, ekonomin, arenan och supporterklubben är något jag använder åtskilliga timmar i veckan till, men detta är heller inget jag planerar av sluta upp med i brådrasket, tvärt emot har jag en 3-årsplan för träningen av mina spelare.

Detta fick min mor att fälla den något sarkastiska kommentaren:

-Har du en lika detaljerad plan för det verkliga livet?

Det fick mig att tänka efter en del. Tyvärr kom jag fram till att jag inte har det, inte mer än att jag vill möta den ovissa framtiden med Skruttet vid min sida, då kommer jag klara det mesta.

Om att sakna trenne favoriter

22:07

Jag har tre sorger just nu.

Den första och största är att mitt Skrutt är landsförvisat till Världens Ände och kommer inte tillbaka förrän om en knapp månad. Tiden känns oändligt lång, men som tur är har jag några ljusglimtar på vägen att fokusera på för att göra väntan något kortare.

Min Polly har inte kommit in för kvällen. Hon försvann under eftermiddagen, och då vädret är ruggigt trodde jag hon skulle vara nöjd med en liten sväng, men hon har inte visat sig. Jag har ju den andra Polly, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig.

Till sist slog jag alldeles nyss sönder min favoritmugg som jag alltid använder när jag dricker te. Den är rund, blå och vacker, men numera också öronlös, vilket är mig till stort förtret. Tre delar har örat spruckit i, och jag har svårt att tro att den går att rädda.

Om hypokondri

Jag har haft många sjukdomar genom åren, när jag och smärtan legat och filosoferat tillsammans. Nu är det något som gör ont igen. Undrar vad jag ska fantisera ihop nu. Ont gör iallafall. Som sjutton.

Varför måste det komma något nytt (eller gammalt) skit när man tycker livet för en gångs skull är lite drägligt?

Pros and Cons

Jag har varit i Stockholm med Skruttet och tänkte såhär i efterhand redovisa några sätt på vilka man kan bli särbehandlad som hjulbent.

Nackdelar:
När jag satt och väntade på mitt älskade Skrutt på Skavsta blev jag pååkt sex gånger av väskor med små hjul som många av resenärerna har. Fyra gånger stöttes jag till av en fot eller ett ben. Ingen gång sa någon ett ord till ursäkt.
Dessutom är 134 cm ganska kort när man ska hitta Skrutt i folksamlingar.

Moderna Muséets hiss är låst när inte muséet är öppet för allmänheten. Stockholms Jazzfestival är tydligen inte skäl nog att öppna den.

Fördelar:
Jag och Skruttet blev insläppta en alternativ ingång en kvart innan konserten började, och vi fick välja plats på första raden. Vi slog oss ner endast fem meter från nyfunna idolen Theresa Andersson. Och vilken konsert, sen´!

Ledsagare (läs Skrutt) går in gratis på nämnda festival.

Längtan

17:29

Dagen släpar sig fram.

Jag har varit och handlat mat och bakingredienser, bakat, lagat maten och ätit den, allt för att få tiden att gå.

Grabbarna i The Big Bang Theory bygger en robot, Mark Cavendish spurtar hem ännu en Tour de France-etapp, tydligen den 11:e, berättar Roberto Vacchi.

Men inget dövar min längtan efter mitt Skrutt.

18 timmar.

ps. Denna dag bekräftar talesättets riktighet från mitt tidigare inlägg. Tiden går iallafall långsammare idag än det kommer göra imorgon, det är jag övertygad om.

47 timmar

12:54

Jag träffade en av mina bästa vänner, L, igår. Det var som alltid mycket trevligt och vi kom att tala om längtan till den man håller av. I jämförelse med hennes avstånd i tid och rum till sin W bör mina kval efter Skruttet vara minimala, men det känns tvärtom svårare än någonsin.

Aldrig trodde jag väl att något så banalt som en sångtext av Justin Timberlake skulle kunna beskriva min känsla på pricken, men hör och häpna:

Aayooh
I'm tired of using technology
I need you right in front of me

Visst kan man via blogg, mejl och sms hålla kontakten, men det är något visst med att ha Skruttet, eller W, eller vem du nu längtar efter, framför sig livsens levande.

47 timmar.

47 låånga timmar.

Sen lever vi lyckliga en dag tillsammans och alla har knorr på svansen.

Från Kumla till Skillingaryd via Schlesien och Rom

21:49

I helgen har jag företagit en resa söderut för att hälsa på de två kvarvarande av den äldre generationen. Det är fascinerande att iaktta de två kvinnorna, 88 och 89 år gamla, som på var sitt håll har mycket gemensamt vad gäller en stark Gudstro och en stark vilja att sköta sitt eget kök.

Jag passar som vanligt på att träffa båda två, då de bara bor en mil från varandra, lördag hos mormor och söndag hos farmor. Skruttet, som är föredömlig på den fronten, har påmint mig om att tala om deras gamla minnen, medan tid är.

Så, på vägen till kyrkogården där morfar legat i 15 år får jag höra mycket jag försöker lägga på minnet, om de magra krigsåren, om åren kring mosters och mammas födelse och mormors femtioårsdag då Neil Armstrong var så snäll att han till och med flaggade på månen för hennes skull. Förresten är det inte långt tills hon fyller jämnt igen, 90 den här gången, och då jag inte kan närvara på den stora dagen överlämnade jag presenten nu istället.

På söndagen är det möte i Missionskyrkan tillsammans med farmor. Trots ryggvärk och hjärtsvikt som gör allting svårt tar hon sig nästan varje söndag iväg för att lyssna på Guds ord. Efter kyrkan lägger vi oss båda och vilar på varsin säng innan vi intar en god, hemlagad middag. Över potatis och köttgryta får jag återigen höra historien om hur farmor som tonåring på 1930-talet cyklade hela vägen från jobbet i Örebro till hemmet i Vaggeryd för att slippa betala tågbiljetten.

Under resan till och från Småland lyssnar jag till Carl-Johan Vallgrens Augustvinnande Den vidunderliga kärlekens historia i cd-spelaren i bilen. Som tur är vet jag var min Henriette Vogel håller hus och när hon kommer tillbaka, men min längtan och saknad är nog nästan lika stark som Hercule Barfuss.

Om vampyrer och stäppvargar

16.04

Jag har den här veckan av två systrar fått två vitt skilda tips.

Det ena tipset var filmen Twilight från 2008, som bygger på en bokserie av Stephenie Meyer. Filmen handlar om en sjuttonårig tjej som blir kär i en vampyr, och vilka komplikationer som därefter uppstår. Atmosfären i filmen liknar den i TV-serien Supernatural, som jag gillar skarpt, men Twilight känns för mig ganska slätstruken och kommer inte upp till mer än en svag trea.

Det andra tipset var egentligen inte ett utan åtta, nämligen åtta böcker som jag ska försöka läsa under sommaren och hösten. Den första jag gav mig på i högen var Stäppvargen, skriven 1927 av Hermann Hesse. Denna bok föll mig betydligt mer i smaken, även om jag bara börjat läsa den har jag redan funnit flera formuleringar som skulle kunna varit tagna ur mitt eget liv:

Dagen går som de i allmänhet går. Jag hade gjort slut på den, sakta gjort slut på den med min egen primitiva och skygga levnadskonst.

Sättet på vilket jag fördriver mina dagar skiljer sig dock väsentligt från huvudpersonen Harry Hallers. Jag använder mig av internet med 2000-talsfenomen som har Hattrick och Facebook, samt kanal 5 och TV3:s halvtimmeslånga sitcoms, av vilka de flesta redan är inne på den fjärde eller femte reprisomgången. Det finns väl något tryggt och hemtamt i att kunna uttala the punchline strax innan Matt Le Blanc, Matthew Perry eller Charlie Sheen gör det.

Dessa oräknerliga timmar och dagar som jag förlorade, som jag bara genomled, som varken bar med sig gåvor eller prövningar.

Så kan jag känna efter 8 års heltidsanställning av Försäkringskassan, jag har växlat ner till en behaglig men bedräglig tomgång av ansvarsfrihet som efter varje år som går blir svårare att gasa igång ifrån. Men något annat än detta ska jag väl göra med mitt liv?

Nu har i alla fall mitt Skrutt med sin boklista fått mig att öppna ögon och öron för nya intryck. Kanske den kan göra att tiden vi måste vara åtskilda kan kännas uthärdlig och något kortare.

Tre tips till en regnig dag

22:03

Jag inledde min dag med att titta på filmen Juno (för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag börjar kunna replikerna lite för bra). Ellen Page gör en oförglömlig rolltolkning av en 16-årig tjej som blir med barn och filmen handlar sedan om hur hon väljer att lösa den uppkomna situationen. Barnets biologiska pappa, spelad av Michael Cera, och dom blivande adoptivföräldrarna (Jason Bateman och Jennifer Garner) är också mycket bra, se den! Diablo Cody fick också en välförtjänt Oscar för Bästa Manus. Jag lånar en replik från henne och riktar mig till Skruttet:

My heart beats faster every time I see you. You´re golden!

Senare idag åkte jag till IKEA och kunde då inte sluta tänka på Fight Club där Edward Norton jobbar stenhårt på att skapa det perfekta IKEA-hemmet, för att sedan se sin lägenhet sprängas i bitar av en (medveten??) gasläcka. Skruvad, men bra film, se den också!

Den tredje amerikanska film- och tv-referensen hittade jag i ett vardagsrum i Almby. Jag har blivit gräsänkling efter alldeles för kort tid tillsammans med mitt Skrutt, och för att lindra ensamheten bestämde jag träff med hennes lillasyster. Vi hade fantastiskt trevligt och jag liknade min situation med en viss Ross Geller i Vänner. Köp en box, vetja´. Jag tror det Rachel som tröstar honom ute i hallen när Emily är på väg tillbaka till England (Fritt ur minnet :)

She´s been spending the night looking through pictures of you in Monicas photoalbums. You don´t do that if you´re only in it for two weeks.

Jag bortser från resten med fel namn vid altaret bla, bla, bla, utan konstaterar bara att jag inte bara fått en flickvän, jag har fått en hel familj.

Och så några sportresultat:
Sepps FF - Hansa Rostbröd 2-5
Gräsmattan FC - NGOIF 2-1

Singing for your life

15:29

Idag åkte jag förbi en trafikolycka. På långt håll funderade jag på att vända och ta en alternativ rutt, men jag chansade på att jag skulle komma förbi.

Det stod två ambulanser, två polisbilar och en brandbil mitt i vägen.
På vänster sida hade en mindre, vit bil kört rakt in i en lyktstolpe.
Det måste ha varit en rejäl kollision då bilen bara var mos, och lyktstolpen hade fått en ny, skev vinkel. Som tur är såg jag ingen människa, men det garanterar ju inte att alla klarade sig.

Tankarna for till gårdagen då jag körde min bil 37 mil i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som halvsömn efter tre nätter i rad av mindre än tre timmars sömn och därtill ett konstant bombardemang av intryck och känslor. Jag får tacka Bill Withers igen, för att man inte kunde somna samtidigt som man sjöng med i hans sköna låtar.

Jag, som brukar titta på SYTYCD (behöver du inte googla förkortningen är du nog lika fast i programmet som jag ;) vet att dansarna ibland uppmanas att "Dance for your life". Månne har jag ovetandes "been Singing for my life" igår eftermiddag. Tanken är svindlande.

Intressant fakta:
Slår man upp Nassau får man veta att det är en stad i Tyskland, grundad 915 e kr. Inte mindre än 19 andra träffar på sökningen är direkt eller indirekt döpt efter detta ställe, bl a Bahamas´ huvudstad.
Wikipedia är bra, om man är ordförande i Intresseklubben...

Predikaren 1:2

Ingenting är nytt under solen / Pred 1:2

Lika bra att använda Bill Withers ord när han beskriver min känsla på pricken. Attans att det är 10 dagar tills jag får uppleva det igen.

When I'm kissing my love
Yeah thump a thumping in my head
When I'm kissing my love
I close my eyes and see a pretty city
With a million flowerbeds
Now I can hear the angels sing
Songs that only angels sing
She's such a pretty thing
That I can feel my heart
Just thumping and skipping
When I'm kissing my love

*suck*

Om klichéer

"Tiden går fortare när man har roligt".

Jag har inlett en empirisk studie på detta ämne och jag kan, såhär halvvägs, rapportera att mina undersökningar verkar bekräfta talesättets sanningshalt. Dom 17 dagarna av "Ha roligt" har formligen flugit fram men kommer direkt följas av 10 inte fullt så roliga. Jag återkommer när studien är fullbordad.

"Det är när du slutar leta du hittar Någon"

Jag har hört detta så många gånger, och funnit föga tröst i orden. Men när jag blev bjuden till Dalarna i midsommarhelgen hade jag ingen tanke på dylika ting, och ändå ingår jag nu sedan sex dagar den lyckliga skara som legitimt kan lägga huvudet på sned mot närmsta pessimistiska singel och käckt uttala dessa ord.

"[gundedialekt] Ingenting är omöjligt! [/gundedialekt]"

Jag reste idag 37 mil långt in i djupaste Dalarna för att laga ett fel på min bil. Jag kom hem med tre fel åtgärdade. Tack Mats!

Ps. Hennes Nåd har börjat kvällens argumentation genom att två gånger lägga sig mitt över tangentbord och skärm i högljudd protest. Jaja, sånt är livet.

Om att argumentera med Hennes Majestät

04:00

Återigen står det bevisat. Jag är blott en underlägsen tjänare och hyresgäst hos Hennes Nåd. Jag har egentligen ingenting att säga till om utan är helt och hållet utlämnad åter Hennes minsta nyck.

I natt, som så ofta, smygstartade Hon argumentationen innan jag ens var medveten om att den hade inletts. Som vanligt var jag insnärjd i spindelns stora Nät, som omsluter hela jorden.

När jag alltför sent slitit mig ur Nätets klistriga trådar och ska slå mig till ro för natten börjar den mer högljudda delen av Hennes resonemang. Det hjälper inte hur jag bönar eller ber, beordrar eller ryter, Hon får ändå sista ordet. I natt tar det 25 minuter innan jag kapitulerar inför hennes envishet och tillfredsställer Hennes befallning. Hon får gå ut.

Ingenting kan jag göra. Hämnden blir att inte släppa in henne trots att det regnar.

Så är jag ensam då, med min smärta, regndroppet och Kate Nash som undrar:

”Why are you being a dickhead for, stop being a dickhead!”

Vad i allsindar har jag gjort dig, kan jag inte låta bli att tänka.

Och det enda jag önskar är att jag ska få blunda och vips är det morgon och Skruttet knackar på dörren och allt blir så där rosenrött som i sagorna igen .

Bara sex timmar kvar.