Om vampyrer och stäppvargar

16.04

Jag har den här veckan av två systrar fått två vitt skilda tips.

Det ena tipset var filmen Twilight från 2008, som bygger på en bokserie av Stephenie Meyer. Filmen handlar om en sjuttonårig tjej som blir kär i en vampyr, och vilka komplikationer som därefter uppstår. Atmosfären i filmen liknar den i TV-serien Supernatural, som jag gillar skarpt, men Twilight känns för mig ganska slätstruken och kommer inte upp till mer än en svag trea.

Det andra tipset var egentligen inte ett utan åtta, nämligen åtta böcker som jag ska försöka läsa under sommaren och hösten. Den första jag gav mig på i högen var Stäppvargen, skriven 1927 av Hermann Hesse. Denna bok föll mig betydligt mer i smaken, även om jag bara börjat läsa den har jag redan funnit flera formuleringar som skulle kunna varit tagna ur mitt eget liv:

Dagen går som de i allmänhet går. Jag hade gjort slut på den, sakta gjort slut på den med min egen primitiva och skygga levnadskonst.

Sättet på vilket jag fördriver mina dagar skiljer sig dock väsentligt från huvudpersonen Harry Hallers. Jag använder mig av internet med 2000-talsfenomen som har Hattrick och Facebook, samt kanal 5 och TV3:s halvtimmeslånga sitcoms, av vilka de flesta redan är inne på den fjärde eller femte reprisomgången. Det finns väl något tryggt och hemtamt i att kunna uttala the punchline strax innan Matt Le Blanc, Matthew Perry eller Charlie Sheen gör det.

Dessa oräknerliga timmar och dagar som jag förlorade, som jag bara genomled, som varken bar med sig gåvor eller prövningar.

Så kan jag känna efter 8 års heltidsanställning av Försäkringskassan, jag har växlat ner till en behaglig men bedräglig tomgång av ansvarsfrihet som efter varje år som går blir svårare att gasa igång ifrån. Men något annat än detta ska jag väl göra med mitt liv?

Nu har i alla fall mitt Skrutt med sin boklista fått mig att öppna ögon och öron för nya intryck. Kanske den kan göra att tiden vi måste vara åtskilda kan kännas uthärdlig och något kortare.