Om körhelg och höstgrubbel

17.08

Åter hemma efter en natt på bortaplan med mycket sång och tio krångliga trappassager. Gemenskapen är äkta och inbjudande, men jag känner mig ändå inte tillfreds. Många tankar har virvlat runt i mitt huvud och flyttat mitt fokus från noter och stämmor. Ensam i mängden, orolig, trött.

Stressar hem för att hinna med ett telefonsamtal jag både längtar och räds. Men trafikljusen strejkar i Storstaden och trafikanarki utbryter. Magen knyter sig hårdare. Landar för sent och blir ensam igen i mitt 105 cm breda fängelse. Här ligger jag och kommer ingenstans utan hjälp. Jag, smärtan och oron.

Ding Junhui missar ett maximum break i min TV, solen skiner höstvackert, fläkten blåser värme i mitt ansikte och Rostbröderna har spelat lika men det räcker liksom inte. Ska det vara såhär bara för att det blivit oktober?

Hösten är verkligen här och igår märkte jag att min motorvärmare är trasig. Och att det är glapp i CD/radion. Skruttbil. Och vi som ska färdas 750 km norrut nästa helg, Skruttbilen, bästa medarbetaren och jag. Men till vad? Till ett Skrutt i alla fall, och det är inte fy skam.