Om gröna fingrar

Min älskade gula Azalea i juni

Jag blev som ofta just nu inspirerad av Suziluz blogg, denna gång till att skriva om gröna fingrar. Jag tycker nämligen att jag är utrustad med sådana. Det är inte bara så att det mesta överlever på fönsterbleck och i rabatter. Det prunkar till och med på sina håll.

Särskilt nöjd är jag över att ha fått agera blom-akutmottagning för en av A:s blommor. -Kan du inte se om du kan rädda den här? sa hon någon gång i vintras och överräckte en risig, brun-gul-grön, ormbunksliknande stackare. Jaha, tänkte jag, den är ju synbarligen ett lost case, men den får väl stå någon vecka i fönstret hemma innan jag kastar den.

Men väl hemma började det rycka i dom gröna fingrarna och växtsaxen åkte fram. Ordentligt ansad blev växten, som jag tyvärr saknar både namn och bild på (återkommer eventuellt med åtminstone det senare), och det visade sig att den inte såg så gul-brun-ledsen ut längre.

Efter bara några veckor med lagom mycket vatten och näring i mitt öster-fönster (köket) såg jag ett litet, ljusgrönt skott i en klyka på en av de kvarvarande, späda grenarna, och vips kom det flera, snart även ur jorden. Nu är den en av mina favoriter, grön och fin, och A försäkrar att jag får behålla den.

Jag tror vi alla behöver få lagom näring och värme i våra liv för att inte vissna bort, och ibland måste vi ansa bort överflödiga aktiviteter och beteenden för att nya, pigga och sunda skott ska kunna titta fram efter en tids vila.

Och så tillslut slut ett tips:

Ska du hem till en eventuell framtida svärmor för första gången kan det vara utmärkt att ta med en blomma du själv planterat och skött. Det genererar en del svärmorsdrömspoäng. Funkade i allafall bra för mig ;)