.jpg)
16.35
Idag kl 10 var det showtime. Min stund i rampljuset. Eller ja, jag var ju inte direkt huvudattraktion, men mitt namn stod i allafall i programbladet och eventuellt även i annonsen i lokaltidningen (Jag har prioriterat bort lokaltidningen med tanke på åtgången på träd osv). Uppträdandet gick helt enligt planen och jag skymtade en tår eller två på vissa kinder, vilket jag tog som en bekräftelse på att jag gjort något bra.
Jag tror dom flesta människor till viss del lever för att få bekräftelse och uppskattning. Jag vet att jag gör det i allafall. Att människor tycker det jag gör är givande och värdefullt och uttrycker detta kan väl inte vara fel? Jag har nämligen läst Suziluz blogg och hon har skrivit om att hon har kämpat för att bli vuxen, och då haft hjälp av dessa ord:
För en människa som uppriktigt söker inåt, blir varje yttre bekräftelse ett misslyckande.
I sådant fall är jag inte vuxen, men så är jag ju bara 28 år också. Men jag tycker inte att jag håller på att köra in i väggen. Jag trivs tvärtom ganska bra med livet som det ser ut, utom vissa relations-geografiska problem. Mina låga dagar har jag ju såklart ibland, men i det stora hela är jag nöjd.
Men Suz är klok, jag får läsa om och begrunda, detta var bara den första reaktionen på hennes text. Kanske det sjunker in så småningom.
söndag 13 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Jag tror att man kanske kan lägga in flera betydelser när man pratar om bekräftelse. Den bekräftelse som jag tror är livsnödvändig och livgivande är att bli sedd, bekräftad och respekterad som medmänniska, vän eller livskamrat - utan förbehåll. Genom att möta respekt i den andres ögon tror jag att man kan lära sig att respektera och älska sig själv. Att söka inom sig själv och känna att man faktiskt är "good enough"! Jag tror däremot att om man i begreppet bekräftelse enbart lägger in att få det man gör och säger godkänt och uppskattat av omgivningen så finns det risk att man bränner ut sig. För somliga av oss tar det lång tid att bli vuxna, för andra går det betydligt snabbare och någon eller några blir berövade en del av sin ungdom och måste bli vuxna över en natt (eller en eftermiddag ...)! Magnus, jag tror att du har hunnit tänka mer än de flesta över de här frågorna men visst är det roligt och givande att grunna tillsammans! Tack för underbar sång - du har helt rätt om tårarna! Och tack kära Knytteföräldrar för en mycket fin stund tillsammans - vi uppskattade verkligen gemenskapen runt bordet! Kramar från Skruttmamman!
SvaraRaderaHurra! Skruttmamman viker ut lite av sina klokheter på mitt favoritforum -härligt!
SvaraRaderaSen vill jag understryka hur bra Suziluz förklarar sig: "om man söker sina egna, personliga svar i andras bekräftelse, då blir det ett misslyckande. Eftersom man i så fal blir en människa utan egen sanning, tom på svar, man blir utlämnad till andras sanningar och det gör det svårt att veta vem man är när bekräftelsen är borta."
Jag tänker också att målet, eller vissheten om vem man är, måste sitta längre in, att man kan vara densamma när man är ensam och ingen ser en. Sen behöver kanske inte begreppet "vuxen" kopplas just dit, det låter lite fel i mina öron. Jag tänker mer på frihet ... och en massa annat, det var en intressant tankegång det här!
Jag tror precis som Skruttmamman att det handlar om vad man läser in i ordet bekräftelse. Och nej, självklart tycker inte jag heller att det finns något negativt med att människor tycker om det man gör och uttrycker det och att man själv njuter av den känslan, så länge man inte blir beroende av den. Att beröra andra tror jag är ett grundläggande behov hos de flesta människor, oavsett hur det tar sig uttryck, och för att inte vilja känna sig sedd eller tycka att det finns en kvalitet i att bli omtyckt måste man nog vara emotionellt skadad, eller eremit. Jag pratar mer om farligheten i att göra sig beroende av andra för att alls veta vem man är. Att vara den som någon gör en till, eller försöka vara någon man tror att andra vill att man ska vara, i stället för att vara den man är och lita på att man blir älskad så. Att man har sitt eget värde.
SvaraRaderaOch min definition av "vuxen" är att vara sin egen. Att bestämma över sig själv och vad som är viktigt i ens eget liv, inte låta det dikteras av andra. Jag tror att det är först då man på riktigt börjar samspela med andra. Vissa kommer dit riktigt tidigt, andra aldrig.
Tack, tack för alla utläggningar, jag har fått mycket att tänka på.
SvaraRadera@skruttmamman:
Tack själv, jag stortrivdes både på scenen och vid kaffebordet.
@suziluz:
Jag tycker att huvuddelen av mina tonår gick åt till att försöka vara det Knytt jag trodde folk ville/tyckte jag var/borde vara, men jag har kommit en bit på vägen till att bli min egen sedan dess. På det sättet kan jag hålla med om att det handlar om att bli vuxen.
Iom min traumatiska ryggmärgsskada (vid 20 års ålder) har jag fått omvärdera mig själv och skilja Knyttets värde i handlingarna och som person. Jag kan mycket i både teori OCH praktik som jag ändå inte kan utföra längre. Frustrerande ibland, men kanske nyttigt.
Men jag duger faktiskt ändå!