Om vägarna

En massa tankar börjar virvla i mitt huvud, som alltid när jag läser Suziluz blogg. Läs, för Guds skull! Måste citera en bit här:

Vi kan tro så mycket om vägarna. Att de går åt håll vi förstår oss på. Att vi sett resan förut, och att det aldrig har funnits vilt på just den här sträckan, bara att gasa på. Eller för all del så kan vi köra i 30 kilometer i timmen på 110-väg, för säkerhets skull, för att aldrig riskera en tappad kontroll och heller aldrig riskera att få känna hastighetens glädje börja flyga i magen. Eller så kan vi köra vårdslöst, blundande. Men det är inte bara vi själva som styr. Det är aldrig det. För det finns andra på samma väg, det finns alltid andra.

Vägarna. Som om Suz tjuvlyssnat på mitt resonemang för sex, sju år sedan. Jag beskrev då min livssituation med precis denna metafor. Jag svischade fram på livets motorväg i alldeles för hög fart, och autopiloten var på. Jag visste ju redan hur livet skulle se ut, folkhögskola och där träffa min livspartner, jobba/resa något år, plugga i tre, jobba och under tiden skaffa ett par, tre knoddar.

Jag tyckte jag kände vägen väl. Så smällde det till, pang, och när jag så småningom åter blev herre över fordonet märkte jag att den forsatta resan inte kunde gå i samma tempo, de förändrade livsvillkoren krävde en nyorientering. Näsan ner i kartboken. Från den dagen har det blivit till att lämna motorvägen bakom mig och snarare söka dom slingriga småvägarna för att hitta fram. Visst saknar jag ibland motorvägens snabba, effektiva och raka transport, men på resan jag nu gör i lägre tempo hinner jag se så mycket mer av omgivningens platser och människor.

Men jag får inte glömma att testa att känna hastighetens glädje börja flyga i magen, som Suz skriver. Men det faktum att Skruttet brakat in i mitt liv ger mig mod att trycka på gaspedalen och utmana mig själv.